En rad med
    [1] karneol [röd sten – hebr. odem],
    [2] topas [olivgrön, gulaktig]
    [3] och smaragd [hebr. bareqet (från baraq att glittra, reflektera); ordet används bara här och i 2 Mos 28:17],
den första raden.

¹¹Och den andra raden,
    [4] en karbunkel,
    [5] en safir ["en blå sten"; himmelsblå]
    [6] och en kalcedon.

¹²Och den tredje raden,
    [7] en hyacint [mörkröd, lila – hebr. leshem förekommer bara här och i 2 Mos 28:19],
    [8] en agat [hebr. shevo förekommer bara här och i 2 Mos 28:19]
    [9] och en ametist [purpur och violett – hebr. achlama förekommer bara här och i 2 Mos 28:19].

¹³Och den fjärde raden,
    [10] en krysolit [hebr. tarsis, troligtvis från staden Tarshish, kanske importerad från avlägset håll],
    [11] en onyx [hebr. shoham; troligtvis från ordet att bleka]
    [12] och en jaspis [hebr. jashfe; från ordet att polera; under antiken användes ordet främst för gröna (delvis genomskinliga) stenar, men idag används termen även för andra färger].

[I Johannes syn ser han den sista och första ädelstenen i översteprästens bröstsköld, se Upp 4:3. Jaspis, den sista stenen, är också den första grundstenen i det nya Jerusalems stadsmur, se Upp 21:18-20.]

Och stenarna var, efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna.

Guldkedjor och ringar
¹⁵Och de gjorde på bröstskölden flätade kedjor, ett kransarbete av rent guld. ¹⁶Och de gjorde två infattningar av guld och två guldringar och satte de två ringarna på de två sidorna av bröstskölden. ¹⁷Och de satte de två flätade kedjorna av guld på de två ringarna på bröstsköldens sidor. ¹⁸Och de två andra ändarna på de två tvinnade kedjorna satte de på de två infattningarna och satte dem på efodens två axelstycken, på dess främre del. ¹⁹Och de gjorde två ringar av guld och satte dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som var vända mot sidan på efodens insida. ²⁰Och de gjorde två ringar av guld och satte dem på efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band. ²¹Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå snodd (flätad tråd), så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahveh) befallt Mose.

Dräkten
²²Och han gjorde efodens rock (ämbetsdräkt) av vävt arbete, helt i blått. ²³Och hålet i rockens mitt som hålet på en pansarskjorta, med en snörning runt dess hål, så att det inte kan repas upp. [Hålet är tänkt för att man ska kunna trä den över huvudet när man tar den av och på sig. Den är gjord i ett stycke och saknar alltså knäppning. Den blir som en hellång poncho.] ²⁴Och på fållen [längst ner på den blå klädnaden, se vers 22] gjorde de granatäpplen av blått och purpur och scharlakansrött och tvinnat linne. ²⁵Och de gjorde klockor (bjällror) av rent guld och satte klockorna mellan granatäpplena runt klädnadens fåll [nertill], mellan granatäpplena, ²⁶en klocka och ett granatäpple, en klocka och ett granatäpple runt klädnadens fåll, till ämbetsdräkt, som Herren (Jahveh) befallt Mose.

Tunikor
²⁷Och de gjorde tunikor av fint linne, av vävt arbete, till Aron och till hans söner.

Turban, underkläder
²⁸Och turbaner av fint linne och bekväma huvudbonader av fint linne och underkläder av fint tvinnat linne, ²⁹och gördeln av fint tvinnat linne och blått och purpur och scharlakansrött, en vävares arbete i färger, som Herren (Jahveh) befallt Mose.

Diadem för turbanen
³⁰Och de gjorde den heliga plattan, en krona av rent guld och skrev en text på den som man graverar en signetring: "Helgad till Herren (Jahveh)." ³¹Och de knöt en blå snodd (flätad tråd) i den för att fästa den ovanpå turbanen, som Herren (Jahveh) befallt Mose.

Invigning
³²Så avslutades allt arbete med mötestältets tabernakel och Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahveh) befallt Mose, så gjorde de.

