Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - onsdag 30/12

Joel 2, Upp 20:1-15

Joel 2

En nära förestående Herrens dag

En gräshoppsliknande armé från norr
1[Om Joel är en tidig profet så kan det här handla om varning för en assyrisk invasion. Assyrierna var kända som vildsinta krigare och de uppvisade en nyskapande militär skicklighet som hjälpte dem att utöka sitt territorium.]

Blås i shofar (vädurshorn) i Sion [tempelberget i Jerusalem]!
    Låt larmet ljuda på mitt heliga berg!

Låt alla landets invånare darra (skaka, bäva),
    för Herrens (Jahvehs) dag kommer,
den är verkligen nära.
     2En dag av mörker och dysterhet,
    en dag med moln och tjockt mörker
som sprider sig som svärta över bergen.
    Ett stort och mäktigt folk,
från urtiden har aldrig något varit som detta
    och ska inte bli igen härefter, från generation till generation.

3Framför dem slukar (äter) en eld
    och bakom dem flammar eldslågor.
Framför dem är landet som Edens trädgård
    och efter dem är det en öde vildmark,
    ingenting undgår dem (allt utan undantag fördärvas där de drar fram).
4De ger intryck av att vara som hästar,
    och de springer som ryttare.

[Här ser profeten något som han inte kan förklara med ord från den då kända världen, därför beskriver han istället det han ser och liknar det vid dåtidens begrepp. Kanske ser han moderna stridsvagnar, men exakt vad det är han försöker beskriva vet vi inte. Att det stora och mäktiga folket är någon slags armé är dock helt klart.]

5Som ljudet av vagnar
    hoppar de på bergstopparna,
som knastrande eldslågor slukar stubbar,
    som ett mäktigt folk uppställt (ordnat i rader) till strid.

6Inför dem har människorna ångest,
    allas ansikten blir askgrå.
7De springer som mäktiga stridsmän;
    de bestiger en mur som en soldat.
Var och en rör sig, marscherar på sin givna bana
    och viker inte av från sin väg.
8Den ene tränger inte den andre.
    Var och en går sin egen väg.
De rusar genom vapnen (försvaret)
    utan att ta skada eller låta sig hindras.
9De rusar in i staden,
    de springer på murarna,
de klättrar upp i husen
    och kommer genom fönstren som tjuvar.

10Framför dem skakar (häver sig) marken [som en jordbävning],
    himmelen darrar,
solen och månen förmörkas,
    stjärnorna drar tillbaka sitt sken.
11Herren (Jahveh) ger (upphäver) sin röst
    framför sin armé.
Hans läger (hans armé) är mycket stort,
    mäktig är den som utför hans ord [utför Herrens befallning].
För stor är Herrens (Jahvehs) dag,
    mycket skrämmande.
Vem kan uthärda (överleva) den?

Omvänd er
12Och även nu förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh) [som en bekräftelse på att Herrens dag är nära, se vers 1-11]:

Vänd om [vänd/omvänd er] till mig av (i) hela ert hjärta, i fasta och i gråt och i klagan (sorg; jämrande klagosång).

13Riv sönder ert hjärta,
    inte [bara] era kläder,
och vänd om till Herren (Jahveh) er Gud (Elohim),
för han är nådig och barmhärtig,
    sen till vrede och stor i (överflödande av) nåd (omsorgsfull kärlek) –
    och han avstår från (sorg-tröstar – hebr. nacham) det onda.
[Citat från 2 Mos 34:6, efter händelserna med guldkalven.]
14Vem vet, kanske han ändrar sig (vänder om)
    och låter välsignelsen vara kvar till matoffer och dryckesoffer åt Herren (Jahveh) er Gud (Elohim).

[Frågeställningen "vem vet" ifrågasätter inte om Gud skulle vara nådefull och förlåta synder när man omvänder sig – det gör han, hela Joels bok andas hopp. Namnet Joel betyder "Jahveh är Gud". Det är dock upp till Guds vishet och allmakt att bestämma om domen ska verkställas, skjutas upp eller tas bort. Syndens konsekvenser kan ibland ha gått så långt att Gud i sin godhet måste döma vissa områden.]

15Blås i shofar (horn) i Sion [för att samla till en helig sammankomst]!
    Påbjud en fasta!
    Kungör en högtidssamling!
16Samla folket,
    helga församlingen,
kalla samman de äldste,
    samla de små barnen,
    också dem som fortfarande ammas.
Må brudgummen komma ut ur sin kammare och bruden ut ur sin bröllopsbaldakin (brudkammare, sänghimmel).

[Enligt den judiska traditionen behövde brudparet inte delta i den dagliga bönen på sin bröllopsdag. I detta andliga nödläge uppmanar Joel att det inte finns några undantag, alla måste komma.]

