Halvbibel - onsdag 26/11
Jes 53
Ett rotskott1[Nu följer den andra nivån i kiasmen som började redan i föregående kapitel. Gåtan som presenterades i Jes 52:13-15 börjar nu få sin förklaring. Vers 1-3 hör tematiskt ihop med vers 7-9. Här används en liknelse om en planta som skjuter skott.]
Vem trodde på vad vi just har hört [att tjänaren skulle bli upphöjd, se Jes 52:13-15]?
För vem var Herrens arm (kraft) uppenbarad (avklädd naken – hebr. galah)?
[I denna vers ställs två frågor. Den första utmanar läsaren att försöka förstå gåtan om hur den lidande tjänaren skulle bli upphöjd som just beskrivits. Här är läsaren subjekt. I den andra frågan är det läsaren som är objektet. Första frågans verb "trodde på" är parallellt med andra frågans "uppenbarad". Det första verbet är aktivt och kräver en respons från den som lyssnar att tro på budskapet. Det andra är passivt, vilket visar att någon annan måste stå för uppenbarelsen. Vårt ansvar är att tro, men å andra sidan, hur kan vi tro om det inte blir uppenbarat? Just denna problematik, från vers 7-8 i detta kapitel, sätter den etiopiske hovmannen ord på i konversationen med Filippus, se Apg 8:30-33.
Även i ordvalet för hur Herrens arm (hans styrka) ska bli "uppenbarad" finns en profetisk föraning om Messias lidande. Ordet uppenbarad (hebr. galah) betyder även att kläs av naken och bli behandlad som en fånge (2 Kung 15:29). Något som uppfylls när Jesus blir avklädd naken, vanhedrad och tillfångatagen (Matt 27:35; Fil 2:7). Herrens arm är också ett uttryck för Guds omnipotens (att han gör vad han vill), men i det ligger också att hans rättfärdighet kräver dom över synden.
Genom "Herrens arm" visar tjänaren sin makt när han dömer synden men samtidigt är beredd att återlösa, rädda och frälsa varje människa från synden. Israel hade inte sett Guds militära kraft användas av tjänaren, Jesus.]
2För han [Guds tjänare, återlösaren] sköt upp inför honom som en späd planta (spädbarn),
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade ingen speciell gestalt eller hög status (kunglig prakt) som fångade vår uppmärksamhet,
inget fantastiskt med hans utseende som gjorde att vi skulle vilja följa honom.
3Han var föraktad (hånad) och övergiven av (var kortvarig och flyktig bland) människor [Ps 39:5],
en man som fick uppleva sorg [fysisk och mental smärta]
och hade personlig erfarenhet av sjukdom (svaghet, och att bli slagen och misshandlad).
Människor vände bort sin blick från honom,
han var föraktad och utan värde i våra ögon.
[Den allmänna opinionen ansåg att han var betydelselös.]
Han tog all vår synd
4[Vers 4-6 är den centrala delen i kiasmen, med vers 5 som höjdpunkt. Här ges uppenbarelsen om att den lidande tjänaren villigt blir en återlösare som betalar det ultimata priset för mänsklighetens synd. En nödvändig förutsättning för att vara en återlösare (hebr. goel), är att det sker villigt och frivilligt, se 3 Mos 25:25; Rut 4:3-10. Meningen börjar med det hebreiska ordet achen som ger eftertryck och betoning.]
Ja (sannerligen), det var våra sjukdomar (svagheter) han lyfte upp (tog på sig) [Matt 8:17],
och våra sorger [fysiska och själsliga smärtor] han bar [som en tung börda, se vers 11b];
och vi – vi såg honom som slagen (straffad),
pinad av Gud (Elohim) [drabbad av Guds straff], och ödmjukad (förödmjukad).
5Han blev genomborrad (sargad) [Ps 22:17] för våra överträdelser [vår öppna rebelliskhet mot Gud],
krossad (nedtyngd) för våra synder (missgärningar, skulder).
Straffet [som vi rättmätigt förtjänar] lades på honom
för att vi skulle få frid (fred; fullständig harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom)
och genom hans sår [sargade kropp]
är (blir) vi helade (läkta, friska) [har både kroppslig och själslig bot kommit till oss].
6Alla har vi gått (vi gick alla) vilse som får,
var och en [av oss] har gått (gick; vände sig till) sin egen väg.
