Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - söndag 14/12

Jona 3, Upp 5:1-14


Jona 3

Den andra kallelsen
1Herrens (Jahvehs) ord [profetiska budskap] kom till Jona för andra gången: 2"Res dig upp och gå till Nineve [Mosul i dagens Irak], den stora staden, och ropa (hebr. qara) [predika] mot den, det som jag talat till dig."

[Vers 1-3a är snarlik Jona 1:1-3, med en stor skillnad – Jonas respons. I den första kallelsen flydde han till Tarshish, i den andra går han till Nineve. Den nästan ordagranna upprepningen visar också Herrens vilja att nå Nineve med den profetiska varningen. Gud gör det yttersta för att ge alla människor möjlighet till omvändelse, trots hans egen profets olydnad. Det finns flera paralleller i dessa två episoder. I båda fallen är Jona bland hedningar (sjömännen på båten och invånarna i Nineve). I båda berättelserna återges dialoger och många detaljer, hedningarna gensvarar på profetens ord, deras ledare (kaptenen och kungen) deltar aktivt i omvändelsen och Gud räddar dem. Sorgligt nog verkar Jona vid båda tillfällena oengagerad, frånvarande och ovillig att lyda Gud.]

Jona går till Nineve
3Så Jona steg upp och gick till Nineve [ca 800 km, mer än en månads vandring] i enlighet med Herrens (Jahvehs) ord. [Den här gången lyder han, förra gången Jona reste sig (Jona 1:2) var det för att fly till Tarshish] Nineve var en mycket stor stad inför Gud (Elohim), det tog tre dagar att gå igenom den.

[Uttrycket att vandra runt den eller genom den, uppfattas ofta som en färgstark beskrivning av stadens enorma storlek. Men såväl arkeologins fynd liksom historiker som Strabo beskriver att staden var enorm, betydligt större än Babylon, med en yttre omkrets på ca 80–90 km! Det betyder i så fall att det rent konkret tog tre dagar att vandra runt staden. Den inre stadsmuren var 12 kilometer lång och som mest menar arkeologerna idag att det har bott ca 200 000 människor i staden, alltså ännu fler än Jona anger. Jona besökte den något decennium innan staden blev som allra störst under kung Sanheribs styre (704-681 f.Kr.), se 2 Kung 18:13; 2 Krön 32; Jes 37:37.]

4Och Jona började gå in i staden en dagsresa och han proklamerade och sa: "Om fyrtio dagar ska Nineve omstörtas (förvandlas – hebr. hafach)."

[Det hebreiska ordet beskriver hur något vänds upp och ner och blir helt förändrat som i Ps 66:6 där hav blir torr mark. Det används om hur städerna Sodom och Gomorra omstörtades och förgjordes, se 1 Mos 19:21. Ordvalet är intressant och betydelsen varierar beroende på om det är staden eller folket som avses. Samma ord används när Samuel profeterar hur Herrens Ande ska komma över Saul och han ska bli förvandlad, se 1 Sam 10:6. Om folket inte omvänder sig blir betydelsen att Gud dömer staden och den omstörtas, se vers 10. Om folket däremot omvänder sig blir betydelsen att staden "vänds om" och det sker en reformation och de börjar göra gott istället för ont och får erfara Guds nåd, se Jona 4:2.]

Folket gensvarar
5Så Nineves invånare trodde på Gud (Elohim) [de litade på att budskapet var sant]. Och de utropade (utlyste – hebr. qara) en fasta och satte sig i säcktyg från den störste bland dem till den minsta av dem. 6Och ordet (nyheten) nådde Nineves kung. Då reste han sig från sin tron. Och han tog av sig sin mantel. Och han täckte sig med säcktyg. Sedan satte han sig i aska. [Aska är en symbol för sorg, se Job 2:8; Jer 6:26.] 7Och han gav upp ett klagorop (ropade, jämrade sig) [som när man ropar i stor nöd, se 2 Mos 2:23]. Och kungen och hans stormän förkunnade ett påbud i Nineve som sa:
"Ingen människa, djur, boskap [större djur som kor och hästar] eller småboskap (får, getter), ska äta någonting. De ska inte beta eller dricka. 8Ja, täck er i säcktyg, människa och boskap. Och ropa till Gud med kraft. Och var man ska vända om från sin onda väg, ja, från den orättfärdighet (grymt våld och all slags orätt – hebr. chamas) som de begår [ordagrant: som finns i deras händer].

[Tack vare arkeologin vet man att folk från det här området och den här tidsperioden också hade sin boskap, speciellt hästar, att delta i en fasta. Det förekom också att man rakade hästarnas manar i samband med detta.]

