Parallell - tisdag 20/12
Heb 1-6
HEBREERBREVET[Introduktion: Brevet är mycket välskrivet och innehåller den största variationen av grekiska ord som något nytestamentligt brev har. Titeln "till hebréerna" finns inte i de äldsta manuskripten, men beskriver brevet fint och kan ha använts av författaren. Brevet riktar sig till hebréer, och då i bemärkelsen ett folk som är på vandring, på väg till löfteslandet. Brevet innehåller många citat från GT.
Genre:
Uppmuntran och brev, se Heb 13:22.
Struktur:
Brevet är fint strukturerat och skrivet som en kiasm, där man rör sig inåt mot det heligaste, på samma sätt som även Tredje Mosebok är uppbyggd.
Skrivet: Omkring år 60-65 e.Kr. Det är troligt att brevet är skrivet före templets förstörelse, 70 e.Kr., eftersom offren nämns i presens och verkar pågå, se Heb 8:4; 9:6; 12:27; 13:10. Om brevets mottagare är kristna i Italien, verkar inte Neros blodiga förföljelser, 64 e.Kr., ännu ha inträffat.
Till: Okänd plats, troligen Rom, Italien.
Ingen mottagare anges, men eftersom de som lämnat Italien hälsar är det troligt att brevet är riktat dit, se Heb 13:24. De äldsta citaten från brevet kommer från Clemens I av Rom och är skrivna 96 e.Kr., vilket också pekar på Rom som brevets destination. Brevet nämner fängelser och att de troendes tillgångar konfiskerats, vilket indikerar att mottagarna bodde i en central romersk stad.
Från: Okänd plats, troligtvis Mindre Asien, kanske Efesos. Anledningen till den gissningen är referensen till Timoteus i Heb 13:23. Han var till största delen verksam i Efesos. Han är också känd bland de troende i Rom där han varit tillsammans med Paulus.
Författare: Okänd.
Författaren har ibland antagits vara Paulus, men brevet har inte någon inledning som alla andra Paulus brev brukar ha. Avslutningen "Nåd åt er alla" är däremot lik. Dock utesluter inte det Paulus som författare, en duktig författare kan skriva i olika stilar. Brevet har många citat från GT, men till skillnad från Paulus brev är citaten hämtade från Septuaginta, den grekiska översättningen av de hebreiska texterna. I Paulus andra brev översatte han oftast dem själv från hebreiskan. Detta talar i så fall för t.ex. Lukas eller Barnabas som författare. Martin Luther föreslår Apollos. Paulus brukar säga att han är en apostel och själv hört från Jesus, men i Heb 2:3 står det "vi har fått bestyrkt av dem som hört honom". Samtidigt skriver Petrus i 2 Pet 3:15 om hur "Paulus har skrivit till er" där er refererar till judar, dvs. hebréer! Petrus bekräftar alltså att åtminstone ett brev skrivits av Paulus till hebréerna, men om det är detta brev till hebréerna vet vi inte!]
Gud har talat genom sin son
1För länge sedan talade Gud många gånger [i olika uppenbarelser där varje fragment har sin del av sanningen] och på många sätt till fäderna genom profeterna, 2men nu i dessa sista (ordagrant: "eskatologiska") dagar talade han till oss genom sin Son, som han satte till arvinge över allt (som han gav äganderätten till alla ting). Genom honom har han också skapat tidsåldrarna (universum, världen, tidsepokerna). 3Han som är härlighetens strålglans ("avglans", återsken) [Jesus reflekterar Guds härlighet och ära] och hans väsens avbild (exakta kopia/uttryck) [har Guds natur ingraverad] och som bär allt med sitt mäktiga (med kraften i sitt) ord (gr. rhema) – sedan han genom sig själv renat oss från synderna (utfört syndernas rening) – satte sig ner på Majestätets högra sida i höjden. 4Han blev mycket mäktigare än änglarna, då han ärvt ett mycket högre namn än deras.
