"Israelitiska män [judar] och ni [icke-judar] som fruktar (vördar, tillber) Gud, lyssna på mig.

¹⁷[Löftet till Israel:]
Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde [från alla andra folk] våra fäder. Han gjorde sitt folk stort (upphöjde dem) när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han ut dem därifrån. [Uttrycket 'upplyft arm' beskriver hur Guds kraft och makt blir helt synlig och uppenbar för alla. Uttåget ur Egypten var ett tydligt tecken på Guds ingripande.]
     ¹⁸Under en period på omkring fyrtio år tog han hand om dem i öknen (som ett nyfött barn vårdas av sin förälder). [Vissa manuskript har en annan bokstav i ordet för 'tog hand om', och då kan det betyda 'stå ut med' och 'ha överseende med' någon. Även om det också stämmer så refererade Paulus ofta till Gamla testamentet, och i 5 Mos 1:31 liknas Gud vid en far som bär sin son Israel igenom öknen.]
     ¹⁹När han hade förgjort sju folk i Kanaan [Jos 3:10] gav han Israels folk deras land som ett arv.
     ²⁰Efter detta gav han dem domare under omkring 450 år fram till profeten Samuels tid. [De 450 åren kan syfta på tiden som slavar eller tiden med domare.]
     ²¹De frågade efter en kung och Gud gav dem Saul, Kish son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. ²²När han hade avsatt honom, reste Gud upp David som deras kung. Han vittnade om honom: 'Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt hjärta som ska utföra all min vilja' [Citat från Ps 89:21 och 1 Sam 13:14.]
     ²³Av hans efterkommande (säd) har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel. ²⁴Innan han kom, hade Johannes [Döparen] redan predikat omvändelsedopet (dopet till ett förändrat tänkesätt) för hela Israels folk. ²⁵När Johannes stod vid slutet av sitt lopp [som en löpare som närmar sig mållinjen på det korta sprinterloppet], sa han: 'Jag är inte den ni tror att jag är [jag är inte Messias]. Men se, efter mig kommer en som jag inte ens är värdig att knyta upp sandalerna på.' [Luk 3:16]

²⁶[Löftet är uppfyllt i Jesus:]
Män och bröder, söner av Abrahams släkt [judar] och ni andra [icke-judar] som fruktar (vördar) Gud! Till oss har ordet (budskapet) om denna frälsning blivit sänt. ²⁷Jerusalems invånare och deras ledare förstod nämligen inte vem han var. De uppfyllde profeternas ord, som man läser varje sabbat, när de dömde honom. [De borde ha vetat bättre eftersom de läste berättelserna om Messias varje vecka.] ²⁸Trots att de inte fann honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff, krävde de att Pilatus skulle avrätta honom.
     ²⁹När de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet och lade honom i en grav. ³⁰Men Gud uppväckte honom från de döda, ³¹och han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.

³²[Paulus går nu till Skriften för att visa att Jesus uppfyllde de messianska profetiorna:]
Vi förkunnar alltså för er evangeliet (de glada nyheterna) som Gud lovade våra förfäder. ³³Det har Gud låtit gå helt och fullt i fullbordan för oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, precis som det står i den andra psalmen:

'Du [Jesus] är min son,
    i dag har jag fött dig.'
[Ps 2:7]

³⁴För Gud hade lovat att han skulle uppstå från de döda, och att han aldrig mer skulle förgås (utsättas för förgängelsen, då kroppen förmultnar efter döden). Gud har talat på detta sätt:

'Jag ska ge er de heliga och tillförlitliga (trofasta) löften
    jag lovade David.'
[Jes 55:3]

³⁵Därför säger han också i en annan psalm:

'Du ska inte låta din Helige se förgängelsen (då kroppen förmultnar efter döden).'
[Ps 16:10]

³⁶För när David hade tjänat Guds vilja i sin generation (tid), avsomnade han och blev begravd bland sina fäder och hans kropp förmultnade (såg förgängelsen), ³⁷men den som Gud har uppväckt, såg inte förgängelsen (hans kropp förmultnade inte i graven).

