Området målas upp i grova drag som i en cirkel från syd till nord, sedan från öst till väst.

⁴Från öknen [vildmarken, i söder]
    och detta Libanon [de vita bergskedjorna i norr]
och ända till den stora floden,
    floden Eufrat [i öst],

över hela hettiternas land [västra Syrien och det dominerande av de sju folkslagen i Kanaans land, se 1 Mos 15:16; 2 Kung 7:6]

och till Stora havet [Medelhavet – mot öppningen] där solen går ner [i väst] ska bli ert område (er gräns, kust).

[Detta är en generell beskrivning av de södra och norra gränsernas dragning mot öst och väst. Här nämns öken, berg, flod och hav, vilket ger en fin beskrivning av ett land som består av alla sorters natur! En mer detaljerad redogörelse med varje stams område ges i Jos 14-19, se även 1 Mos 15:18-21; 5 Mos 11:24.
    Libanon betyder ordagrant "vit", och syftar på de vita trädbevuxna snöbeklädda bergskedjorna i norr i nuvarande Libanon. Här i vers 4 är enda gången det står "detta Libanon", ett liknande uttryck finns i Jos 1:2 om "denna Jordan". Det kan syfta på att området var synligt, och Libanon representerar då de vita snöbetäckta bergen i norr (bl.a. Hermon) som är synligt från Döda havet en klar dag.
    Hettiternas land syftar inte på deras rike i nuvarande Turkiet, utan i så fall snarare på de områden i västra Syrien som de besatt. Något som också bekräftas av samtida egyptiska källor som benämner västra och centrala Syrien som "hettiternas land". På Abrahams tid fanns hettiterna i trakterna kring Hebron i södra Israel. Detta folkslag hade kolonier i Kanaans land och var det starkaste av de sju folkslagen där, se 2 Mos 3:8; Jos 3:10. Troligtvis används "hettiternas land" som ett samlingsbegrepp för alla dessa folkslag, eftersom de dominerade i bergsområdena i Judeen, men inkluderar även området i västra Syrien.]

Ingen (ingen man) ska kunna stoppa dig (stå dig emot) under alla dina livsdagar. Så som jag var med Mose, så ska jag också vara med dig [Josua]. Jag ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka) eller överge (lämna, släppa taget om) dig. [5 Mos 7:24; 31:6, 8; Heb 13:5]

Första uppmaningen
⁶[Josua står inför en enorm utmaning att leda folket och inta landet. Fyrtio år tidigare hade israeliterna vacklat i tron vid utforskarnas rapport, se 4 Mos 13:1-33. Samma sju folkslag finns kvar nu också, men det gör även Guds löften. Uppmaningen "var stark och frimodig" upprepas tre gånger, se vers 6, 7 och 9. Den har uttalats tidigare också, se 5 Mos 31:6, 7, 23 och kommer även senare, se Jos 1:18; 10:25. Detta med mod går som en röd tråd ända från Kalebs lugna och trosfriska uppmaning, se 4 Mos 13:30 genom hela Femte Moseboken till Josuas slutliga uppmaningar, se Jos 10:25; 23:6. Här kan man skönja en parallell till Jesu missionsbefallning i Matt 28:18-20. När Jesus lämnar lärjungarna ger han uppdraget att expandera Guds rike i hela världen (inta landet) med löftet om att Gud är med varje dag (jag ska inte lämna eller överge dig)!]

Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)!

För du ska som arv åt detta folk fördela det land
    som jag med ed lovade deras fäder att ge dem.

Andra uppmaningen
⁷Var bara stark (fast, säker, tapper) och mycket frimodig (ståndaktig, alert, modig)!
    [Samma fras som i vers 6 och 9, men med adverbet "bara" och förstärkningen "mycket".]

Var noga med att beakta och följa (vaka över; se till att göra efter)
    all den undervisning (hebr. Torah) som min tjänare Mose har gett (befallt) dig.
Vik inte av från den vare sig åt höger eller åt vänster [följ instruktionerna],
    så kan du agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång]
        vart du än går.

⁸Låt inte denna skrift med undervisning (hebr. Torah) [denna instruktionsbok]
    lämna din mun.
Begrunda (reflektera över) den [upprepa den lågmält för dig själv] både dag och natt
    – så att du noga beaktar och följer (vakar över; ser till att göra) allt som är skrivet i den –
    för då ska du lyckas (ordagrant: rusa fram)
        på din väg
    och du kan agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång].

[Vers 7-8 har flera parallella uttryck. Verben hör (hebr. shamar) och gör (hebr. asah) upprepas i varje vers. Hebreiskan har inte ordet "och" mellan dessa ord, vilket knyter dem ännu tätare tillsammans som en enhet att "beakta – följa". Höger/vänster hör ihop med dag/natt och "vart du än går" hör ihop med "din väg". Begrunda (hebr. hagah) innebär att mumla och tala för sig själv i en låg ton, se även Ps 1:2. Rent språkligt skulle ordet "meditera" kunna användas, men eftersom det ofta förknippas med österländsk religion är det viktigt att lyfta fram Skriftens uppmaning att enbart livnära sig på Guds ord, se Jes 55:1-3; Joh 6:27, 35.]

