¹⁹Din skönhet Israel [syftar på Saul och Jonatan] ligger slagen på dina höga platser.
    Hur har inte de mäktiga fallit.
²⁰Berätta det inte i [den filisteiska staden] Gat,
    gör det inte känt på Ashkelons gator,
för att inte filistéernas döttrar ska fröjdas,
    för att inte de oomskurna ska triumfera.

²¹Gilboas berg,
    låt där inte bli någon dagg,
    inget regn över dig,
    inga fält med utsökta frukter,
för där kastades de mäktigas sköld bort,
    Sauls sköld, utan att vara smord med olja.
²²Från blodet av de slagna,
    från fettet (mänskliga köttet) av de mäktiga,
Jonatans båge återvänder inte,
    och Sauls svärd återvände inte tomt.

²³Saul och Jonatan,
    de älskade, och sköna i deras liv,
    också i deras död var de inte åtskilda,
de var snabbare än örnarna,
    de var starkare än lejonen.
²⁴Ni Israels döttrar,
    gråt över Saul
som klädde er i scharlakan [den mest dyrbara färgen; lyxiga kläder] och prakt (juveler, smycken; glädje – hebr. eden)
    och satte guldsmycken på era kläder.

²⁵Hur har de mäktiga fallit mitt i striden.
    Jonatan är slagen på sina höga höjder.
²⁶Jag är bedrövad för din skull, min bror Jonatan,
    mycket behaglig har du varit för mig,
underbar var din kärlek för mig,
    mer än kvinnors kärlek.

²⁷Hur har de mäktiga fallit,
    och stridsvapnen fördärvats.

¹Och det skedde efter detta att David frågade Herren (Jahve) och sa: "Ska jag gå upp till någon av Juda städer?"
    Herren (Jahve) svarade honom: "Gå upp."
    Då frågade David: "Vart ska jag gå upp?"
    Och han sa: "Till Hebron (hebr. Chevron)."
     ²Så David gick upp dit och även hans två fruar, Achinoam, jizreliten, och Avigajil, som varit karmeliten Navals hustru. [1 Sam 25] ³Och hans män som var med honom tog David också med upp, varje man med sitt hushåll, och de bodde i Hebrons (Chevrons) städer. ⁴Och Juda män kom och där smorde de David till kung över Juda hus.
    Och de berättade för David och sa: "Javesh-Gileads män var de som begravde Saul." ⁵Och David sände budbärare till Javesh-Gileads män och sa till dem: "Välsignade är ni av Herren (Jahve) eftersom ni har visat nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot er herre, till Saul, och har begravt honom. ⁶Och nu visar Herren (Jahve) nåd och sanning mot er! Jag ska också löna er med denna godhet, eftersom ni har gjort denna sak.

[Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]

⁷Låt nu era händer bli starka (få mod och handlingskraft) och var tapperhetens söner, för er herre Saul är död, men Juda hus har smort mig till kung över dem."

Rivalitet mellan nord och syd
⁸Men Avner, Ners son, härförare för Sauls armé, hade tagit Ish-Boshet, Sauls [yngste] son och fört honom över till Machanajim, ⁹och han gjorde honom till kung över Gilead och över ashuriterna och över Jizreel och över Efraim och över Benjamin och över hela Israel.
     ¹⁰Ish-Boshet, Sauls son, var 40 år när han började regera över Israel, och han regerade i två år. Men Juda hus följde David.

[Namnet Ish-Boshet betyder: "man av skam", i Krönikeböckerna kallas han Eshbaal, som betyder "Baal finns" (1 Krön 8:33). Han är inte en smord kung, utan någon som tillsätts som kung över alla elva stammar, förutom Juda där David regerar. Under två år är det en tillfällig splittring i ett Nord- och Sydrike innan David enar nationen igen.] ¹¹Och tiden som David var kung i Hebron över Juda hus var 7 år och 6 månader.
     ¹²Och [Sauls härförare] Avner, Ners son, tillsammans med tjänarna till Sauls [yngste] son Ish-Boshet gick ut från Machanajim till Givona.