Jesus är mäktigare än änglarna (1:5-2:18)
Sju citat som bekräftar att Jesus är högre än änglarna
5[Änglar utgjorde en viktig del inom judendomen. Anledningen var att tusentals änglar fanns med när Mose fick undervisningen (Torah) på berget Sinai, se 5 Mos 33:2; Ps 68:17; Apg 7:53; Gal 3:19. Eftersom en stor del av brevet används för att visa att Jesus är högre än änglarna måste det varit ett viktigt ämne. Fyndet av dödahavsrullarna har gett inblick i lärorna hos den judiska inriktning som hade flyttat ut till Qumran vid Döda havet. De praktiserade tillbedjan av änglar. Ängeln Mikael hade t.o.m. högre status än den kommande Messias. Det är inte omöjligt att liknande tankar smugit sig in hos mottagarna av Hebreerbrevet. Författaren börjar med att lägga grunden utifrån Skriften att Jesus också är Gud.]
För till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt:
Du är min son,eller på ett annat ställe [från profeterna]:
i dag har jag fött dig? [Ps 2:7]
Jag ska vara hans Fader,6När han åter igen ska föra sin förstfödde son till världen (den bebodda delen av jorden) säger han:
och han ska vara min son? [2 Sam 7:14]
Alla Guds änglar ska tillbe (hylla, falla ner på sina knän inför) honom. [Ps 97:7]7Om änglarna säger han:
Han gör sina änglar till vindar8Men om Sonen säger han:
och sina tjänare till eldslågor. [Ps 104:4]
Gud, din tron består i evigheters evighet,10och
och ditt rikes spira är rättens spira.
9Du älskar rättfärdighet
och hatar orättfärdighet.
Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja (olja av jublande glädje)
mer än dina medbröder. [Ps 45:7-8]
I begynnelsen lade du, Herre, jordens grund,13Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt:
och himlarna är dina händers verk.
11De [himlarna] ska gå under,
men du ska bestå.
De ska alla nötas ut
som en mantel (den vanliga ytterklädnaden – gr. himation),
12som ett draperat tyg [huvudbonad eller mantel]
ska du rulla (vika) ihop dem [himlarna]
och de ska bytas ut
som en mantel (gr. himation).
Men du är densamme,
och dina år har inget slut. [Ps 102:26-28]
Sitt på (utifrån – gr. ek) min högra sida14Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända för att hjälpa [skydda] dem som ska ärva frälsningen?
tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter? [Ps 110:1]
Varning – driv inte bort från tron
Därför [eftersom Jesus, som förmedlar det Nya förbundet, är högt över alla änglar, se Heb 1:5-14] måste vi så mycket mer ta vara på (uppmärksamma) det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen [omgivningens rådande opinion]. 2För om redan det ord som gavs genom änglar [Mose lag, se Apg 7:53] stod fast och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff, 3hur är det då möjligt att vi ska komma undan [Guds dom] om vi försummar en sådan frälsning? Den förkunnades först av Herren och bekräftades sedan för oss av dem som hade hört honom. 4Gud gav ju också sitt vittnesbörd, genom tecken och under och olika kraftgärningar och genom att dela ut (en fördelning av) den helige Ande efter sin vilja.
Jesu mänskliga sida gör honom inte mindre mäktig
5För det är inte under änglar han har lagt den kommande världen (den bebodda delen av jorden) som vi talar om. [Då Människosonen kommer att regera i tusenårsriket.] 6På ett ställe har någon [syftar troligtvis på David, se Ps 8:1] vittnat:
Vad är då en människaFör när han [Gud] lade allting under honom, har han inte lämnat något som inte är underlagt honom [under människans kontroll, se 1 Mos 1:28], men ännu ser vi dock inte att allt har lagts under honom. 9Men vi ser Jesus, som för en kort tid hade lägre rang än änglarna, men nu är krönt med härlighet och ära på grund av sitt lidande och sin död, så att han genom Guds nåd smakade (upplevde) döden för alla.
att du tänker på henne,
eller en Människoson
att du tar hand om honom?
7En liten tid lät du honom
vara lägre än änglarna,
med härlighet och ära
krönte du honom.
8Allt lade du under hans fötter.
[Ps 8:5-7. Denna psalm handlar generellt om människans roll i skapelsen. Här används den i ett messianskt och eskatologiskt perspektiv.]