Tredje uppmaningen
⁹Har jag inte befallt dig [nu, se vers 6 och 7, men även tidigare genom Moses ord, se 5 Mos 31:6, 7, 23]:

Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)!

Var inte förskräckt (rädd, uppskrämd) och var inte förfärad (bestört, modfälld, nedslagen),
    för Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) är med dig vart du än går [överallt i det du gör].

Mod är förmågan att övervinna sin fruktan och göra något man egentligen är rädd för. Fruktan förlamar medan frimodighet för med sig initiativförmåga och handlingskraft. I det hebreiska språket är motsatsen till fruktan (Hebr. pachad) rent bokstavligt att röra sig framåt (Hebr. dachaf). I 4 Mos 27:16-23 utsåg Gud Josua till Moses efterträdare. Josua var en andefylld man som redan tidigare uppvisat mod (4 Mos 14:6-9), men Gud instruerade ändå Mose att styrka Josua i sitt uppdrag, se 5 Mos 1:38; 3:28. Även strax innan Mose avslutade sina jordiska dagar ingöt han mod i hela Israels folk och speciellt i Josua, se 5 Mos 31:6, 7, 23. Nu uppmanar Herren återigen Josua att vara stark och frimodig genom att stå fast och följa Guds undervisning. Styrkt av Herren befaller Josua Israels folk att göra sig redo för intåget i löfteslandet, se vers 16-18. Gud styrker och ingjuter mod hos dem som han kallar! Denna viktiga livserfarenhet förmedlar Josua även senare i sina uppmaningar till folket, se Jos 10:25; 23:6.

¹⁰Josua befallde då folkets ledare (tillsyningsmän) och sa: ¹¹"Gå in i lägret och befall folket: 'Gör i ordning tillräckligt med proviant, för om tre dagar ska ni gå över denna Jordan och inta (erövra, besätta) det land som Herren (Jahveh) er Gud (Elohim), ger åt er att inta.' " [Israels äganderätt till landet är ovillkorlig, men att inta och besätta det är upp till dem.]
     ¹²Och till rubeniterna och till gaditerna och till halva Manasse stam talade Josua och sa: ¹³Kom ihåg ordet som Herrens (Jahvehs) tjänare Mose befallde er när han sa: "Herren er Gud (Jahveh Elohim) ger er vila och ska ge er detta land. ¹⁴Era hustrur och era små ska förbli i landet som Mose gett er på andra sidan Jordan, men ni ska gå över före era bröder, alla mäktiga män rustade till strid, för att hjälpa dem, ¹⁵till dess Herren (Jahveh) har gett era bröder vila, precis som ni har, och de också har intagit landet som Herren er Gud (Jahveh Elohim) ger dem, sedan ska ni återvända till era egna besittningar, som Herrens (Jahvehs) tjänare Mose gav er på andra sidan Jordan mot soluppgången (i öster)."
     ¹⁶Och de svarade Josua och sa: "Allt som du har befallt oss ska vi göra och varthelst du sänder oss, dit ska vi gå. ¹⁷Som vi lyssnade till Mose i allt så ska vi lyssna till dig, om bara (under förutsättning att) Herren vår Gud (Jahveh Elohim) är med dig som han var med Mose. ¹⁸Vem som än sätter sig upp mot dina befallningar och inte lyssnar till dina ord i allt som du befaller honom, han ska dödas, var bara stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)."

Tillbaka upp

---

Luk 9:28-50

Jesus förvandlas

Bilden är tagen strax utanför Nasaret där man blickar ut åt öster och ser berget Tabor (Tavor) ensamt resa sig på Jisreelslätten.

²⁸Omkring åtta dagar efter att Jesus sagt detta [att han skulle komma i härlighet och att några av dem skulle få se Guds rike med sina ögon, se vers 27] tog han med sig Petrus, Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be.

[Bibeln anger inte på vilket berg detta sker. De har nyligen varit i Caesarea Filippi i norr (Mark 8:27) och efteråt nämns det att de är i Galileen (Mark 9:30). De två vanligaste alternativen som bibelforskare föreslår är det höga berget Hermon i norr, inte långt från Caesarea Filippi, eller berget Tabor i södra Galileen som man kan nå på fyra dagar från Caesarea Filippi.]

