av hela ditt hjärta [i alla dina beslut – i din vilja, handling och tanke]
och av hela din själ (med hela din levande varelse)
och av hela din kraft (med all din styrka och brinnande iver) [intensivt som en eld].

[Bekännelsen inleds med ett imperativ i singular och riktar sig till hela folket som en enhet ("Hör, Israel!"). I Bibeln är det individuella ansvaret också kopplat till den kollektiva gruppen. Tron föds hos var och en och är personlig, men förenar samtidigt människor. Även bönen som utgår från var och en förstärks när man ber tillsammans. Både välsignelser och förbannelser drabbar hela gruppen, därför handlar uppmaningen som följer dels om det egna hjärtat, men också om folkets unisona hjärta, dit också barnen räknas, se vers 6-7. Se även 5 Mos 11:13-15.
    Ordet för hjärta (hebr. levav) beskriver källan till en människas inre liv. Det täcker delvis betydelsen av ordet för själ (hebr. nefesh, vars innebörd omfattar hela ens varelse, liv och personlighet). Det är inte bara i vårt inre, dvs. i vår själ, tanke och vilja, som vi ska älska Gud, utan också i våra yttre relationer – i umgänget med andra människor. Ordet för kraft (hebr. meód) är ett adjektiv eller ett adverb (stort, mer, ytterst; i högsta grad; väldigt mycket) som här används som ett substantiv. Det kan både syfta på den kraft och förmåga vi har fått, men även på det överflöd och de ägodelar som vi har blivit satta att förvalta. Hebreiskan bygger, med hjälp av dessa tre ords nyansrikedom, upp en helhet kring vad det innebär att älska Gud. Evangelieförfattarna använder flera olika grekiska ord för att beskriva detta, jfr Matt 22:37; Mark 12:30; Luk 10:27.]

En 13-årig pojke vid Västra muren som får sin första tefillin fäst på armen och pannan. Nederst en mezuza som placeras på höger sida av något man går in i. Det finns olika rabbinska skolor om den ska placeras lodrätt eller diagonalt.

Dessa ord som jag i dag befaller dig ska du [först] lägga på ditt hjärta. ⁷Du ska [sedan] inpränta (vässa – hebr. shanan) dem [som en spets som vässas, se 5 Mos 32:41] i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går på vägen [på resa], när du lägger dig [på kvällen] och när du stiger upp [på morgonen]. ⁸Du ska binda dem som ett tecken kring din arm, och de ska vara ett kännemärke på din panna (hebr. tofafah). ⁹Skriv dem på dörrposterna (hebr. mezozah) i ditt hus och era portar.

[Ortodoxa judar tolkar Mose bud bokstavligt och därför har de två små svartfärgade läderkapslar, s.k. "tefillin", som innehåller pergamentrullar med verser från Torah. De två kapslarna kallas shel rosh och shel jad. Varje vardag före morgonbönen fäster man den ena på armen med hjälp av en läderrem den andra ovanför pannan. Metaforiskt handlar det om vem eller vad man låter styra ens medvetande och handlingar, vem eller vad som är ens auktoritet, vem eller vad man tjänar och följer.
    I judiska hem har man en mezuza vid sin dörrpost. Mezuza är en pergamentrulle som innehåller två stycken från Torah, 5 Mos 6:4-9 och 5 Mos 11:13-20 och rullas och fästs vid en hylsa på dörrposten. Se även 5 Mos 11:13-21.]

Varning för olydnad
¹⁰Och det ska vara när Herren din Gud (Jahveh Elohim) för dig in i landet som han svurit (lovat) till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob att ge dig, stora och goda städer som du inte har byggt (själv), ¹¹och hus fyllda av alla goda ting som du inte har fyllt (själv) och uthuggna cisterner som du inte har huggit ut (själv), vingårdar och olivträd som du inte har planterat, att du ska äta och bli mätt. ¹²Vakta, (skydda, bevara) dig själv så att du inte glömmer Herren (Jahveh) som förde dig ut ur Egyptens land ut från slavhuset.

¹³Du ska vörda (frukta) Herren din Gud (Jahveh Elohim) och honom ska du tjäna och i hans namn ska du avlägga ed. ¹⁴Du ska inte gå efter andra folks gudar som är runt omkring dig, ¹⁵för Gud (El) är nitälskande, Herren (Jahveh), din Gud (Elohim), är i din mitt, så att inte Herren (Jahvehs), din Guds (Elohims), vrede upptänds mot dig och han utplånar dig från jordens ansikte (yta). ¹⁶Ni ska inte pröva (fresta) Herren er Gud (Jahveh Elohim) som ni prövade honom i Massa. ¹⁷Ni ska noggrant hålla (vakta, skydda, bevara – hebr. shamar shamar) Herren er Guds (Jahveh Elohims) befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som han har befallt (hebr. tsavah) er. ¹⁸Och du ska göra det som är rätt och gott i Herrens (Jahvehs) ögon, så att det går väl för dig och du kan gå in och besätta det goda land som Herren (Jahveh) svurit till dina fäder, ¹⁹till att tränga undan alla dina fiender framför dig som Herren (Jahveh) har talat.

