Warning: Undefined array key "HTTP_ACCEPT_LANGUAGE" in /home/praisega/public_bibelnpaettar.se/include/common.php on line 29

Warning: Undefined variable $lang in /home/praisega/public_bibelnpaettar.se/include/common.php on line 38
Bibeln på ett år | ❻ Parallell
Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Parallell - torsdag 8/12

Rom 8-10


Rom 8-10

Befrielse från syndens slaveri

Anden ger kraft
1[Vers 1-4 formar en kiasm där Jesu syndoffer står centralt i vers 3.]

Därför [tack vare vad Jesus gjort, se Rom 7:4, 25] finns det nu ingen fördömelse (fällande dom) för dem som är i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus [för dem som inte vandrar efter köttet, utan efter Anden, se vers 4].
2För livets Andes lag har i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag.
3Det som var omöjligt för lagen [Torah],
    eftersom den var svag genom köttet [den fallna mänskliga naturen]
        – det gjorde Gud, då han sände sin egen Son [till världen som syndoffer],
    till det yttre lik en syndig människa (ordagrant: i syndigt kötts likhet/gestalt) och när det gäller synd:
fördömde synden i köttet [dömde och verkställde domen mot synden i Jesu kropp].
4Så skulle lagens rättfärdighetskrav [om ett rättfärdigt handlande i enlighet med budordens rättesnöre – som, då det står i singular, betonar helheten i undervisningen, se Rom 13:9] helt och fullt uppfyllas i oss
som inte vandrar (vandrar omkring) [lever] efter köttet [vår fallna natur], utan efter Anden.

[Den arameiska texten (Peshitta) och en del grekiska manuskript har även frasen "de som inte vandrar efter köttet" i avslutningen av vers 1. Ytterligare några manuskript har också den avslutande frasen "utan efter Anden". Utifrån det kiastiska mönstret så blir betydelsen dock densamma oavsett läsart.]

Av köttet
5För de som är av köttet [lever på den här världens vis] tänker på [har en förståelse och agerar efter allt] det som hör till köttet, men de som är av Anden tänker på [allt] det som hör till Anden.

6Köttets sinne är [för med sig] död,
    men Andens sinne är [leder till] liv och frid.
7Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud.
    Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller.
    [Människans allra innersta uppfattning och tanke resulterar i uppror mot Gud.]
8De som lever i köttet kan inte behaga Gud.

I Anden
9Ni däremot lever inte i köttet utan i Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har den Smordes (Kristi) Ande tillhör inte honom.
10Om den Smorde (Messias, Kristus) bor i er är visserligen kroppen död på grund av synden, men Anden är (har och ger) liv på grund av rättfärdigheten. 11Och om Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då ska han som uppväckte den Smorde (Messias, Kristus) från de döda också göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.

12Vi har alltså skyldigheter, syskon (bröder och systrar i tron), men inte mot vår köttsliga natur så att vi ska leva efter köttet. 13Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar kommer ni att leva.

Barnaskapets ande

14För alla som leds (drivs) av Guds Ande är Guds söner (barn). 15För ni fick inte (tog inte emot) slaveriets ande för att falla tillbaka in i fruktan (vilket återigen leder till rädsla), utan ni tog emot barnaskapets Ande [som ger söners rätt], i vilken vi [ständigt] ropar [högt; vädjande efter hjälp]: "Abba (pappa)! Fader!"

[Den som tagit emot Jesus har blivit adopterad in i Guds familj, vilket innebär full rätt och fri tillgång till allt som föräldern äger. Abba betyder pappa på arameiska – det språk Jesus och hans lärjungar talade till vardags. De första ord ett litet barn lär sig säga är pappa (aram. abba) och mamma (aram. imma). Uttrycket "Abba Fader" visar att vi får vara Guds barn och ha en nära familjerelation till vår himmelske Fader.]

16Anden själv vittnar med (tillsammans med) vår ande att vi är Guds barn, 17och om vi är [hans] barn, så är vi också [hans] arvingar, nämligen Guds arvingar och [därmed] medarvingar till den Smorde (Messias, Kristus), förutsatt att vi lider [tillsammans] med honom, så att vi också får bli förhärligade tillsammans [med honom].