10Det var värdigt honom (det enda lämpliga och helt passande) att han, som är orsaken till att allt finns och genom vilken allt existerar, när han ville föra många söner och döttrar till härlighet, blev upphovsmannen (den förste) som leder dem till frälsning (räddning, befrielse, helande) genom lidande. 11Jesus som helgar och de som helgas har alla en och samme Far. Därför skäms han inte för att kalla dem syskon (bröder och systrar), 12när han säger:
Jag ska förkunna ditt namn för mina syskon (bröder och systrar),[I vers 10, 11 och 12 används den grekiska maskulina inklusiva pluralformen. I grekiskan tilltalas en grupp med enbart kvinnor med feminin pluralform. På motsvarande sätt en grupp män med maskulin pluralform. Samma maskulina form används också om en blandad grupp med både kvinnor och män. Alltså är det sammanhanget som avgör om det grekiska ordet söner/bröder också inkluderar döttrar och systrar. Eftersom sammanhanget här är frälsningen så är det uppenbart att den gäller både män och kvinnor.]
mitt i församlingen ska jag lovsjunga dig. [Ps 22:23]
13Han säger också:
Mitt hopp står till honom. [Jes 8:17]och vidare [i nästa vers]:
Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig. [Jes 8:18]14Då nu barnen [Guds barn] är av kött och blod fick även han [Jesus] på liknande sätt del av detta [mänsklig natur], för att han genom sin död skulle förgöra (avsätta) djävulen som hade döden i sitt våld, 15och fullständigt frigöra dem som av fruktan för döden levt som slavar (varit bundna) i hela sitt liv. 16För som vi alla vet är det inte änglar som han upprättar, utan Abrahams barn (säd) som han upprättar (hjälper, tar sig an).
17Därför var det nödvändigt att han blev lik sina syskon (bröder och systrar) på alla sätt (i alla avseenden), för att bli en barmhärtig (nådefull) och trofast (trogen) överstepräst i sin tjänst inför Gud, för att försona folkets synder. 18Eftersom han själv blev frestad när han led, kan han hjälpa (höra ropet på hjälp och skynda att undsätta) dem som frestas.
[Jesus blev frestad på alla områden, se Heb 4:15-16. I Getsemane bad han "inte som jag vill, utan som du vill", se Matt 26:39. Gud vet om våra prövningar, inte bara som Gud, utan också som människa. Ordet för hjälp är boetheo som bara används åtta gånger i NT. Det består av två ord: boe som betyder "ropa", och theo som betyder "springa". Ursprungligen betydde ordet "att springa till någon i nöd för att hjälpa" och "att skynda till undsättning till någon som är betryckt", för att sedan få den mer generella betydelsen "att hjälpa".]
Jesus är mäktigare än Mose (3:1-4:13)
1Därför, heliga syskon (bröder och systrar i tron), delaktiga i den himmelska kallelsen, se noga på den apostel (budbärare) och överstepräst som vi bekänner, Jesus. 2Se hur han alltid är trogen mot Gud som insatte honom [till apostel och överstepräst], på samma sätt som Mose var trogen i hela Guds hus (Guds andliga familj) [4 Mos 12:7].
Arkitekten förtjänar mer ära än huset han bygger.
[Jesus kallas ofta överstepräst, men detta är enda gången i NT han benämns apostel. Samma grekiska ord apostello används i berättelsen där Mose kallas och "sänds" av Gud att gå till farao, se 2 Mos 3:10.]
4Alla hus har en byggmästare, men Gud är den som byggt allt (han är arkitekten och den som uppfört och inrett allt). 5Visst var Mose trogen i Guds hus som en tjänare, för att vittna om det som skulle talas om senare. 6Men den Smorde (Messias, Kristus) var trogen över Hans [sin egen Fars] hus [inte bara som en tjänare som Mose, utan] som en Son. Det är vi som nu är detta hus, om vi behåller (är uthålliga och håller fast vid) den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss (det vi fritt och glatt talar om).
Varning – förhärda inte hjärtat och tappa tron (3:7-4:13)
7[Nu följer den andra varningen av fem i detta brev. Till skillnad från den första varningen som handlade om att ouppmärksamt driva ifrån tron, se Heb 2:1-4, handlar denna om att inte medvetet förhärda sitt hjärta. Författaren tar israeliternas uttåg ur Egypten och deras ökenvandring som varnande exempel.
