Psalm 119 är Bibelns längsta kapitel och är en hyllning till Guds ord. Psalmen är alfabetisk. I ordningsföljd genom hela det hebreiska alfabetet följer åtta verser som alla börjar på samma bokstav. Den första och femte versen i varje sektion har ofta samma tema. Den sjätte är ofta en kontrast till den femte och den sista (åttonde) tenderar att introducera nästa stycke.
    De hebreiska bokstäverna är mer än bara bokstäver, de är symboler och har också ett talvärde. Ofta förstärker symbolen versen och gör betydelsen ännu mer tydlig. Eftersom temat på versen ofta följer bokstavens symbol förklarar det varför ämnet i psalmen ibland skiftar tvärt. Svenska Kärnbibeln tar med symbolen och skriver också inom hakklammer vad den symboliserar. Det ord som börjar med den aktuella bokstaven skrivs också i fetstil för att indikera att det är ett extra viktigt ord just i den versen.

Åtta hebreiska uttryck för Guds ord återkommer ofta:

Imrah (singular, 19 ggr) – löftesord, tal.
Davar (singular, 24 ggr) – ord, uppenbarelse; pluralformen davarim används några gånger (det finns vissa skillnader i manuskript, se vers 57, 130, 139 och 161) och även om de tio budorden, se 2 Mos 34:28; 5 Mos 4:13; 10:4.
Chuqim (plural, 21 ggr) – förordningar; ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar, beskrivs ofta som bud som inte har en rationell förklaring.
Mitzvot (plural, 22 ggr) – budord, tydliga befallningar; den judiska traditionen har identifierat inte bara 10, utan 613 mitzvot (totalt 365 förbud och 248 uppmaningar) i de fem Moseböckerna.
Mishpatim (plural, 23 ggr) – påbud, bindande juridiska beslut, bud som har med rätt och rättvisa att göra.
Edot (plural, 23 ggr) – stadgar, vittnesbörd; Guds grundläggande regler.
Piqudim (plural, 21 ggr) – föreskrifter, påbud, uppdrag; ordet återfinns bara här och i tre andra psalmer.
Torah (singular, 25 ggr) – undervisning, vägledning med instruktioner. Ordet Torah (som Kärnbibeln genomgående skriver med stor begynnelsebokstav p.g.a. dess centrala roll) kommer från verbet jarah som har betydelsen att kasta (som en pil) eller att skjuta iväg något. Torah visar på en riktning. Användningen är bred, ibland syftar ordet generellt på hela Guds ord, ibland endast på de fem Moseböckerna. I Torah ingår chuqim, mitzvot och mishpatim och även halacha, den juridiska aspekten av "lagen".

Bara 4 av psalmens 176 verser har inte med något av dessa orden, se vers 3, 37, 90 och 122. I 6 av psalmens 22 sektioner finns alla dessa åtta ord med, se he, vav, chet, jod, kaf och pe.

Författare: Okänd

Struktur: Alfabetisk – Åtta verser för varje bokstav. Här finner vi en kiastisk struktur i sju steg där varje sektion består av tre bokstäver, förutom den i mitten som har fyra. Psalmen har ibland kallats Menora-psalmen, då ljusstaken i templet, menoran, är dekorerad med 22 mandelblommor som har samma strukturella mönster: tre på de sex grenar som sträcker sig från lampstaken och fyra på den centrala, se 2 Mos 25:31-40.

