Warning: Undefined array key "HTTP_ACCEPT_LANGUAGE" in /home/praisega/public_bibelnpaettar.se/include/common.php on line 29

Warning: Undefined variable $lang in /home/praisega/public_bibelnpaettar.se/include/common.php on line 38
Bibeln på ett år | ❸ Helbibel
Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - lördag 3/12

Dan 11:2-35, Ps 121:1-8, Ords 29:1, 1 Joh 3:7-24


Dan 11:2-35

Synen – profetiska förutsägelser

Fyra kommande persiska kungar
2[I följande 35 verser finns åtminstone 135 profetior som bokstavligt har gått i uppfyllelse från Daniels tid 536 f.Kr. fram till Antiochos IV härjningar i Israel som kulminerar när han vanhelgar templet 167 f.Kr.]

Nu ska jag berätta sanningen för dig. Tre kungar till [efter den nuvarande Kyros] ska uppstå i Persien, och den fjärde ska bli rikare än någon av de andra. När han har blivit som mäktigast genom sina rikedomar ska han sätta in all sin makt mot Greklands (Javas) rike.

[Kungarna i det medo-persiska riket efter Kyros var:
  • Kyros son Kambyses, 530-522 f.Kr.
  • Smerdis eller Gaumata, 522 f.Kr.
  • Darios I, 522-486 f.Kr.
  • Xerxes I, 486-465 f.Kr. Han försökte erövra Grekland år 480 f.Kr. Han omnämns i Esters bok, se Est 1:1.
Xerxes var den mäktigaste och mest inflytelserika av dessa fyra. Han förde flera krig mot Grekland under sitt styre.]


En stor grekisk härförare – Alexander den store
3Sedan ska en mäktig (krigisk, rivaliserande) kung uppstå som ska regera med stor makt och göra som han vill. [Den grekiska härföraren Alexander den store regerade 336-323 f.Kr. Han besegrade perserna och intog hela den dåtida kända världen på knappt 10 år.] 4Men när han [Alexander] har kommit [till makten], ska hans rike falla sönder och delas efter himlens fyra väderstreck. Det ska inte tillfalla hans efterkommande eller förbli lika mäktigt som när han hade makten. Hans rike ska omstörtas och tillfalla andra än dem.

[Alexander dör i feberfrossor, någon vecka efter ett fylleslag i Babylon 323 f.Kr. Hans två söner Alexander IV och Herakles mördas. Riket delas upp mellan fyra av hans generaler.]

Långdragen konflikt mellan Syrien och Egypten
5[Nu förutsägs historien från Alexander den stores död 323 f.Kr. och framåt. Vers 5-20 handlar om konflikten mellan de två delarna av det splittrade grekiska riket. Eftersom Daniels bok handlar om judarna, så fokuserar berättelsen på stormakterna norr och söder om Israel – det Seleukidiska riket i norr och det Ptolemaiska riket i söder. I dessa verser används de generella benämningarna – kungen i söder och kungen i norr. Eftersom konflikten pågår i flera generationer är dessa kungar olika personer. Det södra rikets kungar i Egypten heter Ptolemaios den förste, andre osv. Kungarna i det norra seleukidiska riket i Syrien heter Antiochos den förste, andre, osv.]

Kungen [Ptolemaios I – en av Alexander den stores generaler] i söder [Egypten] ska bli mäktig. Av hans furstar ska en vara mäktigare än han [Seleukos I Nikator, som också var en av Alexander den stores befälhavare], och hans herravälde ska bli stort.

Egypten försöker skapa en allians med äktenskap
6Efter några år [ca 40 år] ska de ingå förbund med varandra och dottern till kungen i söder [Berenike som var dotter till Ptolemaios II] ska komma till kungen i norr [Antiochos II] för att träffa en överenskommelse [genom äktenskap]. Men hon ska inte kunna behålla den makt hon vinner och hans makt ska inte heller bestå. Hon ska offras tillsammans med dem som förde henne dit, både hennes far och den man som en tid gav henne makt.