Vid utgrävningarna i Gibeon har man hittat en stor vattenreservoar.

¹³Och [Davids general] Joav, Tserojahs son, och Davids tjänare gick ut. Och de möttes vid Givonas damm (vattenreservoar – där man samlade regnvatten) och satt ner, den ene på den ena sidan om dammen och den andre på den andra sidan av dammen.
     ¹⁴Och Avner sa till Joav: "Låt de unga männen, jag ber dig, stå upp och tävla (duellera) framför oss". Och Joav sa: "Låt dem stå upp."
     ¹⁵Och de steg upp och gick över efter [lika] antal:
    Tolv för Benjamin och för Ish-Boshet, Sauls son,
    och tolv av Davids tjänare.
¹⁶Och de tog ett stadigt tag varje man i sin motparts huvud och stack svärdet i sin motparts sida så att de föll tillsammans. Och till platsen gavs (kallades) namnet Chelqat-Hatsurim [betyder: "De släta klipporna"], som är i Givona. [Chelqat kommer från en rot som betyder slät, jämn och smidig. Hatsurim är bestämd form plural av en rot som betyder klippa.]
     ¹⁷Striden var mycket svår den dagen och Avner blev slagen och Israels män framför Davids tjänare.
     ¹⁸Och Tserojahs tre söner var där, Joav och Avishaj och Asahel. Och Asahel var lika lätt (smidig, snabb) på foten som en gasell på fältet. ¹⁹Och Asahel jagade efter Avner och han vek varken av till höger eller till vänster, utan följde efter Avner. ²⁰Då vände sig Avner om och frågade: "Är det du Asahel?"
    Och han svarade: "Det är jag."
     ²¹Och Avner sa till honom: "Vänd dig åt höger eller åt vänster och håll dig bakom en av de unga männen och ta hans rustning." Men Asahel slutade inte (vände sig inte bort från) att följa honom.
     ²²Och ännu en gång sa Avner till Asahel: "Vänd dig bort från att följa mig, varför ska jag slå dig till marken? Hur ska jag sedan kunna visa mitt ansikte för din bror Joav?"
     ²³Men han vägrade att vända åt sidan och Avner slog honom i buken (vid femte revbenet) med spetsen på sitt spjut, så att spjutet kom ut bakom honom och han föll där och dog på platsen. Och det skedde att de som kom till platsen där Asahel föll ner och dog, stod stilla.
     ²⁴Men Joav och Avishaj jagade efter Avner, och solen gick ner när de kom till Ammas kulle som ligger framför Gijach på vägen till Givons öken. ²⁵Och Benjamins söner samlade ihop sig själva efter Avner och blev en trupp och stod på toppen av kullen.
     ²⁶Och Avner ropade till Joav och sa: "Ska svärdet sluka för alltid? Vet du inte att det slutar i bitterhet? Hur länge ska det dröja tills du ber folket att återvända från att följa sina bröder?"
     ²⁷Joav svarade: "Så sant Gud (Elohim) lever, om du inte hade talat [och föreslagit duell en och en, se vers 14], skulle folket gått tillbaka på morgonen, var och en bort från sin bror." [Joav skyller striden på Avner.]
     ²⁸Så Joav blåste i shofaren och folket gjorde halt. De förföljde inte Israel mer och slutade att strida. ²⁹Och Avner och hans män gick hela natten genom Arava och de gick över Jordan och gick genom hela Bitron och kom till Machanajim.
     ³⁰När Joav återvände från att ha förföljt Avner och samlade hela folket, saknades 19 män av Davids tjänare, förutom Asahel. ³¹Men Davids tjänare hade slagit Benjamin, Avners män – totalt 360 män hade dött. [I duellen (vers 14) hade 348 av Avners män dött, jämfört med 7 av Joavs män.] ³²De tog upp Asahel och begravde honom i hans fars grav som var i Betlehem. Joav och hans män gick hela natten och gryningen mötte dem i Hebron.

