Parallell - tisdag 29/3
Dom 1-2
DOMMARBOKENDomarboken beskriver tiden efter intåget i Kanaans land då landet styrdes av domare. Det hebreiska namnet på boken är Shoftim som är domare i plural på hebreiska. Även det grekiska namnet är domare. Boken inleds med Josuas död och beskriver sedan i kronologisk ordning tolv domare som verkade i landet. Sju ledare (de mest framträdande) beskrivs i detalj, medan de övriga fem bara omnämns i förbifarten.
Boken avslutas med två fristående berättelser (Dom 17-18 och Dom 19-21) som sammanfattar denna mörka period i Israels historia. Rent kronologiskt utspelar sig inte dessa två berättelser efter den tolfte domaren Simson utan tidigare. Eftersom boken har flera kiastiska drag är det helt naturligt att berättelsen stegar sig tillbaka i tiden på detta sätt, med först en berättelse som ger bakgrunden till Simson, och till sist en berättelse kring tiden just vid intåget på Josuas tid. Israeliternas första domare var Otniel (Dom 3:9) och den sista Samuel (1 Sam 7:15).
Efter intåget i Kanaans land fanns inget centralt styre, ingen huvudstad och ingen nationell administration. Det var ett patriarkaliskt samhälle där var och en av de tolv stammarna hade sina egna äldste. Den enda centrala platsen var Shilo (tre mil norr om Jerusalem) där tabernaklet stod. Här samlades man för de årliga högtiderna (Dom 21:19; 1 Sam 1:3-21).
Situationen för Israel var svår. De tidigare folken hade inte drivits bort. En av anledningarna var att deras vagnar var av järn (Dom 1:19), men även att man ingått förbund med dem (Dom 2:1-5). Israel var begränsat till bergslandet och var på grund av topografin uppdelat i tre separata enheter, som delades av Jordandalen och Jezereldalen. Detta försvårade kommunikationen. Gränsstrider och påtryckningar från folket omkring dem var ett vanligt inslag.
En fras som upprepas två gånger sammanfattar hela boken "På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt." (Dom 17:6; 21:25).
Det var tänkt att Herren skulle vara deras kung men de hade ratat Herren som sin kung, se 1 Sam 8:7. Gud hade befallt att de skulle förgöra folken i landet, så att de inte skulle ta efter och följa deras onda seder (5 Mos 20:16-18). Kanaanéerna hade syndat så grovt att Gud hade dömt dem (1 Mos 15:16; 3 Mos 18:24; 5 Mos 18:12).
Israels folk misslyckades med att ta hela det utlovade landet i besittning och Domarboken visar konsekvenserna av detta. De blandades med kanaanéerna och avfall smög sig in, vilket fick folket att överge den sanne Guden. Detta ledde till att nationen hamnade under förbannelserna som nämns som en del av förbundet i 3 Mos 26; 5 Mos 27-28.
Berör tidsperioden: omkring 1400 – 1000 f.Kr.
Skrivet: ca 1000 f.Kr.
Referensen till jevusiterna i Jerusalem (Dom 1:21) antyder att boken skrevs innan David intog Jerusalem.
Författare: Anges inte
Enligt judisk tradition skrevs boken av profeten Samuel. Det skulle även kunna vara någon av hans profetlärjungar.
Relaterade böcker:
Rut,
1 Sam 1-12
Prolog (1:1-3:6)
Samling i Gilgal
1Och det hände efter Josuas död [Jos 24:29-31] att Israels söner frågade Herren (Jahve) och sa: "Vem ska gå upp åt (vem ska leda) oss mot kanaanéerna för att strida mot dem?"
2Herren (Jahve) svarade: "Juda [stam] ska gå upp, se jag har gett landet i hans hand." [Folket befinner sig i Gilgal i närheten av Jeriko, se Dom 2:1; Jos 4:20.]