9Vem vet om Gud (Elohim) då vänder om och ångrar sig (känner sorg över detta – hebr. nachum), ja, vänder om från sin brinnande vrede, så att vi inte går under."
10Och Gud (Elohim) såg vad de [invånarna i Nineve] gjorde, ja, att de vände om från sin onda väg (syndfulla livsstil). Då ångrade (sorg-tröstade – hebr. nacham) Gud (Elohim) det onda [domen att förgöra staden, se vers 4] som han sagt att han skulle göra dem – ja, han gjorde det inte.

[Ordet för att "ångra" (hebr. nacham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordets ursprung har att göra med att "andas djupt", och därmed fysiskt visa känsla av sorg, medkänsla eller tröst. Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst (därav översättningen med det sammansatta ordet "sorg-trösta"). Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot, se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Jesus valde att verka utifrån Kapernaum (Jes 9:1; Matt 4:13), som på hebreiska är Kfar Nachum – ordagrant "tröstens by"!]

Solförmörkelse 763 f.Kr.
Den 15 juni 763 f.Kr. inträffade en total solförmörkelse över Nineve. Den finns dokumenterad i den assyriska historien och brukar kallas Bur-Sagale-förmörkelsen. Bur-Sagale var ståthållare i Guzana och omnämns i texten. Solförmörkelsen inträffade strax före middagstid i norra Assyrien. Assyrierna betraktade solförmörkelser som ett övernaturligt tecken på gudomlig dom. Det tolkades som ett tecken på en förestående olycka eller att kungen skulle störtas. Jona nämns i samband med Jerobeam II som regerade 786-746 f.Kr. (2 Kung 14:25) vilket passar in i tiden för solförmörkelsen. I den assyriska historien är perioden 785-745 f.Kr. en speciell tid som brukar kallas "tiden av stagnation". Det var en tid då Assyrien inte gick ut i krig lika ofta som man gjort tidigare. Det var annars vanligt att gå ut i krig varje år. Detta skulle kunna ha att göra med att nationen har omvänt sig. Drygt 60 år senare under Sanheribs styre (704-681 f.Kr.) blir Nineve landets huvudstad (den tidigare var Assur). Detta bekräftas också i Bibelns berättelse, se Jes 37:37.


Upp 5:1-14

Bokrullen och Lammet

©Ted Larson

1Sedan såg jag (och jag såg) en bokrulle i högra handen på honom som satt på tronen. [Johannes såg boken ligga i Guds öppna hand. Att det är den högra handen beskriver makt och auktoritet över dess innehåll.] Bokrullen hade text på båda sidor och var förseglad med sju sigill.

[I vanliga fall skrev man bara på en sida. Att bokrullen hade text på båda sidorna beskriver att inget mer kan läggas till, den är fulländad. Utifrån sammanhanget gäller texten världens framtid och Guds frälsningshistoria fram till dess avslutning. Här finns beskrivningen om hur Guds rike ska råda på jorden.

Bokrullen, förseglingar och templet för också tankarna till lagen om återlösare som beskrivs i 3 Mos 25. Det finns ett exempel på hela denna process i Jer 32. Mitt under en belägring av Jerusalem, av Babylons kung Nebukadnessar, får Jeremia ett ord från Herren att återköpa en bit mark från sin kusin. Denna konkreta profetiska handling visar på framtidshopp. Det kommer att bli fred. Marken kommer att köpas tillbaka och få sin rätta ägare. Inför vittnens närvaro nedtecknades exakt samma köpekontrakt på två papyrusark. Båda rullades ihop, den ena förseglades med sigill medan den andra förblev öppen så att den kunde läsas. Vid en konflikt om ett landområde kunde en präst bryta sigillen, öppna originalhandlingen, och avgöra tvisten.
    Jesus är domaren som kan återlösa jorden som just nu är "belägrad". Paulus beskriver hur hela skapelsen ligger under förgängelsen, men en dag ska bli återlöst, se Rom 8:19-23.]


Bokrulle med sju sigill.

2Sedan såg jag (och jag såg) en väldig (mäktig, stark) ängel som ropade med hög röst: "Vem är värdig att öppna bokrullen och bryta dess sigill?" 3Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden [Hades, de dödas plats] kunde öppna bokrullen eller se in i den.

[Den som kan se dess innehåll kan förutse och skapa framtiden och därmed påverka historien. Ingen i hela universum, inget väsen i himlen, ingen nu levande på jorden eller någon som har levt var värdig.]

4Jag [Johannes] grät högt för att det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen eller se in i den. 5Då sa en av de [tjugofyra] äldste till mig: "Gråt inte! Se, Lejonet av Juda stam [1 Mos 49:9-10], Davids rotskott [Jes 11:1, 10], har segrat (triumferat). Han kan öppna bokrullen och bryta de sju sigillen."

