"Se, ni [en mindre grupp på 5 000 män, se vers 12] ska ligga i bakhåll mot staden bakom (på andra sidan; väster om) staden, inte långt från staden, och håll er redo. ⁵Och jag och allt folket som är med mig ska närma oss staden, och det ska ske när de kommer ut mot oss att vi först ska fly för dem. ⁶Och de ska komma ut efter oss till dess att vi har lockat bort dem från staden, för de ska säga: 'De flyr för oss som förra gången.' Så ska vi fly framför dem. ⁷Då ska ni resa er upp från bakhållet och inta staden, för Herren (Jahveh) er Gud (Elohim) har gett staden i er hand. ⁸Och det ska ske när ni har intagit staden, att ni ska sätta eld på staden, enligt Herrens ord ska ni göra. Se, jag har befallt er."

Och Josua sände fram dem och de lade sig i bakhållet och satte sig mellan Betel och Ai på västra sidan om Ai. Men Josua vistades bland folket den natten.

Runt Ai (el-Maqatirl) finns många dalgångar där israeliterna kunde vara utom synhåll från staden.

¹⁰Och Josua steg upp tidigt på morgonen och räknade folket och gick upp, han och Israels äldste, framför folket till Ai.

¹¹[Vers 11-13 beskriver nu mer detaljerat den övergripande förberedelsen i vers 3-9, det är inte en ny dag, utan en tillbakablick.]

Och hela folket, även stridsmännen som var med honom, hade gått upp och dragit sig nära och kommit framför staden och slog läger på den norra sidan om Ai, det var en ravin (hebr. gaj) mellan honom och Ai. ¹²Och han tog omkring 5 000 män och satte dem i ett bakhåll mellan Betel och Ai på den västra sidan om Ai. ¹³Folket gjorde sig stridsberedda, även hela truppen som befann sig norr om staden, deras bakhåll låg och väntade väster om staden. Och Josua gick den natten till mitten av dalen (bredare dal – hebr. emeq).
     ¹⁴Och det hände när kungen i Ai såg det, att stadens män skyndade sig och reste sig upp tidigt och gick ut för att strida mot Israel, han och hans folk på den avtalade tiden, i riktning mot Arava (ödemarken, stäppen, öknen) [syftar på riktningen österut mot Jeriko och Jordandalen]. Men han visste inte att det fanns ett bakhåll mot honom bakom (på andra sidan; väster om) staden. ¹⁵Och Josua och hela Israel betedde sig som om de var slagna framför dem och flydde längs vägen mot öknen. ¹⁶Och allt folket som var i Ai kallades samman för att jaga efter dem, och de jagade efter Josua och drogs bort från staden. ¹⁷Där var ingen man kvar i Ai eller Betel som inte drog ut efter Israel. De lämnade staden öppen och jagade efter Israel.
     ¹⁸Och Herren (Jahveh) sa till Josua: "Sträck ut sabeln (kortare böjt svärd – hebr. kidon) som du har i din hand mot Ai, för jag ska ge det i din hand." Och Josua sträckte ut spjutet som var i hans hand mot staden. [Troligtvis reflekterades solen i sabelns egg och gav en blixtrande signal. Här används inte det vanliga hebreiska ordet för spjut chanit.] ¹⁹Och de i bakhållet reste sig snabbt från sina platser och de sprang, så snart han [Josua] hade sträckt ut sin hand, och kom in i staden och tog den och de skyndade sig att sätta den i brand. ²⁰Och när männen från Ai vände sig om, såg de hur röken från staden steg upp mot himlarna, och de hade ingen kraft att fly den ena vägen eller den andra vägen. Och folket [israeliterna] som flydde till öknen vände sig om mot förföljarna. ²¹Och när Josua och hela Israel såg att bakhållet hade tagit staden och att röken från staden steg upp, då vände de om och slog Ais män. [Plötsligt mötte hären från Ai motstånd och de hade även nackdelen att ha morgonsolen i ögonen när Josua attackerade dem.] ²²Och de andra kom fram, ut ur staden mot dem, så att de var mittemellan Israel, en del på ena sidan och en del på andra sidan. Och de slog dem så att de inte lät någon av dem bli kvar eller fly. ²³Och Ais kung tog de levande och förde honom till Josua.
     ²⁴Och det skedde när Israel gjorde slut på slaktandet av alla Ais invånare på fältet, även i öknen där de förföljt dem, och de alla hade fallit för svärdseggen till dess de var förtärda, att hela Israel återvände till Ai och slog det med svärdsegg. ²⁵Och alla som föll den dagen, både män och kvinnor var 12 000, inklusive alla män i Ai. ²⁶För Josua drog inte tillbaka sin hand med vilken han hade sträckt ut sabeln (kortare böjt svärd – hebr. kidon), förrän han fullständigt förgjort alla invånare i Ai. [Mose hade tidigare sträckt upp sina händer i bön, se 2 Mos 17:11.] ²⁷Bara boskapen och det tillspillogivna i staden tog Israel som byte åt sig själva, enligt det ord som Herren (Jahveh) talat när han befallde Josua. ²⁸Så brände Josua Ai och gjorde det till en ruinhög (höjd som uppstått genom upprepad bosättning – hebr. tel), ja, en ödemark till denna dag. [Ai betyder just ruin.] ²⁹Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.