³⁸[Avslutande uppmaning att ta emot löftet:]
Därför ska ni veta, män och bröder, att det är genom denne man [den uppståndne Jesus] som syndernas förlåtelse förkunnas för er. ³⁹Var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag. ⁴⁰Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er [här är ett exempel från Hab 1:5]:

⁴¹'Se, ni föraktare,
    häpna och gå under:
jag gör en gärning i era dagar,
    en gärning ni aldrig kommer att tro
    när den berättas för er.' "

[När Stefanos höll en liknande predikan i Jerusalem var Paulus en av dem som avbröt honom innan han fick avsluta sitt tal, se Apg 7:53-54.]

När Paulus och Barnabas var på väg ut [från synagogan] bad folket att få höra [mer om] samma budskap nästa sabbat. ⁴³När man bröt upp från synagogan följde många judar och gudfruktiga proselyter [de som konverterat till judendomen] med Paulus och Barnabas. De talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd (kraft).
     ⁴⁴Nästa sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord. ⁴⁵Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund och argumenterade emot det Paulus sa [hur de gammaltestamentliga profetiorna talar om Jesus] och hädade [talade nedsättande och föraktfullt om Jesus].
     ⁴⁶Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Det var nödvändigt att Guds ord [om frälsning genom Jesus] först skulle talas till er. Men eftersom ni avvisar det och inte anser er själva värdiga det eviga livet så vänder vi oss till hednafolken. ⁴⁷För så har Herren befallt oss [Jes 42:6; 49:6]:

Jag har satt dig
    till ett ljus för hednafolken,
för att du ska bli
    till frälsning överallt på jorden."

⁴⁸När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade (tackade) Herrens ord. [Kanske speciellt över orden från Jesaja som talade om hedningarnas frälsning.] Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro.

[Vad menas med att "att vara bestämd till att tro"? Bibeln är tydlig med att Gud vill att alla ska bli frälsta, se 1 Tim 2:4. Gud är inte partisk, se Rom 2:11. Två verser innan, i vers 46, står det att några "avvisade" tron, och här i vers 48 tar hedningar emot ordet. En människa måste acceptera frälsningen och vilja tro, se Heb 4:2. Samtidigt kan ingen bli frälst om inte Gud drar honom till sig, se Joh 6:44. Det finns en fin balans mellan den mänskliga viljan och Guds allmakt genom hela Bibeln. All frälsning sker i slutändan endast genom Guds nåd. Ser man denna vers i det större sammanhanget i Apostlagärningarna, så är Lukas poäng här att visa att även hedningar är "utvalda" att ta del av frälsningen.]

⁴⁹Herrens ord spreds [genom dessa nya troende] ut över hela området. [Staden Antiokia i Pisidien blev ett kristet centrum och evangeliet spreds härifrån till städer och byar i södra Galatien.] ⁵⁰Men judarna hetsade upp ansedda gudfruktiga kvinnor och de ledande männen i staden. De startade en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. ⁵¹De skakade då dammet av sina fötter mot dem och begav sig till Ikonium [femton mil österut].

⁵²[De som kommit till tro i Antiokia i Pisidien blev inte skrämda av förföljelsen.] Lärjungarna [i staden och områdena runt omkring] fylldes ständigt av glädje och den helige Ande.

Ikonium

Städerna som Paulus och Barnabas besökte i Mindre Asien under den första missionsresan.

¹[Ikonium var en grekisk stad, den blev inte en romersk koloni förrän under kejsar Hadrianus tid en bit in på 100-talet e.Kr. Från Antiokia i Pisidien vandrade Paulus och Barnabas längs med huvudvägen "Via Sebaste" som hade färdigställts 6 f.Kr.]