Intagandet av landet misslyckas
3[I sju sektioner beskrivs nu hur israeliterna misslyckas att inta landet. Den första beskriver två stammar (Juda och Simeon) som har viss framgång, följt av fem stammar (Benjamin, Josef, Zevolun, Asher och Naftali) som misslyckas, för att avslutas med Dans katastrofala nederlag, se vers 34. Sjutalet finns med i den medvetna strukturen. De fem stammar som inte får en egen uppräkning är Ruben, Levi, Gad och Isaskar. Simeon, som finns inom Juda område, omnämns kortfattat i inledningen tillsammans med Juda, men redan i nästa vers är inte fokus på dem utan på Juda, se vers 4.]
Juda
Juda [folket i Juda stam] sa till sin bror Simeon (Shimon) [folket i Simeons stam]: "Kom upp med mig till min lott så att vi kan strida mot kanaanéerna, och jag ska på samma sätt gå upp med dig till din lott." Och Simeon gick med honom.[Simeons område ligger vid staden Beer-Sheva och Juda stams område runtomkring, mestadels österut upp mot bergen, se Jos 19:9. Det är därför naturligt att dessa två stammar hjälper varandra. Simeon är känd för sin iver för rättvisa och hämndlystnad när de räddar och hämnas sin syster Dina som blivit våldtagen, se 1 Mos 34:1, 26. Nu följer sju episoder, från norr till söder i Juda stams område, där man har viss framgång med att inta landet.]
4Juda [tillsammans med folket från Simeons stam] gick nu upp och Herren (Jahve) gav kanaanéerna och perisséerna i deras hand och de slog dem i Bezek – 10 000 man. [Bezek betyder "blixt" och är troligtvis dagens Ibziq som ligger i Manasse stams område, ca 10 mil norr om Jerusalem. Strax kommer Herrens budbärare/ängel att fördöma israeliterna att de inte fördrev dessa folk, se Dom 2:1-3. Se även Jos 3:10; 9:1; 2 Mos 3:8; 5 Mos 7:1; 20:17.] 5Och de fann Adoni-Bezek [troligtvis en titel på kungen över staden; ordagrant "blixtens herre"] i Bezek ["blixtens-stad"] och de stred mot honom och de slog kanaanéerna och perisséerna. 6Men Adoni-Bezek flydde och de jagade efter honom och fångade honom och högg av hans tummar och hans stortår. [Denna form av lemlästning var vanlig bland hedniska folk, vilket gjorde personen oförmögen att hantera vapen eller utföra religiösa riter (3 Mos 8:23-24). I nästa vers (i hans egna ord) beskriver kungen hur han nu själv drabbas av det straff han själv åsamkat 70 andra personer. Han tolkar det som Guds straff, se även Ords 10:24; 26:27.]
7Adoni-Bezek sa då: "70 kungar som samlar mat under mitt bord [tigger] har sina tummar och stortår avhuggna. Som jag har gjort så har Gud (Elohim) återgäldat mig." [Frasen "samlar mat under mitt bord" syftar på att de tiggde. Dessa 70 tillfångatagna kungar som blivit stympade kunde inte annat än tigga vid sina fångvaktares bord.
De hade förödmjukats och hölls vid liv av Adoni-Bezek bara för att visa på hans makt och ingjuta skräck.] De förde honom till Jerusalem och han dog där. [Det är inte helt klart vilka "de" är, men troligtvis är det simonierna som ligger bakom denna hämnd och för Adoni-Bezek till jevuséerna i Jerusalem, dock verkar inte Gud tillåta att han hålls i Jerusalem på samma sätt för att ingjuta skräck i omgivningen, se även Matt 5:38, 39; Rom 12:19.]
8Och Juda söner stred mot Jerusalem [som också kallades Jevus, se Jos 15:63] och tog det och slog det med svärdsegg och satte staden i brand. [Detta var en tillfällig seger (Jos 15:63; Dom 1:21; 19:10-12). David intar senare staden, se 2 Sam 5:7.]
9Därefter gick Juda söner ner och stred mot kanaanéerna som bodde i bergsbygden och i Söder (Negev) och i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd]. 10Och Juda gick mot kanaanéerna som bodde i Hebron, det nuvarande Hebron hette tidigare Kirjat-Arba [1 Mos 13:18; 23:2; Jos 14:15], och de slog Sheshaj och Achiman och Talmaj [som var ättlingar av jätten Anakim, 4 Mos 13:29-33; Jos 15:13-14; 5 Mos 2:10-11, 20-21].