[I synen i förra kapitlet fram till nu har Gud Fadern på tronen, den helige Ande och allt skapat tydligt framträtt. Nu kommer crescendot i synen – Lejonet av Juda stam och Davids rotskott. Två välkända messianska uttryck från Gamla testamentet. Jakob profeterade i 1 Mos 49:10 över Juda: "Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga." Nu slår denna profetia in, se även Jesu släkttavla i Matt 1:2 och Luk 3:33.]

Lammet som var slaktat
6Sedan såg jag (och jag såg) ett Lamm [en årsgammal bagge] som stod i mitten, mellan tronen och de fyra varelserna och de [tjugofyra] äldste.

[I föregående vers "hör" Johannes om ett lejon som har segrat, se vers 5. När han nu på nytt ser är det i stället ett lamm som visar sig. Följande tre beskrivningar gör det helt klart att det är den uppståndne Jesus som Johannes får se manifesterad centralt i mitten av tronrummet.]

Det såg ut som om det hade blivit slaktat,
    hade sju horn [en symbol för fullkomlig styrka och makt]
    och sju ögon [allseende], som är Guds sju andar utsända över hela jorden.

[De sju andarna är troligtvis en symbol på den helige Ande som är fullkomlig, se Upp 1:4. Tidigare i Upp 4:5 såg Johannes de sju andarna som sju brinnande facklor nära Gud Fadern på tronen. Samme helige Ande syns nu nära det slaktade lammet – Guds Son.]

7Lammet gick fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen. 8När han tagit bokrullen, föll de fyra varelserna och de tjugofyra äldste ner inför Lammet. Var och en hade en harpa och skålar av guld fulla med rökelse, som är de heligas böner. [En ängel lyfter sedan upp dessa på altaret, se Upp 8:3.] 9Och de sjöng en ny sång:
"Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill,
    för du har blivit slaktad,
och med ditt blod har du friköpt människor åt Gud
    av alla stammar
    och språk
    och länder (folk, folkgrupper)
    och folk (folkslag, etniciteter).
    [Samma fyra ord återkommer i Upp 7:9 – i omvänd ordning, förutom "stammar".]
10Du har gjort dem till ett kungarike
    och till präster åt vår Gud,
    och de ska regera på jorden."
En oändlig skara
11[Johannes ser ännu en dimension i sin syn och hans perspektiv vidgas ännu mer.]

Sedan såg jag (och jag såg), och jag hörde rösten av många änglar som stod runt omkring (som i en yttre cirkel på alla sidor om) tronen och väsendena och de [tjugofyra] äldste [som stod närmast tronen]. Deras antal var myriaders myriader, och tusen och åter tusen.

[En myriad betecknar det högsta talvärdet i grekiskan som är 10 000, men används också bildligt talat för att beskriva en oräknelig mängd.]

12De sa med hög (stark) röst:
"Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot:
    makten [gr. dynamis – kraften och kapaciteten att utföra Guds gärningar]
        och rikedom
        och vishet
    och kraft [gr. ischys – förmåga, styrka att genomföra Guds gärningar]

    och ära (pris, aktning, respekt)
    och härlighet (ära, lovprisning)
    och lov (lovord, lovprisning)."

[Dessa sju substantiv är samlade under en bestämd artikel i grekiskan, vilket gör att de bildar en enhet. Talet sju står för fulländning och fullkomlighet och det förstärker innebörden av att Jesu död på korset är det fullkomliga priset. Han är värd all tillbedjan! Tre av dessa substantiv uttryckte de tjugofyra äldste i sin lovprisning – dock i denna ordning: härligheten, äran och makten, se Upp 4:11. Här följer nu ett crescendo i lovprisningen:]

13Allt skapat (varje skapad varelse som finns) i himlen och på jorden och under jorden och på havet, ja, allt det (alla de) som finns i dem hörde jag säga:
"Honom som sitter på tronen [Fadern]
    och Lammet [Jesus]
tillhör
    lovet (lovordet, lovprisningen),
    och äran (priset, aktningen, respekten)
    och härligheten (äran, lovprisningen)
    och väldet (herraväldet; kratos – kraften att regera, makten att styra)
i evigheternas evigheter."
14De fyra väsendena [Upp 4:6-11] sa: "Amen" (det är sant, låt det ske).

De äldste [Upp 4:4] föll ner och tillbad.

[I detta crescendo av lovprisning prisar hela skapelsen Fadern och Sonen. I ett kiastiskt mönster ramas kapitel 4-5 in med en beskrivning av hur de fyra väsendena och de tjugofyra äldste tillber.]






Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)