Parallell - söndag 31/7

Jes 64-66

---

Jes 64-66

¹Åh, att du ville riva isär himlarna, att du ville komma ner,
    så att bergen kan skälva och skaka i din närvaro.
²Som när eld antänder snåret
    och elden får vattnet att koka,
gör (på samma sätt) ditt namn känt för dina motståndare,
    så att nationerna skakar och bävar i din närvaro.
³När du gör fantastiska ting, som vi inte ens sökt (tittat efter),
    åh, att du ville komma ner, så att bergen må skälva i din närvaro!
⁴Från evighet har ingen hört,
    har inget öra tagit emot,
inte heller har något öga sett en gud bredvid dig,
    som agerar för dem som väntar på honom.
⁵Du mötte honom som gladdes i att utöva rättfärdighet på sina vägar,
    som ständigt kom ihåg dig.
Se, du blev vred,
    och (eftersom) vi syndade oavbrutet på dem (våra vägar),
    är det möjligt att vi blir frälsta?
⁶Vi är alla orena (nedsmutsade) människor,
    våra så kallade rättfärdiga handlingar är som en nedsmutsad klädnad (använd dambinda),
och vi vissnar alla som löv,
    våra synder för oss bort som vinden.

[Den hebreiska frasen som används här är beged ida, vilket ordagrant översatt är "tyg/klädnad menstruation". Bibeln liknar alltså våra egna rättfärdiga handlingar med en använd dambinda – så illa är det med vår egen rättfärdighet. Denna osmakliga liknelse visar hur detta verkligen inte är någonting vi ska skryta med inför Gud.]

⁷Ingen åkallar (ropar, ber i) ditt namn,
    eller ens anstränger sig för att förstå (söka, få tag på) dig.
Du har dolt ditt ansikte från oss,
    och har förtärt oss (låtit oss försmäkta, smälta) genom vår egen synd.

[Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]

⁸Och ändå, Herre (Jahve), [trots vår synd, se vers 6-7] är du [ju] vår Fader.
    Vi är leran och du är vår krukmakare,
    vi är alla ett verk [ett format resultat] av din hand.
    [Jes 29:16; 45:9; Jer 18:2-6]
⁹Var inte gränslöst arg Herre,
    kom inte ihåg vår synd för evigt.
Se noga på oss, vi ber dig,
    vi är alla ditt folk.
¹⁰Din heliga stad har blivit en vildmark,
    Sion [tempelberget i Jerusalem] har blivit en vildmark, Jerusalem en ödemark.
¹¹Vårt heliga och vårt underbara hus [tempel], där våra fäder prisade dig,
    har brunnit med eld
    och alla våra glädjefyllda ting har blivit förspillda.
¹²Ska du avstå dig själv (svika dina egna principer) för dessa ting Herre (Jahve)?
    Ska du tiga stilla och plåga oss ännu mer?

Finalen – Herrens svar på bön
¹Jag gav tillträde till dem som inte frågade efter mig;
    jag fanns för dem som inte sökte mig.
Jag sa: "Här är jag, här är jag"
    till ett folk som aldrig varit uppkallat efter mitt namn.
²Jag har sträckt ut mina händer alla dagar
    till ett upproriskt folk,
som vandrar på vägar som inte är goda,
    [som vandrar] efter sina egna idéer och tankar,
³ett folk som provocerar mig
    rakt upp i ansiktet hela tiden,
som offrar i trädgårdarna
    och bränner rökelse på tegelstenar.
⁴De sitter bland gravarna
    och bor i gravkamrarna,
de äter griskött [orena djur, se 3 Mos 11:7; 5 Mos 14:8],
    och buljongen av det oätliga är i deras grytor.
⁵De säger: "Stå för dig själv, kom inte nära mig,
    för jag är heligare än du."
Dessa är röken i min näsa,
    en eld som brinner hela dagen.

⁶Se, det står skrivet inför mig:
    Jag ska aldrig vara tyst, utan löna dem,
    ja, jag ska verkligen löna dem rakt i deras sköte.
⁷Era egna överträdelser och era fäders överträdelser tillsammans,
    säger Herren (Jahve),
vilka ni har offrat över bergen
    och hädat mig med över kullarna.
Därför ska jag först mäta upp deras lön i deras sköte.

⁸Så säger Herren (Jahve):

"Som när en frisk druva hittas i en klase
    och någon säger 'förstör den inte
    för det finns en välsignelse i den',
så ska jag göra för min tjänares skull,
    jag ska inte förgöra dem allihop.
⁹Jag ska föra fram en säd från Jakob
    och från Juda en arvtagare till mina berg,
och mina utvalda ska ärva det
    och min tjänare ska bo där.
¹⁰Sharon ska bli fyllt med småboskap
    och Achors dal ska bli en plats där boskapshjordar kan ligga ner,
    för mitt folk som har sökt mig.