Israeliterna var fast i Egyptens slaveri, som är en bild på synden. På samma sätt som de blev befriade genom ett lamms blod, befriar Jesus – Guds lamm – från syndens slaveri, se Kol 1:13-14. Det var inte Guds vilja att de skulle vara kvar i öknen, men när de kom fram till gränsen till Kanaans land började de tvivla på löftet, se 4 Mos 13-14. En vandring som kunde ta 11 dagar tog 40 år, och en hel generation dog i öknen utan att inta landet och komma in i vilan. Att korsa Jordanfloden och komma in i trons vila representerar för en kristen att få del av det andliga arvet i Jesus, se Ef 1:3, 11, 15-23. På samma sätt beskriver ökenvandringen en kristen som tvivlar på Guds löften.]
Därför säger den helige Ande [som inspirerade psaltarpsalmens författare att skriva]:
I dag, om ni hör hans röst,12Se till (var ständigt på er vakt), syskon (bröder och systrar i tron), så att ingen av er har ett ondskefullt hjärta av otro (att ni inte drivs av utstuderad otro i hjärtat) och avfaller från den levande Guden.
8förhärda inte era hjärtan som vid upproret (förbittringen, provokationen) [vid Refidim, då man var utan vatten, se 2 Mos 17:1-7],
under prövningens dag i öknen,
9där era fäder frestade mig
och prövade mig fast de sett mina gärningar i fyrtio år.
10Därför var jag förbittrad (vred – gr. prosochthizo) på det släktet,
och jag sa: De är ständigt vilsna i sina hjärtan,
de känner inte mina vägar.
11Så svor jag i min vrede:
De ska aldrig komma in i min vila.
[Citat från Ps 95:7-11. På samma sätt som Paulus skriver att hela Skriften är utandad och inspirerad av Gud, se 2 Tim 3:16, bekräftar Hebreerbrevet att den helige Ande inspirerade författaren av denna psalm, se även 2 Pet 1:21.]
[Det är skillnad att tvivla ibland och att "ha otro i hjärtat", det är inte vad Paulus har i åtanke här. Ordet för ondskefull är inte det abstrakta ondska (gr. kakos) utan en utstuderad, aktiv ondska (gr. poneros). Otro (gr. apistia) står i genitiv, vilket beskriver ett hjärta kontrollerat av otro. Där den sammanslagna meningen blir "ett ondskefullt otroshjärta".]
13Uppmuntra i stället varandra varje dag, så länge det heter "i dag" [då det är möjligt att bli frälst, se vers 7], så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra. 14Vi har del av (är vän med) den Smorde (Messias, Kristus), om vi stadigt håller fast vid vår första tillförsikt ända till slutet.
15Det heter:
I dag, om ni hör hans röst,16[Nu kommer tre frågor som successivt följer nyckelorden från Psalm 95 (uppror, förbittrad och vila, se Ps 95:8, 9, 10, 11). Frågorna besvaras med en ny fråga. Se även 4 Mos 14.]
förhärda inte era hjärtan som vid upproret (förbittringen, provokationen).
[Ps 95:7-8, första delen i psalmen som citeras i vers 7-11.]
Vilka var det då som hörde men ändå gjorde uppror (förbittrade, provocerade) [vers 8 och 15]?
Var det inte alla de som Mose förde ut ur Egypten?
17Vilka var han förbittrad (vred – gr. prosochthizo) [vers 10] på i fyrtio år?
Var det inte på dem som syndade och blev liggande som lik i öknen?
18Vilka gällde hans ed "att de aldrig skulle komma in i hans vila" [vers 11],
om inte till dem som [hade lyssnat på Guds ord men] vägrade lyda?
19Vi ser alltså att de inte kunde komma in på grund av otro (gr. apistia). [Ordet är placerat sist i versen och ger betoning. Jfr vers 12 som talar om ett hjärta styrt av otro.]