¹Och det var långvarigt krig mellan Sauls hus och Davids hus, och Davids hus växte sig starkare och starkare, men Sauls hus blev svagare och svagare.

Davids söner i Hebron
²Och till David föddes söner i Hebron (hebr. Chevron) [sex söner, alla med olika mödrar]:

Hans förstfödde [son] var Amnon – [född] av Achinoam, jizreliten;

³och hans 2:a [son] Chilav [betyder "hans faders bild", också kallad Daniel, se 1 Krön 3:1] – [född] av Avigajil,
    karmeliten Navals hustru [änka som David sedan gifte sig med];

och den 3:e Avshalom (Absalom) – Maachas son,
    dotter till kungen i Geshor [region i Syrien],

⁴och den 4:e Adonija – Chagits son;
och den 5:e Shefatja – Avitals son,
⁵och den 6:e Itream – [född] av Davids hustru Egla [kan syfta på Michal, se 2 Sam 6:23].

Dessa [6 söner] föddes till David i Hebron. [I Jerusalem föddes Salomo av Batsheva, se 2 Sam 12:24.]

Avner går över till Davids sida
⁶Och det skedde när det var krig mellan Sauls hus och Davids hus, att Avner visade sig själv stark (fast, säker, tapper) i Sauls hus. ⁷Och Saul hade en bihustru som hette Ritspa, Ajas dotter, och han [Ish-Boshet] sa till Avner: "Varför har du gått in till min fars bihustru?"
     ⁸Och Avner blev mycket arg över Ish-Boshets ord och sa: "Är jag ett hundhuvud som tillhör Juda? Idag har jag gjort nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot din far Sauls hus, till dina bröder och till hans vänner och har inte gett dig i Davids hand, och du anklagar mig idag för en synd med denna kvinna! ⁹Må Gud (Elohim) göra så mot Avner och ännu mer, om, som Herren (Jahve) har gett sin ed till David, jag inte gör detta till honom, ¹⁰att flytta kungariket från Sauls hus och sätta upp Davids tron över Israel och över Juda från Dan till Beer-Sheva." ¹¹Men han [Ish-Boshet] kunde inte svara Avner ett ord för han var rädd för honom. [Hans agerande påminner om hans fars rädsla, se 1 Sam 10:22.]
     ¹²Sedan sände Avner budbärare till David rakt ner och sa: "Vems är landet?" Och sa: "Skär ett förbund med mig och se, min hand ska vara med dig till att föra hela Israel till dig."
     ¹³Så han [David] svarade: "Gott, jag ska skära ett förbund med dig, men jag begär en sak av dig som är att du inte träder fram inför mig innan du först fört hit Michal, Sauls dotter, sedan kan du komma och se mitt ansikte."

[Michal älskade David (1 Sam 18:20) och blev först Davids hustru som belöning för att han slog Goliat, men sedan måste han vinna henne med 100 förhudar (1 Sam 18:25). Därefter ångrar sig Saul och ger henne till en annan man (Palti, se 1 Sam 25:44). Nu vill David ha tillbaka sin hustru.]