²⁹Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev skinande vita (som blixtars sken). ³⁰Plötsligt var där två män som samtalade med honom. Det var Mose och Elia ³¹som visade sig i härlighet. De talade om hans bortgång [gr. exodus, dvs. hans uttåg från den här världen] som han skulle fullborda i Jerusalem. [Ordet exodus anspelar även på israeliternas uttåg/exodus ur Egypten som Andra Moseboken handlar om.] ³²[Det är antagligen natt nu eftersom de var där till nästa dag, se vers 37.] Petrus och de andra sov tungt (var nedtyngda av sömn), men när de vaknade upp (skakat av sig tröttheten) såg de Jesu härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. ³³När männen var på väg att skiljas från honom sa Petrus till Jesus: "Mästare, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." Han visste inte vad han sa.

[Även om denna händelse förmodligen äger rum på våren gör Petrus kopplingar till lövhyddohögtiden, sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40-42.]

³⁴Medan han talade, kom ett moln och började överskugga (sänkte sig ner över) dem [Jesus, Mose och Elia], och lärjungarna blev förskräckta när de gick in i molnet. [Molnet är en symbol på Guds närvaro, se 2 Mos 16:10; 24:15-18; 1 Kung 8:10; Luk 1:35. En molnstod ledde israeliterna genom öknen, se 2 Mos 13:21.] ³⁵Ur molnet kom en röst som sa: "Detta är min Son – min Utvalde (som jag har utvalt). Lyssna till honom." [Mark 9:7; Luk 3:22; 1 Pet 2:4]
     ³⁶Medan rösten tonade bort, stod Jesus där ensam. Lärjungarna höll tyst och berättade inte för någon just då vad de hade sett.

[Petrus skriver drygt 35 år senare om denna upplevelse på berget, se 2 Pet 1:16-18.]

En pojke befrias
³⁷Nästa dag, när de kom ner från berget, möttes han av en stor skara människor. ³⁸Då ropade en man ur folkhopen: "Lärare, jag bönfaller dig, kom och se min son. Han är mitt enda barn! [Ordet för se är en medicinsk term för att undersöka, ordet för bönfaller är deomai som är ett starkt ord som uttrycker en bön för ett stort behov.] ³⁹En ande tar tag i honom så att han plötsligt skriker, den sliter i honom så att han tuggar fradga. Det är knappt att den släpper honom och slutar plåga honom. ⁴⁰Jag bad dina lärjungar att de skulle driva ut den, men de kunde inte."
     ⁴¹Jesus svarade: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro) som är helt fördärvat! [Det är inte otroligt att associationerna går till israeliterna som vandrade i öknen och tappade tron och i stället tillbad guldkalven då Mose gick upp på berget Sinai.] Hur länge ska jag vara kvar hos er? Hur ska jag stå ut med er?" ⁴²Medan pojken [tillsammans med sin far] var på väg fram [till Jesus] kastade demonen omkull honom och ryckte och slet i honom. Men Jesus talade strängt till den orena anden och helade pojken och gav honom tillbaka till hans far. ⁴³Alla häpnade (överväldigades) över Guds storslagna makt (storhet, majestät). [Folket förstod att det Jesus gjort var av Gud. Ordet "makt" beskriver Guds majestät. Förutom Lukas är det bara Petrus som använder ordet, se 2 Pet 1:16.]

Medan alla [hela folkskaran] förvånades (började spekulera i orsaken till Jesu gärningar) sa han till sina lärjungar [när de vandrade genom Galileen, se Mark 9:30]: ⁴⁴"Hör nu vad jag säger (ordagrant 'lägg dessa ord i era öron', glöm inte dessa ord, lyssna noga nu): Människosonen kommer att utlämnas i människors händer."
     ⁴⁵Men de förstod inte detta uttalande (ord – gr. rhema) [om hans lidande och död]. Det var fördolt för dem så att de inte kunde förstå det, och de vågade inte fråga honom om detta uttalande.

Jesus undervisar lärjungarna

Var ödmjuka – betjäna varandra
⁴⁶Men en diskussion uppstod bland lärjungarna, den rörde frågan om vem av dem som var störst (hade mest värde, inflytande och auktoritet). ⁴⁷Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Han tog ett barn och ställde det bredvid sig ⁴⁸och sa till dem: "Den som välkomnar det här barnet i mitt namn välkomnar mig. Den som välkomnar mig välkomnar honom som har sänt mig. För den som är minst bland er alla, han är [den som verkligen är] stor."

[Det grekiska ordet paidion beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig troligtvis i Petrus hus i Kapernaum, se Mark 9:33, så det är inte otroligt att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet.]

Var inkluderande – den som inte är emot oss är för oss
⁴⁹[Johannes, den yngste lärjungen, kommer ihåg ett tillfälle då de försökt stoppa en man som inte gjorde saker på exakt samma sätt som de. Hade de varit för kritiska när de fördömt honom?]

Johannes sa till honom: "Mästare, vi såg en man som inte följer oss driva ut demoner i ditt namn, och vi förbjöd (hindrade) honom gång på gång eftersom han inte var med oss (en av dina lärjungar)."
     ⁵⁰Men Jesus sa: "Sluta att hindra honom. Den som inte är mot er är för er."

Tillbaka upp