[Omkring 252 f.Kr. sänder Egyptens kung Ptolemaios II sin dotter, Berenike, tillsammans med ett följe för att hon ska gifta sig med kungen i norr – Antiochos II. Alliansen är tänkt att ge stabilitet och utökad makt för båda rikena, men den är skör och håller bara några år. Antiochos var redan gift och skiljer sig från sin fru Laodike. Tillsammans med Berenike får han en son. När Berenikes far dör 246 f.Kr. lämnar hennes man henne och återvänder till sin första fru Laodike. Kort därefter dör han, troligtvis förgiftad. Senare samma sommar mördas Berenike, hennes son och flera uppsatta personer i södra riket på order av Laodike. Mordet på Berenike ledde till att hennes bror i Egypten förklarade krig mot det Seleukidiska riket i norr.]

7Men en från hennes familj (en telning från hennes rötter) [Berenikes bror Ptolemaios III] ska stiga upp i hans ställe (position) och dra upp mot nordkungens [Syriens] här och tränga in i hans fäste [Seleukia, som var staden Antiokias hamnstad, eller själva Antiokia] och han ska attackera (göra vad han vill med dem) och segra. 8Han ska också föra med sig deras gudar, gjutna bilder (avgudabilder) och dyrbara (värdefulla, högt aktade) föremål gjorda av både silver och guld till Egypten. Under några år kommer han att låta kungen i norr vara i fred. [Ptolemaios III erövrar syriska avgudabilder, men tar även tillbaka egyptiska gudar som den persiske Kambyses hade fört med sig när han erövrat Egypten 300 år tidigare, 525 f.Kr.] 9Han [nordkungen] ska attackera kungen i söder, men ska återvända till sitt eget rike.

Antiochos III attackerar Egypten
10[Konflikten fortsätter i generation efter generation.]

Hans [nordkungens] söner ska rusta sig till strid och samla en väldig krigshär, som ska välla fram som en störtflod och tåga in. Den ska komma igen och striden ska föras ända fram till sydlandskungens befästningar.

[Seleukos II dog 226 f.Kr. Hans söner Seleukos III och Antiochos III fortsatte krigen mot Egypten. Seleukos III mördades efter att bara ha regerat i tre år, och hans bror Antiochos III kom till makten. Han kallades "den store" på grund av hans militära framgångar. Under åren 219-218 intar han Galileen och Samarien och övertar styret av dessa judiska områden från egyptierna.]

11Då ska kungen i söder [Ptolemaios IV] bli vred och dra ut och strida mot kungen i norr [Antiochos III], som ska ställa upp en stor här, men den hären ska ges i den andres hand. 12När [den syriska] armén är borta, blir han [sydkungen Ptolemaios IV] övermodig (arrogant, hans hjärta blir upplyft). Han fäller tusentals soldater, men fortsätter inte att ha övertaget (ha framgång).

[Striden vid Rafah, södra delen av nuvarande Gazaremsan, utkämpades 22 juni 217 f.Kr. Enligt den grekiske historikern Polybios bestod Ptolemaios egyptiska arme av 70 000 fotfolk, 5 000 kavalleri och 73 elefanter; medan Antiochos arme hade 62 000 fotfolk, 6 000 kavalleri och 102 elefanter. Här vann Ptolemaios en stor seger och den egyptiska armén dödade 10 000 syriska soldater.]

13I stället ska kungen i norr samla en ny armé, större än den förra. Efter några år ska han attackera igen med en stor armé och många vapen (förråd). [Ptolemaios IV dog under mystiska förhållande 204 f.Kr. då han var i 30-årsåldern. Hans 6-åriga son Ptolemaios V blev tronarvinge. Antiochos III tar då chansen och attackerar Egypten tillsammans med Filip V från Makedonien.] 14Vid den tiden ska många andra folk resa sig mot kungen i söder [Ptolemaios V]. Våldsmän av ditt eget folk [judar] ska [stödja Antiochos III] göra uppror [mot egyptierna] för att uppfylla profetian, men de kommer att falla.

Syrien avancerar
15Sedan ska kungen i norr komma och bygga en belägringsvall och inta en befäst stad. Söderns armé ska inte ha kraft att slå tillbaka, även deras bästa soldater [elitsoldater] ska inte kunna stå emot dem.

[Den egyptiska generalen Skopas mötte 199 f.Kr. Antiochos III i norra Galileen vid Panium – på Jesu tid Caesarea Filippi, nuvarande Banias. Egyptierna besegrades där och Skopas flydde till Sidon vid Medelhavet, en starkt befäst stad, där han tvingades kapitulera 198 f.Kr.]