17Må prästerna, Herrens tjänare, gråta mellan förhuset och altaret och säga:
    "Herre (Jahveh), skona ditt folk och låt inte din arvedel hånas och bli ett ordspråk (talesätt) bland hednafolken. Varför skulle man få säga bland folken: 'Var är nu deras Gud (Elohim)?' "

[På prästernas förgård stod brännofferaltaret, och knappt tio meter framför det stod förhuset som ledde in i själva tempelbyggnaden, se 1 Kung 6:3. Nöden är så stor i landet att det inte finns något kvar att offra, se vers 14. Vända mot det heliga templet uppmanas nu prästerna att offra sina tårar i djup ånger och genuin omvändelse.]

Herrens svar
18Då greps Herren (Jahveh) av nitälskan (iver, hänfördhet) för sitt land,
    och medömkan med sitt folk.

[Nitälskan beskriver samma starka känsla av kärlek och avund som en make känner då någon försöker förföra hans hustru. Israel liknas ofta vid Herrens hustru, se Jes 54:5.]

19Herren (Jahveh) svarade sitt folk:

Se, jag sänder er säd, vin och olja,
    ni ska bli helt mättade.
Jag ska aldrig mer tillåta
    att ni blir skymfade bland hednafolken.

20Men jag ska undanröja inkräktaren från norr långt bort från er,
    ja, jag ska förvisa honom till ett torrt och öde land,
hans förtrupp till det östra havet [Döda havet]
    och hans eftertrupp till det västra havet [Medelhavet].
Hans odör ska stiga upp,
    ja, stanken från honom ska spridas.

För han har gjort stora ting.
     21Frukta inte du land,
    var glad och fröjda dig,
för Herren (Jahveh) har gjort stora ting.
     22Frukta inte, ni markens djur,
    för öknens betesmarker har spirat (grönskat),
träden bär sin frukt;
    fikonträdet och vinstocken skördar sin styrka.
    [Grödan har återhämtat sig så att allting på nytt bär riklig skörd.]
23Var glada, ni Sions [Jerusalems] barn,
    och fröjda er i Herren (Jahveh) er Gud (Elohim).
För han ger er tidigt regn (höstregn, en lärare – hebr. moreh)
    för ert välstånd (rättfärdighet),
ja, han ska ta ner regn åt dig,
    tidigt regn (höstregn) [som vattnar sådden]
    och sent regn (vårregn) [som gör att det blir rik frukt] som förut.

[Det efterlängtade regnet gör att torkan i landet, som är underförstådd i Joel 1:17, tar slut. Marken kan få återhämta sig efter gräshoppsinvasionen. Höstregnen gör att fröna börjar gro och vårregnen kommer före skörden och gör att kornen sväller så det blir en stor skörd. Det hebreiska ordet för höstregn är moreh och kan betyda både höstregn och lärare. Anledningen till den dubbla betydelsen finns i ordets rot jarah som har att göra med att "skjuta ut något". Ett moln "skjuter ut" regndroppar mot marken och en lärare "skjuter ut ord" till sina elever. På samma sätt som regnet vattnar jorden vattnar läraren lyssnarens hjärtas jordmån, jämför Jesu undervisning om såningsmannen i Matt 13:3-10. Paulus tar som exempel hur Apollos var en lärare som "vattnade", men Gud står för växten, se 1 Kor 3:6.]

24Tröskplatsen ska bli full av säd
    och kärlen ska flöda över med nytt vin och frisk olja.

25Jag ska kompensera dig för de år som
    gräshopporna åt upp era skördar,
        den unga gräshoppan (hebr. jeleq),
        den förtärande gräshoppan (hebr. chasil)
        och den bitande gräshoppan (hebr. gazam),
min stora armé som jag har sänt ibland er.

26Ni ska äta rikligt och bli mätta
    och prisa Herrens er Guds (Jahveh Elohims) namn,
    som har handlat så underbart (utfört dessa under) med er.
Aldrig mer ska mitt folk behöva skämmas.

27Då ska ni veta att jag är i Israel.
    Ja, jag är Herren er Gud (Jahveh Elohim),
    det finns ingen annan.
Aldrig mer ska mitt folk behöva skämmas.

Guds Ande utgjuten
28Efter detta [Guds välsignelse över landet Israel och befrielsen från det norra riket, se vers 18-27] ska jag utgjuta min Ande över allt kött [över alla människor utan hänsyn till ålder, kön eller ställning]:
Era söner och döttrar ska profetera (tala inspirerat av Gud).
Era gamla män ska ha drömmar.
Era unga män ska se profetiska syner.
29Även över tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta min Ande.