18För jag menar [efter att ha gått igenom olika alternativ] att den här (nuvarande) tidens lidanden inte betyder (är värda) någonting mot [väger lätt jämfört med] den härlighet (ära, glans – gr. doxa) som kommer att uppenbaras (avslöjas) för (i) oss [och bli vår]. 19För med ivrig längtan [utsträckt förväntan – som när man sträcker på huvudet för att få se det man kan ana] väntar skapelsen [oförtrutet och välkomnande] på Guds söners (barns) uppenbarelse. [De troende är redan nu Guds barn, men den härlighet som finns i detta barnaskap har ännu inte avslöjats. Det kommer att ske först då Jesus kommer tillbaka, se 1 Joh 3:2.]
     20Skapelsen (naturen) blev ju lagd under förgängelsen [utsattes för ett tillstånd av tomhet – utan mål och mening], inte frivilligt utan genom honom som lade den därunder [Gud tillät det ske] i hopp [i förväntan och tillförsikt] om 21att även skapelsen ska befrias från förfallets (fördärvets, förgängelsens) slaveri och nå fram till Guds barns härliga frihet (den frihet som tillhör Guds barns härlighet). 22Vi vet (har förstått) att hela skapelsen [fortfarande] – fram till nu – suckar (jämrar sig) och lider tillsammans i smärta (i födslovåndor). 23Och inte bara den, utan också vi själva som har Andens förstlingsfrukt [som har fått Guds Ande som en första gåva, se 2 Kor 1:22; Ef 1:14], också vi suckar inom oss medan vi väntar [oförtrutet och välkomnande][vår] adoption (barnaskapet) – vår kropps förlossning (återlösning, befrielse). 24För i hoppet [med den förväntansfulla förvissningen om att kroppen ska befrias] blev vi frälsta (räddade, befriade, helade, upprättade). Men ett hopp som man ser [uppfyllt] är inget hopp, för hur kan någon hoppas på något han redan ser? 25Men om vi hoppas (har en förväntan) på det vi inte ser, så väntar vi [oförtrutet och välkomnande] i uthållighet (ståndaktighet) [även om vi prövas].

Anden hjälper
26[Detta stycke ramas in av Andens hjälp och bön (vers 26) och Jesu vädjan för oss, se vers 34. Centralt finns Jesus som den förstfödde, se vers 29b.]

På samma sätt [som både skapelsen och vi suckar, se vers 22-23] hjälper (undsätter) ju också Anden oss [när han går med och stöttar precis där det behövs] i vår svaghet (bräcklighet, skörhet). För vi vet inte (har inte vetat) exakt vad vi borde be om (hur vi lämpligast bör be). Men Anden själv [träder in och] ber (går i förbön; vädjar, medlar) för oss med outsägliga suckar [som inga ord kan uttrycka]. 27Och han som [ständigt] rannsakar (ser igenom; undersöker, utforskar) hjärtan, han vet (förstår, ser, känner till; är medveten om) vad Andens tanke är (vad Anden menar), för han vädjar (går i förbön; vädjar, medlar) [ber och manar ständigt gott] för de heliga så som Gud vill [ordagrant: "enligt Gud" – i harmoni med Guds vilja].

[Hjälper, gr. synantilambanomai används bara här och i Luk 10:40 (där Marta vädjar om sin syster Marias hjälp). Det sammansatta ordet beskriver bokstavligen någon som tillsammans (gr. sun) – på andra sidan (gr. anti) – tar tag (gr. lambano). Verbformen är medium vilket också förstärker att Anden inte tar över, utan erbjuder oss en hjälpande hand mitt i vår svaghet. Det grekiska ordet för svaghet omfattar även vår förgängliga kropp och följdverkningarna av sjukdom, se vers 20. Frasen "träder in som vår förebedjare" är i grundtexten det grekiska ordet hupererentugchano. Det används bara här i NT och betyder att Anden "över" och "mer än" – hjälper oss att träffa målet!]