Herren (Jahveh) lät all vår synd (missgärning, orättfärdighet, skuld) [hela vårt straff] läggas på (möta/drabba) honom.
[I hebreiskan står ordagrant: "var och en har gått till sitt eget ansikte", vilket motsvarar uttrycket "att gå dit näsan pekar". Den exakta lydelsen av den sista strofen är: "JHVH har i honom placerat (låtit komma emellan) all vår synd". Synd (hebr. avon), som här står i singular (jfr vers 5), innefattar även alla överträdelser (hebr. pesha), dvs. lagbrott och brist på förmåga att leva upp till Torah – Guds undervisning med alla budord förmedlade genom Mose.]
Offrades som ett lamm
7[Nu följer tre verser som tematiskt hör ihop med vers 1-3. Där förklarades mysteriet med rotskottet, här används bilden av ett lamm som är tyst på väg till slakt. Jesus argumenterade inte mot sina opponenter, se Apg 8:32; Matt 26:63; Mark 14:61; Joh 19:9; 1 Pet 2:23]
Han blev pinad (nedtyngd) och han ödmjukade sig,
han öppnade inte sin mun,
som ett lamm som leds iväg till att slaktas
och som ett får som är tyst framför den som klipper det,
han öppnade inte sin mun.
8Han leddes bort efter en orättvis dom,
men vem begrundar (tänker på; reflekterar över) detta? [Ingen brydde sig.]
Ja, han blev avhuggen [som en gren från ett träd] från de levandes land [han blev dödad],
på grund av mitt [hans eget] folks överträdelse [öppna rebelliskhet mot Gud].
9Hans grav var tänkt bland de ogudaktiga [tillsammans med kriminella, se Matt 27:38],
men med (bland) en rik [i en förmögen mans grav lades han, se Matt 27:57, 60] vid (i) sin död [plural],
eftersom han inte hade begått något orätt
och inget svek fanns i hans mun (han inte talat någon lögn) [1 Pet 2:22].
[Ordet död är plural (ordagrant "i hans dödar")! Pluralformen är ett grammatiskt grepp som markerar att något som är uppenbart singular är extra viktigt, ibland även stort eller mycket, men framförallt oundvikligt. Det saknas alternativ, det går inte att kompromissa eller göra på något annat sätt. Jesus var tvungen att dö för att kunna återlösa oss – det finns inget annat alternativ. Hebreiskan har också flera bottnar, eftersom "död" står i plural blir det samtidigt många dödar, jfr 1 Mos 2:17. Det blir ett profetiskt budskap om att Jesus dör för många – oss alla, hela mänskligheten, varje enskild individ, eftersom han tar på sig många dödar när han dör. Ordet begränsas inte av något antal, därför är det oändligt många dödar, vilket betyder att ingen lämnas utanför. Med andra ord tar Jesus här all död som finns och besegrar den!]
Försoningens gåta löst
10[I detta avslutande stycke, vers 10-12 (som tematiskt hör ihop med Jes 52:13-15) uppenbaras hur det är Guds vilja att hans smorde tjänare blir försoningsoffret. Även om Jesus korsfästes av onda människor var hans död på förhand bestämd av Gud, se Apg 2:22-23. Jesus var ingen martyr och det var inte en olyckshändelse – Jesus var syndoffret för världens synd, se 3 Mos 7:1-10. Jesus inte bara tog vår skuld, utan han blev vår skuld. Till skillnad från skuldoffret (3 Mos 5:14-6:7), övertäckte han inte bara skulden, utan bar bort den, se Joh 1:29.]
Det var Herrens (Jahvehs) vilja att krossa honom [tynga ner honom med världens synd]
– göra honom sjuk (svag).
Om hans liv blir (hans själ gör sig själv till) ett skuldoffer,
ska han se sin säd [andliga ättlingar] (frön) och ett långt liv,
och Herrens (Jahvehs) vilja ska förverkligas genom hans hand.
11Genom det lidande han (hans själ) har utstått [den börda han bar]
får han se [stor frukt; många ättlingar] och blir mättad (belåten; fullständigt tillfreds).
Genom att känna [ha en nära personlig relation med] honom, min tjänare – den Rättfärdige –
ska han ge rättfärdighet åt många – för han bar [som ett lastdjur eller en slav] deras synder (missgärningar, orättfärdighet; skulder, straff).