[Denna profetia började uppfyllas i Apg 2:16-21, och kommer helt att uppfyllas då Jesus regerar i tusenårsriket.]
30Jag ska visa (producera) tecken (spektakulära förändringar) i himlen (skyn) och på jorden.
    Blod, eld och rökpelare [på jorden, detta betecknar krig].
31Solen ska vändas i mörker och månen i blod [bli röd som blod.]
    Detta ska ske innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda dagen.
32Och det ska ske att var och en som kallar på (åkallar) Herrens (Jahvehs) namn [inbjuder och ropar på honom]
    ska bli räddad (frälst; ska undkomma). [Jer 33:3; Apg 2:21; Rom 10:13]
För på Sions berg [tempelberget] och i Jerusalem
    ska finnas en räddad skara (de som undkommer; en kvarleva) [ska finnas befrielse och en utväg],
    precis som Herren (Jahveh) har sagt (lovat),
och bland de överlevande [bland kvarlevan ska de finnas]
    som Herren (Jahveh) kallar [ska inbjuda och ropa på].

Upp 20:1-15

Satan binds i 1 000 år
1[Det finns flera paralleller mellan följande tre verser och kapitel 12:
  • Där kastades draken ner på jorden, se Upp 12:9, 12, här kastas han ner från jorden till avgrunden.
  • Där var det för en kort tid, här är det en lång tid.
  • Då betydde hans fall fasa för jordens invånare, se Upp 12:12, här betyder det frihet.
Kapitel 12 och 20 ramar in drakens aktivitet som beskrivs mellan dessa kapitel. I kapitel 12 introduceras hans verksamhet, och i kapitel 20 avslutas den. I ett större perspektiv introduceras ormen i Bibelns tredje kapitel, se 1 Mos 3. Här, i Bibelns tredje kapitel från slutet, förgörs han.]

Sedan såg jag (och jag såg) en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. [När den femte ängeln blåste i sin basun öppnades avgrundens brunn, se Upp 9:1-2. Nu stängs den.] 2Han grep draken, den gamle ormen [1 Mos 3:15] som är djävulen och Satan [samma titel som i Upp 12:9], och band honom för tusen år. [Mark 3:27] 3Sedan kastade ängeln honom i avgrunden som stängdes och förseglades över honom. Detta för att han inte mer skulle förleda folken förrän de tusen åren nått sitt slut. Efter de åren ska han släppas lös för en kort tid.

[Versen indikerar att draken ska försvinna i två steg, den slutgiltiga domen beskrivs i vers 7-10. Det kan vara svårt att förstå varför Satan ännu en gång ska släppas lös. En förklaring kan vara att Satans dom följer samma mönster som de ogudaktiga människornas dom. När de dör hamnar de i dödsriket (gr. Hades, hebr. Sheol) som är en temporär plats. Därifrån kommer de att bli lösta en kort tid för att stå inför den vita tronen, dömas av Jesus och sedan kastas i den brinnande sjön, se vers 11-15. På motsvarande sätt skickas den ogudaktiga ormen till avgrunden, friges en kort stund för att till sist dömas och kastas i den brinnande eldsjön, se vers 9-10.]

Martyrernas uppståndelse
4[Martyrerna, som Johannes sett under altaret när det femte sigillet bröts, ställde en fråga: "Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?", se Upp 6:10-11. Den frågan får nu sitt svar och fullbordan.]

Sedan såg jag (och jag såg) troner, och de som satt på dem fick rätt att döma (kan också översättas "ett domslut gavs dem"). Jag såg själarna [se Upp 6:9-11] av dem som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörd [eftersom de vittnade om Jesus] och [bekände sig till och talade] Guds ord. De hade inte tillbett vilddjuret och dess bild eller tagit emot märket på sin panna eller sin hand. De levde och regerade med den Smorde [kungen] (Messias, Kristus) i tusen år.

[Dessa troende som inte tog vilddjurets märke och fick lida martyrdöden har nu uppstått och blivit upprättade. De får nu regera tillsammans med Jesus. I striden i Upp 19:19-21 förgjordes armén, men det finns många andra människor på jorden, se Upp 20:7.]

5Men de andra döda levde inte förrän de tusen åren hade gått. [De ogudaktiga, se vers 11-15.] Detta är den första uppståndelsen. 6Salig (lycklig, välsignad) och helig (avskild för tjänst) är den som har del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden [att bli kastad i eldsjön, se vers 14] ingen makt, utan de ska vara präster till Gud och den Smorde (Messias, Kristus), och regera med honom i tusen år.

