Den rättfärdiges rättfärdighet räddar honom inte den dagen då han inte är rättfärdig [gör uppror och lämnar tron], och den ogudaktiges ogudaktighet leder inte till hans fall om han omvänder sig från sin ogudaktighet. Den rättfärdige kan inte leva genom sin rättfärdighet om han syndar (och missar målet). ¹³Om jag försäkrar liv till den rättfärdige, och han förlitar sig på sin [egen] rättfärdighet [sitt rykte om sig att göra det som är rätt] och börjar handla orätt, då ska ingen av hans rättfärdiga gärningar bli ihågkomna. Han kommer att dö på grund av den orätt han gjort.
     ¹⁴Om jag säger till den gudlöse: "Du kommer att dö", men han vänder om från sin synd och handlar rätt och rättfärdigt:

¹⁵Om han återlämnar det han tagit i pant.
    [Vid lån fick den skuldsatte lämna ifrån sig sin mantel, men den skulle lämnas tillbaka innan solen gick ner, se 2 Mos 22:26.]
Om han ger tillbaka det han stulit (plundrat).
Om han lever efter livets bud (vandrar med Gud) utan att göra det som orätt.

Då ska han verkligen leva, och han ska inte dö. ¹⁶Inga av hans tidigare synder han har begått ska bli ihågkomna och användas mot honom. Han har handlat rätt och rättfärdigt och ska verkligen leva.

Och ditt folks söner säger: "Herrens (Adonais) väg är inte balanserad (rättvis, lika för alla), men deras vägar är inte balanserade (rättvisa, lika för alla)." ¹⁸När den rättfärdige avviker från sin rättfärdighet och begår synd, ska han dö därav. ¹⁹Och när den onde avviker från sin onda väg och gör det som är rätt och rättfärdigt ska han leva därav. ²⁰Ändå säger ni: "Herrens (Adonais) väg är inte balanserad (rättvis, lika för alla). Israels hus – jag ska döma er var och en efter hans väg."

Budskap – kvällen då Jerusalem föll
²¹Och det skedde i det 12:e året [sedan Jojakins exil, se Hes 1:2] av vår fångenskap i den 10:e månaden på den 5:e dagen i månaden, att en som hade flytt från Jerusalem kom till mig och sa: "Staden är slagen." ²²Och Herrens (Jahvehs) hand hade varit över mig kvällen innan han som flydde från Jerusalem kom, och han öppnade min mun mot honom som kom till mig på morgonen, och min mun var öppnad och jag var inte längre stum. [Hes 3:24-27] ²³Herrens (Jahvehs) ord kom till mig. Han sa: ²⁴"Människobarn, de som bebor denna ödelagda mark i Israels land talar och säger: Abraham var en (person, ett hushåll) och han ärvde landet men vi är många, landet har getts oss som arv. ²⁵Säg därför till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Ni äter blod [som är förbjudet att göra, se 3 Mos 19:26] och lyfter upp era ögon till avgudarna och utgjuter blod. Ska ni besitta landet? ²⁶Ni förlitar er på (står, lutar er mot) era svärd, ni gör styggelser och vanärar var och en sin grannes hustru. Ska ni besitta landet?
     ²⁷Så ska du säga till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Så sant jag lever ska de som bor i ruiner (hebr. chorba – av svärd ödelagda platser) dö för svärdet (hebr. cherev), och den som är på det öppna fältet ska jag ge till de vilda djuren för att bli slukad, och de som är i de starka fästena [naturliga bergfästen – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen] och i grottorna ska dö av pest. ²⁸Och jag ska göra landet ännu mer öde och stoltheten över hennes styrka ska försvinna, och Israels berg ska bli öde så att ingen passerar förbi. ²⁹Och de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahveh) när jag har gjort landet helt öde på grund av alla deras styggelser som de har begått.
     ³⁰Och du människobarn, ditt folks söner som talar om dig bakom murarna och i husens dörrar och talar den ene till den andre, var och en till sin bror: Kom, jag ber dig, och hör vilket ord som kommer från Herren (Jahveh), ³¹och kommer till dig så som folket kommer och sitter framför dig som mitt folk och lyssnar till dina ord, men gör dem inte, för med sin mun visar de mycket kärlek [här används ett ord för kärlek (hebr. agav) som betonar lusta och begär], men deras hjärtan går efter (följer) deras girighet (begär, egna önskningar). ³²Och du är för dem som en serenad (kärlekssång), som någon som har en njutbar röst och kan spela väl (är en virtuos) på sitt instrument, så de hör dina ord men de gör dem inte. ³³Och när detta kommer, för se det kommer, då ska de veta (förstå, vara intimt förtrogna med) att en profet har varit ibland dem."