Guds ord – Josua läser för folket

På norra sidan av berget Ebal finns arkeologiska utgrävningar och det man tror är Josuas altare.

³⁰[Denna sista sektion fokuserar på Guds ord och hör tematiskt ihop med det inledande stycket i Jos 1:1-18. I det första kapitlet hade Guds ord till Josua en central roll. Här leder Josua en ceremoni vid berget Ebal.]

Sedan byggde Josua ett altare till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), på berget Ebal, ³¹som Mose, Herrens (Jahvehs) tjänare, befallt Israels söner, som det är skrivet i boken med Moses undervisning [Torah – de fem Moseböckerna], ett altare av ohuggna stenar, varpå man inte använt något järn, och de offrade brännoffer till Herren på det och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer). ³²Och han skrev där på stenarna en avskrift (kopia) av Moses undervisning (hebr. Torah) som han skrev framför Israels söner.

[Mellan berget Gerizim och Ebal ligger staden Shechem. Ett altare har hittats på den norra sluttningen av berget Ebal vid utgrävningar av Adam Zertal 1980. Alldeles intill ligger också den plats där Abraham fick ett löfte om att hans avkomma skulle få detta land och där han byggde ett altare, se 1 Mos 12:6-7. I vers 33 nämns "hela Israel" till skillnad från "Israel" här i vers 32. Ett möjligt scenario är att Josua och en mindre grupp med prästerna och de äldste är med i denna ceremoni vid altaret, sedan tar man med arken och går till den södra sidan av Ebal i dalen mellan Ebal och Gerizim där hela folket sluter upp.]

Till vänster syns berget Gerizim och till höger Ebal. Längst till höger (norrut) finns Josuas altare. I sänkan mellan bergen ligger staden Shechem, som på hebreiska betyder skuldra, ett passande namn eftersom bergen ser ut som två skuldror.

³³Och hela Israel, deras äldste och ledare och deras domare stod på båda sidor om arken och mittemot stod prästerna, leviterna som bar Herrens förbundsark, både främlingen och den i huset födde. Hälften av dem framför berget Gerizim och hälften av dem framför berget Ebal. Som Herrens tjänare Mose hade befallt till välsignelse av Israels folk först. ³⁴Därefter läste han alla de ord från undervisningen (hebr. Torah), välsignelsen och förbannelsen [5 Mos 27-28], enligt allt det som är skrivet i boken med undervisning (hebr. Torah). ³⁵Det fanns inte ett enda ord som Josua underlät att läsa, av allt det som Mose befallt, inför hela Israels församling och kvinnorna och barnen och främlingen som vandrade bland dem.

