³De visa [Ords 11:30] ska skina som himlens ljus [solen och stjärnorna], och de som leder de många till rättfärdighet ska stråla som stjärnorna i evigheters evighet.

⁴Men du, Daniel, bevara dessa ord (skriv inte mer nu, ordagrant "avsluta orden") och försegla denna skrift till ändens tid. Många ska röra sig fram och tillbaka [kan syfta på ökat resande, eller att många ska söka i boken], och kunskapen ska bli stor. [Amos 8:12]

⁵När jag, Daniel, såg upp, se, då stod det två andra där, en på flodens ena strand och en på den andra stranden. ⁶En av dem frågade mannen som stod klädd i linnekläder ovanför flodens vatten:

"Hur länge ska dessa märkliga ting pågå [innan slutet kommer]?" [Hur länge ska vedermödan, den här svåra tiden som inte haft sin like på den här jorden, pågå, se vers 1.]

⁷Jag lyssnade till mannen som stod klädd i linnekläder ovanför flodens vatten, och han lyfte sin högra och sin vänstra hand mot himlen och svor vid honom som lever för evigt: "Efter en tid och tider och en halv tid [3,5 år], när det heliga folkets makt är krossad, då ska allt detta fullbordas." [Dan 7:25]

[Vem är mannen i linnekläder? Det är troligtvis samma person som bara Daniel såg som beskrivs i inledningen till denna sista syn, se Dan 10:5-7. Troligtvis är det Jesus som Daniel får se där och som nu står ovan vattnet och talar. Här finns även en koppling till hur Guds Ande svävade över vattnet och Gud talade vid tidens början, se 1 Mos 1:1-3.]

⁸Jag hörde det men förstod inte, så jag frågade: "Min herre (hebr. adon), vad blir slutet på allt detta?"

⁹Då sa han [ängeln]: Gå, Daniel, för dessa ord ska vara stängda och förseglade fram till ändens tid.

¹⁰Många ska bli renade och vita och luttrade, men de ogudaktiga ska utöva sin ogudaktighet. Ingen ogudaktig ska förstå detta, men de förståndiga ska förstå det.

Från den tid då det dagliga offret avskaffas och förödelsens styggelse ställs upp ska det gå 1 290 dagar.

[Nu ges fler detaljer om historiens sista händelser. Den stora vedermödan börjar när Antikrist avskaffar slaktoffer och matoffer, se Dan 9:27 och sätter upp något avskyvärt i ett framtida tempel i Jerusalem. Jesus nämner att detta ska ske strax innan han kommer tillbaka, se Matt 24:15. Antiochos IV reste upp ett Zeusaltare, se Dan 11:31. Exakt vad det "avskyvärda" är som Antikrist kommer att sätta upp är inte klart, men det kommer att göra att det dagliga offret inte fortsätter, och templet blir ödelagt. I Dan 12:7 och Dan 7:25 har tiden 3,5 år (som motsvarar 42 månader) angetts. Räknar man med 30 dagars månad så blir det 1 260 dagar. Det antalet nämns i Uppenbarelseboken synonymt med 3,5 år och 42 månader, se Upp 11:2; 11:3; 12:6; 12:14; 13:5. Här i vers 11 nämns nu ett nytt tal 1 290. Det är 1 260 + 30 dagar. Det verkar som att något viktigt kommer att ske en månad efter det att vedermödan har avslutats.]

¹²Salig är den som håller ut och når fram till 1 335 dagar.

[Ännu ett tal introduceras nu. Välsignad är den som längtar efter och når 1 335 dagar. Nu har ytterligare 45 dagar lagts till de 1 290 dagarna som nämns i vers 11. Utgår man från 1 260 dagar så är det ytterligare 75 dagar, vilket motsvarar 2,5 månader. Det syftar på något positivt, kanske festmåltiden i himlen eller hur Messias etablerar tusenårsriket, se Upp 19:9; 20:4-6.]

¹³Men gå nu vidare till slutet. [Var trogen resten av ditt liv.] Sedan du har vilat ska du stå upp och få din lott vid dagarnas [den här tidsålderns] slut."

[Det sista ordet är ordagrant jamin med "n" på slutet. Det tolkas oftast som jamim för dagar, men kan också betyda "högra hand". Uttrycket som helhet blir då "i slutet av/änden på den högra handen". Guds högra hand står för Guds kraft och makt. Den högra sidan är den mest ärofyllda platsen och refererar också till Messias, se Matt 22:44; Ps 18:8; Mark 16:19; Ps 110:1; Ef 1:20-21. Daniel var nu närmare 90 år gammal, detta är troligtvis den sista synen innan han fick lämna jordelivet. Löftet om uppståndelsen i vers 2 appliceras nu på Daniel.]