Fåraherdar och får
¹Herrens (Jahvehs) ord kom till mig. Han sa:

²"Människobarn, profetera mot Israels herdar och säg till dem, till herdarna: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Ve er Israels herdar som föder er själva! Ska inte en herde föda fåren? ³Ni äter det feta och klär er med ylle, ni dödar göddjuren men göder inte fåren. ⁴De svaga har ni inte styrkt, inte heller har ni botat det som varit sjukt, och ni har inte bundit upp det som varit brutet. Ni har inte fört tillbaka det som varit vilse och ni har inte letat efter det som varit förlorat [Matt 18:12; Luk 15:4], utan med våld har ni regerat över dem och med stränghet. ⁵De är förskingrade därför att det inte finns någon herde och de har blivit mat åt alla fältets vilda djur och är förskingrade. ⁶Mina får vandrar över alla berg och över alla höga höjder, ja, över hela jordens ansikte är mina får förskingrade, och det finns ingen som söker och ingen som letar.

⁷Därför, ni herdar (hebr. roim) [ledare, kungar, präster, så kallade profeter], hör Herrens (Jahvehs) ord (hebr. et dabar – Ordet):

⁸Så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), lika säkert som mina får har blivit ett byte och mina får har blivit mat åt alla fältets vilda djur eftersom det inte finns någon herde, så letar inte heller mina herdar efter mina får utan herdarna göder sig själva och ger inte mina får mat.

⁹[Vers 7 och 9 är snarlika, men i vers 7 betonas "Ordet" och i vers 9 "herdarna" som står i bestämd form.]

Därför ni herdar (hebr. ha roim – herdarna), hör Herrens (Jahvehs) ord (hebr. dabar):

¹⁰Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Se, jag är emot herdarna och jag ska utkräva mina får ur deras hand och få dem att sluta föda fåren, inte heller ska herdarna göda sig själva längre, och jag ska rädda mina får från deras mun så att de inte blir till mat för dem.

¹¹Detta är vad Herrarnas Herre (Adonai Jahveh, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk) säger: Se, jag själv ska söka efter (ta hand om, vara engagerad i) mina får och leta efter dem (vårda dem). ¹²Som när en herde letar efter sin hjord när han kommer till sina kringspridda får, så ska jag ta hand om mina får. Jag ska rädda dem från alla platser dit de spritts på en molnig, mörk dag. ¹³Jag ska föra ut dem från de främmande folken, och samla in dem från främmande länder. Jag ska föra dem till deras eget land. Jag ska valla (leda, föda) dem på Israels berg, vid bäckarna och de bebodda platserna i landet.
     ¹⁴Jag ska låta dem få äta på goda betesplatser. Israels höga berg ska bli deras betesmark (hem). Där ska de lägga sig i lummiga betesmarker, och de ska äta saftigt bete på Israels berg. ¹⁵Jag ska själv föra mina får ut på bete, och själv göra så att de lägger sig ner [för att vila], förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre. [Ps 23; Jes 40:11]
     ¹⁶Jag ska söka efter de förlorade och föra tillbaka dem som drivits bort (tvingats bort mot sin vilja). Jag ska förbinda de skadade, och stärka de svaga. Men de feta och de starka ska jag förgöra. Jag ska mata dem med dom (rättvisa ska skipas).
     ¹⁷Vad gäller er, mina får, säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk): Jag ska döma mellan får och får, mellan baggar och getter. [Matt 25:32-33] ¹⁸Räcker det inte för er att beta på den bästa betesmarken, måste ni också trampa ner det som är kvar med era fötter? När ni dricker rent vatten, måste ni också grumla det som är kvar genom att trampa med era fötter? ¹⁹Ska mina får behöva äta det ni har trampat ner med era fötter, och dricka det ni smutsat ner med era fötter?
     ²⁰Det är därför som Herrarnas Herre (Adonai Jahveh) säger till dem: Se, jag ska själv döma mellan de feta fåren [förtryckarna] och de magra fåren [de ödmjuka]. ²¹Eftersom ni armbågar er fram och knuffar undan alla svaga, och stångar de svaga fåren och stöter bort dem, ²²därför ska jag rädda mina får, de ska inte längre vara byte. Jag ska döma mellan får och får.
     ²³Jag ska resa upp en herde (en enskild, unik herde – hebr. raah echad) över dem [mina får], och han ska föda dem, nämligen min tjänare David [en förebild av Jesus, se Jes 11:1; Jer 30:9; Hos 3:5; Mika 5:2; Joh 10:14]. Han ska föda (mata, leda och skydda) dem och vara deras herde.