1[Sista delen i Ps 95, som citerades i Heb 3:11 handlar om Guds vila.] När nu ett löfte finns kvar om att få komma in i hans vila, låt oss då akta oss så att ingen av er visar sig gå miste om det. 2För det glada budskapet har blivit predikat för oss också, på samma sätt som för dem [israeliterna i öknen]. Men för dem blev budskapet de hörde till ingen nytta, eftersom de inte kombinerade (förenade, blandade) det med tro. 3Det är vi som tror som går in i vilan. Herren säger:
Så svor jag i min vrede:Ändå har hans verk stått färdiga sedan världens nedkastande [gr. apo kosmos katabole – dvs. från syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades], 4för på ett ställe säger han om den sjunde dagen: Och Gud vilade på den sjunde dagen från alla sina verk. [1 Mos 2:2] 5[Tillbaka till den text som jag citerade tidigare från Psaltaren.] Här säger han: "De ska aldrig komma in i min vila." [Ps 95:11] 6Det står alltså fast att vissa går in i vilan, och att de som först fick höra evangeliet inte kom in på grund av olydnad [som är det synliga resultatet av otro]. 7På nytt bestämmer han en speciell dag, [ett nytt] "i dag" [då det är möjligt att få gå in i vilan, se Heb 13:7] när han talar genom David långt senare [omkring femhundra år efter Josua, och intåget i löfteslandet] i de orden som redan har citerats:
De ska aldrig komma in i min vila. [Ps 95:11]
I dag, om ni hör hans röst,8[Denna vila syftade inte på hur israeliterna kom in i landet Kanaan.] För om Josua hade fört dem in i vilan (då man vilar från arbete), skulle Gud inte senare ha talat om en annan dag. 9Alltså kvarstår en sabbatsvila för Guds folk. [Detta är enda gången ordet sabbatsvila, gr. sabbatismos, används. Det beskriver en fulländad vila, se Upp 14:13.] 10Den som går in i hans [Guds] vila får vila sig från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina. 11Låt oss därför sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall som de och blir ett exempel på olydnad.
förhärda inte era hjärtan. [Ps 95:7-8]
12För Guds ord (gr. logos) är levande och verksamt (aktivt, effektivt, kraftfullt – gr. energes) och skarpare [mer genomträngande och hjälper långt mer] än något tveeggat svärd. Det tränger till och med igenom så långt att det delar (skiljer, särar) [orsakar en separation av]
själ och ande,och urskiljer (kritiskt granskar; urskiljande kan döma mellan) hjärtats
både leder och märg [i plural: "märgmassor"],
tankar (känslosamma överväganden; reflektioner)13Inför Gud är ingenting skapat dolt, allt är naket och exponerat (öppet) för hans ögon. Inför honom måste vi alla stå till svars (öppet redovisa räkenskap för våra liv).
och uppsåt (intentioner; moraliska insikter) [där idéer och uppfattningar föds].
[Grekiskans ordagranna innebörd av ett tveeggat svärd är "ett svärd med två mynningar/munnar/kanter" ("mynning" som i ordet "flodmynning" från grekiskans distomos; dis som betyder dubbel och stoma som betyder mun/mynning – används bl. a om kanten på något). Ordet som utgår från Guds mun utgör den ena sidan av svärdet och när vi med vår mun talar ut Guds ord utgör det den andra sidan. Versen har tre ordpar: själ/ande, leder/märg och hjärtats tankar/uppsåt. I centrum står det som har att göra med kroppens skelett – det är osynligt för ögat, men påverkar ändå hela kroppen. Ordningen i varje par visar att leden illustrerar själ och tankar och märgen i det inre ande och uppsåt. På samma sätt som leden är rörlig är själen ombytlig och de känslosamma tankarna föränderliga. Och liksom märgen producerar blodkroppar inuti den fasta benstommen och är källan till liv, se 3 Mos 17:11, så utgör människans ande hennes inre liv. En människas innersta inställning och djupa övertygelse föder hjärtats uppsåt.]
[Ordet "exponerat" används endast här i Nya testamentet och betyder ordagrant "nacken böjd bakåt, öppen och exponerad". Det beskriver en brottare som tar ett avgörande grepp på sin opponent och böjer bak hans huvud och segervisst visar upp hans ansikte inför åskådarna. Det kan också beskriva hur nacken på ett djur som ska offras böjs bak och exponeras för kniven. Prästen som ska offra öppnar upp djuret och ser in i alla delar. Särskilt sista betydelsen passar in i sammanhanget med det tveeggade svärdet.]
