Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - torsdag 12/3

5 Mos 7, Mark 15:1-47

5 Mos 7

In i landet
1När Herren din Gud (Jahveh Elohim) ska föra dig in i landet dit du går för att ta det i besittning, ska han kasta ut många folkslag framför dig,
    hettiterna
    och girgasiterna (hebr. girgashi)
    och amoréerna (hebr. emori)
    och kanaanéerna
    och perisséerna
    och hivéerna
    och jevusiterna (jebuséerna – hebr. jevosi) [folket som bodde i Jerusalem innan israeliterna kom dit, se Jos 3:10 för en utförligare beskrivning på vad folkslagens namn står för],
sju folkslag större och mäktigare än er, 2och när Herren din Gud (Jahveh Elohim) ska överlämna dem framför er, och ni ska slå dem, då ska ni i grund förgöra dem, ni ska inte skära (ingå) något förbund med dem och inte visa nåd (oförtjänt välvilja) mot dem. 3Ni ska inte ingå äktenskap med dem, dina döttrar ska inte ge sig till deras söner och deras döttrar ska inte tas till dina söner, 4för de ska vända bort dina söner från att följa mig så att de tjänar andra gudar. På det sättet upptänds Herrens (Jahvehs) vrede mot er och han ska med hast fördärva er. [5 Mos 17:16-17] 5Istället ska ni hantera dem så här: bryt ner deras altaren och slå dem i bitar, deras pelare och hugg ner deras aseror [pålar för avgudadyrkan] och bränn deras huggna avgudar i eld. 6För du är ett heligt folk inför Herren, din Gud (ett annorlunda folk som ska vara helgat, skilt från synd och avgudar). Han har utvalt dig att bli hans dyrbara egendomsfolk framför alla andra folk på jorden.
     7Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren (Jahveh) fäste sig vid (längtade efter en relation med er) och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. 8I stället var det på grund av Herrens (Jahves) kärlek till er och hans trofasthet till löftet som han hade svurit era fäder som Herren (Jahveh) förde er ut med stark hand och befriade dig ur slavhuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand. 9Så förstå (var medveten om, känn till) att det är Herren (Jahveh), din Gud (Elohim), som är Gud (Elohim); den trofaste Gud (El) som håller fast vid sitt förbund och visar nåd i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans budord. [Nåd i tusen generationer syftar antagligen på oändlig evig nåd, se t.ex. Ps 105:8.]
10Och som straffar
    dem som hatar honom [avvisar hans förbund] – till deras ansikten (personligt, mot dem direkt),
        han dröjer inte [att agera]
    mot dem som hatar honom – till deras ansikten,
ska han straffa.
[Frasen "till dem som hatar honom till deras ansikten" används bara här och utifrån konstruktionen så verkar betydelsen vara att det är att de straffas, inte nästa generation.]
11Du ska därför hålla (vakta, skydda, bevara) befallningarna (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag har befallt (hebr. tsavah) er denna dag för att göra dem. 12Och det ska ske eftersom ni lyssnar till dessa påbud (bindande juridiska beslut) och håller (vaktar, skyddar, bevarar) och gör dem, att Herren din Gud (Jahveh Elohim) ska hålla (vakta, skydda, bevara) förbundet med er och nåden (den omsorgsfulla kärleken) som han svor till era fäder. 13Och han ska älska er och välsigna er och föröka er. Han ska också välsigna din livmoders frukt och frukten av ditt land, säden och vinet och din olja, föröka dina hjordar och dina flockar i landet som han svor dina fäder att ge dig. 14Du ska vara välsignad mer än alla folk. Ingen man eller kvinna ska vara ofruktsam bland er eller bland er boskap. 15Och Herren (Jahveh) ska ta bort från dig all sjukdom, och han ska inte lägga någon av Egyptens onda sjukdomar som du känner till (har god kunskap om) på dig, utan ska lägga dem (sjukdomarna) på alla dem som hatar dig. 16Och du ska sluka alla folk som Herren din Gud (Jahveh Elohim) ger till dig, dina ögon ska inte ha medömkan med dem, inte heller ska du tjäna deras gudar, för det blir en snara för dig.
     17Om du säger i ditt hjärta: "Dessa länder är mer (större, starkare) än jag, hur kan jag fördriva dem?" 18Du ska inte frukta (vara rädd) för dem. Du ska komma ihåg vad Herren din Gud (Jahveh Elohim) gjorde mot farao och mot hela Egypten, 19de stora prövningarna som dina ögon såg och tecknen och undren och den mäktiga handen och den utsträckta armen varmed Herren din Gud (Jahveh Elohim) förde dig ut. Så ska Herren din Gud (Jahveh Elohim) göra mot alla de folk för vilka du fruktar (är rädd). 20Dessutom ska Herren din Gud (Jahveh Elohim) sända bålgetingar bland dem till den dag de lämnar och de ska gömma sig själva och förgås framför dig. 21Du ska inte frukta (vara rädd) för dem, för Herren din Gud (Jahveh Elohim) är i din mitt, en Gud (El) stor och respektingivande. 22Och Herren din Gud (Jahveh Elohim) ska kasta ut dessa folkslag framför dig lite i taget (hebr. meat meat). Du ska inte sluka [se vers 16] dem snabbt annars kan fältens rovdjur föröka sig över er. 23Men Herren din Gud (Jahveh Elohim) ska ge dem framför dig och ska göra dem modfällda med en stor modfälldhet till dess de blir tillintetgjorda. 24Och han ska ge deras kungar i din hand och du ska låta deras namn försvinna under himlarna (ordagrant: "från under himlarna"), ingen man ska kunna stå dig emot till dess du har förgjort dem. [Utplånandet på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från under himlarna.] 25De skurna avbilderna av deras gudar ska ni bränna i eld, du ska inte åtrå silvret eller guldet som är på dem och inte ta det åt dig själv, då blir det en snara för dig, för det är en styggelse för Herren din Gud (Jahveh Elohim). 26Och du ska inte föra in en styggelse i ditt hus och bli förbannad tillsammans med den (styggelsen), du ska innerligt avsky den, för det är ett invigt (avskilt) föremål.