11Och därifrån gick han mot invånarna i Devir [i södra Juda bergsbygd]. Det nuvarande Devir hette tidigare Kirjat-Sefer [ordagrant: "Skriftens stad", kanske fanns det ett bibliotek eller register där eller kanske en skola för notarier/skrivare, se även Jos 15:15]. 12Och Kaleb sa: "Han som slår Kirjat-Sefer och tar det, till honom ska jag ge min dotter Achsa till hustru." 13Och Otniel, Kenaz son, Kalebs yngre bror, tog det och han gav honom sin dotter Achsa till hustru. 14Och det skedde när hon kom till honom att hon övertalade honom att be hennes far om ett fält, och hon steg ner från sin åsna och Kaleb sa till henne "Vad behöver du?" [Jos 15:16-18] 15Och hon svarade: "Ge mig en välsignelse [extra favör], eftersom du har satt mig i Sydlandet, ge mig därför vattenkällor." Och Kaleb gav henne den Övre källan och den Nedre källan [Jos 15:19].
16Och keniterna, Moses svärfars söner [2 Mos 2:16], gick upp från Palmstaden [i vanliga fall Jeriko (5 Mos 34:3), men kan syfta på någon annan stad här] med Judas söner till Juda öken som är söder [ordagrant: "Negev"] om Arad, och de gick och bodde med folket.
17Och Juda gick med Simeon, sin bror, och de slog kanaanéerna som bodde i Tsfat [12 km öster om Ber-Sheva i Negevöknen] och förgjorde dem [Jos 2:10; 6:17-19]. Och de kallade staden Chorma [som låter som ordet för "total förstörelse" på hebreiska, se 4 Mos 21:3].
18Juda tog även Gaza med sina gränser och Ashkelon med sina gränser och Ekron med sina gränser.
19[Sammanfattande summering:] Och Herren (Jahve) var med Juda och han drev ut invånarna i bergsbygden, men han kunde inte driva ut invånarna i dalen för de hade vagnar av järn. [Hästekipagen var av trä, men med beslag och förstärkningar av järn.] 20Och de gav Hebron till Kaleb, som Mose hade talat, och de drev ut därifrån Anaks tre söner [4 Mos 14:24; 5 Mos 1:36; Jos 14:9-14].
Benjamin
21Och jevusiterna som bodde i Jerusalem blev inte utdrivna av Benjamins söner utan jevusiterna bor med Benjamins söner i Jerusalem till denna dag.
Josef
22[Berättelsen med Josefs stammar är uppdelad i sju sektioner, där den första (vers 22-26) och sista (vers 29) handlar om Efraims område. Däremellan beskrivs hur Manasse inte drev ut fienderna från fem städer (vers 27-28).]
Josefs hus gick upp mot Betel och Herren (Jahve) var med dem. 23Och Josefs hus sände spejare att utforska Betel, och stadens namn var tidigare Loz. 24Och väktarna såg en man komma ut ur staden, och de sa till honom: "Visa oss, vi ber dig, ingången till staden så ska vi ge dig nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed)" 25Och han visade dem ingången till staden och de slog staden med svärdsegg, men de lät mannen och hans familj gå. 26Och mannen gick till hettiternas land och byggde en stad och gav den namnet Loz, som den heter än idag.
27Och Manasse drev inte ut invånarna från:
Beit-Shean och dess byar (döttrar),utan kanaanéerna var beslutna att bo i det landet. 28Och det hände när Israel hade vuxit sig starkt att de satte kanaanéerna till tvångsarbetare (de blev skattskyldiga), men de drev på inget sätt ut dem.
Taenach och dess byar (döttrar)
invånarna i Dor och dess byar (döttrar),
Jibleam och dess byar (döttrar),
invånarna i Megiddo och dess byar (döttrar)
29Och Efraim drev inte ut kanaanéerna som bodde i Gezer [stad halvvägs mellan Joppe och Jerusalem], utan kanaanéerna bodde i Gezer bland dem.
Zevolun
30Zevolun (Sebulon) drev inte ut Kitrons invånare och inte Nahalols invånare utan kanaanéerna bodde bland dem och blev tvångsarbetare (skattskyldiga).