[Det står "åt många", inte "alla". Det betyder inte att hans återlösning är begränsad. Den gäller alla men på samma sätt som återlösaren (hebr. goel), måste betala för återlösningen frivilligt, är det också helt frivilligt att låta sig bli återlöst. Gud som lever i evighetsperspektivet vet redan i förväg att alla människor inte kommer att välja att låta sig återlösas. Det avspeglas i ordet "många" här.]
12Därför ska jag ge honom hans andel bland de mäktiga (som en kung) [i Gudsriket],
och han ska få vara med och dela bytet med de mäktiga –
för han var beredd att dö,
och blev räknad som en syndare (kriminell, brottsling),
när han bar (lyfte upp) mångas synd (skuld, straff),
och medlade för överträdarna (bad för syndarna) [Luk 23:34].
Jesaja 53 – det förbjudna kapitlet
Ibland kallas Jesaja 53 för "det förbjudna kapitlet" eftersom det inte finns med i planen för sabbatens textläsning. På gudstjänsten under lördagsförmiddagen i synagogan läser man ett stycke från Moseböckerna (Torah-läsning) följt av ett avsnitt från profeterna (den sk. Haftarahläsningen). Detta är en tradition som funnits sedan länge. Torah-läsningen började under Esras tid medan Haftarah-läsningen kom till under mackabeertiden när grekerna förbjöd Torah-läsningen under några år. När Jesus i Matt 4:17 läser ett stycke från profeterna, är det just denna tradition som refereras till. Någon gång efter Jesu död och uppståndelse beslutades att utesluta detta stycke ur läsningen eftersom det orsakade "argumentation och stor förvirring". Idag läser man Jes 51:12-52:12 (48:e veckan – Shoftim) och veckan efter är det Jes 54:1-10 (49:e veckan – Ki Tetze), dvs. man hoppar helt enkelt över Jes 52:13-53:12!
ⓘ Mer om läsplaner inom judisk tradition
1 Pet 4:7-5:14
Tjäna Gud7[Att vara nykter och vaksam är motsatsen till att vara drucken och sovande, se 1 Thess 5:6-8. Uppmaningen till hängiven och förtrolig tillbedjan har en speciell betydelse för Petrus eftersom han somnade då han skulle ha vakat och bett, se Mark 14:37-40.]
kärleken täcker (överskyler) [genom förlåtelse och överseende]9Var gästvänliga [välkomnande och frikostiga gentemot främlingar och gäster] utan att klaga (muttra och gnälla i tysthet), 10precis som var och en [av er] själv [aktivt och villigt] tagit emot en nådegåva [en fri gåva; en begåvning/förmåga från Gud av nåd], när ni [hela tiden] betjänar varandra som goda förvaltare (gr. oikonomoi) av Guds mångfaldiga nåd [enormt vida spektrum av olika nådegåvor och välsignelser].
en mängd [en fullhet/ett överskott av] synder. [Ords 10:12]
11Detta så att Gud förhärligas i allt genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus). Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen (låt det ske så).Om någon talar – ska han tala Guds ord [undervisa i enlighet med Guds ord].
Om någon tjänar – ska han tjäna med den styrka Gud ger (leder, dirigerar).
Prövningar
12Mina älskade, var inte förvånade (överraskade) över det eldprov (den eld som smälter och renar metaller) bland er som sker [för att testa er kvalitet], som om det vore något främmande (konstigt, annorlunda) som händer [just bara] er. 13Nej (tvärtom), precis som när ni delar (deltar i) den Smordes (Messias, Kristi) lidanden, så gläd er (luta er mot nåden) så att ni även vid hans härlighets uppenbarelse kan ha översvallande glädje (jubla i glädje). 14Om ni blir förolämpade (förtalade, hånade, vanärade) på grund av den Smordes (Messias, Kristi) namn [för att bära det namnet dvs. kallas för kristna] är ni saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda), för härlighetens Ande – Guds Ande – vilar över er (ger er en paus; håller er tillbaka och förnyar er). [Vissa handskrifter har också följande text: "Ja, vad gäller dem så blir han smädad, men vad gäller er blir han ärad."]
15För låt inte någon av er lida (se till att ingen av er lider) som
mördare,
eller tjuv,
eller kriminell ("ondgörare", illgärningsman)
eller som en som blandar sig i andras angelägenheter (agerar som en självutnämnd domare; upptagen med att övervaka andra).