16Han [Antiochos III från norr] som invaderar honom [sydkungen] ska göra som han vill. Ingen ska kunna stå honom emot. Han ska bli kvar i "det härliga landet" [Israel] med ödeläggelse (förödelse) i sin hand.

Misslyckad allians med Egypten

En stor svart sten hittades 1799 av franska soldater vid staden Rosetta nära Alexandria under Napoleon I:s fälttåg i Egypten. På stenen finns en inskription utfärdad av Ptolemaios V Epifanes i Memfis år 196 f.Kr.

©wikimedia

17Han [Antiochos III – den store] beslutar sig för att komma med hela sitt rikes makt [han vänder sitt ansikte mot Egypten]. Han ska forma en allians (fredsavtal) och ge kungen av Sydlandet en av sina döttrar till hustru för att [i hopp om att infiltrera och kunna] ödelägga riket. Men det ska inte lyckas och inte vara till hans fördel.

[År 198 f.Kr. formar Antiochos III ett fredsavtal med Ptolemaios V. Han ger sin dotter Cleopatra till hustru åt Ptolemaios V för att stärka alliansen, men hoppas också kunna använda henne för att infiltrera Sydriket. Vid trolovningen är Ptolemaios V bara sju år, så giftermålet sker fem år senare 193 f.Kr. Medan Cleopatra är i Egypten förflyttas hennes lojalitet från sin far till sin nya egyptiska man. Hon blir den första av flera egyptiska drottningar med samma namn. Den mest kända är den sjunde och sista Cleopatra VII, 69-30 f.Kr. Hon hade romantiska förhållanden med dåtidens mäktigaste romerska män – först Julius Caesar och därefter Marcus Antonius.]

18Sedan ska han vända sig mot kustländerna [kuststäderna längs med Medelhavet i Mindre Asien] och inta många av dem. Dock ska en härförare [den romerske konsuln Lucius Cornelius] göra slut på hans hånfullhet och låta det vända tillbaka över honom själv. 19Efter detta ska han återvända till hans eget lands välbefästa städer, men han ska förlora sin makt (vackla och falla) och inte finnas mer. [Antiochos III dog 187 f.Kr.]

Seleukos IV
20I hans ställe ska en annan uppstå [hans son Seleukos IV]. Han ska sända en skatteindrivare igenom det land som är hans rikes prydnad [Judéen i Israel]. Men efter några dagar ska han störtas, dock inte genom vrede eller i strid.

[Efter Antiochos III blev hans son Seleukos IV kung. Han regerade 187-175 f.Kr. Han sände sin högt uppsatta ämbetsman Heliodorus för att samla in skatt som skulle gå till romarna. Enligt 2 Mack 3:7-40 hade Seleukos gett en hemlig order om att plundra templet i Jerusalem, men en skrämmande syn hindrar Heliodorus från att göra det. Seleukos regerar bara några få år. Han dör inte "genom vrede", som hans far som lynchades av en uppretad mobb, eller i strid. I stället är det Heliodorus som förgiftar honom, kanske även med hjälp av nästa regent som är Antiochos IV.]

En ond kung i nord – Antiochos IV Epifanes

Hans väg till tronen och tidiga styre
21[Vers 21-35 är den centrala delen i detta kapitel. Den åttonde regenten i det Seleukidiska riket i norr är Antiochos IV Epifanes. Han regerar 175-163 f.Kr. Han är samma person som benämns "det lilla hornet" i kapitel 8, se Dan 8:9-12. Stycket har många detaljer eftersom hans handlande har stor inverkan på Israel och det judiska folket.]

Den som efterträder honom [Seleukos IV] är en föraktad (usel, hatad) man [Antiochos IV]. Han har inte kungavärdighet. Oväntat intar han riket genom smicker (tomma löften, list). [När Seleukos IV mördades tog hans yngre bror Antiochos IV makten. Den rättmätige efterträdaren var egentligen Seleukos son Demetrius, men han skickades som politisk fånge till Rom. Antiochos IV tog sig själv titeln "Epifanes" som betyder "Gud uppenbarad i mänsklig form", men folk föredrog det snarlika "Epimanes" – en galen man!]

22Arméer ska hastigt svepas bort [som en störtflod med vatten efter ett kraftigt regn] och krossas inför honom, likaså en kung som hade fredsförbund med honom. 23Efter att ha ingått ett förbund med honom kommer han att handla svekfullt. Han ska dra ut och få övermakten med endast lite folk.

