Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - fredag 28/2

2 Mos 9, Mark 9:30-10:12

2 Mos 9

Den femte plågan – boskapen insjuknar
1Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Gå till farao och tala till honom: Detta är vad Herren (Jahveh), hebréernas Gud (Elohim), säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. 2Om du vägrar att låta dem gå och fortsätter att hålla dem kvar, 3se, då ska Herrens (Jahvehs) hand komma över din boskap på fälten, över hästarna, åsnorna, kamelerna, boskapsbesättningar och smådjursflockar. Det ska bli en förödande pest. 4Men Herren (Jahveh) ska göra åtskillnad på Israels boskap och Egyptens boskap så att ingenting ska dö som tillhör Israels barn (söner)." [Här gör Gud på nytt skillnad mellan egyptierna och israeliterna, se även 2 Mos 8:22.]

[Den egyptiska gudinnan Hathor var kungens amma, hon var också gudinna med ansvar för kärlek, fertilitet och kvinnor. Hon ansågs även vara den som rensade landet från dem som inte var rätt troende, hedningar i förhållande till den egyptiska gudavärlden. Detta är också en dom mot den religiösa hierarkin där kalvar, kor och oxar tillbads och var högt ansedda.]

5Och Herren (Jahveh) satte ut en bestämd tid och sa: "I morgon ska detta äga rum i landet." 6Nästa dag gjorde Herren (Jahveh) denna gärning (utförde detta ord). All boskap [hästar, åsnor, kameler, får och getter, se vers 3] i Egypten dog, men av Israels barns boskap dog inte ett enda djur. 7När farao frågade hade inte ett enda djur som tillhörde Israels barn (söner) dött.

Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lät inte folket gå.

Den sjätte plågan – bölder
8Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn. 9Det ska bli fint damm över hela Egyptens land och ska bli som bölder som blommar upp med sår på både människor och djur över hela landet."

[Med denna sjätte plåga tar Herren itu med hela det egyptiska systemet för läkedom. I Egypten grasserade alla upptänkliga sjukdomar och krämpor. Men läkedom handlade inte om medicin utan uteslutande om magi och ockultism. Olika åkommor tillskrevs skilda gudar och gudinnor som antingen kunde förhindra eller förorsaka dessa sjukdomar. Varje åkomma hade sin egen ritual, trolldryck eller amulett för att beveka den specifika guden.
    En av ritualerna för helande var särskilt grym. Den föreskrev att man skulle offra en levande människa som brändes på ett högt altare. Sedan kastade man upp askan i luften och trodde att när den spreds med vinden skulle det ge välsignelse och helande. När Mose tar aska i handen och kastar upp i luften mot himlen framför farao så är det en direkt konfrontation mot denna sed.]

10Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet. 11Trollkarlarna kunde inte stå framför Mose på grund av bölderna, för de var på trollkarlarna precis som på alla egyptier.

12Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta så att han inte lyssnade till dem. Så som Herren (Jahveh) hade talat till Mose [2 Mos 4:21; 7:3].

[Efter den 5:e plågan står det i 2 Mos 9:6 att "all boskap dog". Vilka djur var det då som fick bölder i den 6:e plågan, se 2 Mos 9:10, och vilken boskap är det som tas in från fälten och skyddas från haglet i den 7:e plågan, se 2 Mos 9:20-25? Det finns flera förklaringar.
    Det hebreiska kol, översatt "alla" i 2 Mos 9:6, behöver inte betyda vartenda ett utan också "alla typer". I den grekiska översättningen Septuaginta väljs inte gr. holon, som beskriver varenda en, utan pas som beskriver "alla sorter och olika typer". Betydelsen blir då att den femte plågan med någon form av sjukdom påverkade alla olika sorters boskap som hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter. Denna tolkning stärks av att några verser innan räknas just dessa olika typer av tamboskap upp, se 2 Mos 9:3.
    Bibeln anger inte heller hur lång tid som passerar mellan den femte och sjätte plågan. Om det nu verkligen var varenda en av all boskap som utplånades, kan egyptierna tagit boskap från israeliterna eller köpt från grannländer. Vad gäller haglet i den 7:e plågan varnades "de som fruktade Herren bland faraos tjänare" att ta in sin boskap under tak för att inte dö, se 2 Mos 9:20. Även om Bibeln inte uttryckligen säger det kan dessa gudfruktiga egyptier blivit skonade även tidigare, på samma sätt som israeliterna, när den egyptiska boskapen drabbades av sjukdom redan under den 5:e plågan.]

