Parallell - fredag 7/1

Job 14-16

---

Job 14-16

¹Människan – född av kvinna,
    lever några korta dagar fyllda (mättade) av oro.
²Som en blomma växer hon upp och vissnar (torkar ihop; faller ner) [Jak 1:10; Ps 37:2; 90:5-6],
    hon flyr som skuggan och finns inte kvar (står inte kvar).

[Genom att använda dagar istället för år betonas människas flyktiga tillvaro i det större perspektivet. Skuggan "jagar" hela tiden iväg, mitt på dagen försvinner den helt i Mellanöstern då solen är i zenit. Men kan även syfta på nattens intågande då solen går ner och skuggorna blir längre för att sedan helt försvinna i mörker. Jobs andra vän, Bildad, liknande också livet vid en skugga, se Job 8:9. Se även 1 Krön 29:15; Ps 102:11; 144:4; Klag 4:20]

³Öppnar du ditt öga [Gud – skärskådar du], mot en sådan [fragil varelse som jag]?
    Ja, drar du mig till doms inför dig? [Ps 143:2]
⁴Vem kan ge (göra, föra fram) något rent från något orent?
    [Kan syfta allmänt på något föremål (kärl, osv) eller specifikt på människan, se Ps 51:5; Jes 6:5; 1 Mos 6:5.]
    Nej, ingen! [Bildad tar upp liknande ämne senare, se Job 25:4.]
⁵Eftersom hennes [människans] dagar är fastställda (ingraverade – hebr. charats),
     hennes månaders antal finns hos dig
    och du satt hennes gräns som hon inte kan överskrida,
⁶så vänd bort (upphör med) din blick över henne
    och låt henne får ro, såsom den inhyrda arbetaren [Job 7:1], får glädje av sin dag.

[På samma sätt som i vers 1 används inte enheten år, utan dagar (och här även månader) för att visa på den flyktiga tillvaron, se även Pred 3:1-2, 11. Dagar, månader och gräns är parallella uttryck i vers 5.]

⁷För ett träd finns det hopp även om det huggs ner,
    det gror igen och nya skott ska inte saknas.
⁸Även om dess rot åldras i marken,
    och stubben dör (murknar) i stoftet,
⁹så när det känner doften av vatten grönskar det
    och skjuter skott som en ung planta!
    [Trädet personifieras med luktsinne, vilket förstärker liknelsen med människor.]
¹⁰Men om en stridsman (man i sina bästa år, full av egen styrka och kraft – hebr. gever) dör
    och ligger slagen,
om en människa (hebr. adam)
    förgås (drar sitt sista andetag – dör),
        var är hon då? [Jo, död – borta!]
¹¹Som vattnet försvinner ur en sjö (ett hav),
    och en flod sinar och torkar ut,
¹²så lägger sig mannen (hebr. ish)
    och står inte upp igen,
inte förrän himlarna inte finns mer [Jes 51:6]
    vaknar han och reser sig från sin sömn. [Job 10:21; 16:22; Pred 5:15]

¹³[Job talar direkt till Gud i vers 13-22 och flera frågor ställs.]
Om du ändå ville gömma mig i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) [dödsriket]
    och hålla mig dold tills din vrede passerat,
    sätta en tidsgräns, men kom ihåg mig sedan (rädda mig).
¹⁴När en stridsman (hebr. gever) dör, finns det då liv efter döden?
    I så fall ska jag under alla mina dagar [här på jorden] som är som en hård militärtjänst
    vänta på (ivrigt se fram emot) min vaktavlösning (då jag byter min klädnad, då jag skjuter nya skott och växer).
¹⁵Då skulle du ropa på mig [vid uppståndelsen från de döda, se Joh 5:28] – och jag skulle svara dig.
    Du har en stark längtan (passion) att få se dina händers verk (din skapelse, människan) igen.
¹⁶Ja, du skulle räkna mina steg,
    du skulle inte ge akt på min synd (hebr. chatat).
¹⁷Min överträdelse (hebr. pesha) skulle ligga i en förseglad pung,
    och du skulle täcka över min missgärning (hebr. avon).
    [Samma tre ord för synd som används i Job 13:23 återkommer här i vers 16-17.]

¹⁸Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam),
    som berget faller [spricker och lossnar] och vittrar bort,
    som klippan flyttas från sin plats,
¹⁹som vatten nöter sönder [slipar ner] stenar,
    som dess flöden sköljer bort stoftet [eroderar jorden],
    så gör du en bräcklig människas (hebr. enosh) hopp om intet.
²⁰Du övermannar henne för alltid (en gång för alla)
    och hon går bort,
du förändrar hennes utseende (ansikte) [kan syfta på dödskval, se Dan 5:9]
    och sänder i väg henne.
²¹Om hennes [den dödes] söner äras,
    vet hon det inte,
om de blir ringa,
    ser hon det inte.
²²Hon [den döde] känner bara smärtan av sin egen kropp,
    och hon sörjer bara sin egen själ (liv).