Asher
31[Även här finns en uppställning med sju städer som inte intogs.]
Asher drev inte ut
Akkos invånare,32utan Asher bodde bland kanaanéerna, landets invånare, för de drev inte ut dem.
och Sidons invånare [Kanaans ättlingar från Tsidon, se 1 Mos 10:15],
och Achlavs [invånare]
och Achzivs [invånare]
och Chelbas [invånare]
och Afiks [invånare]
och Rechovs [invånare],
Naftali
33Naftali drev inte ut invånarna från Beit-Shemesh och invånarna från Beit-Anat utan bodde bland kanaanéerna, landets invånare. Dock blev Beit-Shemesh och Beit-Anats invånare tvångsarbetare (skattskyldiga).
Dan
34Och amoréerna tvingade Dans söner till bergsbygden, för de ville inte låta dem komma ner till dalen [Jos 19:47-48; Dom 18]. 35Och amoréerna var beslutna att bo i Harcheres i Ajalon [ordagrant: "hjortarnas fält"] och i Shaalvim [ordagrant: "rävarnas plats"], men Josefs hus hand segrade så att de blev tvångsarbetare (skattskyldiga). 36Och amoréernas gräns gick från hörnet av Akrabim [hebreiska för "skorpion"] från Sela [söder om Döda havet; Edoms huvudstad, troligtvis nuvarande Petra] och uppåt.
Samling vid Bochim
1[Samlingen vid Gilgal (Dom 1:1-2) var entusiastisk och uppräkningen av de sju stammarna gick från segrar till allt större nederlag. Som en parallell följer nu en sorgsen samling vid Bochim. Budbäraren här identifieras ibland med Gud själv, se 1 Mos 16:7; 2 Mos 14:19; 23:20. Hebreiska frasen malach JHVH kan översättas "Herrens budbärare" eller "Herrens ängel". Den förekommer 19 ggr i denna bok och varianten malach ha-elohim (Guds budbärare/ängel) förekommer tre ggr (Dom 6:20; 13:6, 9). Profeter kallas ofta Herrens budbärare (2 Krön 36:15-16; Jes 42:19; 44:26; Hag 1:13; Mal 3:1). Att han sägs komma från Gilgal (och inte himlen) kan också tala för det. Samtidigt särskiljs profeten (Dom 6:8) från Herrens budbärare/ängel (Dom 6:11) i kapitel 6. Det är därför mest troligt att det är en himmelsk ängel, kanske samma som sändes ut under Moses tid, se 2 Mos 23:20-23; 33:2; 32:34.]
Och Herrens (Jahves) budbärare (ängel) kom upp från Gilgal till Bochim. Och han sa: "Jag fick dig att dra upp ut ur Egypten och har fört dig till landet som jag lovade (gav min ed) till dina fäder och jag sa: 'Jag ska aldrig bryta mitt förbund med dig' [1 Mos 17:7; 2 Mos 6:4], 2och ni ska inte skära förbund med invånarna i detta land [2 Mos 23:32], ni ska bryta ner deras altaren [5 Mos 7:2], men ni har inte lyssnat på min röst. Vad är det ni har gjort?" 3Och jag säger även: "Jag ska inte driva ut dem framför er, utan de ska vara sidor för er [finnas runt omkring er; ska tränga er och blir en snara; irritera som en törntagg i sidan] och deras gudar ska bli en fälla för er." [4 Mos 33:55; Jos 23:12-13]
4Och det hände när Herrens (Jahves) budbärare talade dessa ord till alla Israels söner att folket höjde sin röst och grät (hebr. bacha). 5Och de gav den platsen namnet Bochim [betyder: "de gråtande"] och de offrade där till Herren (Jahve). [Bochim är inte identifierad, men bör ligga i närheten av Jeriko men på högre höjd, se vers 1.]