28Vi vet (har sett/insett; är förvissade om) att
    för dem som älskar Gud [dvs. de som aktivt gör hans vilja och lyder hans bud, se Joh 14:15]
        samverkar allt [låter Gud ständigt och aktivt allting samverka]
        till det bästa,
    för dem som är kallade [har gensvarat på hans kallelse]
efter hans beslut [gr. prothesis – enligt en plan som han i förväg lagt fram och berett efter sina syften].

[Denna vers formar en kiasm som ramas in av temat insikt – vår förståelse och Guds rådslut. I nästa nivå följer två villkor som inleds "för dem". Centralt står att allting (som i grekiskan står i plural) samverkar till det bästa. Här ingår även att lida för sin tro. Paulus har just talat om den här tidens lidanden (vers 18) och lite längre fram i sammanhanget räknar han upp dessa (vers 35-36), men också den överväldigande segern mitt i allt detta (vers 37-39). Vi kan bara älska Gud eftersom han först visade oss sin kärlek (1 Joh 4:19). Gud vill använda oss och våra omständigheter för sitt rikes utbredning (Fil 1:12). Denna vers säger inte att allt som händer är gott, men däremot att allt som händer i slutändan medverkar till ett gott resultat för dem som älskar Gud och har gensvarat på hans kallelse.]

29[För Gud är allvetande.] Dem som han på förhand kände till [visste skulle bli hans en dag], förutbestämde (gr. proorizo) han också till att bli lika [få sin inre karaktär formad efter] hans Sons avbild, så att han [Jesus] skulle bli den förstfödde (högste; mest betydelsefulle) bland många syskon (bröder och systrar i tron). [Förutbestämma är ordagrant "att i förväg sätta upp gränser".]

30Och dem som han förutbestämde [att de skulle ta emot Jesus och formas efter hans avbild],
    dem (dessa) kallade han också,
och dem som han kallade,
    dem (dessa) förklarade han också rättfärdiga,
och dem som han förklarade rättfärdiga,
    dem (dessa) förhärligade (ärade – gr doxazo) han också [se vers 18].

31Vad ska vi nu säga om (gentemot – gr. pros) ["i riktning mot" allt] detta [se vers 28-30, men även hela sammanhanget från vers 17]? Om Gud är för (över – gr. hyper) oss, vem kan [då] vara emot (gr. kata) oss ["dra ner" oss, dvs. få oss totalt på fall]? [Ps 118:6] 32Han som ju inte [ens] skonade sin egen Son, utan utlämnade [personligen gav upp] honom för oss alla, hur skulle han inte också fritt [komma att] skänka (ge, unna, bevilja) oss allt (allting) [tillsammans] med honom. [Grekiskan betonar ordet för "inte" (genom att använda ouchi) i slutet på versen – betydelsen blir att det vore helt uteslutet.] 33Vem kan anklaga Guds utvalda? Det är Gud som rättfärdiggör.

34Vem är den som dömer? [Det är Jesus som har all auktoritet och är den som ska döma alla människor en dag.] Den Smorde (Messias, Kristus) är den som har dött, och ännu viktigare, har uppstått från de döda, han sitter nu på Guds högra sida och vädjar (ber ständigt, manar gott) för oss.

Inget kan skilja oss från Jesu kärlek
35[Vers 35-38 formar en kiasm som ramas in av att ingenting kan skilja oss från Jesu kärlek! Den centrala versen är vers 37.]

Vem ska [då kunna] skilja oss från den Smordes (Messias, Kristi) [osjälviska, utgivande och rättfärdiga] kärlek?
Lidande (nöd, betryck, problem – ett generellt ord för svårigheter),
eller ångest (trångmål, begränsning – "smal passage; ett litet hoptryckt område"),
eller förföljelse [fientlig och förtryckande hetsjakt i syfte att utplåna],
eller hunger (svält),
eller nakenhet [brist på kläder; ofrivillig exponering],
eller fara [då det är riskfyllt att bekänna Jesus],
eller svärd [dödshot eller t.o.m. avrättning]?