[Banden till de levande bryts (vers 21), den döde är ovetande om allt vad som sker, gott som ont, se även Pred 9:5-6.]

Andra omgången


Elifaz andra tal
¹Sedan tog Elifaz – temaniten [Job 2:11], till orda och sa [svarade Job]:

²Ska en vis [man som du Job] svara med "blåsig" (flyktig – hebr. roach) kunskap
    och fylla sitt bröst med [den heta förtärande] östanvinden (hebr. qadim)?
    [Elifaz verkar nappa på Jobs uttalande i Job 6:26.]
³Ska han diskutera prat (hebr. milah) utan vinning (ord utan vara till nytta)
    och med ord som inte kan göra honom gott?
⁴Ja, du gör gudsfruktan om intet
    och hindrar begrundan (reflektion) inför Gud (El).
⁵Eftersom din missgärning (hebr. avon) lär din mun
    och du väljer listighet till tungan.
    [Elifaz anklagar Job för att tala utifrån synd, inte visdom. Samma ord som användes om ormens "listighet" (hebr. arom i 1 Mos 3:1) används här.]
⁶Din egen mun fördömer dig och inte jag,
    dina egna läppar vittnar mot dig.

⁷Är du den första människa (hebr. adam) som föddes,
    eller kom du till före höjderna?
⁸Har du lyssnat på Guds (Elohas) rådslut?
    Har du hållit tillbaka visheten till dig själv?
⁹Vad vet du som vi inte vet?
    Vad förstår du som inte finns i oss?
¹⁰Bland oss är både den gråhårige och åldringen (den skröplige – hebr. jashish),
    män med långt fler dagar [högre ålder] än din far [och därmed visare].
¹¹Är Guds (Els) rådslut för små för dig
    och är orden varsamma med dig?
¹²Varför bär ditt hjärta bort dig?
    Och varför blinkar dina ögon?
¹³Eftersom du vänder din ande [stormar som en vind – i vrede] mot Gud (El)
    och låter sådant prat komma ut från din mun.
     ¹⁴Vad är en man,
    att han skulle vara ren,
och han som är född av en kvinna,
    att han skulle vara rättfärdig?
¹⁵Se, i sina heliga har han ingen tillit,
    himlarna är inte rena i hans ögon.
¹⁶Hur mycket mindre den som är avskyvärd och oren (moraliskt korrupt, är härsknad och stinker – hebr. alach),
    en man som dricker orätt (ondska – hebr. avlah) som vatten.

¹⁷Jag ska visa dig, lyssna till mig
    och det jag skådat ska jag återberätta för dig.
¹⁸Vilken vis man har berättat om det
    och inte dolt det från sin far?
¹⁹Till dem, bara (endast) till dem, är landet givet
    och ingen främling passerar ibland dem.
²⁰Alla sina dagar våndas den onde med smärta
    och antalet år som är reserverade till (alternativ översättning: dolda åt) förtryckaren.
²¹En skräckens röst är i hans öron,
    med framgång ska fördärvaren komma över honom.
²²Han tror inte när han återvänder från mörkret
    att svärdet väntar på honom.
²³Han vandrar hit och dit efter bröd. Var? (Var finns det?)
    Han vet att hans mörka dagar är i hans hand.
²⁴Fruktan och trångmål tränger honom,
    det övermannar honom som en kung redo för krig,
²⁵eftersom han har sträckt ut sin hand mot Gud (El)
    och till den Allsmäktige (Shaddaj) i sin styrka.
²⁶Han [den ogudaktige] springer mot honom [Gud] trotsigt (med styv nacke)
    med sina tjocka, starka (välvda, rundade) sköldar (hebr. magen).


²⁷För han har täckt sitt ansikte med fett (fetma, överflöd)
    och låtit sina höfter bli överviktiga.
²⁸Och han bor i öde städer,
    hus som ingen vill bo i,
    som är redo att bli stenhögar.
²⁹Han ska inte bli rik, hans ägodelar ska inte bestå
    och avkastningen ska inte sträcka sig till marken.
³⁰Han ska inte lämna mörkret, lågan ska torka ut hans grenar och hans muns andedräkt ska tas bort.
³¹Låt honom inte lita på tomhet (falskhet, fåfänga – hebr. shav)
    för tomheten (falskheten, fåfängan – shav) ska bli hans belöning.
³²Hans dag ska inte bli full
    och hans gren ska vara utan löv.
³³Han ska skaka av sig de omogna druvorna
    som vinstocken och ska kasta av sig blommorna som olivträdet.
³⁴De gudlösas församling ska bli öde
    och eld ska förtära bestickarnas tält.
³⁵De blir gravida med missfall
    och föder synd och deras buk förbereder bedrägeri.