²⁰När din son i framtiden frågar dig och säger: "Vad betyder vittnesbörden (stadgarna) och förordningarna (ordagrant 'sakerna inristat') och påbuden (de bindande juridiska besluten) som Herren vår Gud (Jahveh Elohim) har befallt oss?" ²¹Då ska du säga till din son: "Vi var faraos slavar i Egypten, och Herren (Jahveh) förde oss ut med en mäktig hand. ²²Och Herren (Jahveh) visade tecken och under, stora och svåra över Egypten, över farao och över hela hans hus inför våra ögon. ²³Och han förde oss ut därifrån för att han skulle föra oss in och ge oss landet som han svurit (lovat) till våra fäder. ²⁴Och Herren (Jahveh) befallde oss att göra alla dessa förordningar (ordagrant "saker inristat") för att vörda Herren vår Gud (Jahveh Elohim) för vårt ständigt (oavbrutet, eviga) goda, så att han kan bevara oss vid liv, som det är denna dag. ²⁵Och det ska vara vår rättfärdighet, om vi håller (vaktar, skyddar, bevarar) och gör (agerar, lever efter) alla dessa befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) framför Herren vår Guds (Jahveh Elohims) ansikte, som han har befallt (hebr. tsavah) oss."

Tillbaka upp

---

Mark 14:53-72

Jesus inför Stora rådet
⁵³[Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna, var helt eller delvis samlat hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se Matt 26:3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse; bara om vittnen kom och begärde få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom, och man behövde även vittnesmål mot honom.]

De förde Jesus till översteprästen [Kaifas, se Matt 26:57]. Där samlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda. ⁵⁴Petrus följde efter på avstånd ända till översteprästens innergård. [Även lärjungen Johannes var med och det var han som ordnade så att Petrus kunde komma in genom porten, se Joh 18:16.] Där satte han sig bland tjänarna [både husets tjänare och tempelvakter som nyss varit med och gripit Jesus] och värmde sig vid elden. ⁵⁵Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden, men de lyckades inte. ⁵⁶Många vittnade (gång på gång) falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens.
     ⁵⁷Då stod några upp och gav detta falska vittnesmål mot honom: ⁵⁸"Vi har hört att han har sagt: 'Jag ska bryta ner detta tempel som är byggt med händer och på tre dagar bygga ett annat som inte är gjort med händer.' " ⁵⁹Men deras vittnesmål stämde inte heller överens.
     ⁶⁰Då reste sig översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus: "Ska du inte svara på deras vittnesmål mot dig?" ⁶¹Men Jesus var tyst och svarade inte. [Han uppfyllde profetian från Jes 53:7.] Då frågade översteprästen honom: "Är du den Smorde (Messias, Kristus), den Välsignades son?"
    

Översteprästernas dom: "Han är skyldig!" Målning av Nikolaj Ge.

⁶²Jesus svarade: "Jag Är. Ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida [platsen för ära och makt, Ps 110:1] och komma bland himlens moln [Dan 7:13]." [Uttrycket "Jag Är" anspelar på hur Gud väljer att presentera sig, se 2 Mos 3:14; Mark 6:50.] ⁶³Då slet översteprästen sönder sina tunikor (skjortliknande långt underklädesplagg).

[Att slita sönder sina kläder var det judiska uttrycket för att visa häftig sorg eller fasa, se 1 Mos 37:29, 34; 2 Kung 18:37; 19:1; Jer 41:5; Apg 14:14. Tunikan var det innersta plagget. Bara välbärgade personer bar två tunikor, se Mark 6:9. Ordet "slita sönder" förstärker att det var en dramatisk scen. Översteprästen tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina båda tunikor någon decimeter. Lagen förbjöd översteprästen att riva sönder sina kläder för privat sorg, se 3 Mos 10:6; 21:10. Dock verkar detta vara tillåtet då han agerade som domare och uttryckte sin förskräckelse över en hädelse som yttrats i hans närvaro.]

Han sa: "Vad behöver vi nu ha fler vittnen till? ⁶⁴Ni har nu själva hört hädelsen. Vad är ert beslut?"
    Alla de [som var samlade i Stora rådet] dömde honom skyldig till döden. ⁶⁵Några började sedan spotta på honom och täckte hans ögon och slog honom med knytnävarna och sa: "Profetera!" Även vakterna slog honom [i ansiktet] med sina handflator.

Petrus förnekar Jesus

Modell över Jerusalem sett från sydväst. Den stora byggnaden till vänster är översteprästen Kaifas hus.

⁶⁶Medan Petrus befann sig nere på den öppna gårdsplanen kom en av översteprästens tjänsteflickor dit. ⁶⁷När hon fick se Petrus sitta där och värma sig tittade hon noga på honom och sa: "Du var också med den där nasarén, Jesus." ⁶⁸Men han nekade och sa: "Jag vet inte och förstår inte vad du pratar om!" Sedan gick han ut på den yttre gården. [Petrus går undan från skenet från elden som hade avslöjat hans identitet för en av tjänsteflickorna.] Då gol tuppen.
     ⁶⁹När tjänsteflickan [vid porten] fått syn på honom började hon igen säga [samma sak] till dem som stod i närheten: "Han är en av dem!" [I Matt 26:71 är det tydligt att det är en annan tjänsteflicka än den i vers 66. Utifrån Joh 18:25 var det inte bara en tjänsteflicka som pratade utan flera tjänare, men det var antagligen hon som tog initiativet och var den pådrivande att försöka avslöja Petrus.] ⁷⁰Petrus förnekade det på nytt (upprepade gånger).
    En stund senare [en timme, se Luk 22:59] kom de som stod där [vid porten] fram till Petrus och sa: "Visst är du också en av dem, du är ju från Galileen!" [Uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja, se Matt 26:73.] ⁷¹Då började han förbanna [önska sig själv förbannad av Gud om det han sa inte var sant] och svor på nytt en ed [vid Guds namn och sa sedan]: "Jag känner inte den mannen som ni talar om." ⁷²Omedelbart efter detta gol en tupp för andra gången. Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: "Innan tuppen hinner gala två gånger, ska du tre gånger förneka mig." Han bröt ihop under högljudd gråt [och gick ut, se Matt 26:75].

Tillbaka upp