[År 169 f.Kr. försökte den egyptiske kungen Ptolemaios VI återfå Israel och Fenicien som de förlorat till Syrien, men blev besegrad av Antiochos IV Epifanes. Ptolemaios blev även tillfångatagen. Han blev "bruten", inte dödad. Ptolemaios kallas en "förbunds-kung" eftersom han gick med på en överenskommelse att alliera sig med den syriske Antiochos, i utbyte för att de skulle hjälpa honom att återfå tronen i Egypten som hans yngre bror Ptolemaios VII tagit. Antiochos var nöjd med en sådan överenskommelse eftersom det skulle hjälpa honom att få ett fotfäste i Egypten. Dock bröt Antiochos senare denna pakt och allierade sig med hans bror Ptolemaios VII för att frigöra sina trupper från Egypten.]

24Utan förvarning ska han komma in i landets [Egyptens] bördigaste trakter och lyckas med något varken hans fäder eller förfäder gjort. Han delar ut byte, rov och gods [från de länder han plundrar] åt sitt folk. Han ska planera att inta befästa städer, men ska bara lyckas för en kort tid. [Antiochos IV intog Pelusium, och belägrade bland annat Naukratis och Alexandria i Egypten.]

Det första egyptiska kriget 169 f.Kr.
25[Detta stycke går tillbaka till Antiochos första militärkampanj mot Egypten 169 f.Kr. Hans seger över Ptolemaios beskrivs i vers 22.]

Han [Antiochos IV Epifanes] ska uppbåda sin kraft och sitt mod mot kungen i söder [Ptolemaios VII] och komma med en stor här, men kungen i söder ska också rusta sig till strid med en mycket stor och mäktig här. Han ska dock inte kunna stå emot på grund av de planer som görs mot honom. 26De som äter hans kungliga mat [sitter vid hans bord i Egypten] ska störta honom. [Syftar på Ptolemaios rådgivare Eulaeus och Lenaeus i Egypten.] Hans här ska svepas bort och många ska bli slagna och falla. [Den Egyptiska kungen Ptolemaios VI tillfångatogs av syrierna, se vers 22. I Egypten blir då hans yngre bror Ptolemaios VII kung.]

27Dessa två kungar har ont i sinnet. De sitter tillsammans vid samma bord och talar lögn, men de ska inte ha någon framgång, eftersom slutet ännu dröjer till den bestämda tiden.

[Nordkungen Antiochos IV och den tillfångatagne sydkungen Ptolemaios VI sitter vid samma bord. De planerar tillsammans hur de ska få makten över Egypten men båda ger tomma löften. De har viss framgång i Egypten. De intar Egyptens näst största stad Memphis och Ptolemaios VI blev där insatt som kung. Samtidigt regerar hans bror Ptolemaios VII över den största staden Alexandria. Så småningom övergav Ptolemaios VI sin allians med syrierna och regerade tillsammans med sin bror i Egypten.]

28Han [kungen av norr – Antiochos IV] ska vända tillbaka [från Egypten] till sitt land med mycket gods, men hans hjärta kommer att vara emot det heliga förbundet. [På väg upp mot Syrien slår Antiochos IV ner ett judiskt uppror och dödar 40 000 judar och lika många säljs som slavar, se 2 Mack 5:12-14. Han plundrade templet i Jerusalem med hjälp av en ond överstepräst, Menelaus, se 2 Mack 5:15-21.] När han har genomfört sitt uppsåt vänder han tillbaka till sitt land.

Det andra egyptiska kriget 168 f.Kr.
29På bestämd tid ska han [nordkungen, Antiochos IV] sedan på nytt dra ut mot Sydlandet [168 f.Kr.], men denna senare gång ska det inte gå som den förra. [Denna gång kommer han inte ha samma framgång i Egypten.] 30Skepp från Kittim [romerska fartyg från Cypern i väster] ska komma emot honom och han ska förlora modet (bli rädd).

[Kittim var ett annat namn för ön Cypern, men också ett uttryck för länderna väster om Egypten och Syrien i allmänhet. Här syftar det på den romerska flotta som kommit till Alexandria under befäl av Gaius Laenas på Ptolemaios begäran. Här introduceras den fjärde stormakten, romarna, som snart kommer att ta över efter grekerna.]

Förföljelse av judar
Då ska han vända tillbaka [till Syrien] och rikta sin vrede mot det heliga förbundet och ge vreden fritt utlopp. Han ska vända tillbaka och ära (lyssna på) de som övergett det heliga förbundet.