16Men om någon får lida som [blir förföljd för att han är en] kristen, ska han inte skämmas, utan [hellre] ära (prisa) Gud i [denna sak – att han anses värdig att lida för] det namnet.
[Det grekiska ordet christianos betyder ordagrant "anhängare till den Smorde" eller transkriberat "Kristusanhängare", se även Apg 11:26; 26:28.]
17För det är [nu rätt] tid att domen påbörjas (har påbörjats) – med (från) Guds hus (hushåll, familj) [Jer 25:29; Hes 9:6; Amos 3:2; Heb 12:6]. Men om den börjar med (från) oss, hur blir då slutet för dem som inte tror (inte lyder; som hela tiden vägrar låta sig övertygas om) Guds glada nyheter (evangelium)? 18Om den rättfärdige knappt (nätt och jämnt) blir frälst (räddad, befriad) – ja, var blir det då av den ogudaktige och syndaren? [Ords 11:31] 19Därför ska också de som lider efter Guds vilja [de som alltid behandlas illa därför att de gör Guds mest önskade vilja] se till att de [ständigt] överlåter sina själar till sin trofaste ("övertygade", se vers 17) Skapare genom att göra gott (det som är rätt).
[De prövningar och lidande som de troende redan fått uppleva (1 Pet 1:7) är bara första steget i Guds dom som kulminerar med domens dag (Dan 12:2; Matt 7:22-29; Upp 20:11-15). Genom historien har förföljelse förädlat och stärkt de troende.]
Ledarskap och ödmjukhet
1[Petrus har just skrivit att Guds dom börjar med Guds hus, se 1 Pet 4:17. Eftersom det kommer tider med förföljelse och prövningar är det viktigt att församlingens ledarskap står fast, se Joh 10:12-14.]
25På samma sätt ska ni som är yngre [unga i ålder eller tron] underordna er (inta en frivillig position av samarbete med) de äldre. [De äldre syftar troligtvis utifrån sammanhanget här på församlingens ledare – de äldste. Petrus kommer säkert ihåg den sista måltiden, hur Jesus klädde sig i ödmjukhet när han bokstavligt band en tjänares handduk kring sig och tvättade lärjungarnas fötter, se Joh 13:4.]Föd (uppfostra, beskydda, led, var herdar för) Guds hjord som är hos er [som ni ansvarar för].
Vaka över dem (gr. episkopeo, jfr Heb 12:15; 1 Tim 3:1), inte av tvång (pliktskyldigt),
utan självmant (villigt).
Inte motiverat av girighet [genom ett felaktigt fokus på de förmåner som tillhör tjänsten],
utan passionerat (hängivet).
3Inte som herrar över (arroganta diktatorer som trycker ner) dem som anförtrotts er (som ni ansvarar över, er lott),
var i stället föredömen för hjorden [var levande exempel på en kristen livsstil som de kan följa].
4Då ska ni, när den högste Herden uppenbaras, krönas med en segerkrans (lagerkrans) av ära (värdighet) som aldrig vissnar.
[När Petrus blev upprättad av Jesus fick han liknande instruktioner av Jesus själv, se Joh 21:15-17.]
Vidare gäller detta er alla [oavsett position]: Klä er i ödmjukhet mot varandra, för [som det står i Ords 3:34]:
"Gud själv står emot de arroganta (högmodiga, översittarna),6Ödmjuka er därför (låt er därför ödmjukas) under Guds mäktiga hand, så att han kan upphöja er i rätt (sinom, lämplig) tid, 7när ni kastat all er oro (ängslan; varje bekymmer) på honom – för han har omsorg om (han bryr sig om det som rör) er. [Ps 55:23]
men ger nåd (favör, välsignelse) till de ödmjuka".
[Ordet för oro, gr. merimna används om världsliga bekymmer som kväver ordet som såningsmannen sår, se Matt 13:22. Verben "ödmjuka" och "kastat" i vers 6 och 7 hör ihop. Vi ödmjukar oss inför Gud genom att kasta våra bekymmer på honom. Att själv försöka bära sin börda är snarare falsk ödmjukhet, vilket inför Gud är högmod. Det grekiska verbet epiripto förekommer förutom här bara i Luk 19:35 där det står att man "kastade" sina mantlar på åsnan som Jesus sedan satt på när han red in i Jerusalem, redo att offras. När vi kastat det som tynger och splittrar oss på Jesus tar han det hela vägen till korsets fullbordade verk. "Kasta" står båda gångerna i tempusformen aorist, något som uttrycker en punktuell, dvs. enstaka och ögonblicklig handling. Har vi en gång kastat all självcentrerad oro på Herren så behöver vi inte ta tillbaka den och kasta den på nytt! Genom att vi ödmjukar oss kommer Gud, när tiden är inne, att leda oss vidare till den position han har tänkt för oss i sitt rike (vers 6), se även Jak 4:10.]