Mark 15:1-47

[Markus delar upp dagen då Jesus dör i sektioner på tre timmar vardera:
• vid gryningen (kl 06.00), vers 1
• tredje timmen (kl 09.00), vers 25
• sjätte timmen (kl 12.00), vers 33
• nionde timmen (kl 15.00), vers 34
• kväll (kl 18.00), vers 42]

Jesus inför Pilatus

Stora rådet sammanträdde i den norra delen av tempelbyggnaden. I tempelområdets nordvästra hörn låg Antoniaborgen.

1Genast vid gryningen [vid soluppgången, sextiden på morgonen] höll översteprästerna ett möte tillsammans med de äldste och de skriftlärda och hela rådet [Sanhedrin]. De band Jesus och förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, [den romerska] ståthållaren.

[Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judeen och Samarien och bodde i Caesarea vid Medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet. Under högtiden fanns även den romerske ståthållaren Herodes Antipas i Jerusalem. Han ansvarade för Galileen och Pereen.]

2Pilatus frågade honom: "Du är alltså judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det (det är dina ord, inte mina)." 3Översteprästerna fortsatte att anklaga honom upprepade gånger.

[Man läste antagligen från en lång lista med anklagelser hur han brutit mot både judisk och romersk lag, att han var en farlig förrädare mot romerska riket, rebell, falsk messiasfigur osv., se Luk 23:2. Rent politiskt hade judarna stor frihet att utöva sin religion och kultur. Romarna hade som policy att tillåta de erövrade länderna att behålla sina religiösa vanor, och judendomen var en godkänd religion inom Romarriket. Villkoret för denna frihet var dock att de religiösa ledarna samarbetade med ockupationsmakten och såg till att kväva alla oroligheter bland sina landsmän. Det var alltså inte bara Jesu anspråk och påstådda hädelse som var orsaken till deras anklagelser. De var rädda att få sina privilegier indragna, både privat och som folk. Jesus var inte den förste som hade utropat sig som Messias; många hade gjort det och skapat oro i samhället, något som de judiska ledarna nu med alla medel ville stoppa. Se även Mark 15:7; Apg 21:30-32, 38.]