¹⁴Sedan sände David budbärare till Ish-Boshet, Sauls son, och sa: "Ge mig min hustru Michal som jag förlovade mig med för 100 filisteiska förhudar." [David och Michal hade inte skilt sig och brudpriset (motsvarigheten) hade inte återlämnats, så hon var fortfarande hans hustru, se 1 Sam 18:25.]
     ¹⁵Då sände Ish-Boshet [bud] och tog henne från hennes make, från Paltiel, Lajish son. [I 1 Sam 25:44 är namnet det kortare Palti.] ¹⁶Hennes man [Paltiel] gick med henne, gråtandes gick han och följde henne till Bachurim. [Han gick efter dem längs med vägen från Jerusalem mot Jeriko. Bachurim är en by öster om Olivberget, se även 2 Sam 16:5; 17:18. Byn identifieras med Almon, 6 km nordost om Jerusalem.] Till sist sa Avner till honom: "Gå, vänd tillbaka." Så han vände om.
     ¹⁷Och Avner talade med Israels äldste och sa: "Även tidigare, även för tre dagar sedan var det så att ni sökte att göra David till kung över er, ¹⁸och nu gör det. För Herren (Jahve) har talat till David och sagt: Genom min tjänare Davids hand ska jag rädda mitt folk Israel ur filistéernas hand och ur alla deras fienders hand."
     ¹⁹Och Avner talade även i Benjamins öron [privat med benjaminiterna, utom hörhåll för de andra], och Avner gick även och talade i Davids öron i Hebron allt det som syntes gott för Israel och till hela Benjamins hus. ²⁰Och Avner kom till David, till Hebron och 20 män med honom. Och David gjorde en fest för Avner och männen som var med honom. ²¹Och Avner sa till David: "Jag vill stå upp och gå och ska samla hela Israel till min herre kungen, så att de kan skära förbund med dig och du kan regera över alla som du (din själ) önskar." Och David sände iväg Avner och han gick i frid (shalom).

Joav mördar Avner
²²Och se, Davids tjänare och Joav kom från ett plundringståg och de hade ett stort byte med sig. Men Avner var inte med David i Hebron för han hade sänt iväg honom och han hade gått i frid. ²³När Joav och hela hans armé som var med honom hade kommit, berättade de för Joav och sa: "Avner, Ners son, kom till kungen och han har sänt iväg honom och han har gått i frid."
     ²⁴Och Joav kom till kungen och sa: "Vad har du gjort? Se, Avner kom till dig, varför har du sänt iväg honom i frid? Och han har redan gått? ²⁵Du känner Avner, Ners son, han har kommit för att bedra dig, för att lära känna hur du kommer och går och veta allt som du gör."
     ²⁶Och när Joav kommit ut från David sände han budbärare efter Avner och de förde tillbaka honom från Siras brunn [en cistern med vatten, enligt tradition 3 km norr om Hebron], men David visste inte om det. ²⁷Och när Avner återkommit till Hebron tog Joav honom åt sidan till mitten av porten för att tala med honom i tysthet och där slog han honom i skrevet så att han dog, för Asahels blod, hans bror.
     ²⁸Och efteråt, när David hörde det sa han: "Jag och mitt kungarike är utan skuld inför Herren (Jahve) för evigt för Avners blod, Ners son. ²⁹Låt det falla över Joavs huvud och över hans fars hus, och låt det inte saknas någon i Joavs hus som har ett bekymmer eller som har en hudsjukdom (hebr. tsara) [3 Mos 13-14] eller som lutar sig på en stav eller som faller för svärdet eller som saknar bröd."
     ³⁰Och Joav och Avishaj, hans bror, slog Avner eftersom han dödat deras bror Asahel vid Givon i striden.
     ³¹Och David sa till Joav och till allt folket som var med honom: "Riv sönder era kläder och svep in er i säcktyg och klaga över Avner." Och kung David följde efter båren. ³²Och de begravde Avner i Hebron och kungen lyfte upp sin röst och grät vid Avners grav och hela folket grät.
     ³³Och kungen mässade (klagade; sjöng entonigt och utdraget – hebr. qinen) över Avner och sa [sjöng följande klagosång]:

"Skulle Avner dö som en dåre dör?
³⁴Dina händer var inte bundna,
    dina fötter var inte fjättrade i brons [hebr. Nechoshetim (brons/koppar) står i dual-formen, dvs. båda fötterna var inte fastkedjade],
    som en man stupar framför syndiga söner,
så har du fallit."