Jesus är mäktigare än Aron
14[Mose ledde inte in israeliterna i det utlovade landet, då han själv blev förbjuden att gå in. Josua ledde dem in i landet, men inte in i en andlig vila, se Heb 4:8. Hur är det då med den första översteprästen Aron, kan hans tjänst med alla offer och ceremonier leda in i vilan?]
När vi nu har en stor (överlägsen) överstepräst som [redan] har [uppstått och] passerat genom himlarna – Jesus, Guds Son – borde vi [ju] hålla fast vid (vara trogna) bekännelsen [tänka, agera och säga samma sak som Gud]. 15För vi har inte en överstepräst som saknar förmåga att ha medlidande (känna, sympatisera) med våra svagheter (bräckligheter) [både själsliga och kroppsliga – mottaglighet för frestelser och följdverkningar av sjukdom], utan en som har blivit frestad på alla områden på samma sätt [som vi, men] utan synd. 16Låt oss därför (vi borde ju) med frimodighet [utan fruktan – öppet och rättframt i tillförsikt] närma oss nådens tron, för att få (så att vi får ta emot) barmhärtighet och finna nåd (favör) till hjälp i [precis] rätt tid.
[Nåden är den kraft som hjälper oss just i den stund då vi behöver den som mest.]
1Varje överstepräst blir utsedd bland människor [inte änglar, se Heb 2:14, 16] och insatt för människors skull, för att göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för deras synder. 2Han kan ha medkänsla med (där han varken är för tolerant eller för hård mot) dem som är okunniga (inte medvetna om sina synder) och vilseledda, eftersom han själv är svag [utsatt för mänsklig svaghet] 3och därför måste bära fram syndoffer både för folket och för sig själv.
[I 3 Mos 16 beskrivs översteprästens offer på försoningsdagen – jom kippur. Ordet för "medkänsla" används bara här i hela Bibeln och beskriver någon som inte är hård mot syndare men inte heller ser mellan fingrarna på synd.]
4Ingen tar sig denna värdighet, utan man blir kallad av Gud liksom Aron blev det. [Aron var Moses bror och israeliternas första överstepräst, se 2 Mos 28:1.] 5Så var det också med den Smorde (Messias, Kristus). Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sa:
Du är min Son,6Han säger också på ett annat ställe:
jag har fött dig i dag. [Ps 2:7]
Du är präst för evigt,7Medan han [Jesus] levde här i köttet [på jorden som en människa], ropade han högt under tårar när han bad (böner för speciella behov) och åkallade (bad om beskydd till) den som kunde frälsa (rädda) honom ut från döden [för att stå upp till evigt liv efter korset], och han blev bönhörd på grund av sin gudsfruktan [villighet att tillbe Gud och underordna sig Guds vilja].
på samma sätt (i samma släktled) som Melkisedek.
[Ps 110:4. Se även Heb 7:1-10. Melkisedek var samtida präst och kung med Abraham, se 1 Mos 14:17-24.]
[Gäller främst Jesu bön i Getsemane, se Matt 26:39; Mark 14:36; Luk 22:41, 44.]
8Fastän han var en son [Guds Son, med privilegier och rättigheter], fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. 9När han slutfört allt (blivit fullkomnad) blev han källan (ursprunget) till evig frälsning (räddning, befrielse, helande) för alla som lyder honom, 10och han blev avskild (tillsatt) som överstepräst, en sådan präst som Melkisedek (samma rang).
Varning – var inte andligt omogna (5:11-6:20)
11[Nu följer den tredje varningen av fem i detta brev. Varningen som handlar om andlig omognad ramas in av undervisning om Melkisedek.]
Angående detta har vi mycket att säga men det är svårt att förklara, eftersom ni blivit så tröga (ovilliga) att höra (lata att ta till er andlig insikt). [Ämnet om Melkisedek tas upp grundligt senare i Heb 7:1-10:18.] 12Ni borde ha blivit lärare för länge sedan, men nu behöver ni någon som lär er de första grunderna i Guds ord igen. Ni behöver mjölk, inte fast föda! 13För den som bara lever av mjölk är inte mogen för en undervisning om rättfärdighet, för han är fortfarande ett barn [andligt omogen]. 14Den fasta födan är till för vuxna [andligt mogna], för dem som genom övning har fått sinnena skärpta till att skilja mellan gott och ont. [Avgöra om det som undervisas kommer från Guds ord, se Heb 13:9.]
