Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - lördag 22/2

2 Mos 3, Mark 6:1-29

2 Mos 3

Mose och den brinnande busken
1Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro (hebr. Jitro), som var präst i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds (Elohims) berg Horeb (hebr. Chorev) [annat namn på Sinai berg].

[Mose är nu 80 år, han lämnade Egypten vid 40-års ålder och har vallat sin svärfars får sedan dess, se Apg 7:30. Chorev delar rot med ordet för torr/öde (hebr. charev), vilket indikerar att berget och området är öken. Ordet delar även rot med ordet cherev som betyder svärd. Det får en djupare innebörd då vi vet att Guds ord beskrivs som ett svärd (Heb 4:12) och det var på detta berg som Gud senare skulle ge dem undervisningen, Torah, som är den grundläggande delen av Guds ord.]

En torr buske i öknen.

2Herrens ängel (utsände budbärare) uppenbarade sig för honom i en eldslåga mitt i en törnbuske. [Den som talar ur busken kallas både Herrens ängel och Gud. En allmänt accepterad uppfattning är att det är Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
    Mose tittade och såg att törnbusken brann av elden, men törnbusken blev inte förtärd. 3Så Mose sa (tänkte för sig själv): "Jag går dit (lämnar flocken) för att se denna märkliga syn! Varför brinner inte törnbusken upp?"
     4När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
    Han svarade: "Här är jag."

[Det hebreiska ordet för törnbuske är seneh, snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i 5 Mos 33:16. Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akaciaträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se 2 Mos 25:10, 23; 26:15. Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se 1 Mos 3:18, men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bär världens synd på korset.]

5Gud sa: "Kom inte närmare! Ta av dig dina sandaler, för den plats du står på är helig mark." [Det är på grund av Guds närvaro som det blir en helig, en från världen avskild, plats.] 6Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
    Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
     7Herren sa: "Jag har verkligen sett (det har inte undgått mig) hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop, på grund av deras slavdrivare. Jag känner väl till deras lidande. 8Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra dem upp från detta land till ett land som är både gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor
    kanaanéer
    och hettiter
    och amoréer
    och perisséer
    och hivéer
    och jevuséer.

[Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet, då en ko i genomsnitt producerade 4 000 liter mjölk per år, till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtiden shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk- och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]

9Se, israeliternas rop har nått mig, och jag har också själv sett hur egyptierna förtrycker (torterar) dem. 10Därför ska du gå nu, så jag kan sända dig till farao och du ska föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten."

[Nu följer en dialog mellan Mose och Gud. Mose kommer med fyra ursäkter till varför han inte vill gå och till sist säger han rent ut, sänd någon annan, se 2 Mos 4:13.]

Ursäkt 1 – Jag är ovärdig
11Men Mose sa till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?"

12Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud på detta berg."

[Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]

Ursäkt 2 – Jag känner inte Gud tillräckligt bra
13Men Mose sa till Gud: "Anta att jag skulle gå till israeliterna och säga: 'Era fäders Gud har sänt mig till er', och de frågar mig: 'Vad är hans namn?' Vad skulle jag svara dem?"

14Gud sa till Mose: "JAG ÄR den JAG ÄR (jag har alltid varit närvarande, jag är det nu och kommer alltid att vara det). Du ska säga så här till israeliterna: 'JAG ÄR har sänt mig till er.' "