Och hela folket grät över honom.
     ³⁵Och hela folket kom till David och ville få honom att äta bröd medan det fortfarande var dag. Men David gav en ed och sa: "Må Gud (Elohim) göra så mot mig och mer, om jag smakar bröd eller något annat innan solen har gått ner."
     ³⁶Och hela folket lade märke till det och det behagade dem. Allt vad David gjorde behagade folket. ³⁷Och hela folket och hela Israel förstod den dagen att det inte var kungen som låg bakom att Avner, Ners son, dödades.
     ³⁸Och kungen sa till sina tjänare: "Vet ni inte att det är en furste och en stor man som har fallit i Israel idag? ³⁹Och jag är svag idag och har precis blivit smord till kung. Och dessa män, Tserojahs söner, är för tunga för mig. Må Herren (Jahve) belöna dem som gör ont efter deras ondska."

Sauls son Ish-Boshet mördas
¹Och när Sauls son [Ish-Boshet som regerade de 11 stammarna (utom Juda) från staden Machanajim på östra sidan om Jordanfloden, se 2 Sam 2:8] hörde att Avner [hans befälhavare] var död i Hebron blev hans händer matta (tappade han både styrka och mod) och alla israeliter blev förfärade. [Avner hade mördats av Joav, se 2 Sam 3:27. Motsatta uttrycket med "stärkta händer" finns i 2 Sam 2:7.]

²Men Sauls son [Ish-Boshet] hade två män som var ledare för (var sitt) rövarband. [De hade motsvarande position och uppdrag som Joav hade i Davids armé, se 2 Sam 3:22.]
    Namnet på den ene var Baana [betyder: "att plåga"]
    och namnet på den andre var Rechav [betyder: "en som rider"],
de var söner till Rimmon, beerotiten av Benjamins stam. För även Beerot räknades till Benjamin, ³men beerotiterna flydde till Gittajim och har vistats där till denna dag.

[Staden Beerot låg 7 km norr om Jerusalem i Benjamins stams område. Staden/byn Gittajim (som betyder "två vinpressar") har inte identifierats men bör ligga på en plats där man skördade mycket vindruvor och var känd för sina två vinpressar. Den nämns bara här och i Neh 11:33, och där också en av benjaminiternas städer intill Rama och Chadid (Neh 11:34) norr om Jerusalem nämns.]

⁴[I denna vers, som är en parantes, introduceras Jonatans son Mefivoshet.] Jonatan, Sauls son, hade en son som var förlamad i båda sina båda fötter. Han var 5 år när rapporten från Jizreel kom om Saul och Jonatan. [Både Mefivoshets far och farfar hade dött vid slaget vid Gilboa i Jezereldalen, se 1 Sam 31:1. Mefivoshets (Israels tronarvinges) liv stod nu på spel, eftersom alla potentiella efterträdare brukade röjas ur vägen av nya härskare.] Hans barnflicka [som ansvarade för Mefivoshet då Jonatan gått ut i striden] tog (lyfte upp) honom och flydde, men under den kaosartade flykten föll han och blev lam. Hans namn var Mefivoshet.

[Även om detaljerna inte ges här är det troligt att filistéerna tog kontroll över hela regionen, och var på väg söderut för att plundra Sauls huvudstad Giva (1 Sam 10:26; 11:4, strax norr om Jerusalem), där Mefivoshet befann sig. Texten ger inga detaljer om hur han föll, kanske hoppade de från någon mur och han bröt benen, eller fick en nervskada i nacken som gjorde att han blev lam. Oavsett så måste detta skapat djupa skuldkänslor hos barnflickan som i en svår situation försökte skydda honom, men det sker en olyckshändelse och barnet blir handikappat. Namnet Mefivoshet betyder "krossar skam", utanför Samuelsböckerna kallas han också Meriv-Baal, se 1 Krön 8:34; 9:40. Omnämnandet av Mefivoshet just här har även en litterär poäng, i nästa vers nämns hur Sauls son Ish-Boshet som betyder "man av skam" dör. Författaren vill ge hopp, skammen kommer krossas. Mefivoshet kommer spela en avgörande roll i framtida händelser, se 2 Sam 9:1-13; 16:1-4; 19:24-30.]