[Den hebreiska texten är: et avi David, ordagrant översatt: "min tjänare alef-tav David." Bokstäverna alef-tav (uttalas "et") är den första och sista bokstaven i hebreiska alfabetet. Detta lilla ord är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är David, är objekt i satsen. Det är intressant att i Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, "alfa och omega", den första och den sista, se även 1 Mos 1:1.]

²⁴Jag, Herren (Jahveh), ska vara deras Gud (Elohim) och min tjänare David ska vara furste bland dem. Jag, Herren (Jahveh), har talat.
     ²⁵Jag ska sluta ett fredsförbund med dem. Jag ska göra slut på vilddjuren i landet, så man kan bo tryggt i öknen och till och med sova i skogarna. ²⁶Jag ska göra dem och området runt mitt berg till en välsignelse. Jag ska låta regn komma i rätt tid, regnskurar som ger välsignelse. ²⁷Markens träd ska bära sin frukt och jorden ska ge sin gröda. De ska leva tryggt i sitt land. När jag bryter sönder deras ok och räddar dem från dem som har förslavat dem, då ska de veta (förstå, inse) att jag är Herren (Jahveh).
     ²⁸Nej, de ska aldrig mer vara ett byte för andra folk, och vilddjuren ska inte längre äta upp dem. De ska bo tryggt och ingen ska hota dem (skrämma dem). [Då Jesus regerar som kung i tusenårsriket, se Jes 60:21; 61:3.] ²⁹Jag ska ge dem planteringar som gör dem berömda [välkända över hela världen]. Aldrig mer ska landet drabbas av hungersnöd. Aldrig mer ska andra folk håna dem.
     ³⁰De ska veta (förstå, inse) att jag, Herren (Jahveh), deras Gud (Elohim), är med dem och att de, Israels hus, är mitt folk, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).

³¹Ja, ni är min flock (mina får),
    flocken (fåren) i min hjord.
Ni är människor (en mänsklig flock) [Ps 95:7; 100:3],
    och jag är er Gud,
förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh)."

Tillbaka upp

---

Ps 113:1-114:8

Psalm 113 – Prisa Herrens namn

Amerikansk prydnadsväggplatta från mitten på 1800-talet för att indikera bönens riktning mot Jerusalem i öst. Centralt står ordet mizrach (מִזְרָח) som betyder öst.

Den tredje av Halleluja-psalmerna (Ps 111-118) och den första i den samling psalmer som kallas "egyptiska Hallel" (Ps 113-118) där Psalm 113-114 sjöngs före påskmåltiden och 115-118 efter måltiden. Dessa sex psalmer sjöngs alltså kvällen före israeliternas uttåg och befrielse från slaveriet i Egypten, och även kvällen före Jesu uttåg (gr. exodus) till himlen, se Luk 9:31.
    Psalmen är väl strukturerad och har tre exakt balanserade strofer, var och en på tre verser. I mitten lyfts psalmens tema fram genom en retorisk fråga: "Vem kan jämföras med Herren vår Gud?" I judiska hem i Europa och USA (väster om Jerusalem) finns ofta vers 3 tillsammans med ordet mizrach (öst) på ett ornament som hänger på den östra väggen i hemmet för att indikera bönens riktning. Seden baseras på Salomos bön (1 Kung 8:33, 44, 48; 2 Krön 6:34) och Daniel som öppnade fönstren mot Jerusalem, se Dan 6:10.