Den sjunde plågan – hagel och eld
13Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahveh), hebréernas Gud (Elohim), säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. 14Denna gång ska jag sända alla hemsökelser (plågor – hebr. magefa) till ditt hjärta, och till dina tjänare och till ditt folk, så att ni ska veta att det inte finns någon som jag i hela världen. 15Sannerligen skulle jag nu ha kunnat sträcka ut min hand och slå dig och ditt folk med en pest som hade utplånat dig från jordens yta. 16Likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam) har jag låtit dig stå [hållit dig vid liv; rest upp dig till ledare] av denna anledning; för att visa dig min makt och för att mitt mäktiga namn ska återberättas (räknas – hebr. safar) över hela jorden. [Rom 9:17] 17Ändå upphöjer du dig själv över mitt folk genom att inte låta dem gå. 18Se, i morgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu. 19Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "
     20De som fruktade (vördade) Herrens (Jahvehs) ord bland faraos tjänare såg till att hans egna tjänare och boskap tog skydd in i husen, 21men de som inte fruktade (vördade) Herrens (Jahvehs) ord lämnade sina tjänare och sin boskap ute på fälten.
     22Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet."

[Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon var hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]

23Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahveh) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahveh) lät hagel falla över Egyptens land. 24Haglet föll tungt med blixtar mitt i haglet. Dess like hade aldrig tidigare skådats över Egypten sedan landet blev till.

[Haglet består av både eld och is. Mirakulöst smälter inte elden isen och isen släcker inte elden. Dessa motsatta krafter verkar tillsammans för att utföra Guds vilja. Den medeltida franska rabbinen Rashi, som skrivit det mest inflytelserika kommentarverket till GT, noterar också hur ordet för himmel (hebr. shamaim) består av två ord: eld (hebr. esh) och vatten (hebr. maim).]

25Haglet slog ner allt som fanns på fälten, både människor och djur, allt i hela Egyptens land. Det slog också ner alla grödor på fälten och bröt sönder alla träd. 26Bara i landet Goshen där Israels barn (söner) bodde, föll inget hagel. [Här gör Gud åter skillnad på egyptier och israeliter.]
     27Farao kallade på Mose och Aron och sa till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahveh) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda. 28Be till Herren (Jahveh), det räcker med Guds (Elohims) åska och hagel. Jag ska låta er gå. Ni behöver inte stanna längre."
     29Mose sa till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahveh). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahvehs). 30Men angående dig och dina tjänare vet jag att ni fortfarande inte fruktar (vördar) Herren Gud (Jahveh Elohim)."
     31Linet och kornet var fördärvat, eftersom kornet hade gått i ax och linet stod i blom. 32Men vetet och speltvetet hade inte fördärvats eftersom det skördas senare. [Av dessa agrara notiser vet vi att detta måste ha ägt rum i månadsskiftet mars/april.]
     33Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahveh). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden. 34Men när farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, utökade han sin synd och förhärdade (tillslöt) sitt hjärta, både han och hans tjänare. 35Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels barn (söner) gå, så som Herren (Jahveh) hade talat genom Moses hand.

Mark 9:30-10:12

Jesus talar på nytt om sin död och uppståndelse
30De gick ut därifrån och vandrade genom Galileen [utan att passera igenom städerna]. Han ville undvika all uppmärksamhet (ville inte att någon skulle få veta det), 31för han undervisade sina lärjungar [och var mitt uppe i ett viktigt ämne]. Han sa till dem: "Människosonen överlämnas i människors händer [presens; det är något som redan har börjat ske], och de kommer att döda honom, men när han är dödad ska han uppstå igen efter tre dagar." 32Men de förstod inte vad han sa och var rädda att fråga honom [om vad det betydde].

Jesus undervisar lärjungarna

Var ödmjuka – betjäna varandra

Än i dag kan man besöka Kapernaum - Jesu hemstad.