Området i Jordanien där staden Machanajim låg intill bäcken Jabbok.

⁵Beerotiten Rimmons söner, Rechav och Baana [gjorde upp en plan för att mörda Ish-Boshet och] gick ut [från Gittajim norr om Jerusalem till staden Machanajim på andra sidan Jordan nära Jabbok, se 2 Sam 2:8]. De kom till Ish-Boshets hus [palats] när dagen var som varmast [omkring tretiden på eftermiddagen] då han tog sin middagsvila [siesta efter maten]. ⁶Och de kom nära, in i mitten av huset som om de skulle ha hämtat vete [i ett inre förrådsrum]. Och de slog (stack – hebr. naka) honom [Ish-Boshet] i bröstet (buken, "den femte" – hebr. chomesh) och Rechav och hans bror Baana flydde.

[Som militära ledare kunde Rechav och Baana hämta ransoner av vete till sina underordnade, de hade säkert gjort detta tidigare. Nu använde de detta skäl som en förevändning att ta sig in i de centrala delarna av palatset. Den grekiska översättningen Septuaginta skriver att "den kvinnliga dörrvakten rensade vete, men hade somnat", vilket gjorde att de kunde ta sig in obemärkt. Ish-Boshet dödas på liknande sätt som Asahel och Avner hade dött, se 2 Sam 2:23; 3:27. Hebr. chomesh betyder fem, och kan syfta på det femte "revbenet", dvs. i hjärtat i bröstkorgen. I 2 Sam 20:10 blir resultatet att inälvorna rann ut, vilket tyder på att det är nedre delen av bröstkorgen mot buken som åsyftas.]

⁷För när de kom in i huset där han [kungen Ish-Boshet] låg på sin säng i sängkammaren, slog de honom och dödade honom och halshögg honom och tog hans huvud och gick längs Aravas väg [ökenvägen] hela natten.

[Denna vers ger fler detaljer. Att ta huvudet var ett sätt att bevisa att kungen Ish-Boshet var död. De tar med sig denna grymma trofé i sina händer och beger sig den ödsligare vägen söder om Machanajim längs med Jordandalen norr om Döda havet under eftermiddagen och kvällen. Tidpunkten och värmen gör att vägen är ganska ödslig och de upptäcks inte av någon allierad med Sauls hus på väg ner mot David i Hebron.]

⁸Och de förde Ish-Boshets huvud till David i Hebron och sa till kungen: "Se, Ish-Boshets huvud, Sauls son, din fiende som sökte ditt liv, och Herren (Jahve) har hämnats min herre kungen på Saul denna dag och på hans säd (efterkommande)."

[Senast någon kommit med ett huvud inför kungen var när David kom med Goliats huvud inför Saul, se 1 Sam 17:57. David blev belönad med en position hos kungen och i den kungliga familjen, och även befriad från skatt, se 1 Sam 17:25. Rechav och Baana förväntade sig troligen någon liknande belöning.]

⁹Men David svarade Rechav och hans bror Baana, Rimmons söner, beerotiten, och sa till dem: "Så sant Herren (Jahve) lever, som har räddat min själ från alla trångmål [1 Kung 1:29]. ¹⁰När någon berättade för mig och sa: Se Saul är död, och han i sina egna ögon trodde att han kom med goda nyheter, då tog jag tag i honom och slog honom i Tsiklag [i södra delen av Juda i Negevöknen], istället för att belöna honom för hans nyhet [2 Sam 1:1-16]. ¹¹Hur mycket mer när onda män [som ni är] har dödat en rättfärdig man i hans eget hus, i hans säng. Och nu, ska jag inte utkräva hans blod av er hand och ta bort er från jorden?"
     ¹²Och David befallde sina unga män och de slog dem och högg av deras händer och deras fötter och hängde upp dem vid sidan av dammen i Hebron. Men de tog Ish-Boshets huvud och begravde det i Avners grav i Hebron. [Ish-Boshet blev 42 år.]

Tillbaka upp

---