som du ska bärga från marken som Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) ger dig, och du ska lägga det i en korg och du ska gå till den plats som Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) ska utvälja för att hans namn ska bo där, ³och du ska komma till prästen som ska finnas i de dagarna och säga till honom: "Jag berättar (bekänner) idag inför Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) att jag har kommit till det land som Herren (Jahveh) med ed lovade våra fäder att ge oss". ⁴Och prästen ska ta korgen ur din hand och sätta ner den framför Herren (Jahveh) din Guds (Elohims) altare. ⁵Sedan ska du tala och säga inför Herren (Jahveh) din Gud (Elohim):

"En kringvandrande aramé var min far [Jakob var stamfader; han bodde länge i Syrien, se 1 Mos 29-32; Hos 12:12] och han gick ner till Egypten. Han vistades där med en liten skara, och där blev han ett stort och mäktigt och talrikt folk.

⁶Egyptierna behandlade oss illa och plågade oss och lade på oss tungt slavarbete.

⁷[Kiasmens centrum:]
Och vi ropade till Herren (Jahveh) våra fäders Gud (Elohim)

och Herren (Jahveh) hörde vår röst och såg vår plåga och vårt slit och vårt förtryck.

⁸Och Herren förde oss upp, ut ur Egypten med mäktig hand och med en utsträckt arm och med stor bävan (ordet här är gemensamt med myrra, bitter och usel men även uppror) och med tecken och under.

⁹Han har fört oss till denna plats och gett oss detta land, ett land som flyter av mjölk och honung.

Och nu, se – jag har tagit med det första av landets frukt som du Herre (Jahveh) har gett mig." Och du ska sätta ner det inför Herren (Jahveh) din Guds (Elohims) ansikte och tillbe (böja dig, inta en ödmjuk position) inför Herren (Jahveh) din Guds (Elohims) ansikte. ¹¹Och du ska fröjda dig i allt det goda som Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) har gett till dig och till ditt hus (ditt hushåll, din familj), du och leviten och främlingen som är i din mitt.

Tionde vart tredje år
¹²När du har fullbordat tiondegivandet och allt tionde av din avkastning i det tredje året, som är det år då du ska ge tionde, och har gett det till leviten, till främlingen, till de faderlösa och till änkan så att de kan äta inom dina portar [alla städer med murar] och bli tillfredsställda, ¹³då ska du säga inför Herren (Jahveh) din Gud (Elohim):
    "Jag har lagt undan det heliga och tagit ut det ur mitt hus och gett det till leviten och till främlingen, till de faderlösa och till änkan enligt alla dina befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som du har befallt (hebr. tsavah) mig, jag har inte överträtt något av dina budord, inte heller har jag glömt dem. ¹⁴Jag har inte ätit av det i min sorg, jag har heller inte lagt undan något av det som är (rituellt) orent och inte givit av det för någon död. Jag har lyssnat till Herrens (Jahvehs), min Guds (Elohims) röst och jag har gjort enligt allt som du har befallt mig. ¹⁵Se ner från din heliga boning, från himlarna, och välsigna ditt folk Israel och landet som du har gett oss, som du gav din ed till våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung."

Följ Herrens bud
¹⁶Denna dag befaller Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) dig att följa dessa förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut). Du ska därför vara noga med att göra (fullgöra, hålla) dem av hela ditt hjärta (helhjärtat) och med hela din själ (hela din varelse). ¹⁷Du har idag erkänt att Herren (Jahveh) är din Gud (Elohim) och att du ska vandra på hans vägar och hålla hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och budord (klara tydliga befallningar) och påbud (bindande juridiska beslut) och lyssna till hans röst. ¹⁸Och Herren (Jahveh) har idag erkänt (bekräftat) att du ska vara hans egen dyrbara skatt, som han talade till [lovade] dig, för att du ska hålla alla hans budord (klara tydliga befallningar), ¹⁹och han ska göra dig hög (stor) över alla andra nationer som han har skapat, i lovprisning, och i namn, och i härlighet, och du ska vara ett heligt folk åt Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) såsom han har talat.