א – alef, vers 1-8
ב – bet, vers 9-16
ג – gimel, vers 17-24

 ד – dalet, vers 25-32
 ה – he (har alla 8 ord), vers 33-40
 ו – vav (har alla 8 ord), vers 41-48

  ז – zajin, vers 49-56
  ח – chet (har alla 8 ord), vers 57-64
  ט – tet, vers 65-72

   י – jod (har alla 8 ord), vers 73-80
   כ – kaf (har alla 8 ord, vers 88b mittpunkt), vers 81-88
   ל – lamed, vers 89-96
   מ – mem, vers 97-104

  נ – nun, vers 105-112
  ס – samech, vers 113-120
  ע – ajin, vers 121-128

 פ – pe (har alla 8 ord), vers 129-136
 צ – tsade, vers 137-144
 ק – qof, vers 145-152

ר – resh, vers 153-160
ש – shin (kiasm kring talet sju), vers 161-168
ת – tav, vers 169-176

När en psalm är alfabetisk är det ett tecken på att psalmisten vill vara allomfattande. I t.ex. Psalm 145, som är en lovsång, vill David prisa Gud på alla tänkbara sätt från A till Ö. Här i Psalm 119 är psalmistens önskan att leva ett heligt liv. Genom att följa den alfabetiska strukturen (gånger åtta) uttrycker psalmisten sin överväldigande önskan att tjäna Gud på alla möjliga sätt som går att uttrycka med ord! Följande psalmer och avsnitt har alfabetiska mönster, se Ps 9-10; 25; 34; 37; 111; 112; 119; 145; Klag 1; 2; 3; 4; 5:19-20; Ords 31:10-31; Nah 1:2-8.

Från början skrevs de hebreiska bokstäverna som piktogram. Den första bokstaven är Alef och har sitt ursprung från en bild av ett oxhuvud. Vänd på vår bokstav A så ser man likheterna.

¹[Den första hebreiska bokstaven är: א – alef. Talvärdet är 1. Tecknet föreställer en oxe som symboliserar styrka, ledaren, den förste och det viktigaste. De två första verserna börjar båda med ordet ashrei, samma ord som inleder hela Psaltaren, se Ps 1:1. Ordet för att vandra (hebr. halach) används i vers 1 och 3 (dock med olika verbformer) och ramar in vers 2. Att hebreiskan saknar tempus går inte att förmedla i en översättning. Därför blir det på svenska som om det vore olika tempus: "vandrar" och "har vandrat". Psalmisten både lever och har levt efter Guds vilja – hebreiskan betonar något ständigt pågående. Detta förstärks ytterligare genom att yiqtol, som ofta översätts i futurum "kommer att fråga efter", används i den inramade versen, vers 2. Att vandra och leva efter Guds vilja gäller hela livet. I vers 4 används en fjärde hebreisk verbform som översatts till: "ska följa". Dessa olika verbformer lyfter fram vikten av att alltid följa Guds föreskrifter.]

Rikt välsignade (saliga; mycket lyckliga) är de vars väg är fullkomlig (obefläckad, oklanderlig, obruten) [rak – dvs. som inte vinglar hit och dit mellan dikena],
    de som vandrar i (lever efter) Herrens (Jahvehs) undervisning (Torah).
²Rikt välsignade (saliga; mycket lyckliga) är de som håller (vaktar, bevarar) hans vittnesbörd (stadgar – hebr. edot),
    de som av hela hjärtat kommer att fråga efter (söka; ta sin tillflykt till; träda fram inför) honom.
³De som inte heller gör något orättfärdigt,
    de som har vandrat på hans vägar [plural; jfr vers 1].
⁴Du har befallt dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim),
    för att vi ska följa dem noggrant (med all kraft; ordagrant "mycket").

⁵O tänk om (ack, om ändå – hebr. achalaj) mina vägar var styrda (bestämda, fasta)
    så att jag följer dina förordningar (hebr. chuqim). [Fil 4:12-14]
⁶Då ska jag inte skämmas
    när jag tar hänsyn till alla dina budord (hebr. mitzvot).

⁷Jag vill tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) dig med uppriktigt hjärta,
    när jag lär mig (undervisas i) dina rättfärdiga påbud (hebr. mishpat).
⁸Jag ska hålla (skydda, följa, ge akt på) dina förordningar (hebr. chuqim),
    överge mig inte fullständigt (ordagrant "mycket").