Tillbaka upp

---

Luk 12:35-59

Var redo när Människosonen kommer
³⁵[Jesus fortsätter att undervisa:] "Fäst upp era kläder och håll lamporna (lyktorna) brinnande. [Ordagrant 'omgjorda era länder', dvs. bind upp rocken för att vara redo.] ³⁶Var som tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem från bröllopsfesten [som kunde pågå upp till sju dagar], så att de genast kan öppna när han kommer och bultar [på porten]. ³⁷Saliga (lyckliga, välsignade) är de tjänare som deras herre finner vakna (alerta, vakande, vid liv) när han kommer tillbaka. Sannerligen (Amen), säger jag er, han ska fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. ³⁸Om han så kommer under den andra nattväkten (klockan 21-24, före midnatt) eller den tredje (klockan 24-03, efter midnatt) – saliga (lyckliga, välsignade) är de tjänarna.

[I Mellanöstern går solen ner vid sextiden på kvällen och upp igen tolv timmar senare. Romarna delade in natten i fyra nattväkter och judarna i tre. Eftersom Lukas refererar till det romerska systemet i Apg 12:4, är det troligen samma system med tretimmarspass även här. Oavsett exakta tider så kommer tjänarnas herre på natten då tjänarna är som tröttast.]

³⁹Jag vill att ni förstår detta [Jesus ger ännu en liknelse för att illustrera hur viktigt det är att vara vaken]: Om en husägare (familjefar) visste vilken stund (timme) tjuven kom, skulle han inte tillåta att någon bröt sig in i hans hus. ⁴⁰Var redo (beredda, förberedda), ni också [som tjänarna i den första liknelsen, och husbonden i den andra], för Människosonen kommer när (stunden; i den stund då) ni inte väntar (förväntar, antar, tänker) det [personligen inte tror eller anser det vara en lämplig tid]".

Vem gäller liknelsen, ska vi vänta på din återkomst?
⁴¹Då frågade Petrus: "Herre, talar du om oss [de tolv lärjungarna] i den här liknelsen, eller om alla?"

[Jesus undervisar om den glädje som väntar de tjänare som är klädda för tjänst, har sina lampor brinnande och inte slumrar när Herren kommer tillbaka, se vers 35-40. Petrus undrar vem han talar om. Jesus svarar genom att ställa en retorisk fråga, där Petrus, lärjungarna och alla som agerar på det sättet identifieras med en vis förvaltare. I parallellstället Mark 13:37 är svaret tydligt att inte bara lärjungarna ska vaka utan "alla ska vaka". Alla kommer att hållas ansvariga utifrån sin kunskap vilket är slutsatsen i vers 47-48.]

⁴²Herren sa: "Vem är den trogne och vise förvaltaren (som fått ansvar att övervaka och leda ett visst område) som av sin herre blivit satt över tjänstefolket och som ska ge dem mat (vars och ens dagliga matranson) i rätt tid?
     ⁴³Salig (lycklig, välsignad) är den tjänare som är sysselsatt med det han ska göra (gör sitt uppdrag) när hans herre kommer tillbaka. ⁴⁴Jag säger er sanningen, han ska låta tjänaren få ansvara över allt han äger. ⁴⁵Men om den tjänaren skulle säga i sitt hjärta: 'Min herre är försenad' (det dröjer innan han kommer), och han börjar slå de andra tjänarna, både män och kvinnor, och äter, dricker och blir berusad, ⁴⁶då ska hans herre komma en oväntad dag och i en oväntad timme och hugga honom i två delar [straffa honom hårt], och låta honom få sin plats bland de otrogna (opålitliga) [hycklarna, de som själva kallar sig tjänare men som medvetet gör tvärt emot sin kallelse].
     ⁴⁷Den tjänare som vet sin herres vilja, men inte förbereder sig eller handlar efter hans vilja, ska bli slagen med många slag. ⁴⁸Men den som inte vet [har förhållandevis lite kunskap om sin herres vilja] och gör något som förtjänar straff ska piskas med några få slag. Av den som har fått mycket [av Gud] ska det krävas mycket, och av den som människor har anförtrott mycket [den som har ansvar för att ta hand om andra, att portionera ut mat, uppdraget i vers 42], av honom kommer det att krävas ännu mer (ordagrant 'de kommer att kräva ännu mer')."

Eld och åtskillnad – inte fred
⁴⁹"Jag har kommit för att tända en eld (kasta eld) på jorden – jag önskar så att den redan brann!