¹¹Men ni som har övergett Herren (Jahve),
    som har glömt bort mitt heliga berg,
som gör i ordning ett bord till Gad [babylonisk avgud för "välgång/lycka"]
    och offrar kryddat vin i fullt mått till Meni [babylonisk avgud för "ödet"],
¹²er ska jag bestämma till svärdet,
    ni ska alla bli nedböjda till slakten,
eftersom jag kallade på er men ni svarade inte,
    och när jag talade lyssnade ni inte.
Istället gjorde ni det som var ont i mina ögon
    och valde det som jag aldrig hade behag till."

¹³Därför säger Herren Gud (Adonaj Jahve):

"Se, min tjänare ska äta,
    men ni ska vara hungriga.
Se, min tjänare ska dricka,
    men ni ska vara törstiga.
Se, min tjänare ska fröjda sig,
    men ni ska skämmas.
¹⁴Se, min tjänare ska sjunga av hjärtats fröjd,
    men ni ska ropa i hjärtesorg och ska klaga i andens förtvivlan.
¹⁵Ert namn ska lämnas ut till att användas
    som en förbannelse av mina utvalda:
"Så ska Herren Gud (Adonaj Jahve) slakta er",
    men han ska uppkalla sina tjänare med andra namn,
¹⁶så att den som välsignar sig i landet [Israel]
    ska välsigna sig med Guds sanning (hebr. Elohim Amen),
och den som svär en ed i landet
    ska svära vid Guds sanning (hebr. Elohim Amen),
eftersom de tidigare bekymren (all ondska, synd och sjukdom) är bortglömda,
    eftersom de är dolda för mina ögon.

[Nu ser Gud allting genom det Jesus gjorde på korset och därför är allting dolt bakom korset, Jesu försoning, så att Gud inte längre kan se det. Här används amen som ett adjektiv. Det betyder fast, sann och pålitlig. Här är formas ännu ett Gudsnamn, Gud Amen – han som håller sitt löfte och är pålitlig.]

¹⁷Se, jag är redo att skapa
    nya himlar och en ny jord.
Allt som varit [de förra himlarna, jorden, alla tidigare händelser och minnen]
    ska man inte komma ihåg, ingen ska tänka på dem igen.
¹⁸Nej, var glada och jubla för evigt
    i det som jag skapar,
för se, jag skapar Jerusalem till att bli en källa för glädje,
    och hennes folk till lycka.
¹⁹Jag ska jubla i Jerusalem
    och glädja mig över mitt folk.
Ljudet av gråt och klagan (rop av smärta och ångest)
    ska aldrig mer höras där.

²⁰Där ska inte längre finnas dagar
    som inte når sin fullbordan (ordagrant inga spädbarnsdagar)
    inte heller någon gammal man som inte fyllt sina dagars mått,
för den yngste
    ska dö vid hundra års ålder
och syndaren som blir [den som inte blir] hundra år
    ska bli förbannad (honom ska man ta lätt på, förakta).
²¹De ska bygga hus och bo i dem
    och de ska plantera vingårdar och äta dess frukt.
²²De ska inte bygga
    för att någon annan ska bo,
de ska inte plantera
    och någon annan äta,
för som ett träds dagar
    ska mitt folks dagar vara
och mina utvalda
    ska fröjdas länge över sina händers arbete.

[Människorna ska leva lika länge som ett träds livslängd, alltså flera hundra år. Fikonträd blir som regel 400 år och olivträd kan bli mer än 1 000 år. Flertalet träd i området blir många hundra år.]

²³De ska inte arbeta förgäves,
    inte utsättas för krig och terror (plötslig skräck – hebr. behalah),
för de är Herrens (Jahves) välsignade säd
    och deras barn med dem.
²⁴Det ska ske att innan de ropar
    ska jag svara dem
och redan medan de talar
    ska jag höra dem.
²⁵Varg och lamm ska äta tillsammans
    och lejon ska äta gräs som oxen
    och jord ska vara ormens föda.
De ska inte skada och inte fördärva
    på hela mitt heliga berg," säger Herren (Jahve).

¹Så säger Herren (Jahve):

"Himlarna är min tron
    och jorden min fotpall.
Var är huset som ni vill bygga till mig?
    Och var är platsen som är min viloplats?
²Alla dessa ting har min hand gjort
    och så har alla dessa ting blivit till,"
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

"Men på denne vill jag se,
    den som är ödmjuk och har en krossad (bruten, ångerfull) ande,
    som darrar över mitt ord.
³Den som dödar en oxe
    är som om han dödat en människa.
Den som offrar ett lamm
    är som om han brutit nacken av en hund.
Den som offrar ett matoffer
    är som den som offrar svinblod.
Den som gör ett minnesoffer av rökelse
    är som den som välsignar en avgud.
Det är dessa som går sina egna vägar
    och deras själar har sin lust i deras styggelser.
⁴Så ska även jag välja deras bestraffning
    och jag ska föra tillbaka deras fruktan över dem,
eftersom ingen svarade när jag kallade,
    när jag talade lyssnade de inte,
utan de gjorde det som var ont i mina ögon
    och valde det som jag inte har behag till."

