"I min dröm stod jag på stranden till Nilen. ¹⁸Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta, och de åt av vassen. ¹⁹Sju andra kor kom upp efter dem, de var klena och utmärglade, något så anskrämligt har jag aldrig sett i Egyptens land. ²⁰De klena och utmärglade korna åt upp de sju första välgödda och feta korna. ²¹När de hade ätit upp dem kunde man inte förstå att de hade ätit dem, de var fortfarande lika klena och utmärglade som från början. Sedan vaknade jag.

²²Jag såg i min dröm sju stjälkar med säd skjuta upp, frodiga och välmatade. ²³Och se, sju stjälkar som var tunna och tomma och pinade av östanvinden sprang efter dem. ²⁴De tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade stjälkarna.

Jag berättade för mina spåmän (skrivare, från ordet för penna) men det var ingen som kunde ge mig en förklaring."

Josef sa till farao: "Faraos dröm är en. [De två drömmarna hör ihop.] Gud (Elohim) har berättat [uppenbarat profetiskt] för farao vad han ska göra. ²⁶De sju välgödda och feta korna är sju år och de sju frodiga och välmatade stjälkarna är sju år. Drömmen är en (och densamma). ²⁷De sju klena och utmärglade korna som kom upp efter dem är sju år och även de sju stjälkarna som var tunna och tomma och pinade av östanvinden, det är sju år av hungersnöd.
     ²⁸Detta är de ting jag talar med farao om, det som Gud är på gång att göra har han visat för farao. ²⁹Se, det kommer sju år som ska ge riklig (god, överflödande) avkastning i Egyptens land. ³⁰Efter dem ska det komma sju år av hungersnöd och överflödet ska glömmas bort i Egyptens land och hungersnöden ska (istället) förtära landet. ³¹På grund av hungersnöden som kommer efter, ska man inte komma ihåg (ordagrant inte veta om) överflödet, eftersom hungersnöden ska bli så fruktansvärd. ³²Av den anledningen fick farao två drömmar, eftersom dessa ting är fastställda (beslutade) av Gud (Elohim) och Gud ska snart låta det ske."
     ³³[Josef fortsatte:] "Därför bör farao nu utse en förståndig och vis person och sätta honom över Egyptens land. ³⁴Låt farao göra detta och låt honom utse tillsyningsmän över landet. Samla in en femtedel [spara 20%] från Egyptens land under de sju överflödande åren (då det blir stora skördar). ³⁵Låt dem samla all mat som skördas under de överflödande åren som kommer och lagra upp säden i faraos hand [i faraos lador] till mat i städerna och låt dem bevara (ta väl hand om) den. ³⁶Maten ska lagras i landet för de sju åren av hungersnöd, som ska komma i Egyptens land, så att landet inte går under genom hungersnöden."
     ³⁷Detta (förslag) syntes gott i faraos ögon och i hans tjänares ögon. ³⁸Farao sa till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
     ³⁹Farao sa till Josef: "Eftersom Gud (Elohim) har visat dig allt detta, finns det ingen lika förståndig och vis person som du. ⁴⁰Du ska råda över mitt hus och i enlighet med dina ord ska allt mitt folk regeras, bara tronen ska vara större än du."

[Josef blir befordrad till den högste ämbetsmannen i Egypten, bara farao själv är högre i rang. Ordagrant: "din mun ska allt mitt folk kyssa", jfr Ps 2:11-12.]

Josef blir satt över hela Egyptens land

Josef blir Egyptens näst högst uppsatte, målning av Lawrence Alma-Tadema, 1874.

⁴¹Vidare sa farao till Josef: "Se jag har satt dig över hela Egyptens land." ⁴²Farao tog sin signetring från sin hand och satte den på Josefs hand och klädde honom i praktfulla kläder av fint linne och satte en guldkedja runt hans hals. [Istället för fängelsekläder får Josef fina linnekläder. Två gånger hade han förlorat sin mantel (1 Mos 37:31; 1 Mos 39:12), nu får han en ny. Istället för fängelsets järnkedjor (Ps 105:18) får han nu kedjor av guld!] ⁴³Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land.

[Ordet avrech är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.]

⁴⁴Farao sa till Josef: "Jag är farao och utan din tillåtelse ska ingen man lyfta upp sin hand eller sin fot i hela Egyptens land." ⁴⁵Farao gav Josef namnet Tsofnat-Paneach [som betyder "uppenbarare av hemligheter"], och till hustru gav han honom Asenat, dotter till prästen Poti-Fera från On [Heliopolis – solstaden, känd för sin tillbedjan av solgudarna Ra och Atum, se Jer 43:13]. Och Josef vandrade ut över Egyptens land.