[Paulus nämner sju lidanden en troende kan behöva gå igenom. Alla trångmål för en sann troende närmare Jesus – han som vet vad lidande är. Listan ökar i intensitet och allvar. Istället för att skriva "Vad ska skilja" används "Vem ska skilja", vilket personifierar motståndet, se vers 38-39. Se även 2 Kor 11:23-28; Rom 5:3-4.]
36Som det även står skrivet [Ps 44:23]:
På grund av dig [vår tro på dig Gud] blir vi dödade hela dagen [är våra liv i ständig fara],
    vi räknas (ses i människors ögon) som slaktfår.
37[Skulle något av detta kunna skilja oss från Jesu kärlek?]
Nej, i allt detta vinner vi en överlägsen seger [är vi mer än segrare genom att vi, förutom den triumferande segern, också ger ära till Gud, välsignelse till andra och oss själva], genom honom som har älskat oss [med sin osjälviska, utgivande och rättfärdiga kärlek].

38Jag är helt övertygad (förvissad) om att:
[Nu räknar Paulus upp tio saker som finns i Guds universum. Ofta är det motpoler. Denna lista tar vid där uppräkningen av sju lidanden slutade – martyrdöden av svärd, se vers 35.]

varken död [med all sin skräck och plåga],
    eller liv (ett överflödande liv) [med sina lockelser],
varken änglar,
    eller andefurstar [demoniska furstar],
    eller auktoriteter (makter) [både mänskliga tyranner och demoniska krafter],

varken vad som sker just nu,
    eller vad som kommer att hända,
39varken någonting upphöjt [världen ovanför, något övernaturligt],
    eller något djup [makter i den mörka och onda världen, helvetets krafter],
    eller något annat skapat [djur, människor, universum, eller mänskliga skapade myndigheter, ordningar, strukturer]
[inget av detta] ska kunna skilja oss från Guds [utgivande] kärlek i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre.

GUDS VILJA MED ISRAEL (kap 9-11)
[Frågan om judarnas ställning, som ställdes i Rom 3:1-2, får här sitt fullständiga svar i en detaljerad utläggning i tre kapitel. I kapitel 9 tar Paulus först upp att judarna är utvalda, följt av deras nuvarande roll i kapitel 10, för att avslutas med deras framtid i kapitel 11. Kapitel 9 handlar om förutbestämmelse och balanseras fint med hur människan också har ett eget ansvar att gensvara på Guds kallelse i nästa kapitel.]

En tillbakablick – Israel är ett utvalt folk

Guds gåva till Israel
1Jag talar sanning i den Smorde (Messias, Kristus), jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande 2att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. 3Jag skulle önska [om det vore möjligt] att jag själv var fördömd (förbannad) och skild från den Smorde (Messias, Kristus) i stället för mina bröder, mina landsmän (judiska släktingar) efter köttet.

4De är israeliter, de har:
    barnaskapet [Gud kallar Israel sin förstfödde son, se 2 Mos 4:22]
    och härligheten (Guds närvaro) [Gud ledde dem genom öknen med eldstoden och molnstoden, se 2 Mos 13:21]
    och förbunden [till Abraham, 1 Mos 15:18, och till folket 2 Mos 19:5]
    och givandet av undervisningen ("laggivningen" – gr. nomothesia) [Syftar både på Moseböckerna (Torah) och på händelserna på Sinai berg.]
    och tempelgudstjänsten [Heb 9:1]
    och löftena [om beskydd, fred och välgång].

5De har
    fäderna [Abraham, Isak och Jakob],
        och från dem [judarna] har den Smorde (Messias) kommit som människa,
    han som är över allting, Gud,
        välsignad i evighet. Amen.

[Det största privilegiet är att Messias kom genom dem. Det var inte för att israeliterna var större än andra folk som Gud utvalde dem, snarare tvärtom. Guds kärlek och godhet var anledningen, se 5 Mos 7:7-8.]

Tre exempel där Gud utväljer
6[I det första exemplet visar Paulus att både Isak och Ismael var Abrahams barn, men löftet gällde Isak.]

Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel, 7och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn. "Nej, det är genom Isak din avkomma ska räknas." [Citat från 1 Mos 21:12. Abraham fick först Ismael med Hagar och senare fler barn med Ketura, men löftet gällde Sara och hennes son Isak.] 8Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar. 9Detta ord [från 1 Mos 18:10, 14] var nämligen ett löftesord: "Vid denna tid ska jag komma tillbaka, och då ska Sarah ha en son."

10[Någon kanske kan invända att löftet gällde ju Isak, eftersom han var Saras barn. I nästa exempel tar han därför upp Rebecka som var Isaks enda fru. Här utväljer Gud den yngre tvillingen innan de ens är födda och har varken gjort gott eller ont.]

Men inte bara det, även Rebecka fick två söner med en och samme man, vår far Isak. 11Innan barnen var födda och varken hade gjort gott eller ont, 12sades det till henne: "Den äldre ska tjäna den yngre." [1 Mos 25:23] Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. 13Det står ju skrivet: Jakob [som senare får namnet Israel] älskade jag, men Esau hatade jag. [Mal 1:2-3]

[Uttrycket "hata" betyder inte att skoningslöst hata, utan är ett hebreiskt uttryck för jämförelse där någon blir utvald och på så vis blir mer älskad. Esau blir också välsignad, se 1 Mos 27:39, och folkslaget edomiterna som är ättlingar till Esau är ett brödrafolk till Jakob, se 5 Mos 23:7.

Dessa två exempel med Isak och Jakob väcker frågan om Gud verkligen är rättvis. I det tredje exemplet visar Paulus att Gud har rätt att visa nåd och förbarma sig över vem han vill. Samma princip finns i den liknelse Jesus berättade där alla arbetare i vingården fick samma lön, och Gud har rätt att visa sin godhet mot vem han vill, se Matt 20:1-20.]


14Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud?

Absolut inte!

15Han säger ju till Mose: "Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över." [2 Mos 33:19] 16Det [att Gud utväljer någon] beror alltså inte på [den] människans vilja eller egen strävan (löpning), utan på Guds barmhärtighet.

[Strävan är gr. trecho som ordagrant är "att löpa" – dvs. att själv sträva, se 1 Kor 9:24. Kan syfta på det andra exemplet i vers 10-13 där Esau "sprang" och jagade ute i markerna medan Jakob var hemma, se 1 Mos 25:27.]

17Skriften [Gud] säger ju till farao: "Just därför lät jag dig uppstå, för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden." [2 Mos 9:16] 18Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill.

[Bibeln är tydlig med att farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:14, 22; 9:34. På samma sätt som Gud "utlämnar" i Rom 1:26 sker förhärdandet som en konsekvens av att en person aktivt tagit avstånd från Gud.]

Är det Guds fel att vi syndar?
19Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han (hittar han fel hos) oss då? Vem kan stå emot hans vilja? [Om Gud nu gör alla val, hur kan han hålla människan ansvarig för hennes handlingar?]

20Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? 21Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande? 22Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga (själva berett sig) att förstöras? 23Tänk om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten?

Gud kallar både judar och hedningar
24[Fram till nu har Paulus talat i mer generella termer. Nu inkluderar han sig själv och brevets mottagare, troende judar och hedningar i Rom.]

Till att vara sådana [barmhärtighetens kärl, vers 23] har han kallat oss, inte bara från judarna [Isak och Jakob, se vers 6-13] utan också från hednafolken. 25Så säger han genom Hosea:
De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk,
    och den oälskade ska jag kalla min älskade. [Hos 2:1, 23]
26Det ska ske på den platsen där det talades till dem: "Ni är inte mitt folk",
    där ska de kallas den levande Gudens barn. [Hos 1:10]

[Paulus tillämpar dessa verser från Hosea på hedningarna.]
27Jesaja ropar om Israel: "Även om Israels söner (barn) vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst. 28Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden." 29Jesaja har också förutsagt:
Hade inte Herren Sebaot lämnat kvar några ättlingar åt oss,
    då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra. [Jes 1:9]
30Vad ska vi då säga?