Stå emot djävulen – Jesus har makten
Djävulen liknas vid ett lejon som är hungrigt efter byte. Ett lejon försöker separera sitt byte från flocken och ofta siktar det in sig på ett ensamt eller skadat djur.
upprätta (fullt ut rätta till, återställa; fullkomna, fullända),11Honom tillhör makten (auktoriteten) i evigheters evighet, amen (låt det ske så).
stödja (grundligt plantera; stötta, stabilisera),
styrka ("funktionsförstärka")
[för att få rörlighet och kunna uträtta något på det mest effektiva sättet] och
befästa (stadfästa; lägga en fast grund i) er.
[Fyra verb beskriver hur Gud ger styrka och fasthet i tron. Upprätta (gr. katartizo) används i Matt 4:21 för att beskriva hur trasiga nät lagas. Ordet för att stödja är detsamma som i återgivningen av Jesu personliga uppmaning till Petrus – något som här också uppfylls, se Luk 22:31-32.]
Avslutning
12Jag [Petrus] har skrivit detta korta brev till er genom Silvanus, som jag vet är en trogen broder. Jag har skrivit för att uppmuntra (förmana, vädja till er) och bekräfta (vittna om) att detta [innehållet i detta brev som helhet] är Guds sanna nåd. Stå fasta i den [nåden].
[Silvanus är samma person som Lukas benämner Silas i Apostlagärningarna, se Apg 15:22; 16:25, 40; 17:4; 18:5. Här använder Petrus den latinska formen av hans namn, vilket Paulus också gör, se 2 Kor 1:19; 1 Thess 1:1; 2 Thess 1:1. Han var en erkänd ledare i församlingen i Jerusalem och romersk medborgare, se Apg 15:22, 37. Han reste tillsammans med Paulus på hans andra missionsresa, se Apg 18:5. Han var en trogen medarbetare till både Petrus och Paulus.
Ordvalet "genom Silvanus" brukar betyda att det var den personen som levererade brevet, se Apg 15:23; Rom 16:1-2. Det kan också antyda att Silas hjälpte Petrus att skriva brevet. Detta kan i så fall förklara brevets rika ordförråd och eleganta grekiska stil.
Petrus sammanfattar sitt brev med uppmaningen att stå fasta i nåden. Det finns en fin balans mellan att ta emot nåden genom Jesus, se Heb 1:3, och uppmaningen att också stå kvar i den nåden.]
13Hon [er systerförsamling här] i Babylon [kan vara ett symboliskt namn för Rom], utvald tillsammans med er skickar hälsningar, och det gör också min son (lärjunge) Markus.
[Denna vers kan läsas rent bokstavligt eller tolkas:
- Hon kan syfta på församlingen där Petrus befinner sig eller en speciell kvinna, kanske Petrus hustru.
- Babylon kan vara staden Babylon vid floden Eufrat eller ett kodnamn för Rom.
- Markus kan vara Petrus verkliga son eller hans andliga son.
Den som förespråkar en mer bokstavlig tolkning pekar på att Petrus var gift, se Matt 8:14; 1 Kor 9:5, och det kan referera till hans fru. Petrus hade troligtvis egna barn och kanske en son som hette Markus. I brevets inledning nämns flera verkliga områden, se 1 Pet 1:1. Dock låg det dåtida Babylon i ruiner vid den här tiden, och inga andra källor tyder på att Petrus var där, vilket talar för en symbolisk tolkning.]
14Hälsa varandra med en kärlekens kyss. [Ett uttryck för kärlek, förlåtelse och enhet, gr. philema. Kindkyssen var och är en vanlig hälsningsform i Medelhavsområdet.]
Frid (trygghet, framgång) till er alla som lever i den Smorde (Messias, Kristus).
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- 3. Helbibel
- > 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