Tillbaka upp

---

Luk 8:40-9:6

Jesus uppväcker Jairus dotter och botar en sjuk kvinna
⁴⁰När Jesus kom tillbaka [till Kapernaum i Galileen] välkomnade folket honom med glädje, för alla väntade på honom. ⁴¹Då kom det fram en man som hette Jairus och som var föreståndare för synagogan. Han föll ned inför Jesu fötter och bad honom komma till hans hus, ⁴²för han hade en enda dotter på tolv år, och hon låg för döden.
    Medan Jesus var på väg dit trängde folket på från alla håll. [Ordet översätts också "kväva" i Luk 8:14. Det beskriver hur folket pressade mot honom längs med gatorna i Kapernaum.] ⁴³Där [bland folket] fanns en kvinna som haft blödningar under tolv år [och hon hade spenderat alla sina pengar på läkare] och inte kunnat bli botad av någon. [Lika länge som flickan levt har den här kvinnan lidit av dessa kroniska blödningar. Frasen om att hon spenderat alla sina pengar på läkare saknas i de tidigaste manuskripten, troligen tillagt av en skrivare för att harmonisera med Mark 5:26.]

Bild på en man som ber vid Västra muren i Jerusalem, iklädd en bönesjal, tallit, med fyra hörntofsar.

⁴⁴Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen [hebr. tsitsit] på hans mantel, och i samma ögonblick stannade blodflödet.

[Både den döda flickan och kvinnan var ceremoniellt orena enligt de judiska lagarna. För kvinnan var detta ett nog så stort problem som sjukdomen i sig, eftersom allt hon rörde vid blev orent, se 3 Mos 15:19-33. Hon blev exkluderad från samhället och det är inte otroligt att hennes man också skilt sig från henne på grund av hennes sjukdom.
    Som alla judar bar Jesus tofsar i de fyra hörnen på sin yttermantel. Tofsarna, hebreiska tsitsit, var alltid synliga för att påminna om de 613 buden i Torah, se 4 Mos 15:38-39. Som många andra föreskrifter hade tofsarna ibland bara blivit en religiös statussymbol, vilket Jesus fördömde, se Matt 23:5. Än i dag bär judar tsitsit. Dagens tofsar består av 8 trådar med 5 knutar. Anledningen är att talvärdet för ordet tsitsit är 600, vilket adderat med 8 och 5 blir just 613. Arkeologiska fynd från grottor vid Döda havet bekräftar att traditionen är tillförlitlig. De 2 000 år gamla tofsarna som bevarats i ökenklimatet, ser likadana ut som de tofsar som judar bär än i dag.
    Orsaken till att kvinnan ville röra vid tofsen kan vara bibelordet i Mal 4:2 där det står att "rättfärdighetens sol", som syftar på den kommande Messias, "ska gå upp med läkedom under sina vingar". Ordet som ofta översätts "vinge" är samma ord som används för "hörn" i 4 Mos 15:38 där budet om att bära fyra tofsar på "hörnen" av sin klädnad instiftas. Hörntofsen är också en symbol på makt och auktoritet. När David skar av hörntofsen på Sauls mantel hade han tagit kungens auktoritet, se 1 Sam 24:1-7. Ett annat exempel är Rut som bad Boas breda ut sin manteltofs över henne, se Rut 3:9. När kvinnan med blödningar rörde vid Jesu manteltofs rörde hon vid Jesu makt och auktoritet. Normalt sett skulle den som kvinnan rörde vid bli oren, i stället är det kvinnan som blir helad och ren.]

I trängseln kring Jesus rör kvinnan vid Jesu manteltofs. Målningen som kallas "Encounter" (möte) finns i ett kapell i Magdala. Kapellet är utformat som en synagoga och finns i undervåningen på den stora kyrkan "Duc In Altum" (latin för "lägg ut på djupet", från Luk 5:4), byggd 2014. Golvet i kapellet är den stenbeläggning som grävts fram från den flera tusen år gamla stadens fiskmarknad.