Jo, att hedningarna som inte strävade efter rättfärdighet vann rättfärdighet, den rättfärdighet som kommer av tro. 31Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. 32Varför? För att de inte sökte rättfärdigheten genom tro, utan genom gärningar. De snubblade på stötestenen, 33precis som det står skrivet:
Se, jag lägger i Sion en stötesten
    och en klippa till fall. [Jes 8:14]
Men den som tror (litar, förtröstar) på honom
    ska inte stå där med skam (bli besviken). [Jes 28:16]


Israels nuvarande situation – ett olydigt folk

Israel behöver evangeliet
1Syskon (bröder och systrar i tron) [församlingen i Rom bestod av både hedningar och judar], mitt hjärtas verkliga önskan (min sanna längtan, vilja) och bön (vädjan) till Gud för dem [mina israeliska landsmän] är [att de ska nå fram till] frälsning (räddning, befrielse, helande). 2Jag kan vittna om att de har en iver (hängivenhet) för Gud [genom att följa Torah], men de saknar den rätta insikten (en personlig erfarenhet), 3för de känner inte (är okunniga om) Guds rättfärdighet och försöker upprätta sin egen rättfärdighet – de har inte underordnat sig Guds rättfärdighet [rättfärdigheten från Gud]. 4För syftet med (slutmålet, fullbordan av) lagen [Torah – undervisningen] är den Smorde (Messias, Kristus) [undervisningen uppfylls och fullbordas i honom, se Matt 5:17], [vilket leder] till rättfärdighet för var och en som tror.

[Paulus berättar ofta om upplevelser från sitt tidigare liv, innan han fick möta Jesus på väg till Damaskus, se Apg 22:3.]

Guds frälsningsplan
5[I följande stycke använder Paulus fler gammaltestamentliga referenser än i något annat stycke han skriver. Han vill visa att Skriften alltid varit tydlig med Guds frälsningsplan.]

För Mose skriver ju om den rättfärdighet som kommer från undervisningen [Torah – de fem Moseböckerna]:
Den människa som gör detta (dessa saker) [lever efter undervisningen och följer buden],
    ska (kommer att) leva genom den. [3 Mos 18:5]
6Men den rättfärdighet som kommer av (utifrån) tro säger så här:
Du borde [behöver] inte fråga i ditt hjärta:

"Vem ska stiga upp till himlen?" [5 Mos 30:12]
    – det vill säga för att ta ned den Smorde (Messias, Kristus)?
    [Han har ju redan frivilligt stigit ner till jorden och blivit en människa.]
7Eller:
"Vem ska stiga ner till avgrunden (det bottenlösa djupet)?" [5 Mos 30:13]
    – det vill säga för att hämta upp den Smorde (Messias, Kristus) från de döda?
    [Han har ju redan uppstått.]
8Men vad säger den [Torah – undervisningen om tro, frälsning och rättfärdighet]?
"Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta." [5 Mos 30:14]
    – Det är [alltså] detta trons ord (gr. rhema) vi [hela tiden aktivt] predikar.
[Det grekiska ordet för ord är här rhema, dvs. ett specifikt ord levandegjort av den helige Ande.]
9För om du bekänner Herren Jesus
med din mun [öppet skulle tillkännage att Jesus är Herre]
och i ditt hjärta tror (skulle sätta din tillit till) att Gud uppväckte (har rest upp) honom från de döda,
ska du bli frälst (räddad, befriad, helad).
[Kommer du att bli bevarad till evig gemenskap med Gud, se Apg 16:31.]
10För med hjärtat tror man,
vilket leder till rättfärdighet [att man får ett rätt förhållande med Gud, se Rom 5:1]
och med munnen
bekänner man [öppet sin tro],
vilket leder till frälsning (räddning, befrielse, helande – gr. soteria) [som även innefattar en pågående helgelseprocess, se Fil 2:12].