Mose inspekterar arbetet
³³Och de förde tabernaklet till Mose:

Tältet och alla dess möbler,
    dess spännen, dess brädor, dess tvärstänger
    och dess stolpar och dess socklar,
³⁴och överdraget av rödfärgat getskinn
    och överdraget av sälskinn
    och avskärmningens draperi (förhänge),
³⁵vittnesbördets ark med dess stänger och locket (nådastolen),
³⁶bordet och alla dess redskap och skådebröden,
³⁷den rena menoran [syftar både på att den sjuarmade ljusstaken är rituellt ren – hebr. tahar, men också på att den är tillverkad av enbart rent guld],
    dess lampor, lamporna som ska sättas i ordning och oljan till ljusbäraren (ljusstaken)
³⁸och guldaltaret
    och smörjelseoljan
    och den söta rökelsen
och förhänget till tältets öppning,
³⁹bronsaltaret
    och dess galler av brons,
    dess stänger och alla dess redskap, vattenkaret och dess fundament,
⁴⁰gårdens våder,
    dess stolpar och dess socklar
    och förhänget till gårdens öppning,
    dess linor och dess tältpluggar
    och alla redskap till tjänstgöringen i mötestältets tabernakel,
⁴¹de broderade kläderna för tjänstgöring på den heliga platsen,
    de heliga kläderna till prästen Aron
    och kläderna till hans söner för att tjänstgöra i prästämbetet.

⁴²I enlighet med allt det som Herren (Jahveh) befallt Mose, så gjorde Israels söner hela arbetet. ⁴³Och Mose såg allt arbete, och se, de hade gjort det som Herren (Jahveh) hade befallt, precis så hade de gjort det. Och Mose välsignade dem.

[Herren var mycket noggrann med att allt skulle göras exakt efter ritningarna och mönstren som Mose hade fått när han var uppe på berget Sinai, se 2 Mos 25:9, 40 m.fl.]

Tillbaka upp

---

Luk 8:40-9:6

Jesus uppväcker Jairus dotter och botar en sjuk kvinna
⁴⁰När Jesus kom tillbaka [till Kapernaum i Galileen] välkomnade folket honom med glädje, för alla väntade på honom. ⁴¹Då kom det fram en man som hette Jairus och som var föreståndare för synagogan. Han föll ned inför Jesu fötter och bad honom komma till hans hus, ⁴²för han hade en enda dotter på tolv år, och hon låg för döden.
    Medan Jesus var på väg dit trängde folket på från alla håll. [Ordet översätts också "kväva" i Luk 8:14. Det beskriver hur folket pressade mot honom längs med gatorna i Kapernaum.] ⁴³Där [bland folket] fanns en kvinna som haft blödningar under tolv år [och hon hade spenderat alla sina pengar på läkare] och inte kunnat bli botad av någon. [Lika länge som flickan levt har den här kvinnan lidit av dessa kroniska blödningar. Frasen om att hon spenderat alla sina pengar på läkare saknas i de tidigaste manuskripten, troligen tillagt av en skrivare för att harmonisera med Mark 5:26.]

Bild på en man som ber vid Västra muren i Jerusalem, iklädd en bönesjal, tallit, med fyra hörntofsar.

⁴⁴Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen [hebr. tsitsit] på hans mantel, och i samma ögonblick stannade blodflödet.

[Både den döda flickan och kvinnan var ceremoniellt orena enligt de judiska lagarna. För kvinnan var detta ett nog så stort problem som sjukdomen i sig, eftersom allt hon rörde vid blev orent, se 3 Mos 15:19-33. Hon blev exkluderad från samhället och det är inte otroligt att hennes man också skilt sig från henne på grund av hennes sjukdom.
    Som alla judar bar Jesus tofsar i de fyra hörnen på sin yttermantel. Tofsarna, hebreiska tsitsit, var alltid synliga för att påminna om de 613 buden i Torah, se 4 Mos 15:38-39. Som många andra föreskrifter hade tofsarna ibland bara blivit en religiös statussymbol, vilket Jesus fördömde, se Matt 23:5. Än i dag bär judar tsitsit. Dagens tofsar består av 8 trådar med 5 knutar. Anledningen är att talvärdet för ordet tsitsit är 600, vilket adderat med 8 och 5 blir just 613. Arkeologiska fynd från grottor vid Döda havet bekräftar att traditionen är tillförlitlig. De 2 000 år gamla tofsarna som bevarats i ökenklimatet, ser likadana ut som de tofsar som judar bär än i dag.
    Orsaken till att kvinnan ville röra vid tofsen kan vara bibelordet i Mal 4:2 där det står att "rättfärdighetens sol", som syftar på den kommande Messias, "ska gå upp med läkedom under sina vingar". Ordet som ofta översätts "vinge" är samma ord som används för "hörn" i 4 Mos 15:38 där budet om att bära fyra tofsar på "hörnen" av sin klädnad instiftas. Hörntofsen är också en symbol på makt och auktoritet. När David skar av hörntofsen på Sauls mantel hade han tagit kungens auktoritet, se 1 Sam 24:1-7. Ett annat exempel är Rut som bad Boas breda ut sin manteltofs över henne, se Rut 3:9. När kvinnan med blödningar rörde vid Jesu manteltofs rörde hon vid Jesu makt och auktoritet. Normalt sett skulle den som kvinnan rörde vid bli oren, i stället är det kvinnan som blir helad och ren.]