Författare: Okänd

Citeras: En av de psalmer Jesus och lärjungarna sjöng under påsken, se Matt 26:30; Mark 14:26.

Struktur:
1. Halleluja, vers 1a
2. Uppmaning att prisa, vers 1b-4
3. "Vem är som Herren?", vers 5a
4. Prisa Herren, vers 5b-9a
5. Halleluja, vers 9b

¹Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!

Prisa (hebr. halal) Herren (Jahveh), ni hans tjänare,
    prisa Herrens (Jahvehs) namn.
²Låt Herrens (Jahvehs) namn bli välsignat (prisat, låt oss böja oss inför honom),
    nu och för evigt!
³Från solens uppgång (i öster – hebr. mizrach) till dess nedgång ("mot dess ingång", dvs. i väster) [över hela jorden]
    ska Herrens (Jahvehs) namn prisas.
⁴Herren (Jahveh) är högt över alla hednafolk,
    hans härlighet (ära, tyngd, dignitet; mättade gudsnärvaro) sträcker sig högt över himlen.

⁵Vem kan jämföras med Herren (Jahveh),
    vår Gud (Elohim)?

[Fram till och med vers 5a har Herrens personliga namn Jahveh nämnts sex gånger. Nu i psalmens centrala vers kommer crescendot där Gud omnämns den sjunde gången som "vår Gud" (hebr. Elohai). Talet sju står för fullkomlighet. Vers 6-9 beskriver nu vad Gud gör, men använder pronomet "han".]

Han som tronar så högt.
⁶Han som böjer sig ner,
    för att se på himlen och jorden.
⁷Han reser (lyfter) den fattige (ringe) ur stoftet,
    han reser (lyfter) den hjälplöse från dyngan (sophögen, platsen där avfall dumpades).
⁸för att sätta honom bredvid furstar,
    tillsammans med sitt folks furstar. [1 Sam 2:8; Luk 1:52]
⁹Han låter den ofruktsamma bo i hemmet,
    som lycklig mor till barn. [Barnlöshet var en stor skam, se 1 Sam 1:2-20.]

Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!

Psalm 114 – Bäva inför Herren, du jord

Den fjärde av Halleluja-psalmerna (Ps 111-118) och den andra i den samling psalmer som kallas "egyptiska Hallel" (Ps 113-118) där Psalm 113-114 sjöngs före påskmåltiden och 115-118 efter måltiden. Denna glada triumfsång berättar hur Israel tågade ut ur fångenskapen i Egypten.

Författare: Okänd

Citeras: En av de psalmer Jesus och lärjungarna sjöng under påsken, se Matt 26:30; Mark 14:26.

Struktur:
1. När Israel lämnade Egypten, vers 1-2
2. Havet, Jordan, bergen och kullarna, vers 3-4
3. Varför, o hav, Jordan, berg och kullar, vers 5-6
4. Bäva du jord, vers 7-8

¹När Israel lämnade Egypten,
    när Jakobs familj lämnade ett folk med ett främmande språk bakom sig,
²då blev Juda hans heliga,
    Israel hans kungarike.

³Havet såg detta och flydde [när de korsade Röda havet, 2 Mos 14:21].
    Jordan vände tillbaka [när de korsade Jordanfloden, se Jos 3:13, 16].
⁴Bergen hoppade som baggar,
    höjderna som lamm.
    [Kan syfta på jordbävningen när Gud uppenbarade sig på berget Sinai, se 2 Mos 19:18-19.]

