Halvbibel - onsdag 26/2
2 Mos 7
1Herren svarade Mose: "Nu gör jag dig som en gud för farao [för att säga mina ord till honom], och din bror Aron ska bli din profet. 2Du ska tala allt vad jag befaller dig, och din bror Aron ska tala det till farao så att han måste låta israeliterna lämna hans land. 3Men jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas. Trots att jag kommer att göra många övernaturliga tecken och under i Egyptens land, 4ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar. 5Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut israeliterna från dem."6Mose och Aron gjorde allt som Herren hade befallt dem. 7När de talade med farao var Mose 80 år gammal och Aron 83 år.
8Herren (Jahveh) talade till Mose och Aron, han sa: 9"När farao talar till er: 'Gör ett övernaturligt tecken. [Bevisa er auktoritet.]', ska du säga till Aron: 'Kasta din stav framför farao', så ska den bli en orm (krokodil – hebr. tanin)."
[Ordagrant inleds och avslutas vers 8 med verbet amar, att tala. Detta betonar hur Herren talar med Mose.]
Andra besöket
10Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm (krokodil – hebr. tanin).
[Tidigare i 2 Mos 4:3 (och i vers 15) används det vanliga ordet för orm (hebr. nachash), här används istället tanin, ett ord som kan vara ett annat ord för orm eller beskriva en krokodil. Ordet används om havsdjuren i 1 Mos 1:21. Intressant är att faraonerna ansågs vara Sobek – krokodilguden, se även Hes 29:3-5.]
11Då kallade farao till sig sina visa män och magiker (trollkarlar), och dessa – de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) – gjorde liknande saker [imiterade Guds mirakler] med hjälp av magi (ockulta krafter). [Enligt judisk tradition hette två av dem Jannes och Jambres, se 2 Tim 3:8.] 12Var och en av dem kastade sin stav och de blev till ormar (krokodiler – hebr. tanin), men Arons stav slukade deras stavar. 13Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet – hebr. chazaq) och han lyssnade inte till dem, precis som Herren (Jahveh) hade talat.
[Det hebreiska ordet chazaq betyder att "förhärda" och "tillsluta". När det används om hjärtat beskriver det en vilja som är orubblig och hård. Den hebreiska verbformen här anger inte om det är farao själv eller Gud som initierar förhärdandet. Samma öppna skrivsätt används även i 2 Mos 7:22; 8:19; 9:7. Gud känner människans hjärta och kan förutsäga människors agerande, se Jer 17:10. När Mose först kallas berättar Herren att han vet att farao kommer göra motstånd och vägra att släppa israeliterna, se 2 Mos 3:19-20. Han har också berättat att han i slutändan kommer att förhärda faraos hjärta, se 2 Mos 4:21; 7:3.
Är farao då bara en bricka i Guds spel utan någon egen vilja? Under de tio plågorna framträder ett mönster där det sker ett gradvis förhärdande där farao själv först förhärdar sitt eget hjärta, se 2 Mos 8:15, 32; 9:13. Efter femte plågan sker ett skifte, vid den sjätte plågan står det för första gången att Gud förhärdar faraos hjärta, se 2 Mos 9:34. Vid sjunde plågan förhärdar farao på nytt sitt eget hjärta, men nu verkar han ha passerat en gräns utan återvändo. Från och med åttonde plågan och framåt är det Herren som förhärdar honom ytterligare, se 2 Mos 10:1, 20; 10:27; 11:10.
1. Blod: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 7:22
2. Grodor: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:15
3. Insekter: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 8:19
4. Flugor (skalbaggar): Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:32
5. Boskap dör: Faraos hjärta blev hårt, se 2 Mos 9:7
6. Bölder: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 9:12
7. Hagel och eld: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 9:34
8. Gräshoppor: Herren säger: "Jag har förhärdat faraos hjärta", se 2 Mos 10:1, 20
9. Mörker: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 10:27
10. Den förstföddes död: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 11:10
De nio första plågorna (tecknen) kan grupperas i tre grupper med tre plågor i varje grupp. De följer ett liknande mönster: Vid de två första plågorna varnas farao, medan den tredje plågan (i varje grupp) sker utan varning. Vid de tre första plågorna är det Aron som håller ut sin stav (2 Mos 7:19; 8:6, 17). Den fjärde och femte sänds från Gud (2 Mos 8:21; 9:3). Vid den sjätte plågan använder Mose sina händer och kastar aska i luften (2 Mos 9:10) och i de tre sista sträcker han ut sin hand (2 Mos 9:23; 10:13, 22). Den tionde plågan kommer från Gud, se 2 Mos 12:29.]
De första nio plågorna (7:14-10:29)
Den första plågan – Nilens vatten blir till blod
14Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Faraos hjärta är hårt (tillslutet). Han vägrar att släppa folket. 15Gå till farao på morgonen, då han går ut till vattnet, och du ska stå på flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm (hebr. nachash) ska du ha i din hand. [2 Mos 4:3] 16Du ska säga till honom: 'Herren (Jahveh), hebréernas Gud (Elohim), har sänt mig till dig och säger: Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.