[År 167 f.Kr. vände Antiochos IV sin förödmjukelse till ilska mot det judiska folket ännu en gång. Han sände en befälhavare som hette Apollonios till Jerusalem. Han låtsades komma i fredliga syften, men på sabbatsdagen attackerade och dödade han många judar och plundrade staden, se 2 Mack 5:23-26. Samtidigt belönade han de judar som stödde hans hellenistiska agenda, se 2 Mack 4:7-17.]

31Härar från honom [nordkungen, Antiochos IV] ska komma, och de ska orena helgedomen, tillflyktsorten, avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens styggelse. [Ett hedniskt föremål i templet, se Matt 24:15; Mark 13:14. Detta omnämns även i 1 Mack 1:44-47, 54.] 32Sedan ska han tala med smickrande (inställsamma) ord till dem som har lämnat förbundet. Men de av folket som känner sin Gud ska stå fasta och hålla ut. 33De förståndiga (visa) bland folket ska ge många insikt [förklara vad som händer]. Trots detta ska de ändå under en tid falla genom svärd och eld, genom exil (bli bortförda i fångenskap) och plundring [få sina egendomar konfiskerade]. 34Men när de faller ska de inte lämnas utan hjälp, och många ska då av falska motiv sluta sig till dem. 35En del av de förståndiga ska falla, och de ska luttras så att de blir rena och fläckfria fram till den sista tiden. För ännu dröjer slutet till den bestämda tiden.

Ps 121:1-8

Psalm 121 – Jag lyfter mina ögon mot bergen

Detta är den andra av de femton pilgrimspsalmerna – "de stigande sångerna" (Ps 120-134). Dessa psalmer sjöngs under vandringen upp till de tre stora högtiderna som varje år firades i Jerusalem.

Författare: Okänd

Struktur:
Denna psalm består av fyra rimmande verspar. Den är antifonal, vilket innebär att en försångare först sjunger ett stycke och sedan upprepar en annan stämma i karavanen (eller en hel kör) samma fras. Psalmen har också ett kiastiskt mönster:

A hjälp – komma från, vers 1-2a
 B himlar och jord, vers 2b
  C fot, vers 3a
   D Herren ska bevara dig (3 ggr) – han sover inte, vers 3b-5a
  C´ högra hand, vers 5b
 B´ sol och måne, vers 6
A´ bevara dig – komma in, vers 7-8

1En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]
-
Jag lyfter mina ögon mot bergen [som omger Jerusalem – Sions berg och Moria berg].
    Varifrån ska min hjälp komma (träda in – hebr. bo)?
2Min hjälp kommer från Herren (Jahve),
    som har gjort himlar och jord.

[Hebreiskan använder alltid den duala formen på himmel, shamajim. När både "himlar och jord" nämns presenteras Gud som hela universums Skapare, se 1 Mos 1:1. Här används ordet asa för att göra, se 1 Mos 1:7; 2:18.]
3Han låter inte din fot slinta (han låter dig inte tappa fotfästet) [förlora balansen],
han som bevarar (beskyddar; vakar över) dig ska inte vila (slumra).
4Nej, han som bevarar (beskyddar; vakar över) Israel
ska varken vila (slumra) eller sova.
5Herren (Jahve) är den som bevarar (beskyddar; vakar över) dig.
Herren (Jahve) är din skugga (ditt skydd) på din högra hand.
6Solen ska inte skada (förgöra) dig om dagen,
    inte heller månen om natten.

[En stridsman höll skölden i sin vänsterhand och var oskyddad på sin högra sida. Herren står på din högra sida och försvarar dig. Solen och månen hör tematiskt ihop med himlar och jord i vers 2, men för också in tidsbegreppet att Gud är den som bevarar dygnet runt.]

7Herren (Jahve) ska bevara (beskydda) dig från allt ont,
    han ska bevara ditt liv (din själ).
8Herren (Jahve) ska bevara (beskydda; vaka över) din utgång och din ingång [när du går ut och när du kommer tillbaka – allt du gör och tar dig för],
    från nu och till evig tid.

[Ingång är hebr. bo, samma ord översätts "komma" i vers 1 och ramar in psalmen. Hjälpen och skyddet kommer från Herren!]