⁵Hav, varför flydde du?
    Jordan, varför vek du undan?
⁶Berg, varför hoppade ni som baggar,
    och ni höjder som lamm?
    [Genom dessa frågor förstärks nu slutsatsen som de leder fram till:]

⁷Bäva inför (i närvaro av) Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt),
    du jord, bäva inför Jakobs Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden],
⁸han som förvandlar (då förvandlade och fortfarande förvandlar) klippan till en vattenrik sjö,
    det hårda berget (hårdaste kisel) till en vattenkälla.

[Refererar till händelserna i 2 Mos 17:6 och/eller 4 Mos 20:11, se också 5 Mos 8:15; Ps 78:15, 16, 20. Jesus är klippan och det levande vattnet, se Joh 4:10-14; 1 Kor 10:4.]

Tillbaka upp

---

Ords 27:21-22

²¹Degeln används för [att pröva och förädla] silver och smältugnen för guld,
    på samma sätt prövas en människa genom [sin reaktion på] smickrande tal.

²²Även om du skulle stöta en dåre bland grynen i en mortel,
    skulle hans oförnuft inte lämna honom.

Tillbaka upp

---

Heb 13:1-25

Låt tron bli synlig i era liv

Kom ihåg de troende
¹Förbli i syskonkärleken (håll den ömsesidiga kärleken och omsorgen om varandra levande).

[Att visa omsorg om troende syskon gör att kärleken blir synlig. Här följer två exempel som tar upp gästfrihet och engagemang för de frihetsberövade. Jesus talar även om detta i Matt 25:31-46 och låter oss förstå att det vi gör utför vi egentligen för Herren själv.]

²Glöm inte bort att vara gästvänliga (visa kärlek genom att vara generösa och inbjudande mot främlingen), för genom detta har somliga haft änglar som gäster utan att veta om det. [Flera personer i GT fick möta änglar: Abraham, se 1 Mos 18; Lot, se 1 Mos 19; Gideon, se Dom 6; Simsons far Manoa, se Dom 13.]

³Kom ihåg fångarna [syskonen i tron som sitter bundna i fängelse], som om ni var deras [fastbundna] medfångar, de som misshandlas (plågas, torteras) som om ni själva var i den kroppen (kände deras lidande).

Var inte själviska
⁴[Egoism är kärlekens och omsorgens motsats. Här tar författaren upp två områden där själviskheten orsakar problem: den sexuella moralen (vers 4) och synen på pengar (vers 5-6). Första delen i vers 4 saknar verb och formar en kiasm där adjektiven "hedervärt" och "obefläckad" ramar in sammanhanget. Sedan kommer två substantiv: "äktenskapet" och "sängen", som är ett uttryck för det sexuella samlivet, se Rom 9:10; 13:13. Centralt står "alla", vilket förstärker att både ogifta och gifta ska högakta äktenskapet som är Guds instiftade institution, något som är dyrbart, fint och vackert – ett heligt förbund.]

Hedervärt (ärofyllt, dyrbart)
    ska äktenskapet vara
        bland alla
    och sängen
hållas obefläckad (det sexuella samlivet inom äktenskapet är en fin och ren gåva från Gud),
för sexuellt omoraliska (gr. pornos) och äktenskapsbrytare [som kränker och förvanskar äktenskapet]
    kommer Gud att döma.

⁵Var inte girig (inte penningkär – det grekiska adjektivet afilarguros är sammansatt av tre ord och betyder "inte-älska-silver") till sättet (karaktären), var nöjda med vad ni har (hur er nuvarande situation är). För han [Gud] har själv sagt:

Nej – aldrig [någonsin] ska jag lämna dig (släppa taget om dig, ge upp, låta dig sjunka),
inte [heller] – nej, aldrig [någonsin] ska jag överge dig (lämna dig hjälplös mitt under svåra omständigheter). [5 Mos 31:6, 8]

[Två olika negationer föregår verbet "lämna" och upprepas tillsammans med en tredje negation före verbet "överge" i grekiskan. Detta understryker verkligen att Gud inte ska lämna eller överge oss. Citatet är hämtat från 5 Mos 31:6, 8 där Mose uppmuntrar Josua inför intåget i löfteslandet.]