Tillbaka upp

---

Ps 122:1-9

Psalm 122 – Låt oss gå upp till Herrens hus

Detta är den tredje av de femton pilgrimspsalmerna – "de stigande sångerna" (Ps 120-134). Dessa psalmer sjöngs under vandringen upp till de tre stora högtiderna som varje år firades i Jerusalem. Tre av de stigande sångerna tillskrivs David, detta är den första av dem, se även Ps 124 och Ps 131. Tillsammans med Ps 46, Ps 48, Ps 76 och Ps 84 har Ps 122 kallats sånger om Sion. Jerusalem och Sion används som synonymer, där Sion ofta syftar på den andliga aspekten – templet och Guds närvaro, medan Jerusalem oftare är själva staden – Israels huvudstad, stenarna, husen och folket som bor där. Det som är unikt för denna psalm är dess fokus på staden Jerusalem.
    Det hebreiska namnet är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen "-ajim" indikerar detta. Dual-formen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här finns även aspekten av två städer, det himmelska och det jordiska Jerusalem. I antika egyptiska källor kallas staden "Ursalimmu" vilket betyder "fridens fundament/fredens grund".

Författare: David

Struktur: Orden Herre, Jerusalem, hus och frid/fred (shalom) används tre gånger. Psalmen har ett kiastiskt mönster:

A Psalmisten och hans vänner, vers 1-2
  B Jerusalem, vers 3-4
    C Troner för domarna – Davids hus, vers 5
  B Jerusalem, vers 6-7
A Psalmisten och hans vänner, vers 8-9

¹En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]

Av (för) David.

Jag gladdes, när man sa till mig:
    "Låt oss gå upp till Herrens (Jahvehs) hus"
²Våra fötter står
    vid (innanför) dina portar, Jerusalem.

[Psalmen inleds med hur en pilgrim får höra att det är dags att gå upp till en av de tre årliga högtiderna i Jerusalem. På ett ögonblick mellan vers 1 och 2 har målet nåtts och synen av den heliga staden beskrivs.]

³Jerusalem, byggd som en stad
    där husen står tillsammans (sluter sig tätt intill varandra, hus vid hus utan mellanrum).
⁴Dit stammarna går upp,
    Herrens (Jahs) stammar,
som ett vittnesbörd för Israel för att tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna],
    ge sitt tack till Herrens (Jahvehs) namn.

⁵Där har troner satts fram för domarna,
    troner för Davids hus.

⁶Be för Jerusalems frid (shalom, välgång på alla områden);
    må de som älskar dig ha all slags framgång (hebr. shala). [Ps 48:3]
⁷Må frid (shalom, all slags välgång) råda inom (innanför) dina murar,
    och säkerhet (trygghet, överflöd – hebr. shala) i dina palats (fästningar).

[Psalmisten ber (hebr. saalu) för Guds frid (hebr. shalom) och välgång (hebr. salom) över Jerusalem. Sex av de tio orden består av bokstäverna shin och lamed, vilket gör att både visuellt och ljudmässigt betonas frid och fred i bönen.]

⁸För mina bröders och vänners skull vill jag nu tala:
    "Frid (shalom, all slags välsignelse) ska vara hos dig."
⁹För Herrens (Jahvehs) hus skull, vår Gud (Elohim),
    ska jag söka ditt goda.

Tillbaka upp

---

Ords 29:2-4

²När de rättfärdiga regerar (är i auktoritet, har majoritet), gläder sig folket,
    men när den ogudaktige (syndaren, den kriminelle) regerar då suckar (sörjer) folket.

³Den som älskar vishet gläder sin far,
    men den som är med prostituerade slösar hans rikedom.

⁴En kung ger stabilitet till ett land genom rättvisa,
    men den som övertaxerar (ordagrant: ´en man av offergåvor´), han ödelägger det.

Tillbaka upp

---

1 Joh 4:1-21

Från Gud eller världen – sanning eller falskhet
¹[Kristna kallas ofta troende, men det är inte en tro som blint köper allt som sägs med religiösa och andliga termer. Här uppmanar Johannes den troende att inte tro! På samma sätt som det är livsnödvändigt att både andas in och andas ut luft, kan en kristen inte tro på sanningen utan att avvisa lögnen. Det går inte att älska rättfärdighet utan att hata synd. Det går inte att följa det goda om man inte är beredd att fly från det onda, se 1 Tim 6:11; 2 Tim 2:22; 1 Kor 6:18.]

Mina älskade!
Tro inte (lita inte på) varje ande,
    utan pröva (testa) om andarna kommer från Gud [undersök om de är äkta],
för många falska profeter har gått ut i (in i) världen.

²Så här kan ni känna igen [få personlig visshet om] Guds Ande:

Varje ande som bekänner (instämmer med ordet) [Guds ord] att Jesus den Smorde (Messias, Kristus) har kommit i köttet (i mänsklig gestalt) är (har sitt ursprung) från Gud, ³och varje ande som inte bekänner [som förnekar] Jesus är inte från Gud. Det [den anden] är Antikrists ande, som ni har hört ska komma och som redan nu är (finns) i världen.

⁴Ni är från (av) Gud, kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron], och har övervunnit (besegrat) dem [de falska profeterna och Antikrists ande] – för större (mäktigare, förmer) är han [som är] i er än han [som är] i världen.

⁵De är från [tillhör] världen,
    därför talar de utifrån världen [på världens sätt, utifrån ett jordiskt perspektiv]
    och världen lyssnar på dem.