15Gud sa också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahveh), era fäders Gud (Elohim) – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er.' Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.
     16Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren (Jahveh), era fäders Gud (Elohim) – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud (Elohim) – har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har sett vad som händer er i Egypten, 17och jag har beslutat att föra er bort från förtrycket i Egypten upp till
kanaanéernas,
och hettiternas,
och amoréernas,
och perisséernas,
och hivéernas
och jevusiternas land.
Till ett land som flödar av mjölk och honung.' [Ramar in, se vers 8.]
     18De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahveh), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
     19Men jag vet [redan] att Egyptens kung inte kommer låta er gå frivilligt. Nej, inte ens av en mäktig hand [någon mänsklig armé]. 20Så jag ska sträcka ut min hand och slå Egypten med en serie av iögonfallande tecken. Sedan ska han släppa er. 21Jag ska göra så att egyptierna kommer att behandla detta folk [som är mitt folk] väl. När ni lämnar Egypten ska ni inte gå därifrån tomhänta. 22Varje [hebreisk] kvinna ska fråga sin [egyptiska] grannfru, och andra kvinnor som råkar vara i hennes hus, efter föremål av silver och guld och även kläder. Dessa ska ni klä era söner och döttrar med. På det sättet ska ni plundra egyptierna [på det som tillhör er, det som undanhållits er genom slaveriet]."

Mark 6:1-29

Tillbaka till Nasaret där Jesus växt upp

Ingången till en modern rekonstruktion av Nasarets synagoga i utomhusmuseet Nazareth Village.

1Jesus gick bort därifrån [troligtvis Kapernaum] och kom till sin hemstad [Nasaret, se Matt 2:23; Luk 2:39]. Hans lärjungar följde honom. 2När det blev sabbat undervisade han i synagogan. [Jesus var känd och synagogföreståndaren inbjöd honom att tala på huvudgudstjänsten på lördagsmorgonen i Nasaret.] Många som hörde honom häpnade (blev helt överväldigade och förvånade) och sa:
"Var har han fått detta (dessa idéer) ifrån?
Vad är det för visdom han har fått [utan att ha blivit lärd under någon rabbin]?
Hur kan han utföra sådana mäktiga gärningar med sina händer?
3Är det inte hantverkaren, Marias son och bror till Jakob och Joses [kortare form av namnet Josef] och Judas och Simon? [Det grekiska ordet tekton som ofta översätts snickare kan också betyda stenarbetare.]
Bor inte hans systrar här hos oss?"
De tog anstöt av honom (avvisade hans auktoritet, han blev en stötesten). 4Då sa Jesus till dem: "En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus)." 5Han kunde inte göra någon kraftgärning där, förutom att lägga händerna på några sjuka (svaga) och hela dem. 6Han förundrades över deras otro. [Jesu mänskliga sida är synlig här där han blir förvånad och överraskad över deras brist på tro på honom.]

Han gick vidare till byarna (runt Nasaret i Galileen, som i en cirkel) och undervisade.

Jesu tjänst i Galileen (6:7-7:23)

De tolv apostlarna sänds ut

En av vägarna mellan Kapernaum och Nasaret genom det kuperade landskapet i Galileen som grönskar under våren.

7Han kallade till sig de tolv [apostlarna] och började sända ut dem två och två [som sina sändebud] och gav dem auktoritet (makt) över de orena andarna. [Matteus gör en parvis uppräkning av de tolv, se Matt 10:1-4.] 8Han befallde dem att inte ta med något på vägen förutom en vandringsstav – inget bröd, ingen lädersäck [med proviant och packning, som också användes för att samla in gåvor], inga kopparmynt [den lägsta valören] i era bälten [som ofta var en tyggördel med veck där man förvarade sina pengar]. 9Ta [ett par] sandaler på era fötter, men inte dubbla tunikor (skjortliknande långt underklädesplagg). [Välbärgade personer bar två tunikor närmast kroppen.] 10Han sa till dem: "När ni kommit in i ett hus, stanna där tills ni lämnar platsen [till skillnad från andra kringvandrande som gick runt och tiggde från varje hus]. 11Om man inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå ifrån den platsen och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem."

[Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]

12De gav sig i väg [två och två, i sex par] och predikade för folket att de skulle omvända sig (förändra sitt sätt att tänka och agera). [Samma budskap som både Johannes Döparen och Jesus hade predikat, se Matt 3:2; Mark 1:15.] 13De drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem.

Johannes Döparens död

Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen och bodde i Tiberias som han låtit bygga 20 e.Kr.

14Kung Herodes [Antipas] fick höra om Jesus, för hans namn hade blivit vida känt.