Ords 29:1

När de rättfärdiga regerar gläder sig folket
1Den som gång på gång tillrättavisas men vägrar att ta emot några råd (förblir hårdnackad),
    han kommer plötsligt att krossas (bli helt förgjord), och är helt utan räddning (kan inte återhämta sig).

1 Joh 3:7-24

7Kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron], sluta att bli förförda (ledda från vägen).
Den som praktiserar rättfärdighet (vanemässigt gör det rätta, ikläder sig, lever i den)
    är rättfärdig, på samma sätt som han [Jesus] är rättfärdig.
[Att praktisera rättfärdighet handlar om att vara på "rätt färd". Att ha riktningen inställd mot målet. Att vilja ha gemenskap med Gud. Rättfärdighet handlar om att synderna är förlåtna och att ha det rätt ställt med Gud. Det är en gåva av Fadern genom Jesus.]
8[Ett barn liknar sina föräldrar. På samma sätt som Guds barn praktiserar rättfärdighet, se 1 Joh 3:7; 2:29, praktiserar djävulens barn synd. I vers 8-10 upprepas på nytt och fördjupas samma tre punkter som lades fram i vers 4-7. Första punkten handlar om synd och dess ursprung. Uttrycket "praktiserar synd" återkommer i vers 4 och 8. Den andra punkten handlar om att Jesus "uppenbarade sig" för att ta bort synd, se vers 5, och omintetgöra djävulens gärningar, se vers 8. Till sist kommer slutsatsen att det är uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn, se vers 6-7 och 9-10. Detta och föregående stycke kombinerar flera olika litterära stilar, som kiasm, parallellism osv., som är svåra att illustrera i en översättning.]

Den som praktiserar synd (lever vanemässigt i synd)
    är från djävulen [får sin karaktär av den onde],
    för djävulen har syndat [vanemässigt brutit mot Guds ordningar – missat målet] alltsedan begynnelsen.

Anledningen till att Guds Son blev uppenbarad (synlig) var att han skulle upplösa (omintetgöra, ta bort, frigöra de som är bundna av) djävulens handlingar (gärningar).
9Alla som är födda av Gud (har honom som sin Far)
    praktiserar inte synd (lever inte vanemässigt i synd, vandrar inte fel, missar inte målet),
        för Guds säd (natur – "DNA") förblir (är kvar; lever) i honom,
    och han kan inte synda,
eftersom han är född av Gud.
10Så blir det uppenbart (så här kan man känna igen) vilka som är Guds barn
    och vilka som är djävulens barn:
Den som inte vanemässigt praktiserar rättfärdighet (ikläder sig den, lever i den)
    är inte av Gud.

Den som inte älskar sin broder (sina syskon i tron med Guds osjälviska, utgivande kärlek)
    är inte heller från Gud.

[Som ofta i detta brev introduceras nästa tema i de sista stroferna. Från att ha diskuterat synd och dess ursprung, se 1 Joh 2:28-3:10, leds nu diskussionen in på kärlek som är det nästa stora temat. Den som inte älskar sina troende syskon är inte av Gud. Den som älskar Gud älskar också hans barn.]

GUD ÄR KÄRLEK

Älska varandra
11[Det andra av de två "detta är budskapet", gr. angelia, som finns i detta brev kommer här. Ordet användes först i 1 Joh 1:5 där det beskrev att "Gud är ljus och inget mörker finns i honom". Nu skiftar temat till kärlek och att Gud är kärlek, se 1 Joh 4:8, 16. I följande stycke beskrivs först i negativa termer vad kärlek inte är med Kains exempel, se vers 12-15. Sedan följer en beskrivning på vad osjälvisk, utgivande och rättfärdig kärlek är i vers 16-18.]

För detta är budskapet (proklamationen, den apostoliska undervisningen) som ni har hört från början:
Att vi ska älska varandra [osjälviskt och utgivande].
    [Detta lärde Jesus, se Joh 13:34-35; 15:12.]
12Vi ska inte likna Kain som var från [hade sin natur och drivkraft från] den onde och mördade (brutalt slaktade) sin bror [Abel, se 1 Mos 4].
Varför mördade han sin bror?
Därför att hans egna handlingar (gärningar) var onda,
    och hans brors handlingar (gärningar) var rättfärdiga.