[Poti-Fera är en längre form av namnet Potifar. De flesta judiska och kristna bibelforskare ser dem som två olika personer, även om en del rabbinska traditioner (Rashi, Rashbam och Alshish) menar att det var samma Potifar (1 Mos 39:4, 20) som fängslade Josef och som var general (1 Mos 39:1), men sedan bytte karriär och blev präst.]

⁴⁶Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i [inspekterade] hela Egyptens land.

[Det finns flera paralleller mellan Josef och Jesus. Josef fick en brud samtidigt som han fortfarande var förkastad av sina egna bröder. Den kristna kyrkan har sedan slutet på Apostlagärningarnas tid bestått mest av hedningar, se Rom 11:25. Jesus var också 30 år när han började sin publika tjänst, se Luk 3:23]

⁴⁷Under de sju överflödande åren gav marken sin gröda i stora mängder. ⁴⁸Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna [nära där människorna bodde]. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han [strategiskt] in i den staden. ⁴⁹Josef lagrade säd som havets sand, enorma mängder, tills det inte längre var möjligt att hålla räkning på (bokföra) allting för det var så stora mängder (bokstavligt utan siffror, omöjligt att räkna).

[En del språkvetare tror att Josef uppfann det första alfabetet, i syfte att förenkla bokföring över alla grödor som skulle förvaras. Fram till den här tiden användes skriftspråk i form av hieroglyfer, vilket Josef säkerligen fick lära sig när han togs i tjänst hos farao. Men om det är så att Josef istället uppfann alfabetet så var det detta som Mose fick lära sig under sina år i faraos palats, så att han sedan hade ett skriftspråk med alfabetets bokstäver när han under ökenvandringen skrev ner de fem Moseböckerna.]

⁵⁰Till Josef föddes två söner innan hungeråren kom, som Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On [Heliopolis], födde åt honom. ⁵¹Josef gav sin förstfödda namnet Manasse (hebr. Menasheh): "För Gud har fått mig att glömma (hebr. nashah) min träldom och min fars hus." [Namnet Manasse betyder "få att glömma".] ⁵²Den andra gav han namnet Efraim: "För Gud har gjort mig fruktsam i mina bedrövelsers land." [Namnet Efraim betyder "dubbel frukt".]

[Guds ordning är först Manasse, sedan Efraim. Först måste vi "glömma" och komma över det som varit, förräderiet, de falska anklagelserna, fängelset och den orättfärdiga behandlingen innan vi kan bära frukt. Istället för att söka hämnd, måste vi förlåta våra bröder och föda "Manasse", se Fil 4:8.]

⁵³De sju överflödande åren som var i Egyptens land tog slut, ⁵⁴och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd. ⁵⁵När hela Egypten svalt, ropade folket till farao efter bröd, och farao sa till alla egyptier: "Gå till Josef och det han säger till er, gör det."
     ⁵⁶Hungersnöden var över hela jorden. Men Josef öppnade upp alla förrådshus och sålde till egyptierna. Hungersnöden var svår i Egyptens land. ⁵⁷Hela världen kom till Egypten, till Josef, för att köpa säd eftersom hungersnöden var svår i hela världen.

Tillbaka upp

---

Matt 26:47-68

Med svärd och påkar

I natten kommer Judas och en stor skara med svärd och påkar för att gripa Jesus.

©FreeBibleImages.org

⁴⁷Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] beväpnade med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste. ⁴⁸Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken, och sagt: "Den som jag hälsar genom att kyssa är det, grip honom." ⁴⁹På en gång gick Judas fram till Jesus, och sa: "Var hälsad (med glädje), rabbi (min lärare)", och kysste honom intensivt.
     ⁵⁰Jesus sa till honom: "Min kamrat, du är här av en anledning ..."

[Meningen är inte fullständig, det är en "aposiopesis". I stället för att skriva "du är här av en anledning – gör vad du ska göra" eller "gör det inte" förstärks bilden för läsaren. Det kan också vara ett sätt att visa på att samtalet avbryts och man kommer fram för att gripa Jesus.
    Här används inte heller det vanliga ordet för vän och ömsesidig vänskap, gr. philos, utan hetairos som kan översättas med kamrat eller kompanjon. Ordet användes också inom judendomen för någon som var kvalificerad att vara en religiös lärare, men ännu inte var officiellt ordinerad. Att Jesus använder detta ord här kan visa på en utsträckt hand, Jesus vill vara vän, men vänskapen behöver bekräftas. De två andra gångerna ordet används i Nya testamentet är Matt 20:13 och Matt 22:12. I båda dessa verser visar det sig att den andra parten har onda intentioner.]

Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom.

Petrus drar sitt svärd.

©FreeBibleImages.org

⁵¹En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd. Han gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.

[Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen inte på örat utan på halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Läkaren Lukas beskriver också hur han helas av Jesus, se Luk 22:51. Att det bara är Johannes som nämner namnen på de inblandade, kan bero på att han skriver sitt evangelium när Petrus redan är död. De övriga evangelieförfattarna måste vara försiktigare. De vill inte utlämna Petrus namn eftersom det kunde få juridiska följder för honom.]

⁵²Då sa Jesus till honom: "Lägg tillbaka ditt svärd. Alla som drar svärd ska dödas med svärd. ⁵³Tror du inte att om jag bad min Fader skulle han genast skicka mer än tolv legioner änglar till min hjälp? [En legion var den romerska militärens högsta enhet på omkring 6 000 soldater. Tolv legioner motsvarar alltså ett antal på minst 72 000 änglar, se Apg 10.] ⁵⁴Men hur skulle då Skrifterna kunna uppfyllas som säger att detta måste hända?" [Jes 53; Dan 9:26; Sak 12-13]

⁵⁵I samma stund sa Jesus till folkskaran: "Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig. ⁵⁶Men allt detta har hänt för att profeternas skrifter skulle uppfyllas." Då övergav alla lärjungarna honom och flydde.

Falska anklagelser
⁵⁷[Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna, var helt eller delvis samlat hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se vers 3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse, bara om vittnen kom och begärde att få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom och man behövde även vittnesmål mot Jesus.]

De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kaifas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats. ⁵⁸Petrus följde efter på avstånd, ända till översteprästens innergård. Där satte han sig bland tjänarna [både husets tjänare och tempelvakter som nyss varit med och gripit Jesus] för att se slutet.

[Även Johannes var i Kaifas hus. Det var han som hade talat med tjänsteflickan som vaktade porten som då släppt in Petrus, se Joh 18:15-27.]

⁵⁹Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden, ⁶⁰men de lyckades inte trots att många falska vittnen trädde fram. Till sist trädde två män fram ⁶¹som sa: "Han har sagt att han kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar."
    

Översteprästernas dom: "Han är skyldig!" Målning av Nikolaj Ge.

⁶²Då reste sig översteprästen och frågade: "Ska du inte svara? Vad är det dessa män anklagar dig för?" ⁶³Men Jesus var tyst [Jes 53:7]. Översteprästen sa: "Jag uppmanar dig under ed inför den levande Gudens namn, säg oss om du är den Smorde (Messias), Guds Son."
     ⁶⁴Jesus svarade: "Du har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta ska ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens skyar."

⁶⁵Då slet översteprästen sönder sina kläder.

[Att slita sönder sina kläder var det judiska uttrycket för att visa häftig sorg eller fasa, se 1 Mos 37:29, 34; 2 Kung 18:37; 19:1; Jer 41:5; Apg 14:14. Här används det generella grekiska ordet för kläder, himation. I pluralformen beskriver det ofta både de innersta kläderna, tunikan, och manteln som var ytterplagget. Utifrån Mark 14:63 förstår vi att det här syftar på de två tunikorna som välbärgade personer bar, se Mark 6:9. Ordet "slita sönder" förstärker att det var en dramatisk scen. Översteprästen tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina båda tunikor någon decimeter. Torah förbjöd översteprästen att riva sönder sina kläder för privat sorg, se 3 Mos 10:6; 21:10. Dock verkar detta vara tillåtet då han agerade som en domare och uttryckte sin förskräckelse över en hädelse som yttrats i hans närvaro.]

Han sa: "Han har hädat. Vad behöver vi nu ha fler vittnen till? Ni har nu själva hört hädelsen. ⁶⁶Vad säger ni?"
    De [översteprästerna som var samlade i Stora rådet] svarade: "Han förtjänar döden." ⁶⁷Sedan spottade de honom i ansiktet [ett uttryck för det största förakt] och slog honom, och några gav honom örfilar ⁶⁸och sa: "Profetera för oss, den Smorde (Messias, Kristus)! Vem var det som slog dig?"

Tillbaka upp