I Ikonium hände samma sak. De [Paulus och Barnabas] gick till judarnas synagoga och predikade så att många, både judar och greker, kom till tro. ²Men de judar som vägrade tro [att Jesus var Messias] hetsade upp hedningarna och förgiftade deras sinnen (fick dem att tänka onda tankar) mot syskonen [bröder och systrar i tron, både judar och hedningar]. ³Paulus och Barnabas stannade där en längre tid och talade frimodigt i förtröstan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.
     ⁴Men folket i staden delade [mer och mer] sig så att vissa höll med [de icke-troende] judarna och andra med apostlarna (sändebuden). ⁵När både hedningarna och [de icke-troende] judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem, ⁶fick apostlarna reda på det och flydde [sydost] till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten däromkring. ⁷Där fortsatte de att förkunna evangeliet.

[Inskriptioner bekräftar att Ikonium senare blev ett centrum för den kristna tron i Mindre Asien.]

Lystra

Vy från upphöjningen där Lystra en gång låg. Kullen kallas Alusumas av ortsbefolkningen. Under utgrävningarna har bl.a. en staty tillägnad Zeus och Hermes hittats här.

⁸[Lystra var en handelsstad i Lykaonien. Paulus och Barnabas vandrade vidare längs med huvudvägen Via Sebaste som sträckte sig söderut från Ikonium fyra mil ner till Lystra. I Lystra fanns antagligen ingen synagoga. Det var ett hedniskt område där varken judendom eller grekisk filosofi hade vunnit någon mark. Orten var en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.]

I Lystra satt en man som inte kunde använda sina fötter. Han var förlamad i benen från födseln och hade aldrig kunnat gå. ⁹Han lyssnade när Paulus predikade [antagligen ute på stadens torg]. Paulus fäste sin blick på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad ¹⁰sa han med hög röst: "Res dig upp och stå på dina ben!" Då hoppade han upp och började gå omkring.
     ¹¹När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!" ¹²De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. [Paulus och Barnabas hade ännu inte förstått vad folket sagt eftersom de talade på sitt eget folkmål.] ¹³Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. [Arkeologiska fynd av skulpturarbeten från Antiokia i Pisidien avbildar offertjurar med hornen smyckade med blommor.]

[Hermes var enligt grekisk mytologi gudarnas budbärare. Han var son till Zeus och var talarnas, köpmännens och tjuvarnas gud. Hans bild finns i Handelshögskolans logotyp och hans namn ingår i ordet hermeneutik, som handlar om hur man tolkar en text. Eftersom Paulus var den som talade trodde man att han var Hermes, och då måste Barnabas vara den högsta guden Zeus. Kanske var det på grund av en gammal legend, där Zeus och Hermes hade nedstigit till jorden i mänsklig skepnad, som man gjorde detta antagande. När Zeusprästen började förbereda ett offer frågade Paulus och Barnabas vad som var på gång.
    Det lykaoniska språket var en lokal bergsbygdsdialekt, och endast några få texter har hittats på detta språk. Området hade dock stått under hellenistiskt inflytande i flera århundraden vilket gjorde att de inte hade några svårigheter att förstå Paulus grekiska.]

Till höger den mäktigaste grekiske guden Zeus och till vänster hans son Hermes.

¹⁴När apostlarna (sändebuden) Barnabas och Paulus fick höra detta rev de sönder sina kläder [för att visa sorg och fasa, se Matt 26:65, de tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina tunikor någon decimeter] och sprang ut bland folkskaran och ropade:

¹⁵"Ni män, vad håller ni på med? [Invånarna i staden Lystra ville offra till Barnabas och Paulus när de genom Guds kraft hade botat en lam man, se vers 8-13.] Vi är människor av samma natur som ni [vi är inga gudar]. Vi förkunnar evangelium för er, för att ni ska vända er bort från dessa meningslösa ting [avgudar] till den levande Guden, han som har skapat himmel och jord och hav och allt vad de rymmer.
     ¹⁶Under tidigare generationer har han tillåtit hednafolken att gå sina egna vägar. ¹⁷Ändå gav han vittnesbörd om att han fanns, genom allt gott han gjorde. Han gav er regn från himlen, och fruktbara tider, han har fyllt era hjärtan med mat och glädje."