13Mina syskon (bröder och systrar i tron) [det är på samma sätt med er],
    bli inte förvånade (överraskade) om världen hatar (avskyr) er.
14Vi vet att vi har gått ut ur döden in i livet (har övergått från döden till livet) [fått ta del av Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet] eftersom vi älskar syskonen (bröderna och systrarna i tron).
Den som inte älskar förblir i döden. [Den som inte älskar andra med Guds osjälviskt utgivande kärlek är andligt död.]
15Den som hatar (vanemässigt avskyr) sin broder [en annan kristen] är en mördare,
    och ni vet att ingen mördare bär (har kvar) evigt liv inom sig.

[Hat och oförsonlighet jämställs med mord i vers 12. Jesus likställer också vrede och oförsonlighet med mord, se Matt 5:21-26. Hat dödar mänskliga relationer. Guds liv kan inte bo hos den som härbärgerar hat i stället för Guds kärlek inom sig.]

16Genom (i) detta har vi lärt känna (personligen fått vetskap om) kärleken [den som är rättfärdig, osjälvisk och utgivande]:
att han [Jesus] lade ner (gav upp) sitt liv (sig själv) för oss.
Därför är vi skyldiga att lägga ner våra liv för syskonen [bröderna och systrarna i tron] [Joh 15:12].

17Men om någon skulle ha (den som har) världsliga resurser (denna världens goda; ett fysiskt gott liv) och ser (skulle se) sin broder (sitt syskon i tron) lida nöd [brist], men [ändå] stänger av sina känslor (förhärdar sitt hjärta; ordagrant: tillsluter sina inre organ) för honom – hur förblir [då] Guds [rättfärdiga, osjälviska och utgivande] kärlek i honom? 18Kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron], låt oss inte (vi borde inte) älska med ord eller tal (ordagrant: inte heller med tungan), utan i handling och sanning.

[Grekiskans logos (ord) innefattar även tanke, motiv och resonemang och står liksom de tre övriga substantiven som följer i singular. Det är viktigt med balans – att inte bara älska i teorin, utan att även praktiskt agera och oförtröttligt arbeta i enlighet med sanningen. I nästa kapitel varnar författaren för falska profeter och påminner om nödvändigheten att pröva vilken ande som är verksam. En troende förväntas vara välkomnande och generös, men inte säga ja till varje förfrågan om stöd och lojalitet. I nästa brev varnar Johannes för bedragare som de troende uppmanas att inte ta emot, se 2 Joh 1:10-11.]

Frimodighet inför Gud
19[Förmaningen i vers 18 väcker frågan: "Älskar jag verkligen som jag bör?", och kan leda till att vårt hjärta fördömer oss. Då kommer följande uppmuntran:]

Genom detta förstår vi (har vi en personlig erfarenhet av) att vi är av sanningen [att vi tillhör Gud och är av honom, se Joh 14:6; 18:37]:
I hans närvaro kan vi övertyga (förvissa, stilla) våra hjärtan,
20för om våra hjärtan [vårt samvete] fördömer oss,
    så är Gud större än våra hjärtan [samveten]
    och han känner till allt [ingenting är dolt för honom].
21Mina älskade, om vårt hjärta inte fördömer (inte skulle anklaga) oss har vi frimodighet inför (gentemot – gr. pros) Gud [en öppen kommunikation med honom, se även 1 Joh 4:17; 5:14; Heb 10:19], 22och vad vi då än skulle fråga efter, det får vi [tar vi villigt och aktivt emot] av honom, eftersom vi [hela tiden] håller fast vid (bevarar, skyddar) hans bud (instruktioner) och [alltid] gör det som är välbehagligt inför honom (i hans åsyn/ögon – gr. enopion autou).
23Och detta är hans bud:
    att vi ska (skulle) tro (förtrösta, lita) på hans Sons,
        Jesu den Smordes (Messias, Kristi), namn [auktoriteten i det namnet],
    och [alltid välja att] älska varandra,
enligt det bud han har gett oss.
24Och den som [kontinuerligt] håller hans bud (instruktioner), förblir (är kvar) [lever] i honom [Gud], och han [Gud] i honom. [När någon sätter sin tilltro till Jesu namn leder det till en iver att vilja följa Guds bud.](genom/i detta) vet vi [erfar vi personligen] att han förblir (är kvar) [lever] i oss: nämligen utifrån (gr. ek) Anden som han gett oss. [Den helige Ande ger personlig frälsningsvisshet.]





Igår

Planer

Stäng  


Helbibel