Jobs svar
¹Då svarade Job och sa:

²Jag har hört allt det här förut,
    usla tröstare (tröstare som lägger på bördor istället för att lätta dem) är ni alla.
    [Nu senast har Elifaz pratat, men inte kommit med något nytt, se Job 15:18]
³När ska vindens ord ta slut? [Elifaz inledde sitt tal med att jämföra Jobs ord med den heta östanvinden, se Job 15:2]
    Eller vad gör dig sjuk (provocerar, tränger dig – hebr. marats) så att du svarar?
⁴Även jag skulle kunna tala (hebr. davar) [mångordigt och elegant] som ni,
    om rollerna var ombytta (ordagrant: om era själar var i min själs ställe),
då skulle jag stapla (förena, binda ihop) prat (ord – hebr. milah) mot (över) er
    och jag skulle skaka mitt huvud mot (över) er [i hån, se Ps 22:8; Jes 37:22; Matt 27:39].
⁵Jag skulle styrka er med min mun [med ord, men utan hjärta]
    och mina läppar skulle undanhålla er tröst (hebr. nid).
    [Ordet finns bara här; det delar rot med ord som betyder jämmer och orenhet och det kan vara ett ironiskt ordval.]

⁶Om jag talar (hebr. davar),
    undanhålls (lindras) inte min smärta (sorg – hebr. keev),
och om jag upphör [att tala] – vad [vilken del av smärtan] går från mig?
    [Vare sig Job talade eller var tyst så fanns smärtan där.]
⁷Men nu har jag blivit trött (utmattad)
    du har ödelagt hela min församling (hebr. edah) [alla runt mig – hela min familj].
⁸Och du griper mig med tvång (tar i kraft; rynkar min hud – hebr. qamat) [ovanligt ord, se Job 22:16]
    och [mitt lidande] har blivit till ett vittne,
min nakenhet (släthet; lögn – hebr. kachash) reser sig upp inom mig
    och svarar mig rakt i ansiktet.
⁹[Job talar nu om Gud i tredje person i starka ordalag som ett vilddjur:]
Hans näsa river (sliter i stycken)
    och jag hatar gnisslet över mig i hans tänder,
    min fiende vässar sina ögon till (mot) mig.
    [Vässar (hebr. latash) används i Ps 7:13 om att slipa svärd; här är betydelsen att se intensivt som ett rovdjur satt sin blick på ett byte. Versen beskriver hur Job upplever sig jagad av Gud.]
¹⁰I skam öppnas deras mun på vid gavel över mig [de hånar],
    min käke blir slagen (med ett dödligt slag),
    de mobiliserar [blir fulltaliga – hebr. male] tillsammans mot mig. [I Jer 4:5 används hebr. male som en militär term.]
¹¹Gud (El) har stängt mig med gudlösa (de som inte gör det rätta – hebr. avil)
    och över min hand kastas (hebr. rata) ondska [plural].
¹²Jag hade det gott (tryggt, välstånd och hälsa – hebr. shalev) men jag blev omintetgjord
    och greps i min nacke och slogs i bitar.
Han gjorde mig till en måltavla,
     ¹³hans skyttar (män med pilar; hebr. rav) omringar (är över) mig,
[Guds pilar] genomborrar mina njurar och skonar mig inte,
    min galla (merera) utgjuts (hälls) till marken.
¹⁴Han bryter ner mig med rämna på rämna över mitt ansikte,
    han springer över mig som en mäktig (hebr. gibbor) [en våldsam stridsman].

¹⁵Jag har sytt säcktyg över min hud,
    och jag sänker (hebr. alal) mitt horn i stoftet.
    [Horn är en symbol för styrka.]
¹⁶Mitt ansikte blir rött ("som rött vin" – hebr. chamar) från min gråt,
    och över mina ögonlock är dödens skugga.
    [Hebr. chamar delar rot med ett lite mer ovanligt ord för vin (hebr. chemer) som används om rött, oblandat rent vin.]
¹⁷Trots att inget våld i min hand
    och min bön är ren (moraliskt ren – hebr. zach).
    [Versen saknar verb, förstärker att Job inte "gjort" något, se även Ps 24:4.]
¹⁸Jord, täck inte över mitt blod!
    Och låt inte mitt skrik (rop i förtvivlan – hebr. zeaqa) ha en plats [att vila på].
¹⁹Även nu, se i himlarna har jag mitt vittne,
    och min försvarare (hebr. sahed) finns i höjden [plural].
²⁰De hånfulla (som föraktar mig) är mina bekanta (hebr. rea)
    till Gud (Eloha) gråter (droppar) mina ögon,
²¹och till en mans (stridsman – en man i sina bästa år – full av egen styrka och kraft) förebråelser med Gud (Eloha)
    och en människas son till hans bekant (granne – hebr. rea),
²²eftersom antalet år kommer
    och jag ska gå vältrampade stigar utan återvändo.

Tillbaka upp

---