1Låt oss lämna de första grunderna (gr. arche logos) [i undervisningen och läran] om den Smorde (Messias, Kristus) [Heb 5:12] och avancera stadigt framåt mot vuxen fullkomlighet (till andlig mognad; den fullmogna kunskapen).
Låt oss inte igen lägga grunderna [som är]:
Omvändelse från döda gärningar3Om Gud tillåter, ska vi [nu] gå vidare [med djupare undervisning].
och tro på Gud,
2dop [plural – de judiska reningsdopen; dopet i vatten, i den helige Ande och i lidande],
handpåläggning [plural – flera händer, flera personer eller flera tillfällen],
uppståndelsen av de döda
och evig dom.
[Dessa sex områden, uppdelade i tre ämnen som följer det kristna livet (omvändelsen och tro, ett aktivt liv, uppståndelsen och domen) är de områden som brevets mottagare skulle varit fullt kunniga i och medvetna om för länge sedan.]
4Det är omöjligt för dem som
en gång blivit upplysta,
smakat den himmelska gåvan,
fått del av den helige Ande,
5smakat Guds goda ord [gr. rhema – specifikt ord levandegjort av den helige Ande],
och den kommande tidsålderns krafter,
6men sedan vänt sig bort (brutit kontraktet), att på nytt bli förda till omvändelse, eftersom de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt.
7En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud. 8Men bär den [samma jord] törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av.
9[På samma sätt som den tidigare varningen om att inte förhärda hjärtat och tappa tron avslutades med en uppmuntran, se Heb 4:14-16, avslutas denna varning om att inte vara andligt omogen med en uppmuntran. Detta är enda gången "högt älskade" (gr. agapetos) används i detta brev. Uttrycket är annars vanligt i breven, se t.ex. Rom 1:7; 1 Kor 4:14; 2 Kor 7:1; Jak 1:16; 1 Pet 2:11.]
Men när det gäller er, våra högt älskade, är vi övertygade om det bästa [att er andliga åker inte bär törnen och tistlar och behöver brännas av], det som för till befrielse (frälsning), trots att vi talar på detta sätt. 10För Gud är inte orättvis (orättfärdig) så att han glömmer [inte skulle bry sig om] ert arbete (vad ni har gjort) och den kärlek [vilken osjälvisk och utgivande kärlek] ni visat hans namn när ni tjänat de heliga – och som ni [fortfarande] tjänar. 11Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet. 12Bli inte (sluta att vara) [andligt] neutrala (passiva, slöa, försvagade, apatiska) utan efterlikna (bli efterföljare, imitatörer av) dem som genom tro och tålamod [nu] infriar löftena.
13För när Gud gav löften till Abraham, svor han vid sig själv, eftersom han inte hade något högre att svära vid. 14Han sa:
Jag ska rikligt välsigna dig,15Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. 16Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. 17När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed. 18Så skulle vi, genom två orubbliga fakta [hans löfte och ed], där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har tagit vår tillflykt (har flytt för att komma i säkerhet) till det hopp vi har framför oss. 19Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget. 20Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss:
och rikligt föröka dig. [1 Mos 22:17]
när han blev överstepräst för evigt,[Stycket avslutas med samma citat från Psaltaren som inledde detta stycke i Heb 4:6. Huvudpoängen är att en kristen måste växa i tron och inte förbli omogen. Varningarna i Hebreerbrevet följer ett stegrande mönster. Om en troende börjar driva bort från Guds ord, se Heb 2:1-4, leder det till ett hårt hjärta, se Heb 3:7-4:13. Detta leder i sin tur till en ovillighet att höra, se Heb 5:11-6:20. Lösningen är att hålla fast vid Gud och hoppet som liknas vid ett fast ankare. Nästa stycke går vidare och förklarar hur Melkisedek är en förebild till Jesus.]
på samma sätt som Melkisedek.
[Ps 110:4; Heb 5:6, 10; 7:1-17]
Igår
Planer
- ❶ Dagens Bibelord
- ❷ Nya Testamentet
- ❸ Helbibel
- ❹ Halvbibel
- ❺ Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- > ❻ Parallell