[Här används det hebreiska ordet avad för att "betjäna". Ordet betyder att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärlden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
17Detta är vad Herren säger: Genom detta ska du veta att jag är Herren (Jahveh). Se, jag ska slå på vattnet som är i floden med staven i min hand och det ska förvandlas till blod. 18Fisken som är i floden ska dö och floden ska bli stinkande [av all rutten fisk] och egyptierna ska avsky (tappa tålamodet; tröttas ut av) att dricka flodens vatten.' " [Här används hebr. laa i betydelsen att de blir uttröttade, irriterade och tappar tålamodet på att söka efter rent dricksvatten.]
19Herren sa till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten – över floderna, över dess kanaler, över dess pölar och över allt dess samlade (hebr. miqveh) vatten [dvs. reservoarer, men även mindre kärl] – så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl [allt vatten, både naturligt och uppsamlat, ska bli till blod]."
20Mose och Aron gjorde som Herren (Jahveh) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se vers 21, 24.] 21Fiskarna som fanns i floden dog och floden stank (luktade och smakade) så illa att egyptierna inte kunde dricka vattnet. Blodet var överallt (i alla slags vatten) över hela Egyptens land.
[Plågorna var riktade "mot alla gudar i Egypten", se 2 Mos 12:12. Egyptierna tillbad fler än 2 000 olika gudar. Eftersom Nilen med sina årliga översvämningar skapade de bördiga förutsättningarna var flera gudar kopplade till just Nilen. Den stora skaparguden Khnum var Nilens beskyddare. Hapi var Nilens ande och guden för flodens årliga översvämning. Han ansvarade för fiskarna, fåglarna och bördigheten i marken runt floden genom översvämningarna. Dessa båda gudar sågs som livets källa, Khnum gav livet och Hapi gav mat och vatten som är förutsättningen för att livet ska bestå. Osiris var underjordens gud och Nilen ansågs vara hans blodflöde.]
22Men de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster.
Faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem, precis som Herren (Jahveh) hade talat. 23Farao vände sig om och gick in i sitt hus utan att ens ta någon notis om dem. 24Alla egyptier grävde runt floden efter dricksvatten för de kunde inte dricka vattnet från Nilen. 25Det gick sju fulla dagar efter att Herren (Jahveh) hade slagit Nilen.
[En hel vecka utan drickbart vatten någonstans i hela Egypten påverkade hela samhället. Det fanns säkert vin och andra drycker i förråden som gjorde att man inte var helt utan vätska och det fanns fortfarande mat i landet, men mycket av denna mat krävde vatten för att kunna tillagas. Därför kan vi utgå ifrån att detta blev en vecka som alltmer övergick i svält för folket i landet, både i faraos palats och i alla andra hem. Att plågan varade i sju fulla dagar talar bildligt om att detta är något som kommer att bli komplett, fullbordat och fullföljt. En bild på evigt straff för den som inte vill lyda Guds vilja. Eftersom Gud är långmodig och stor i mildhet ger han fler möjligheter för farao att vända om, innan han slutgiltigt sätter sin plan i verket. Att det blir just tio plågor är också ett tal för Guds fullhet och fullbordan.]
Mark 8:11-38
Tillbaka i GalileenKrav på tecken
Berget Arbel reser sig bakom Magdala på den västra sidan av Galileiska sjön.
Jesus varnar för falska läror
14De [lärjungarna] hade glömt att ta med bröd [antagligen på grund av det hastiga uppbrottet]. De hade inte mer än ett bröd med sig i båten.
Surdeg har använts länge inom bakning. År 2019 använde amatöregyptologisten Seamus Blackley (också känd som den som skapat Xbox) substans från bröd som hittats i Luxor från farao Mentuhotep II som regerade 2046-1995 f.Kr. och bakade bröd med den surdegen.
[Surdeg, eller jäst i dagligt tal, används genomgående i Bibeln för ondska och falska läror. Surdegen sprider sig långsamt och tyst, och påverkar allt den kommer i kontakt med. I parallellstället i Matt 16:12 är det uppenbart att det är fariséernas och saddukéernas förvridna lära (bl.a. fariséernas hyckleri och saddukéernas skepticism till det andliga, se Matt 23:3-5; Apg 23:8) som Jesus syftar på. I 1 Kor 5:6-8 jämförs ondskan och elakheten med surdeg i kontrast till renhet och sanning. Herodes surdeg syftar på Herodes Antipas förmätenhet och omoral som bl.a. lett till Johannes Döparens död.]
16[Lärjungarna förstod inte att Jesus talade i bildspråk.] De diskuterade med varandra om att de inte hade tagit med bröd. 17Jesus, väl medveten om detta, sa till dem: "Varför diskuterar ni om det var på grund av att ni inte hade med er bröd? Har ni ännu inte fattat och förstått någonting? Är era hjärtan så hårda (fastlåsta i en sådan förstockelse)? 18Kan ni inte se fast ni har ögon och inte höra fast ni har öron? [Jer 5:21; Hes 12:2] Kommer ni inte ihåg 19hur jag bröt de fem bröden åt de 5 000? Hur många mindre korgar [som man hade för sin resa] plockade ni då fulla med rester?"