4Pilatus frågade honom igen: "Har du inget att säga? Du hör ju hur mycket de anklagar dig!" 5Men Jesus svarade inte på någon enda fråga, och ståthållaren blev mycket förvånad. [I normala fall brukade den anklagade försvara sig med österländsk iver.]

[Under förhöret med Pontius Pilatus framkommer det att Jesus är från Galileen. Pilatus skickar då Jesus till Herodes Antipas, eftersom Jesus hade varit mest aktiv på hans territorium. Där förhörs Jesus och skickas sedan igen tillbaka till Pontius Pilatus, se Luk 23:1-12.]

Barabbas friges

Ecce Homo ("se mannen" på latin), Antonio Ciseris avbildning av Pontius Pilatus som presenterar en sargad Jesus inför folket i Jerusalem.

6Nu under högtiden frigav han en fånge efter folkets önskan. [Det var en romersk tradition som Pilatus verkade ha upprättat under den årliga påskhögtiden då mycket folk var samlade i Jerusalem.] 7Där fanns en man som kallades Barabbas. [Namnet är av arameiskt ursprung och är ordagrant "Bar-Abbas", vilket betyder "son till en far" eller "en rabbins son".] Han satt fängslad tillsammans med de rebeller som hade deltagit i ett uppror [mot det romerska styret] och begått mord under dessa oroligheter. [Antagligen var Barabbas ledaren för dessa upprorsmän och Pilatus tror att folket självklart kommer att välja Jesus.] 8Folket kom upp och började begära att Pilatus skulle göra som han brukade. 9Så Pilatus frågade dem: "Vill ni att jag ska frige judarnas kung?" 10Han förstod (under förhöret hade det gradvis gått upp för honom) att det var av avund [mot Jesus] som översteprästerna hade utlämnat honom.
     11Men översteprästerna hetsade upp folket till att begära att han skulle släppa Barabbas i stället. [Samma ord som för jordbävning används här för att hetsa upp, och beskriver den upprörda stämning som rådde på platsen.] 12Pilatus talade till dem på nytt: "Vad ska jag då göra med honom som ni kallar judarnas kung?"
     13De ropade igen: "Korsfäst honom!"
     14Pilatus frågade: "Vad har han gjort för ont?"
    Men de ropade bara ännu högre: "Korsfäst honom!"
     15Pilatus, som ville göra vad folket begärde, frigav Barabbas. Jesus lät han prygla [piskas så huden revs upp på ryggen] och utlämnade honom sedan till att korsfästas.

[Jesus blev falskt anklagad för samma brott som Barabbas gjort sig skyldig till. Bar-Abbas, "faderns son" blev frikänd, medan Guds Son blev avrättad. Poängen är tydlig: Jesus är den som tar vårt straff på sig i utbyte för att vi ska gå fria.]

Jesus hånas och misshandlas
16Soldaterna förde in honom på gården [innergården], alltså i residenset (pretoriet), och samlade hela bataljonen (kohort) [som bestod av 600 soldater, se Apg 10] omkring honom. 17De klädde honom i purpur [troligtvis en bleknad purpurfärgad kunglig mantel, se Matt 27:28]. Sedan vred (flätade) de ihop en krans (krona) av törne och satte den på honom, 18och började hälsa honom: "Länge leve judarnas konung!" [Man härmade hälsningen "Länge leve Caesar, konungen".] 19Gång på gång slog de honom i huvudet med en käpp samtidigt som de spottade på honom. De föll ner på sina knän och hyllade honom. 20När de hade hånat honom tog de av det purpurfärgade [manteln] och satte på honom hans egna kläder.