Israels upprepade mönster av förfall (2:6-3:6)
En bra start
6När nu Josua hade sänt iväg folket, gick Israels söner var och en till sin arvedel för att besätta landet. 7Och folket tjänade Herren (Jahve) så länge Josua levde (alla Josuas dagar) och alla dagar som de äldste överlevde Josua, de som hade sett Herrens (Jahves) alla stora gärningar som han hade gjort för Israel. 8Och Josua, Nuns son, Herrens (Jahves) tjänare, dog 110 år gammal. [Josua var i 60-års åldern vid intåget i Kanaans land, se Jos 1:1; 14:7; 4 Mos 32:11-13. Frasen "Herrens tjänare" användes även först om Mose, se 5 Mos 34:5.] 9Och de begravde honom på gränsen till hans arv i Timnat-Cheres [även kallat Timnat Serah, se Jos 19:50; 24:30] i Efraims bergsbygd, på norra sidan av berget Gaash.
Nästa generations synd
10Och även hela den generationen samlades till sina fäder [hade dött] och det uppstod en ny generation efter dem som inte kände (var intimt förtrogna med) Herren (Jahve) eller hans gärningar som han hade gjort för Israel. 11Och Israels söner gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon och tjänade baalerna. [Baal var den kanaaneiska huvudguden, men hade också många lokala varianter.] 12Och de övergav Herren (Jahve), sina fäders Gud (Elohim), som fört dem ut från Egyptens land och följde andra gudar, folkets gudar som var runt omkring dem, och tillbad dem och de provocerade (förtörnade) Herren (Jahve). 13Och de övergav Herren (Jahve) och tjänade Baal och aseran. 14Och Herrens (Jahves) vrede upptändes mot Israel och han gav dem i händerna på förgörarna som förgjorde dem, och han gav dem i händerna på deras fiender runtomkring, så att de inte längre kunde stå emot sina fiender.
[Frasen "gjorde det som var ont i Herrens ögon" i vers 11 återkommer sex gånger till, se Dom 3:7, 12; 4:1; 6:1; 10:6; 13:1.]
Dom
15Överallt dit de gick var Herrens (Jahves) hand emot dem för ont, som Herren (Jahve) hade talat och som Herren (Jahve) hade lovat (gett sin ed) till dem och de var mycket pressade (i stort trångmål, ångest).
Guds nådefulla ingripande
16[Detta är den centrala versen i detta stycke:]
Herren (Jahve) reste då upp domare som räddade dem ur handen på dem som förgjorde dem.
Nästa generation – ännu värre synd
17[Detta stycke hör ihop med vers 10-13. Kommande generationer går djupare i syndens destruktiva nedåtgående spiral, se även Rom 1:21-32.]
Ändå lyssnade de inte på sina domare, utan gick istället iväg efter andra gudar och tillbad dem. De var snabba att vika av från den väg som deras fäder vandrat. De [deras fäder] lyssnade till Herrens (Jahves) budord (tydliga befallningar – hebr. mitsvah), men de gjorde det inte. 18Och när Herren (Jahve) reste upp domare åt dem, då var Herren (Jahve) med domarna och räddade dem ur handen på deras fiender, domarnas alla dagar, för det rörde Herren (Jahve) till medlidande när de jämrade sig på grund av dem som plågade dem och förtryckte dem. 19Men det hände när en domare dog, att de [den nästa generationen] vände tillbaka och handlade mer fördärvligt (korrupt) än sina fäder. De följde andra gudar och tjänade dem och tillbad dem. De gav inte upp sitt sätt eller sina omedgörliga (hårda, envisa, styvnackade) vägar.
Dom – ännu värre straff
20Så Herrens (Jahves) vrede upptändes mot Israel och han sa: "Eftersom detta folk har övergett mitt förbund som jag befallde deras fäder och inte har lyssnat till min röst, 21ska inte heller jag driva ut någon av de folkslag (nationer) som Josua lämnade när han dog, 22för att jag genom dem ska pröva Israel, om de ska hålla (vakta, skydda, bevara) Herrens (Jahves) vägar och vandra på dem som deras fäder höll (vaktade, skyddade, bevarade) dem, eller inte." 23Så Herren (Jahve) lämnade dessa folkslag (nationer) utan att driva ut dem med hast och han gav dem inte i Josuas hand.
Igår
Planer
- ❶ Dagens Bibelord
- ❷ Nya Testamentet
- ❸ Helbibel
- ❹ Halvbibel
- ❺ Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- > ❻ Parallell