[Hebr. meód som betyder mycket, många och med full kraft och intensitet används både i vers 4 och 8. Ordet "hålla" (hebr. shamar) används både här i avslutningen och i första versen i nästa stycke och binder samman dessa stycken.]

ב – bet

Bokstaven Bet kommer från ett piktogram som avbildar ett hus/tält sett från ovan med en ingång och två rum.

⁹[Den andra hebreiska bokstaven är: ב – bet. Talvärdet är 2. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Det symboliserar ett hem och total tillit. De flesta verserna börjar med ord som inleds med prepositionen "b" och som översatts: "Hur" (vers 9), "Med" (vers 10, 13), "i" (vers 11, 14, 16) och "över/på" (vers 15). Den enda versen som inte är en preposition är vers 12 som börjar med ordet baroch – prisad. Detta är den enda versen med detta ord i hela Psalm 119. Det andra verbet "lär" används också i vers 7 och där tillsammans med "tacka".
    Hela stycket inleds med en retorisk fråga hur man ska kunna leva rätt och rent. Det självklara svaret kommer i nästa rad: "Genom att följa Guds ord!" Dock utvecklas svaret i verserna som följer, vilket visar att det inte är självklart och kan tas för givet. Det krävs både vilja, överlåtenhet och lärande för att hålla sig på Guds väg.]

Hur ska en ung man bevara sin stig (välkända, upptrampade gångväg) ren?
    Genom att hålla sig till (skydda, följa, ge akt på) ditt ord (hebr. davar).

¹⁰Med hela mitt hjärta har jag frågat efter (sökt, tagit min tillflykt till, närmat mig) dig,
    låt mig inte göra fel mot dina budord (hebr. mitzvot).
¹¹I mitt hjärta har jag gömt (bevarat, skyddat, lagrat) ditt löftesord (hebr. imrah) [som en skatt, se Matt 6:21],
    så att jag inte ska synda mot dig.

¹²Prisad (välsignad, lovad, ärad) är du Herre (Jahveh),
    lär (undervisa) mig dina förordningar (hebr. chuqim).

¹³Med mina läppar
    har jag återgett (räknat upp)
    alla påbud (hebr. mishpat)
från din mun.

[Psalmisten är både en lärare och själv en elev, se Jes 50:4. Ordföljden i hebreiskan gör att substantiven "mina läppar" och "din mun" ramar in versen och inneslutna däremellan är "uttalade beslut". Hebreiska ordet mishpatim har att göra med Guds påbud och rättvisa beslut. Att själv uttala Guds påbud visar på en vilja att följa dem. Även om uttalanden inte behöver garantera fullständig överlåtenhet (människor kan ibland säga en sak, men göra en annan), brukar orden som sägs reflektera vår vilja och det är svårare att bryta mot det som en människa själv har proklamerat. När vi uttalar något med vår egen mun blir det en del av oss och det blir även ett vittnesmål inför andra människor.]

¹⁴Jag fröjdar mig över (i) [längs med vandringen på] dina vittnesbörds (hebr. edots) väg,
    lika mycket som över all [världens] rikedom.

[All rikedom i hela världen måste till för att ens göra någon form av jämförelse med glädjen att få vandra tillsammans med Gud på hans väg, se även Ords 10:22. Tidigare har hjärtat nämnts, se vers 2, 7, 10-11. I hebreiskan refererar hjärtat till hela vår varelse och liv. Det är viktigt att känslorna också finns med, hur vi känner påverkar vårt beteende. Glädje i Guds ord är en viktig ingrediens i svaret på hur vi håller oss på Guds väg.]

¹⁵Dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim)
    vill jag begrunda (tänka på, reflektera över)
    och skåda
dina stigar (välkända upptrampade gångvägar).

[På samma sätt som vers 13 hade en kiastisk struktur med substantiv som ramade in verben, följer vers 15 och 16 samma uppbyggnad.]