På väg till Golgata
[Den lodräta stolpen var permanent fastsatt vid avrättningsplatsen, som ofta låg på en höjd strax utanför staden. Den dömde fick själv bära tvärslån som vägde 40-50 kg dit. Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära bagage och utrustning en romersk mil, vilket motsvarar 1,5 km, se även Matt 5:41. Simon, som var född i staden Kyrene i Nordafrika, var på väg in i staden. I stället tvingades han vända för att bära Jesu tvärslå ut till Golgata.]

De förde ut Jesus [utanför staden] för att korsfästa honom.

Jesus korsfästes utanför staden, se Heb 13:12. Troligtvis låg Golgata på en höjd vid någon av huvudvägarna, väl synligt för alla som passerade in och ut ur staden.

21Simon från Kyrene [stad i Nordafrika], Alexanders och Rufus far, var på väg in [till Jerusalem] från landet (fälten). Honom tvingade de [enligt romersk lag] att bära Jesu kors [tvärslån].

[Simon är ett typiskt judiskt namn, vilket antyder att han var en jude som kommit till Jerusalem för att fira påskhögtiden. Uttrycket att han kom från landet, gr. agros, har ibland tolkats som att han har arbetat på fälten. Det är dock inte troligt. Enligt judiska sabbatslagar var det förbjudet att ens inspektera fälten på sabbaten. Händelsen sker också före nio på morgonen, långt innan arbetsdagens slut, se vers 25. Samma uttryck används om Emmausvandrarna för att beskriva att de lämnat staden och var "på väg ut på landet", se Mark 16:12.
    Att Simons söner nämns vid namn, är antagligen för att de är kända för Markusevangeliets läsare. I Romarbrevet hälsar Paulus speciellt till just Rufus och hans mor, se Rom 16:13. Om det är samme Rufus, tillhörde Simons familj senare församlingen i Rom.]

22De förde Jesus till Golgata, [ett arameiskt ord] som översatt betyder huvudskalleplatsen. [Namnet kan ha uppkommit för att platsen såg ut som en skalle, eller för att det fanns många kranier där från tidigare avrättningar och korsfästelser.] 23De räckte honom vin blandat med myrra [för att lindra smärtan], men han tog inte emot det. 24De korsfäste honom och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem.

Korsfästelsen

De hebreiska begynnelsebokstäv­erna bildar tetragrammet JHVH, se Joh 19:20-22.

25Det var vid tredje timmen (klockan nio på morgonen) som de korsfäste honom. 26På skylten (anslaget) [lat. titulus] med anklagelsen mot honom stod det:
"Judarnas konung".

[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Luk 23:38 och Joh 19:19. Texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. De hebreiska begynnelsebokstäverna bildar tetragrammet JHVH, se Joh 19:20-22.]
27Tillsammans med honom korsfäste de två rånare, en på hans högra sida och den andre på hans vänstra. 29De som passerade hånade (smädade) honom och medan de skakade på huvudet sa de: "Jaha, du som skulle bryta ned templet och bygga upp det på tre dagar! 30Rädda (fräls) dig själv och kom ner från korset!" 31På samma sätt talade också översteprästerna tillsammans med de skriftlärda när de förlöjligade (skämtade om) honom sinsemellan och sa: "Han räddade (frälste) andra, men sig själv kan han inte rädda! 32Låt den Smorde (Messias, Kristus), Israels Kung, nu komma ner från korset, så vi får se och tro på honom!" Även de som var korsfästa tillsammans med honom hånade (förolämpade, skymfade) honom.