[Bekännelsen innebär att ´säga samma sak´ (gr. homolegeo) som Guds ord gör – att tillsammans med Ordet komma fram till slutsatsen om Herren Jesus (gr. Kyrios Iesous). Gr. kyrios (herre) definierar en ägare med rätt att råda. Det Paulus så frimodigt och klargörande proklamerar, orsakade förföljelse både från judar (som ansåg denna förkunnelse vara hädisk) och från hedningar (som i den romerska kejsarkulten upphöjde sin regent till en gud och kallade honom för kyrios). Även i vers 13 används Kyrios och refererar då (liksom i Mark 12:29-30) direkt till det personliga gudsnamnet JHVH (Jahve), se Joel 2:32.]

11Skriften säger ju [i profetböckerna]:
Ingen som tror (förtröstar, litar) på honom
    ska komma på skam. [Jes 28:16]
12Det är ingen skillnad mellan jude och grek, för allas gemensamme (samme) Herre är [generöst och överflödande] rik mot alla dem som åkallar (anropar; kallar på; vädjar till) honom [i bön].
13För var och en som åkallar (anropar; kallar på; vädjar till) Herrens namn
    ska bli frälst (räddad, befriad, bevarad). [Joel 2:32]
14Hur skulle de kunna åkalla (anropa; kalla på; vädja till) honom som de inte har trott på (satt sin förtröstan till)? Hur skulle de kunna tro på honom som de inte hört om? Hur skulle de kunna höra (lyssna), om ingen predikar (förkunnar; öppet berättar)? 15Hur ska de [kunna] predika, om de inte är utsända [utrustade, tränade, avskilda, frigjorda och kallade till ett uppdrag]?

Som det står skrivet:
Hur ljuvliga (lägliga, välkomnande) är inte fotstegen
    av dem som förkunnar (proklamerar) [glada nyheter om] goda ting! [Jes 52:7]
Israel avvisar frälsningen
16Men alla har inte hörsammat [velat lyssna till och lyda] evangeliet. Jesaja säger ju:
Herre, vem har trott vår redogörelse (predikan, det de hört)? [Jes 53:1]
17Alltså (som slutsats av detta):
Tron (tilliten, förtröstan) kommer av det man hör (gr. akoe), [och] det man hör [förkunnelsen, redogörelsen, predikan] kommer genom den Smordes (Messias, Kristi) ord (gr. rhema – singular) [se vers 14].

[Akoe handlar rent fysiskt om att höra, men också om att verkligen lyssna på vad som sägs, se Matt 13:13. I Bibeln är detta djupt förknippat med att gensvara och lyda, se Rom 2:13; 10:16. Paulus förtydligar i detta brev Israels kallelse och lyfter även fram den frälsning som erbjuds hedningarna genom det judiska folket i Jesus, se kap. 9-11. I Israels trosbekännelse Shema Jisrael ("Hör, Israel"), finns samma koppling till att hörsamma och lystra till själva innehållet genom att gensvara, se 5 Mos 6:4-9; Mark 12:29.
    I grekiskan finns två ord, logos och rhema, som båda översätts "ord". Logos kommer från verbet lego – "att tala/sammanfatta"; ett ord, en tanke, ett resonemang, ett budskap etc. och används också om Guds planritning och lära om allting. Ordet – Logos – är även Sonen personifierad, se Joh 1:1. Rhema kommer från verbet rheo – "att tala" och kan förklaras som Guds förkunnade ord, löfte, budskap etc. – av Anden riktat och levandegjort för den troende i syfte att skapa en fast övertygelse.]
18Men nu frågar jag: Har de [israeliterna] inte hört? Jo, det har de. [I Psalm 19 står det:]
Deras röst [himlarna och stjärnorna] har gått ut över hela jorden,
    deras ord till världens ändar. [Ps 19:5]
19Jag frågar också: Har Israel kanske inte förstått [att evangeliet skulle gå ut i hela världen]?

Först säger ju Mose [i 5 Mos 32:21]:
Jag ska väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk,
    mot ett folk utan förstånd ska jag väcka er vrede.
20Sedan går Jesaja så långt att han säger [i Jes 65:1]:
Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig,
    jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig.
21Men om Israel säger han [i Jes 65:2]:
Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk.







Igår

Planer

Stäng  


Parallell