¹⁶I dina förordningar (hebr. chuqim)
    har jag min sprudlande glädje (entusiasm) [som ett barn som leker och skrattar],
    och jag ska inte glömma
ditt ord (hebr. davar). [Vissa manuskript har "dina ord" i plural.]

Tillbaka upp

---

Ords 15:29-30

²⁹Herren (Jahveh) är långt borta (fjärran) från de ogudaktiga (syndare, kriminella),
    men han hör bönerna från de rättfärdiga.

³⁰Ögon som utstrålar ljus [från ett glatt fridfullt inre] gläder hjärtan [hos andra människor],
    och goda nyheter ger näring åt benen [ger inre styrka].

Tillbaka upp

---

Joh 13:1-30

DEL 2 – JESUS VISAR SIN HÄRLIGHET FÖR SINA LÄRJUNGAR (13:1-20:31)

Sista kvällen (13:1-17:26)
¹[I Johannes evangelium står de grekiska verbens tempusform många gånger i presens och perfekt, ett skrivsätt som bjuder in läsaren att bli delaktig och närvarande i berättelsen, se t.ex. vers 3b, 4, 5 osv.]

Nu [strax] före påskhögtiden [troligtvis kvällen den 13:e nisan] visste Jesus (har Jesus sett/förstått) att hans stund hade kommit [har han varit medveten om att hans stund var inne] – att han skulle lämna den här världen och gå till Fadern. Han älskade sina egna [här] i världen (med en osjälvisk, utgivande kärlek), intill slutet [ända fram till fullbordandet – det yttersta, se Joh 19:30] älskade han dem. ²Och redan under kvällsmåltiden [när Jesus och lärjungarna låg till bords och åt] ingav djävulen [har djävulen gång på gång kastat fram tanken] i Judas, Simon Iskariots sons, hjärta, att han skulle utlämna (förråda) honom [Jesus]. ³Jesus visste (har sett) [har en klar förståelse av] att Fadern hade gett allt i hans händer [gav honom makt över allting], och att han hade utgått (att han kom) från Gud och [nu] skulle gå (dra sig tillbaka) till Gud.

Jesus tvättar lärjungarnas fötter

Jesus tvättar lärjungarnas fötter.

⁴[Jesus inleder sin undervisning med att illustrera vad sant ledarskap är genom att utföra en slavs uppgift. Tematiskt finns det också en koppling till hur Maria tidigare smort Jesu fötter, se Joh 12:3.]

Han [Jesus] reser sig upp från kvällsmåltiden och lägger ifrån sig kläderna och när han sedan tagit (tagit emot) en linnehandduk [en ca 1,5 m lång handduk som hörde till en tjänare], band han den om [knöt han den tätt kring] sig (ordagrant: omgjordade han sig). ⁵Sedan (efter det) häller (öser, slår) han vatten i ett tvättfat och [han] började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med linnehandduken som han hade bundit om sig (ordagrant: med vilken han var omgjordad).

[Efter en dag på dammiga vägar var det nödvändigt att tvätta fötterna och ofta hade husets värd en slav som utförde denna uppgift. Vägarna i Jerusalem var dock stenbelagda och jämförelsevis rena. Pluralformen på kläder i vers 4 visar att Jesus antagligen tog av sig alla yttre plagg och bara hade en tunika på sig, dvs. de kläder en slav bar.]