⁵Hör Herrens (Jahves) ord,
    ni som darrar vid hans ord:
Era bröder som hatar er,
    som har kastat ut er för mitt namns skull, har sagt:
"Låt Herren (Jahve) bli ärad
    så att vi kan se på er glädje!"
Men de ska bli till skam.
⁶Lyssna (ett ljud, en röst)!
    Ett uppror från staden.
Lyssna (ett ljud, en röst)!
    Det kommer från templet.
Lyssna (ett ljud, en röst)!
    Herren (Jahve) vedergäller sina fiender.

⁷Innan hennes födslovåndor,
    föder hon fram,
innan hennes smärtor börjar,
    har hon fött ett gossebarn.
⁸Vem har hört något sådant?
    Vem har sett något sådant?
Kan ett land födas på en enda dag?
    Kan en nation komma till på ett ögonblick?
Så snart som Sion kom i barnsnöd
    födde hon fram sina söner.
⁹Skulle jag låta fostret bli fullgånget
    och sedan inte låta det komma ut (födas)? Säger Herren (Jahve).
Skulle jag som gör fostret fullgånget
    sedan stänga livmodern? Säger din Gud (Elohim).

¹⁰Fröjdas med Jerusalem och gläd er med henne,
    alla ni som älskar henne,
jubla och var glada med henne,
    alla ni som sörjde för hennes skull,
¹¹så att ni får dia och bli tillfredsställda
    vid hennes tröstande bröst.
Drick djupt och med välbehag
    över hennes överflödande glans och ära.

¹²För så säger Herren (Jahve):

"Se, jag är redo att låta frid (shalom – framgång, lycka och all slags välsignelse, hälsa och välstånd)
    komma över henne [Jerusalem] som en översvämmande flod,
    och folkens rikedom (ära, härlighet) som en forsande ström.
    [En flodfåra som svämmar över.]
Då ska ni få dia,
    bli burna på höften (sidan)
    och bli gungade på knäet (leka och skratta – känna en sprudlande glädje).
¹³Som den [man – son som nu växt upp] som ska tröstas (lugnas, stillas) av sin mor,
    så ska jag trösta er – ja, i Jerusalem ska ni bli tröstade."

[I vers 7-9 beskrivs hur ett folk och ett land föds. I vers 11 dias barnet, som sedan växer och bärs på höften och gungas i knäet, se vers 12. Här i vers 13 används hebreiskans ish som är ordet för en vuxen man. Inom judendomen räknas man som vuxen vid 13 år ålder. Jesaja hade mycket väl kunna använt andra ord för att beskriva ett barn, såsom i t.ex. Jes 49:15, men Herren verkar just vilja betona att folket – som han förut sett som sina små diande barn – nu har växt upp och därför står framför honom som vuxna män. Se även 1 Kor 3:1-2.]

¹⁴Och när ni ser detta ska ert hjärta glädja sig,
    och era ben [i kroppen] ska spira (få liv) som gräs [ni ska frodas till er inre styrka]
Herrens hand (styrka)
    ska bli känd [uppenbaras på ett intimt, nära och personligt sätt] för hans tjänare
– och hans vrede
    för hans fiender.
¹⁵För se, Herren (Jahve) ska komma med eld
    och hans vagnar ska vara som virvelvinden,
till att återgälda hans vrede med raseri
    och hans bestraffning med flammande eld.
¹⁶Genom eld ska Herren (Jahve) strida och genom sitt svärd,
    med allt kött, de som slaktas av Herren ska vara många.
¹⁷De som helgar sig själva och renar sig själva
    för att gå till trädgårdarna
och följer efter någon i mitten,
    som äter griskött, osmakliga ting och möss,
ska tillsammans förtäras,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

¹⁸För jag känner väl till era gärningar och era tankar.

Tiden har kommit då jag ska samla alla länder och språk (tungor) och de ska komma och se min härlighet.

¹⁹Jag ska göra ett tecken bland dem och jag ska sända sådana som flyr bland dem till länderna, till Tarshish, Pol och Lod, som drar pilbågen, till Tuval och Javan, till de avlägsna öarna som inte har hört om min storhet, inte heller har sett min härlighet, och de ska berätta om min härlighet bland folkslagen. ²⁰De ska föra alla dina bröder ut från alla de länderna som ett offer till Herren (Jahve), på hästar och i vagnar, på bärstolar och på mulor och på raska djur till mitt heliga berg Jerusalem, säger Herren, som Israels söner bär fram sina offer i rena kärl in i Herrens (Jahves) hus. ²¹Av dem ska jag även ta för prästerna och leviterna säger Herren (Jahve).

²²För som de nya himlarna och den nya jorden, som jag ska göra, ska bestå inför mig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), så ska din säd och ditt namn bestå. ²³Och det ska ske att från en nymånad till en annan och från en sabbat till en annan, ska allt kött komma och tillbe inför mig, säger Herren (Jahve). ²⁴Och de ska gå fram och se på kadavren av de människor som har gjort uppror mot mig, för deras mask ska inte dö, inte heller ska deras eld släckas, och de ska vara till avsky för allt kött.

[Jesus använder detta uttryck i Mark 9:48 där han undervisar om att göra allt för att gå in i Guds rike och inte kastas i Gehenna, se Mark 9:47.]

Tillbaka upp

---