33De kom [hem] till Kapernaum. När han var inne i huset igen frågade han dem: "Vad var det ni diskuterade på vägen?" 34Men de förblev tysta [och skämdes], för på vägen hade de diskuterat (grälat) om vem av dem som var den störste. [Tystnaden visar att lärjungarna skämdes över att de hade grälat om inbördes rang, direkt efter att Jesus talat om sin död, se vers 31.]
     35Han satte sig ner [som en lärare brukade göra då han skulle undervisa], kallade på de tolv och sa: "Om någon vill vara den förste måste han bli den siste (ringaste av alla) och allas tjänare."
     36Så tog han ett barn och ställde det i mitten framför dem, tog det i sina armar och sa: 37"Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig, och den som tar emot mig tar inte [bara] emot mig utan [också] honom som har sänt mig."

[Här används det grekiska ordet paidion som beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se vers 33, så det är inte otroligt att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet. Det är intressant att notera att på arameiska, det språk som Jesus antagligen talade, används samma ord för både barn och tjänare. Frasen "tog i sina armar" beskriver hur Jesus omfamnar och välkomnar barnet. Ordet används bara här och i Mark 10:16.]

Var inkluderande – den som inte är emot oss är för oss

38[Johannes, den yngste lärjungen, kommer ihåg ett tillfälle då de försökt stoppa en man som inte gjorde saker på exakt samma sätt som de. Nu frågar han Jesus om de varit för kritiska när de fördömt honom.]

Johannes sa till honom: "Lärare, vi såg en man som inte följer oss driva ut demoner i ditt namn, och vi hindrade (förbjöd) honom gång på gång eftersom han inte var med oss (en av dina lärjungar)." 39Men Jesus sa: "Hindra (förbjud) honom inte! Ingen som utför ett mirakel (kraftgärning, mäktigt under) i mitt namn kan direkt efteråt tala illa om mig. 40Den som inte är emot oss är för oss. 41Den som ger er en bägare vatten i mitt namn därför att ni tillhör den Smorde (Messias, Kristus), han ska verkligen inte förlora sin lön.

[Mitt i Jesu undervisning om ödmjukhet, se vers 33-37, och varningen att förleda någon av dessa små, se vers 42, kommer denna händelse där lärjungarna hade försökt stoppa någon som verkade för Jesus. En liknande händelse hade hänt århundraden tidigare när Mose kallat sjuttio äldste och de fick profetisk gåva. Eldad och Medad var inte bland dem, men profeterade ändå. Josua försökte få Mose att stoppa Eldad och Medad, men Mose svarade: "Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!", se 4 Mos 11:29.]

Vaka över ert liv så ni inte förleder någon

I Kapernaum tillverkades kvarnstenar av vulkaniska basalt som är vanlig i området. Den grova texturen var mycket lämplig för att mala vete.

42Men den som förleder (bringar på fall) en av dessa små som tror (förtröstar; litar) på mig, för honom vore det bättre om en tung kvarnsten hängts om halsen och han blivit kastad i havet.

[Uttrycket "dessa små" är samma personer som kallas "barn" i vers 36-37. Förutom barn och andra i beroendeställning syftar det här på nyfrälsta och omogna kristna som ännu inte hunnit växa i sin tro. Mannen i vers 38 som lärjungarna ville hindra, skulle snarare ha uppmuntrats i sin tro än att försökt stoppas med hård kritik. Jesus visar på allvaret i att förleda någon av dessa små så de tappar tron. Att dränkas med en kvarnsten beskriver en snabb död utan begravning. Kvarnstenen som refereras till är den större modellen som drevs av en åsna och inte den mindre handdrivna, se Luk 17:35. Detta varnande exempel måste varit extra levande för lärjungarna eftersom de befann sig i Kapernaum intill Galileiska sjön, se vers 33. Den judiske historieskrivaren Josefus beskriver hur anhängare till Herodes hade dränkts här under ett judiskt uppror omkring 60 år tidigare.]

43Om din hand förleder dig till synd, så hugg av den!
    Det är bättre för dig att gå in i livet stympad
        än att ha båda händerna i behåll och komma till Gehenna (helvetet).

45Om din fot förleder dig till synd, så hugg av den!
    Det är bättre för dig att gå in i livet halt
        än att ha båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna (helvetet).

47Om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det!
    Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga
        än att med båda ögonen i behåll kastas i Gehenna (helvetet),
     48'där deras mask [likmask som äter dem] inte dör och elden inte släcks.' [Citat från Jes 66:24 – sista versen i Jesaja i ett stycke som talar om "nya himlar och en ny jord", se Jes 66:22-23.]