⁶Därför kan vi frimodigt säga:

Herren är min hjälpare (den som rycker ut för att rädda och betjäna) [Ps 27:1],
    jag ska inte vara rädd (ha ångest, vara förskräckt).
Vad kan en människa göra mig?
[Ps 118:6]

⁷Kom ihåg era ledare som gav er (talade, förklarade) Guds ord. Studera noga (reflektera över) resultatet av deras liv (utgången; hur de fick sluta sina liv), och imitera (kopiera; ta som exempel) deras tro (trofasthet).

[Många av de första församlingsledarna var nu döda – flera hade dött martyrdöden, t.ex. Stefanos och Jakob, se Apg 7:60; 12:2. Ordet "imitera" används även i 2 Thess 3:7, 9 där Paulus tar sig själv, Silvanus och Timoteus som exempel på hur de hade arbetat ideellt i Thessalonike för att inte belasta de troende där ekonomiskt. Johannes använder också samma ord i 3 Joh 1:11 om att följa goda exempel. Han omnämner Gaius, som var trofast och känd för sin osjälviska kärlek, se 3 Joh 1:5-7, och även Demetrius som alla talade väl om, se 3 Joh 1:12.]

⁸Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    [är alltid] densamme –

i går [då Jesus vandrade på jorden och de första ledarna såg honom, se vers 7, men även sedan tidernas begynnelse, se 1 Pet 1:20],
i dag [i vår tid],
och för evigt [i alla tidsåldrar och med evighetens fulla innebörd].

[Jesus är utan början och slut och alltid densamme. Här ges extra tyngd när både hans namn (Jesus) och hans titel (Kristus) används. Det grekiska ordet Christos betyder "den som är smord" eller "den Smorde". Den hebreiska motsvarigheten med samma innebörd är Mashiach (Messias). Israels präster och kungar smordes med olja, så ordet används generellt om en smord präst eller kung som avskilts för tjänst, se 3 Mos 4:5; 1 Sam 10:1, men mer specifikt syftar "den Smorde" på världens Frälsare som ska regera som kung utifrån Jerusalem. Även om hebreiskan inte gör skillnad på små och stora bokstäver gör bibelöversättningar det för att förtydliga vad som åsyftas. Att Jesus är den Messias som Skrifterna (Gamla testamentet) profeterar om visar Nya testamentets författare genom att unisont vittna om honom som "Jesus den Smorde" – vår smorde Konung och Överstepräst. Både människan Jesus – som genom sin jordiske far Josef härstammade från kung David av Juda och genom sin mor Maria från prästsläktet Levi stam – och Jesus, Guds Son, representeras i "den Smorde". Fadern i himlen har utsett och smort sin Son till att en dag bestiga Davids tron här på jorden, se Jes 9:6-7.]

⁹Låt er inte föras bort (ryckas med, bli lurade) av alla slags främmande läror. För det är gott att bli styrkt i sitt hjärta [den inre människan] genom nåd och inte genom [yttre ceremoniella] regler om mat som inte har hjälpt dem som har sysslat med sådant.

¹⁰Vi har ett altare från vilket tabernaklets tjänare inte har rätt att äta. ¹¹Offerdjurens blod bärs in i det allra heligaste av översteprästen som syndoffer, men själva kropparna bränns upp utanför lägret. ¹²Därför, för att helga folket genom sitt eget blod, led (pinades och dödades) även Jesus utanför stadsporten. [Slaktresterna från djuren som offrats i templet kastades utanför lägret (2 Mos 29:14), på samma sätt dödades Jesus på Golgata kors, som låg utanför den dåtida stadsmuren i Jerusalem.]
     ¹³Låt oss gå ut till honom utanför lägret och bära [ordagrant: bärande – dvs. samtidigt som vi bär] hans smälek (skymf, vanära) [den förolämpning, tillrättavisning, förebråelse, beskyllning och ärekränkning som han fick utstå]. [Låt oss lämna betoningen på det yttre och i stället söka oss till Jesus där den inre överlåtelsen leder till verklig förändring.] ¹⁴För här har vi ingen permanent stad, utan vi ser fram emot (söker efter, längtar efter) den som ska komma.
     ¹⁵Genom honom får vi därför ständigt [oavsett omständighet] frambära lovets offer till Gud [ära och upphöja honom med sång] – det är (det vill säga) en frukt från läppar som [med tacksamhet och i full överenskommelse öppet] bekänner [sig till] (bejakar, prisar) hans namn.