⁶Vi är från [tillhör] Gud.
Den som känner (har en nära personlig relation med) Gud
    lyssnar på oss.
Den som inte är från Gud,
    lyssnar inte på oss.

Så kan vi [alltså] känna igen (skilja mellan) sanningens Ande och villfarelsens ande (den ande som förvillar och leder fel). [Vers 2-6 ramas in med denna fras.]

Gud är kärlek
⁷[Följande sektion (vers 7–21) genomsyras av den kärlek som är osjälvisk, utgivande och rättfärdig. Ordet kärlek (gr. agape) och att älska (gr. agapao) förekommer här 27 gånger av brevets totalt 43 gånger.]

Mina älskade!
Låt oss (vi borde) älska varandra [osjälviskt och utgivande],
    för kärleken kommer från Gud.
Den [var och en] som älskar är född av Gud
    och känner [har en personlig relation med] Gud.
⁸Den som inte älskar [osjälviskt och utgivande]
    känner inte [har inte personligen lärt känna] Gud,

för Gud är kärlek [osjälvisk, utgivande och rättfärdig kärlek – gr. agape].
[Denna fras av Johannes – "kärlekens apostel" – återfinns bara här och i vers 16.]

⁹Så (genom/i detta) uppenbarades Guds kärlek till oss:
    att Gud sände (ordagrant: har sänt) sin ende (sin enfödde) [helt unike] Son till (in i) världen för att vi skulle leva genom honom.
¹⁰Detta är kärleken (kärleken finns i detta):
    inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss
    och sänt sin Son som försoning för våra synder.

[Guds kärlek (gr. agape) – som är osjälvisk, utgivande och rättfärdig – har sitt ursprung i Gud själv och visar sig konkret genom att han gav sin ende Son, se Joh 3:16.]

¹¹Mina älskade!
Om Gud har älskat oss så [högt],
    då är vi skyldiga att älska varandra [med samma osjälviska och utgivande kärlek].
         ¹²Ingen har någonsin [ännu] sett (skådat; uppmärksamt studerat) Gud!
    Om vi älskar (skulle älska) varandra, då förblir (bor) [lever] Gud i oss,
och hans kärlek är fullkomnad [har steg för steg nått sin fulla mognad och sitt mål] i oss.

¹³Så (genom/i detta) vet vi [genom personlig erfarenhet] att vi förblir i honom och han i oss:
    att han har gett oss av sin Ande [som bor i oss och har sitt ursprung i honom].
¹⁴Och vi har [själva] sett (skådat; uppmärksamt studerat) [Jesus, se 1 Joh 1:1; 4:9-10],
    och vittnar [hela tiden aktivt] om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare (Befriare).
¹⁵Om någon bekänner [skulle instämma och säga samma sak som Guds ord] att Jesus är Guds Son,
    förblir (bor) Gud [ständigt] i honom och han i Gud.
¹⁶Och vi har [personligen] lärt känna och trott (kommit till tro; förtröstat) på den kärlek Gud har till (i, inom) oss.

Gud är kärlek [se vers 8]

och den som förblir (är kvar) [ständigt lever] i kärleken [som är osjälvisk och utgivande], han förblir i Gud och Gud förblir i honom.

¹⁷I detta [att vi är förenade med honom, se vers 16] har [den osjälviskt utgivande] kärleken fullkomnats [steg för steg nått sin fulla mognad och sitt mål, se vers 12] hos oss, så att vi kan ha frimodighet [vara rättframma och möta honom med tillförsikt] på domens dag – för precis [så] som han [Jesus] är, [så] är också vi i den här världen. [1 Joh 3:21; Heb 10:19]

¹⁸Rädsla (fruktan) finns inte i [kan inte samexistera med] kärleken [som är osjälvisk och utgivande], istället kastar (driver) den fullkomliga (mogna) kärleken ut rädslan, eftersom rädslan har att göra med straff (plåga). Men den som fruktar [är rädd för domens dag, se vers 17] har inte fullkomnats (nått sin fulla mognad) i kärleken.

[Jesu efterföljare tillhör honom och behöver inte vara rädda för att möta honom på domens dag, se Joh 5:24. Jesus, som nu sitter på Faderns högra sida i himlen, har redan tagit all synd på sig när han betalade priset på Golgata. Vi blir förlåtna genom att ta emot frälsningens gåva redan nu, här på jorden, se Joh 3:16-17; Apg 2:38; Rom 10:9. Denna förlåtelse och kärlek påverkar också relationerna till människor omkring oss, se 2 Kor 2:14.]

¹⁹Vi älskar [osjälviskt och utgivande – Gud själv, människor och hela hans skapelse, se vers 11 och 20]
    därför att han först har älskat oss.
²⁰Om någon säger (skulle säga): "Jag älskar Gud",
    men hatar (skulle avsky) sin broder, då är han en lögnare.
För den som inte [osjälviskt och utgivande] älskar sin broder som han har sett,
    kan inte älska Gud som han inte har sett.
²¹Och detta bud har vi fått från honom: att den som älskar Gud, han ska (borde) också älska sin broder [Joh 13:34].

Tillbaka upp