"Tolv", svarade de.
20[Jesus fortsätter:] "Och efter de sju bröden till de 4 000, hur många stora korgar fulla med rester fick ni då?"
"Sju", svarade de.
21Han sa: "Förstår ni ännu inte?"
[Jesus hade inte talat om vanligt bröd utan syftade på fariséernas förvridna lära och Herodes ondska, se vers 15. Varför oroa sig för bröd när de hade himlarnas och jordens Skapare i båten – han som redan flera gånger visat att han mirakulöst kunde försörja dem!]
En blind man utanför Betsaida botas
Tre av Jesu lärjungar (Petrus, Andreas och Filippus) kom från denna fiskeby i norra delen av Genesarets sjö. Två olika platser har länge varit kandidater för Betsaida, den traditionella Et Tell 2 km norr om sjön och El Araj, som ligger alldeles intill Jordanfloden vid dess utlopp i Genesarets sjö. De första utgrävningarna i El Araj startade 2014 och 2021 hittades ett mosaikgolv på en 1 500 år gammal kyrka. Denna kyrka är troligtvis den som nämns av Willibald, en engelsk biskop från Eichstaett, som besökte området omkring 725 e.Kr. och nämner om att han besökt en kyrka som är byggd i Betsaida, Petrus och Andreas hemstad.
24Han såg upp och svarade: "Jag ser människor, men de ser ut som träd som går omkring." 25På nytt lade Jesus sina händer på hans ögon, och nu såg mannen klart (kunde fixera sin blick) och synen blev återställd och han kunde se allt tydligt [på avstånd]. 26Jesus skickade i väg mannen till hans hem och sa: "Gå inte ens in i byn!" [Det verkar som om Betsaida inte var mannens hem, utan han bodde på landsbygden eller i någon närliggande by.]
Petrus bekännelse
27Jesus gick med sina lärjungar till byarna i trakten av Caesarea Filippi [ett hedniskt område drygt fyra mil norr om Gennesarets sjö]. På vägen dit frågade han sina lärjungar: "Vem säger folket att jag är?"
28De svarade: "Johannes Döparen; men andra säger [den stora profeten] Elia [som förväntades komma tillbaka i den sista tiden, se Mal 4:5], och andra en av profeterna."
29Han frågade dem: "Och ni, vem säger ni att jag är?"
Då svarade Petrus: "Du är den Smorde (Messias, Kristus)." 30Men han förbjöd dem att säga det till någon.
Jesus förutsäger sin död och uppståndelse
31Därefter började han undervisa dem [för första gången] om att Människosonen måste lida mycket (det är helt nödvändigt) och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och uppstå efter tre dagar. 32Rakt på sak (öppet, så det inte kunde missförstås) talade han om detta. Då tog Petrus honom avsides och började tillrättavisa honom strängt. 33Men Jesus vände sig om [och vände Petrus ryggen], och såg på sina lärjungar och tillrättavisade Petrus och sa: "Gå bort ifrån mig, Satan! Det du tänker är inte Guds tankar utan människotankar."
Vad innebär det att följa Jesus
34När han sedan kallat till sig folkskaran, tillsammans med sina lärjungar, sa han till dem:
"Om någon vill följa (gå bakom) mig
ska han förneka (helt tillbakavisa; säga nej till; avstå från) sig själv [sin egen agenda]
och ta upp sitt kors
och följa mig (vara/gå med mig på vägen) [bli min lärjunge].
[En Jesu lärjunge måste lämna sitt eget, vandra i Mästarens fotspår och följa hans exempel i allt – ja, även vara beredd att lida och dö för hans skull.]
35För den som vill rädda (skulle vilja bevara) sitt liv,
ska mista (förlora; totalt förstöra/ruinera) det,
men den som mister (nu ändå skulle mista) sitt liv för min och evangeliets (det glada budskapets) skull,
han ska rädda (han är den som kommer att bevara) det.
[Gr. psuche betyder både liv och själ och används i båda betydelserna här i vers 35-37, se även Joh 12:25. Att 'förneka sig själv' i vers 34 handlar inte om brist på självaktning och självkänsla. Jesu efterföljare har skäl till en bättre självbild än någon annan. Den faderskärlek Gud känner för sina barn är enorm och bygger inte på gärningar utan på barnaskap, se Gal 3:26, osv. Jesus hade tidigare i saligprisningarna predikat om den himmelska lönen och vad det innebär att vinna livet, se Luk 6:20-26. Utifrån "att vinna hela världen" i vers 36, handlar självförnekelsen om att sätta Gud och hans rike främst.]
36För vad hjälper det en människa att vinna hela världen
och [samtidigt] förlora (förverka) sitt liv (sin själ)?
37Vad skulle en människa ge i utbyte mot sitt liv (till lösen för sin själ)?
38För den som skäms [skulle känna personlig skam] för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte,
för honom ska också Människosonen skämmas [Rom 1:16],
när han kommer [vid den tid då det är dags att han ska komma] i sin Faders härlighet med de heliga änglarna [för att upprätta tusenårsriket, se Upp 19:14]."
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- 3. Helbibel
- > 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