Jesu död
33Vid sjätte timmen (mitt på dagen) kom ett mörker över hela landet som varade [i tre timmar] fram till den nionde timmen (tretiden på eftermiddagen). 34Vid nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst [och citerade Ps 22:1 på arameiska, men med vissa hebreiska drag]:
    "Eloi, Eloi, lema sabaktani?" Det betyder:
    "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"
35Några av dem som stod bredvid hörde detta och sa: "Lyssna, han ropar på Elia." [Det var en vanlig judisk trosuppfattning att profeten Elia kunde komma och rädda en rättfärdig man i nöd.] 36Men en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 39] sprang fram och fyllde en svamp med surt vin [billigt vin som slavar och soldater drack] och satte den på en stav och gav honom att dricka och sa [till folkskaran]: "Vänta (låt honom vara), låt oss se om Elia kommer och tar ner honom."
     37Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan. 38Då revs (delades) förlåten i det inre templet i två delar, uppifrån och ända ner.

[Förlåten avskilde den allra heligaste delen av templet. Att det revs itu uppifrån betonar att det var Gud som öppnade vägen för människan att ha gemenskap med honom. Enligt tidig judisk tradition, som i vissa delar kan ha överdrifter, bestod den av två tjocka tyg vävda i ett stycke, upphängda en halvmeter från varandra. Varje draperi var 18 meter högt, nio meter brett och ett par centimeter tjockt och det krävdes 300 präster för att lyfta det.]

39När officeren [som förde befälet vid avrättningen] som stod mitt emot honom såg hur han gav upp andan sa han: "Denne man måste ha varit Guds Son!"

40Där var också några kvinnor som på avstånd noga studerade vad som skedde. Bland dem var
Maria från [staden] Magdala [vid Gennesarets västra sida som Jesus befriat från sju demoner, se Luk 8:2],
Maria, mor till den yngre Jakob och Joses [kanske Jesu mor, se Mark 6:3, eller Klopas fru, se Joh 19:25]
och Salome [mor till lärjungarna Jakob och Johannes, gift med Sebedeus, se Matt 27:56].
41De hade följt Jesus medan han var i Galileen och tjänat (understött) honom. Där [vid korset] fanns också många andra kvinnor som hade följt med honom upp till Jerusalem.

[Dessa kvinnor blev ögonvittnen till flera stora händelser i Jesu liv, hans död, se vers 40-41, begravning, se vers 47 och uppståndelsen, se Mark 16:1. Dessa tre kvinnor, tillsammans med andra från Galileen, var i Jerusalem för att betjäna honom.]

Jesus begravs

I trädgårdsgraven i Jerusalem kan man besöka en uthuggen klippgrav från den här tiden. Den är äldre än den grav som Jesus lades i och kan inte vara den nya oanvända grav som Josef från Arimatea låtit hugga ut, se Matt 27:60.

42[Den judiska veckosabbaten börjar vid solnedgången på fredagskvällen. Kvällen delades upp i två delar där den första tidiga kvällen infaller mellan tre och sex på eftermiddagen innan den nya dagen börjar. Den andra kvällen infaller efter solnedgången vid sextiden.]

Det höll redan på att bli tidig kväll [klockan var omkring fyra på eftermiddagen]. Eftersom det var förberedelsedag, alltså dagen före sabbaten [vecko- eller höghelig sabbat], 43kom Josef från Arimatea dit, en högt ansedd rådsherre [medlem av Stora rådet, Sanhedrin] som även han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp. 44Pilatus blev förvånad över att Jesus redan var död [det var vanligt att den som var korsfäst hängde 2-3 dagar på korset innan han dog]. Han kallade till sig officeren (centurion som förde befälet vid Golgata) och frågade honom om det var länge sedan Jesus hade dött. 45När han fått det bekräftat av officeren [att Jesus var död] överlät han den döda kroppen till Josef. 46Josef köpte ett linnetyg, tog ner honom och svepte honom i linnetyget och lade honom i en grav som var uthuggen i klippan. Sedan rullade han en sten för ingången till graven. 47Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd.

15:e – 16:e nisan (torsdag kväll – lördag eftermiddag)
[Jesus vilar i graven. År 30 e.Kr. är det två sabbater efter varandra. Den första dagen i det osyrade brödets högtid 15:e nisan är en höghelig sabbat. Den följs av veckosabbaten 16:e nisan som varar från fredag kväll till lördag eftermiddag, se Matt 28:1.]





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)