[När Paulus predikade för människor som var obekanta med Skriften och Gud, använde han sig av exempel från naturen för att visa att det är Gud som står bakom "regn från himlen", "mat" osv.]

¹⁸Med dessa ord kunde de nätt och jämnt lugna folket och hindra dem från att offra till dem. ¹⁹Från Antiokia [i Pisidien] och Ikonium [städerna där Paulus och Barnabas nyligen varit i] kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade [efter det] ut honom ur staden i tron att han var död. ²⁰Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden.

[Man skulle kunna tro att folket i Lystra var vidöppna för evangeliet eftersom de tagit emot apostlarna som gudar, men folksamlingar är nyckfulla. Kanske uppfyllde inte kristendomen deras förväntningar. Dock var besöket inte helt fruktlöst. Timoteus, som senare kommer att resa med Paulus och har två brev adresserade till sig, var från den här staden. Hans mor var judinna och hans far grek, se Apg 16:1.]

Derbe
[Efter att ha blivit stenad men överlevt går Paulus och Barnabas vidare österut från Lystra till Derbe, en sträcka på tio mil. Staden blev en del av den romerska provinsen Galatien 25 f.Kr. Stadens namn kan komma från det lokala ordet för barrväxten en.]

Nästa dag gick Paulus och Barnabas vidare till Derbe.

Vy från kullen där Derbe låg. Ett antal inskriptioner har hittats här, vilket gjort att man kunnat identifiera platsen.

²¹De förkunnade evangeliet i staden och vann många lärjungar.

[En av dessa lärjungar är Gaius som senare blir Paulus medarbetare, se Apg 19:29; 20:4. Här i Derbe verkar Paulus och Barnabas bestämma sig för att återvända hem. I stället för att fortsätta landvägen österut, via provinsen Kilikien, där också Paulus hemstad Tarsus låg, vände de tillbaka samma väg de kom.
    Paulus skriver senare om förföljelser och lidandet i just städerna Lystra, Ikonium och Antiokia i Pisidien, se 2 Tim 3:10-11. Derbe nämns inte och verkar vara en stad som välkomnade evangeliet utan förföljelser. Den helige Ande ledde dem trots dessa faror tillbaka för att styrka och uppmuntra de nyvunna troende i dessa städer.]


Återresan


Lystra, Ikonium och Antiokia i Pisidien
Sedan återvände de till Lystra, Ikonium och Antiokia [i Pisidien] ²²och styrkte lärjungarnas själar och uppmuntrade (uppmanade) dem att stå fasta i tron. De sa: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike." ²³I varje församling utsåg de äldste (ledare) åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren som de hade kommit till tro på.

[Att utse äldste är inte det första som Paulus och Barnabas gör. Paulus undervisar om att inte "lägga händerna på någon" för snabbt i 1 Tim 5:22. När Paulus och Barnabas nu kommer tillbaka, efter ett par veckor eller månader, är det tydligt vilka som bara hade en kortvarig entusiasm och vilka som verkligen hade beslutat att följa Jesus.]

Perge och Attaleia
²⁴Sedan tog apostlarna vägen genom Pisidien och kom till Pamfylien. ²⁵De predikade ordet i Perge och gick ner till [hamnstaden] Attaleia [dagens Antalya på Turkiets sydkust]. ²⁶Därifrån seglade de tillbaka mot Antiokia [i Syrien], där de hade blivit överlämnade åt Guds nåd (kraft) för det uppdrag som de nu hade fullgjort.

Antiokia i Syrien
²⁷När de [Paulus och Barnabas] hade kommit fram, samlade de församlingen och berättade om allt som Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna. ²⁸Där stannade de en längre tid hos lärjungarna.

Tillbaka upp

---