[I det naturliga ger elden värme och ljus, men samtidigt förtärs också materialet som brinner. Elden förädlar metaller så att bara det som är äkta består. I Bibeln används eld som en bild på Guds helighet, dom och dopet i den helige Ande. Att Jesus önskar att elden brann syftar antagligen på flera saker – att prövningens eld skulle förädla de troende att leva helt överlåtna till honom, att pingstdagen redan var här så att de troende var brinnande i den helige Ande och var klara ljus i en mörk värld. Det var det som skedde när Guds ord blev uppenbarat i hjärtat på Emmausvandrarna och det var som en eld inom dem, se Luk 24:32.]

⁵⁰Men jag har ett dop att döpas med [lidandets dop, hans död och uppståndelse], och jag är svårt ansatt tills det är fullbordat. ⁵¹Tror ni jag har kommit för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag er, däremot åtskillnad (splittring, delning).

[Den fred som Jesus ger är mellan Gud och människa, se Jes 9:6. Vi uppmanas att sträva efter fred med alla, se Heb 12:14, men alla vill inte, se 2 Tim 3:12. Det är inte Guds vilja, eller han som orsakar splittring, men den är oundviklig. Det är konflikt mellan ljus och mörker, mellan Guds barn och djävulens barn, och denna konflikt når även medlemmar i en och samma familj. När en människa blir frälst och lever i ljuset blir kontrasten till det tidigare livet i mörkret helt uppenbar. Tidigare vänner kan bli fiender när de upplever sig dömda, se Joh 3:16-21.]

⁵²För från och med nu ska fem i samma familj vara separerade, tre mot två och två mot tre. [Nu ges ett exempel från en familj med fem personer:]
     ⁵³far mot son och son mot far,
    mor mot dotter och dotter mot mor,
    svärmor mot [blivande eller nygift] sonhustru (brud – gr. numphe) och sonhustru mot svärmor."

[Citat från Mika 7:6. En gruppering är far och mor, och på den andra sidan son, dotter och en nyligen gift sonhustru. Ordet för brud används. Eftersom den hebreiska kulturen har en mer ­bindande förlovning än dagens västerländska tradition, så räknas en förlovad kvinna som brud under ett års tid. Uttrycket används också nygift hustru. Det verkar vara den unga generationen som tagit emot Jesus och den äldre som är motståndare. Innan Jesus kommer tillbaka för att upprätta tusenårsriket på domens dag kan evangeliet splittra generationer, se även 2 Mos 20:12; Rom 12:18; Matt 5:44.]

Tidens tecken
⁵⁴Han sa också till folket: "När ni ser ett moln stiga i väster [över Medelhavet] säger ni genast att det blir regn, och det blir så. ⁵⁵När det blåser en sydlig vind säger ni att det blir en värmebölja, och det blir så. ⁵⁶Hycklare (som bara spelar ett skådespel för andra), ni kan tyda jorden och himlens utseende. Varför kan ni inte tyda den här tiden?"

[Folket var vana att tyda det ganska förutsägbara vädret i Israel. Västliga vindar förde med sig regn. Sydliga vindar ökenhetta, fenomenet kallas Sirocco. De kunde känna igen naturliga väderförändringar, men var helt utan andlig klarsyn. Ovilliga att se sitt eget behov av omvändelse och förändring.]

Guds dom kommer – omvänd dig nu
⁵⁷"Varför bedömer (avgör) ni inte själva vad som är rätt? ⁵⁸När du är på väg till domaren med din motpart, gör allt vad du kan under vägen för att förlikas med honom medan ni är på väg. Annars drar han dig inför domaren, och domaren överlämnar dig till rättstjänaren (gr. praktor, fungerade som indrivare åt staten) och rättstjänaren kastar dig i fängelset. ⁵⁹Jag säger dig: Du kommer inte ut förrän du har betalt till sista öret."

[Här anges det judiska kopparmyntet "lepta" som var den lägsta valören i hela Romarriket. Värdet var 1/128 av en denar, som var en arbetares dagslön. Poängen i liknelsen är att Gud kommer att döma världen, och medan vi fortfarande vandrar här på jorden behöver vi ta emot hans nåd och få det rätt ställt med honom.]

Tillbaka upp