[Jesus lär inte ut självstympning, för även en blind man, eller en människa utan armar och ben kan synda. Poängen är att med alla medel motverka synden, att inte utsättas för frestande situationer, att kasta bort sådant som förleder. Det är vår brist på självbehärskning som är problemet. Jesus säger "det är din hand, din fot, ditt öga" – ta ansvar.]

En kristen liknas vid salt och är tänkt att påverka sin omgivning.

49För var och en ska saltas med eld.

[Denna vers där både salt och eld används bildligt måste tolkas. Troligt är att Jesus syftar på saltets förmåga att bevara något så det inte förändras. Eld kan syfta på helvetets eld (som omnämns i föregående vers) och då blir betydelsen att var och en som är där har ett evigt öde. Eld kan också vara en prövningens eld som renar den troende, se 1 Pet 4:12. Då är "att saltas med eld" något gott och hör ihop med nästa vers där saltets egenskaper beskrivs som goda.]

50Salt är något bra [det bevarar mat och ger en god smak], men om saltet förlorar sin sälta, hur ska ni då få det salt igen? Ha salt i er [var salt och ljus i en mörk värld, se Matt 5:13-16] och lev i harmoni (håll fred) med varandra!"

[Jesus knyter ihop undervisningen som han började med i vers 33 om ödmjukhet och tjänande, inte positioner. Kärleken mellan de troende gör att saltet behåller sin sälta.]

Jesus beger sig till Judeen och Pereen
1Sedan begav han sig därifrån [från Kapernaum i Galileen] och gick till Judeens område och landet på andra sidan Jordan. Folk samlades ständigt i skaror omkring honom på nytt, och han undervisade dem som han brukade.

[En liknande öppningsfras används i Mark 7:24 och beskriver en större resa. Jesus korsar Jordanfloden och beger sig nu österut och antagligen också ner till Pereen, området öster om Jordanfloden och Döda havet.]

Äktenskap och skilsmässa

Fariséerna var ofta kritiskt inställda till Jesus.

2Några fariséer som ville sätta honom på prov (fresta och fälla honom) kom fram till honom och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?" 3Han svarade: "Vad har Mose befallt er?" 4De svarade: "Mose tillät en man att skriva ett skilsmässobrev och skilja sig från henne." [5 Mos 24:1-4] 5Men Jesus [började inte argumentera, som deras rabbiner gjorde, om under vilka omständigheter skilsmässa var tillåten, utan] sa till dem:
"Därför att era hjärtan är så hårda gav han er den föreskriften.
6I skapelsens början
    'skapade Gud dem till man och kvinna.'
     [1 Mos 1:27]

[Jesus för diskussionen till ett högre plan. Äktenskapet inrättades långt innan Mose fick alla bud och instruktioner på Sinai berg. Guds ursprungliga tanke med äktenskapet framgår av skapelsen.]

7'Därför ska en man lämna [sitt känslomässiga och finansiella beroende av] sin far och mor
    och hålla sig till (vara förenad med) sin hustru,
     8och de två ska vara ett kött.' [1 Mos 2:24]
Så är de inte längre två, utan ett kött.

9Vad Gud har fogat samman,
    ska människan inte skilja åt."
10När de hade kommit in i huset [där de bodde någonstans i Judeen eller Pereen] frågade lärjungarna honom om detta igen [tog de på nytt upp ämnet].

[Flera gånger tidigare har Jesus gett djupare undervisning för lärjungarna i ett hus. Frasen "i huset" som används här och i Mark 7:17; 9:28, 33, blir en symbol för andlig uppenbarelse. Markus och hans läsare/hörare måste otvivelaktigt ha tänkt på sina egna hem där församlingen möttes.]

11Han svarade: "Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne. 12Om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, begår hon äktenskapsbrott."

[Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas, och därför är tanken att inte heller de som blir pånyttfödda – Jesu efterföljare – ska skilja sig. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se Rom 7:1-3; 1 Kor 7:39. På samma sätt som i Bergspredikan sätter Jesus en högre standard än Mose. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp ett fall då någon blir frälst och den andre vill skilja sig. Då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Det är intressant att i nästa stycke lyfter Jesus fram och välsignar barnen, de som ofta far illa vid en skilsmässa.]





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)