⁴⁵Jesus [stannade och] frågade: "Vem var det som rörde vid mig?"
    [Flera av dem omkring honom svarade förmodligen: "Det var inte jag."] När alla förnekade det, sa Petrus: "Mästare (gr. epistates), [vem rörde inte vid dig,] folkmassan är omkring dig och trycker på från alla sidor."
     ⁴⁶Men Jesus sa: "Någon rörde vid mig [på ett speciellt sätt], för jag kände att [helande] kraft gick ut från mig." ⁴⁷När kvinnan förstod att hon inte kunde undkomma obemärkt, kom hon darrande fram och föll ner för honom. Inför allt folket förklarade hon varför hon hade rört vid honom och att hon i samma ögonblick hade blivit helad.
     ⁴⁸Jesus sa till henne: "Min dotter, din tro har frälst (räddat, befriat) dig. Gå i frid." [Detta är enda tillfället i evangelierna där Jesus tilltalar någon "dotter". De kärleksfulla orden lugnar kvinnans rädsla som beskrivs mer i detalj i Mark 5:33.]

⁴⁹Medan Jesus fortfarande talade kom några från synagogföreståndarens hus och sa: "Din dotter har dött. Varför fortsätter du besvära Läraren (gr. didaskalos)?" [Petrus använder det starkare ordet Mästare, se vers 45.]
     ⁵⁰Jesus hörde detta och svarade honom [synagogföreståndaren, se Mark 5:36]: "Var inte rädd (sluta att känna fruktan och oro), fortsätt att tro (tro bara), så får hon liv igen." [Jesus var på väg till synagogföreståndaren Jairus hus. På vägen dit blir de försenade av folkskaran och av att en kvinna helas. Jesus uppmanar Jairus att ha kvar samma tro som han hade från början när han kom till Jesus, se vers 41.] ⁵¹När han kom fram till huset lät han ingen följa med honom in utom Petrus, Johannes och Jakob och flickans far [Jairus] och mor. ⁵²Alla grät och sörjde henne.
    Men Jesus sa: "Gråt inte, för hon är inte död, hon sover."
     ⁵³Då hånskrattade de [flöjtspelarna och folkskaran som höll dödsklagan, se Matt 9:23] åt honom, de visste ju att hon var död.
     ⁵⁴Men han tog hennes hand och ropade med hög röst: "Flicka, stå upp." ⁵⁵Hennes ande återvände, och omedelbart reste hon sig upp. Sedan sa han till dem att ge henne något att äta. ⁵⁶Hennes föräldrar tappade helt fattningen (var helt utom sig, "i extas" – existemi). Men Jesus befallde dem att inte tala om för någon vad som hade hänt.

Jesus sänder ut de tolv
¹Jesus kallade samman de tolv [apostlarna] och gav dem makt (auktoritet) över alla onda andar och kraft att bota sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar). ²Han sände ut dem (gr. apostello) för att förkunna Guds rike och hela de sjuka. [Jesu tjänst innehöll både ord och handling, se Luk 4:16-44. Jesus hade tidigare kallat de tolv lärjungarna till att bli apostlar, se Luk 6:13. Ordet apostel betyder sändebud, och verbformen av samma grekiska ord används här för "sände ut". De är fortfarande lärjungar som följer och lär av Jesus, se t.ex. Luk 9:14. Nu sänds de ut två och två för att göra samma sak som de sett Jesus göra, se Mark 6:7.]
     ³Han sa till dem: "Ta inte med er något på vägen, varken stav eller lädersäck [med proviant och packning], bröd eller pengar eller två livklädnader (tunikor, långt skjortliknande underklädesplagg). ⁴När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni lämnar platsen [till skillnad från andra kringvandrande som gick runt och tiggde från varje hus]. ⁵Om man inte tar emot er, lämna den staden och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem."

[Enligt judisk sed skakade man dammet av sina fötter efter att ha gått igenom ett hedniskt område för att visa att man inte ville ha något med dem att göra. Här blir symboliken att den judiska stad som inte ville veta av lärjungarna inte är bättre än en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]

⁶De gick ut och vandrade från by till by, och överallt förkunnade de evangeliet och helade de sjuka.

Tillbaka upp