[Ryktet om Jesu verksamhet, och nu också de tolv som predikade och gjorde under i Jesu namn, hade nått Herodes Antipas, son till Herodes den store. Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen och han bodde i Tiberias som han låtit bygga 20 e.Kr. Herodes Antipas var formellt inte kung utan landsfurste eller "tetrark" som ursprungligen betecknade en furste över fjärdedelen av ett rike. Markus som skriver för den romerska världen, antagligen i Rom, använder ordet kung som är den mer informella titeln på regenterna i den östra delen av Romarriket.]

Man sa [hans tjänstemän förde fram den allmänna uppfattningen]: "Det är Johannes Döparen som har uppstått från de döda, det är därför dessa krafter verkar i honom [som gör att människor blir helade och tecken sker]." 15En del sa att han var [den stora profeten] Elia [som förväntades komma tillbaka i den sista tiden, se Mal 4:5]. Andra sa att han var en profet, lik någon av profeterna.
    

Högt beläget på berget syns resterna av Herodes fort Machaerus på östra sidan av Döda havet. I bakgrunden på den andra sidan syns Judéens ökenmark.

©Khaled Al-Bajjali

16När Herodes hörde detta sa han: "Det är Johannes, han som jag lät halshugga, som har uppstått från de döda." 17Herodes [Antipas] hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse för Herodias skull, hustru till hans bror Filippus [Herodes Filippus I]. Henne hade Herodes gift sig med. 18Anledningen var att Johannes hade sagt till honom: "Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru."

[Herodias var Herodes Antipas olovliga fru. Hon var ett barnbarn till Herodes den store. Som ung blev hon bortgift med sin farbror Herodes Filippus i Rom. Han ska inte förväxlas med tetrarken Filippus som regerade norr om Galileen, se Luk 3:1. Herodias och hennes första make Filippus fick en dotter, Salome. Under ett besök i Rom blev Herodes Antipas förtjust i Herodias. Hon skilde sig, flyttade från Rom och gifte sig med Herodes Antipas. Han skilde sig också från sin fru, dottern till Aretas kung i Arabien, vilket skapade en politisk oro i området som ledde till öppet krig 36 e.Kr. Johannes Döparen hade fördömt deras agerande, eftersom de bröt mot budet i 3 Mos 18:16.]

19Herodias hatade (höll fast vid vreden mot) Johannes Döparen [för hans officiella fördömande av hennes och Herodes Antipas förhållande] och ville döda honom, men hon kunde inte, 20eftersom Herodes hade respekt för (fruktade) Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man och skyddade honom [från Herodias]. När han hörde Johannes [tala] blev han många gånger förvånad (förbryllad), men lyssnade [trots det] gärna på honom [när han var på besök i fästningen Machaerus där Johannes antagligen satt fängslad].
     21Men så kom ett lämpligt tillfälle [för Herodias att genomföra sina onda planer], då Herodes på sin födelsedag anordnade en festmåltid för sina stormän [hans högsta civila anställda] och överstarna [de högsta romerska militärerna] och de främsta i Galileen [andra förnäma män som inte stod i hans tjänst]. 22Då [framåt kvällen då gästerna börjat bli berusade] kom Herodias dotter [Salome] in. Hon dansade och fascinerade (behagade, trollband) Herodes och [de övriga manliga] gästerna [med sin sensuella dans] och kungen sa till flickan:
    "Be mig nu på en gång om vad du vill, så ska du få det." 23Han lovade och svor under en ed: "Vad du än ber mig om ska jag ge dig, om det så vore halva mitt rike."
     24[Männen var i en egen festsal och kvinnorna i en annan.] Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad ska jag begära?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud."
     25På en gång skyndade hon tillbaka in till kungen och bad honom: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat." 26Kungen blev djupt bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne 27utan skickade på en gång en livvakt [en av hans personliga soldater] med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset 28och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det vidare till sin mor.
     29När Johannes lärjungar fick höra detta kom de dit och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav.





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)