[En period på tusen år nämns sex gånger, se vers 2, 3, 4, 5, 6, 7. Ofta används ordet millennium, från latinets mille annum (tusen år), för denna tidsperiod. Utifrån profetior i GT om ett fridsrike, och föregående verser där Jesus kommer på en vit häst, se Upp 19:11-15, verkar det vara en period då Jesus regerar på jorden. Det blir en tid då skapelsen upprättas, se Rom 8:20-22. Lamm och vargar ska bo tillsammans, se Jes 11:6. Det är ett fridsrike där svärd smids till plogbillar, se Jes 2:4. Dock är det inte en helt fullkomlig värld:
  • Människor kommer fortfarande att dö: "Den som dör vid hundra års ålder kallas fortfarande ung", se Jes 65:20. Paulus gör det klart att "Jesus måste vara kung och regera tills han har lagt alla sina fiender under sina fötter, den sista fienden som utplånas är döden", se 1 Kor 15:25-26. Det är först efter den sista striden med djävulen som jorden renas i eld och en ny himmel och en ny jord kommer, se 2 Pet 3:10-13. Det är först efter den nya himlen och den nya jorden som "döden inte finns mer", se Upp 21:4.
  • Även om Jesus tillsammans med de troende regerar här på jorden, krävs det domar, se vers 4. Jesus regerar, men många böjer sig motvilligt för hans vilja eftersom de i slutet av perioden gör uppror, se vers 7-9.
Denna syn att Jesus kommer före millenniet kallas premillennialism och är den vanligaste tolkningen. I amillennialismen (det grekiska prefixet a betyder inte) tolkas tusenårsriket som en symbolisk tid. Under 1800-talet, då många trodde på människans egen förmåga att förändra världen, växte postmillennialismen fram där man tänker att Jesus kommer först efter tusenårsriket med en ny himmel och en ny jord, fram till dess har församlingen regerat på jorden under tusen år medan Jesus är i himlen.]

Satans slutgiltiga dom
7[Nu återupptas temat från vers 3.]

När de tusen åren har nått sitt slut ska Satan släppas ut ur sitt fängelse. 8Han ska gå ut för att förleda folken vid jordens fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till striden. Deras antal är som havets sand.

[Gog och Magog för tankarna till Hesekiels profetia om ett anfall från en fiende från norr. Det leds av en ond kung "Gog" vars land är "Magog", se Hes 37-38; 1 Mos 10:2. Gud griper in och fienden blir fullständigt besegrad. Efter kriget blir Israel upprättat och ett nytt tempel byggs, se Hes 40-48. Talvärdet för de hebreiska namnen Gog och Magog är 12 resp. 52. Frasen "Gog och Magog" är på hebreiska Gog v´magog och talvärdet är 70 (12 + 6 + 52). Detta förstärker kopplingen till hela världen och de 70 folkslagen i 1 Mos 10.]

9De drog upp över hela jordens vidd och omringade de heligas läger och den älskade staden [Jerusalem]. Men eld kom ner från himlen och förtärde dem.

[På samma sätt som striden i kapitel 19 inte blev någon stor strid, är slaget över på en gång. Eld från himlen har också en betydelse av att bekräfta profetorden, se 2 Kung 1:10-12; Hes 38:22.]

10Djävulen som hade förlett dem kastades sedan i sjön av eld och svavel där också vilddjuret [från havet, se Upp 13:1-10] och den falske profeten [vilddjuret från jorden, se Upp 13:11-18, redan] är [Upp 19:20]. Där ska de plågas dag och natt i evigheters evighet.

[Alla ondskans krafter som introducerades en och en har nu blivit besegrade en och en i omvänd ordning. Ännu ett kiastiskt drag i Uppenbarelseboken.

Draken introduceras, se Upp 12.
    De två vilddjuren träder fram, se Upp 13.
        Babylon, den prostituerade kvinnan, beskrivs, se Upp 14-16.
        Babylon förgörs, se Upp 17:1-19:10.
    De två vilddjuren kastas i eldsjön, se Upp 19:11-21.
Draken kastas i eldsjön, se Upp 20:1-10.

Scenen är nu redo för en ny värld!]

Den stora vita tronen

En konstnärs bild av den stora vita tronen.

11Sedan såg jag (och jag såg) en stor vit tron och honom som satt på den, och jorden och himlen (skyn) flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem.

[Det grekiska ordet ouranos översätts till både himmel och sky, sammanhanget avgör betydelsen. Här kan det antingen betyda jorden och dess sky eller hela himlen och universum. Nu bereds plats för "en ny himmel och en ny jord", se Upp 21:1.]

12Sedan såg jag (och jag såg) de döda, både stora och små [gamla och unga, rika och fattiga – alla människor], stå inför tronen. Sedan öppnades böcker, och en annan bok (skriftrulle) öppnades – livets bok. [I brevet till Sardes ges löftet om att ha sitt namn i denna bok, se Upp 3:5. Daniel nämner den också, se Dan 12:1-2.] De döda dömdes (separerades, åtskildes) efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar [Matt 25:31-32]. 13Havet gav tillbaka de döda som fanns i det, och döden och Hades (dödsriket) gav tillbaka de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. 14Döden och Hades (dödsriket) kastades i eldsjön. Eldsjön är den andra döden. 15Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i den brinnande sjön.





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)