¹⁶Men glöm inte att göra gott och dela med er (försumma inte välgörenhet – gr. eupoiia och gemenskap – gr. koinonia) [både när det gäller det materiella och det emotionella], för sådana offer behagar (är välbehagliga inför) Gud. ¹⁷Lyssna på dina andliga ledare och låt dig överbevisas av dem [utifrån Guds ord som de talar], för de vakar ständigt över era själar och ska avlägga räkenskap [för sin trohet till sin kallelse, se Apg 20:28]. Låt dem kunna göra detta [vaka över er] med glädje och inte med tungt hjärta (suckan, klagan), för det skulle inte gagna er. [Ordet "gagna" är ordagrant en ekonomisk term: "att inte betala". Ett andligt ledarskap som ständigt måste oroa sig för en församling, är en dålig investering.]

¹⁸Fortsätt be för (runtomkring – gr. peri) oss [brevets författare och de som finns hos honom]! Vi vet att vi har ett gott samvete, för vi vill göra det rätta (leva ärligt och rätt i allt). ¹⁹Jag vill verkligen uppmana er att göra detta [be för mig], så att jag snart kan få komma tillbaka till er.

[Detta är första gången författaren nämner sig själv i brevet. Han ber om förbön. Det är oklart vad som hindrar författaren från att komma, vers 23 antyder att han är fri att resa.]

²⁰Nu ska fridens Gud som i kraft av ett evigt förbunds blod har återfört fårens store Herde, vår Herre Jesus, tillbaka från de döda, ²¹utrusta er (till tjänst) med allt gott så att ni kan (själva har förmågan att) utföra hans vilja. Hela tiden verkar han i oss, genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), så vi förmår göra det som behagar honom. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen.

Avslutande hälsningar
²²[Som avslutning definierar författaren vad det är han skrivit. Det är både en uppmuntran och ett brev. Ordet för skrivit är grekiska epistello. Det svenska ordet epistel, som beskriver ett brev, kommer härifrån. Avsaknaden av en inledning med avsändare, mottagare och hälsning gör att brevet skiljer sig från andra nytestamentliga och samtida brev. Genren verkar vara en uppmuntrande predikan med en avslutande hälsning. Det kan vara så att författaren i ödmjukhet väljer att inte blanda in sitt eget namn i inledningen.]

Jag ber er, syskon (bröder och systrar i tron), att lyssna tåligt på mina uppmuntrande (uppbyggande) ord, eftersom jag har skrivit kortfattat till er.

[Brevet tar ungefär en timme att läsa. Det är kortfattat i jämförelse med allt vad författaren hade på hjärtat och ville dela. På flera ställen ursäktar han sig för att han inte hinner gå in på alla detaljer, se Heb 5:11; 9:5.]

²³Jag kan berätta för er att vår broder Timoteus har blivit frisläppt. Om han snart kommer hit ska vi besöka er tillsammans. ²⁴Hälsa alla era ledare och alla de heliga. De troende (bröderna och systrarna) som är från Italien hälsar [också] er.

[Det är naturligt att de som ursprungligen var från Rom och Italien hälsade tillbaka till sina vänner, vilket gör att brevet troligtvis var skrivet till Rom. Rubriken på brev är ofta en angivelse om vem brevet är avsett för. Romarbrevet är ju t.ex. skrivet till kristna i Rom. I detta fall avser dock titeln troligen brevets avsändare. Det är judar från någon provins i Romarriket. Efesos är en tänkbar plats. Timoteus rörde sig ofta där och kunde ha blivit fängslad och frigiven.]

²⁵Nåden vare med er alla.

Tillbaka upp