⁶Så kommer han [fram] till Simon Petrus, som säger till honom: "Herre, tvättar du mina fötter?"
     ⁷Jesus svarade och sa till honom: "Vad jag gör förstår (ser, vet) du inte [har du inte en klar förståelse av] nu, men du kommer att förstå (veta) [få personlig kunskap] efter [allt] detta [i och med dessa händelser]."
     ⁸Petrus säger [då] till honom: "Aldrig någonsin, inte ska du tvätta mina fötter!" Jesus svarade honom: "Om jag inte skulle tvätta dig har du ingen del i (med) mig."
     ⁹Petrus säger [då] till honom: "Herre, [tvätta] inte bara mina fötter, utan också händerna och huvudet."
     ¹⁰Jesus säger [då] till honom: "Den som har badat [rengjort hela kroppen] behöver bara tvätta fötterna, hans kropp är [ju] helt och hållet ren (ordagrant: förutom att tvätta fötterna har han inget behov, utan är helt ren). Och ni [mina lärjungar] är rena, men inte alla." ¹¹För han visste vem som skulle förråda (ordagrant: han hade sett den som utlämnar) honom, på grund av detta sa han: "Ni är inte alla rena".

¹²När han nu hade tvättat deras fötter och tagit (tagit emot) sina kläder [se vers 4] och lagt sig till bords igen [återtagit sin halvliggande position till bords], sa han till dem: "Inser ni (förstår ni utifrån denna personliga upplevelse) vad jag har gjort med (för) er? ¹³Ni kallar mig Läraren [Rabbinen, se Joh 1:38] och Herren, och det med rätta (det ni säger är rätt), för det är jag. ¹⁴Om nu jag – Herren och Läraren – har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. ¹⁵Jag gav er ett exempel [jag uppvisar något som ska imiteras], för att ni ska (skulle) göra precis som jag gjorde med er. ¹⁶Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Slaven (den livegne, tjänaren) är inte större (förmer) än sin herre, inte heller är budbäraren större än den som har sänt honom [Matt 10:24]. ¹⁷Om ni vet (har varit medvetna om; har sett) [allt] detta – saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni om ni också gör det [skulle praktisera dessa saker]."

Jesus berättar att han ska bli förrådd
¹⁸"Jag talar inte om er alla, jag vet vilka jag har utvalt, men [någon ska förråda och utlämna mig] för att Skriften ska fullbordas:

Den som äter brödet med mig
    har lyft sin häl mot mig (har vänt sig mot mig, ska förråda mig). [Ps 41:10]

¹⁹Jag berättar detta nu, innan det händer, för att när det sker ska ni kunna tro (lita) på att jag är [den jag säger mig vara, 'Jag Är']. ²⁰Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som tar emot (tar till sig, välkomnar) den som jag sänder, tar emot mig, och den som tar emot mig, tar emot honom [Fadern] som har sänt mig."
     ²¹När Jesus sagt detta upprördes (våndades) han i sin Ande och vittnade: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: En av er ska utlämna (förråda) mig."
     ²²Lärjungarna tittade på varandra, helt förvånade (förbryllade) undrade de vem det var. ²³En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords bredvid Jesus. [Antagligen syftar det på Johannes, författaren av detta evangelium. Han var troligen i tonåren och den yngste av lärjungarna. Placeringen tyder på att Jesus tog hand om honom på ett speciellt sätt.] ²⁴Så Simon Petrus gav ett tecken (gestikulerade, nickade) till honom att han skulle fråga Jesus vem det var han talade om. ²⁵Han [Johannes] lutade sig då mot Jesu bröstkorg och frågade honom: "Herre, vem är det?"
     ²⁶Jesus svarade: "Det är han som får brödstycket som jag doppar [i såsskålen]." Så han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. ²⁷När Judas hade tagit emot brödstycket, kom Satan (motståndaren) in i honom.
    Jesus sa till honom: "Vad du tänker göra, gör det snabbt."
     ²⁸Ingen av dem vid bordet förstod varför han hade sagt detta till honom. ²⁹Eftersom Judas hade hand om kassan [lådan med pengarna för Jesus och de tolv lärjungarna] trodde några att Jesus sagt till honom: "köp vad vi behöver till högtiden", eller att han skulle ge något till de fattiga.
     ³⁰När Judas hade tagit emot brödet gick han genast ut. Det var natt.

Tillbaka upp