I trängseln kring Jesus rör kvinnan vid Jesu manteltofs. Målningen som kallas "Encounter" (möte) finns i ett kapell i Magdala. Kapellet är utformat som en synagoga och finns i undervåningen på den stora kyrkan "Duc In Altum" (latin för "lägg ut på djupet", från Luk 5:4), byggd 2014. Golvet i kapellet är den stenbeläggning som grävts fram från den flera tusen år gamla stadens fiskmarknad.

⁴⁵Jesus [stannade och] frågade: "Vem var det som rörde vid mig?"
    [Flera av dem omkring honom svarade förmodligen: "Det var inte jag."] När alla förnekade det, sa Petrus: "Mästare (gr. epistates), [vem rörde inte vid dig,] folkmassan är omkring dig och trycker på från alla sidor."
     ⁴⁶Men Jesus sa: "Någon rörde vid mig [på ett speciellt sätt], för jag kände att [helande] kraft gick ut från mig." ⁴⁷När kvinnan förstod att hon inte kunde undkomma obemärkt, kom hon darrande fram och föll ner för honom. Inför allt folket förklarade hon varför hon hade rört vid honom och att hon i samma ögonblick hade blivit helad.
     ⁴⁸Jesus sa till henne: "Min dotter, din tro har frälst (räddat, befriat) dig. Gå i frid." [Detta är enda tillfället i evangelierna där Jesus tilltalar någon "dotter". De kärleksfulla orden lugnar kvinnans rädsla som beskrivs mer i detalj i Mark 5:33.]

⁴⁹Medan Jesus fortfarande talade kom några från synagogföreståndarens hus och sa: "Din dotter har dött. Varför fortsätter du besvära Läraren (gr. didaskalos)?" [Petrus använder det starkare ordet Mästare, se vers 45.]
     ⁵⁰Jesus hörde detta och svarade honom [synagogföreståndaren, se Mark 5:36]: "Var inte rädd (sluta att känna fruktan och oro), fortsätt att tro (tro bara), så får hon liv igen." [Jesus var på väg till synagogföreståndaren Jairus hus. På vägen dit blir de försenade av folkskaran och av att en kvinna helas. Jesus uppmanar Jairus att ha kvar samma tro som han hade från början när han kom till Jesus, se vers 41.] ⁵¹När han kom fram till huset lät han ingen följa med honom in utom Petrus, Johannes och Jakob och flickans far [Jairus] och mor. ⁵²Alla grät och sörjde henne.
    Men Jesus sa: "Gråt inte, för hon är inte död, hon sover."
     ⁵³Då hånskrattade de [flöjtspelarna och folkskaran som höll dödsklagan, se Matt 9:23] åt honom, de visste ju att hon var död.
     ⁵⁴Men han tog hennes hand och ropade med hög röst: "Flicka, stå upp." ⁵⁵Hennes ande återvände, och omedelbart reste hon sig upp. Sedan sa han till dem att ge henne något att äta. ⁵⁶Hennes föräldrar tappade helt fattningen (var helt utom sig, "i extas" – existemi). Men Jesus befallde dem att inte tala om för någon vad som hade hänt.

Jesus sänder ut de tolv
¹Jesus kallade samman de tolv [apostlarna] och gav dem makt (auktoritet) över alla onda andar och kraft att bota sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar). ²Han sände ut dem (gr. apostello) för att förkunna Guds rike och hela de sjuka. [Jesu tjänst innehöll både ord och handling, se Luk 4:16-44. Jesus hade tidigare kallat de tolv lärjungarna till att bli apostlar, se Luk 6:13. Ordet apostel betyder sändebud, och verbformen av samma grekiska ord används här för "sände ut". De är fortfarande lärjungar som följer och lär av Jesus, se t.ex. Luk 9:14. Nu sänds de ut två och två för att göra samma sak som de sett Jesus göra, se Mark 6:7.]
     ³Han sa till dem: "Ta inte med er något på vägen, varken stav eller lädersäck [med proviant och packning], bröd eller pengar eller två livklädnader (tunikor, långt skjortliknande underklädesplagg). ⁴När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni lämnar platsen [till skillnad från andra kringvandrande som gick runt och tiggde från varje hus]. ⁵Om man inte tar emot er, lämna den staden och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem."

[Enligt judisk sed skakade man dammet av sina fötter efter att ha gått igenom ett hedniskt område för att visa att man inte ville ha något med dem att göra. Här blir symboliken att den judiska stad som inte ville veta av lärjungarna inte är bättre än en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]

⁶De gick ut och vandrade från by till by, och överallt förkunnade de evangeliet och helade de sjuka.

Tillbaka upp