Parallell - söndag 1/2

2 Mos 7-9

---

2 Mos 7-9

¹Herren svarade Mose: "Nu gör jag dig som en gud för farao [för att säga mina ord till honom], och din bror Aron ska bli din profet. ²Du ska tala allt vad jag befaller dig, och din bror Aron ska tala det till farao så att han måste låta israeliterna lämna hans land. ³Men jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas. Trots att jag kommer att göra många övernaturliga tecken och under i Egyptens land, ⁴ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar. ⁵Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut israeliterna från dem."

⁶Mose och Aron gjorde allt som Herren hade befallt dem. ⁷När de talade med farao var Mose 80 år gammal och Aron 83 år.

⁸Herren (Jahveh) talade till Mose och Aron, han sa: ⁹"När farao talar till er: 'Gör ett övernaturligt tecken. [Bevisa er auktoritet.]', ska du säga till Aron: 'Kasta din stav framför farao', så ska den bli en orm (krokodil – hebr. tanin)."

[Ordagrant inleds och avslutas vers 8 med verbet amar, att tala. Detta betonar hur Herren talar med Mose.]

Andra besöket
¹⁰Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm (krokodil – hebr. tanin).

[Tidigare i 2 Mos 4:3 (och i vers 15) används det vanliga ordet för orm (hebr. nachash), här används istället tanin, ett ord som kan vara ett annat ord för orm eller beskriva en krokodil. Ordet används om havsdjuren i 1 Mos 1:21. Intressant är att faraonerna ansågs vara Sobek – krokodilguden, se även Hes 29:3-5.]

¹¹Då kallade farao till sig sina visa män och magiker (trollkarlar), och dessa – de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) – gjorde liknande saker [imiterade Guds mirakler] med hjälp av magi (ockulta krafter). [Enligt judisk tradition hette två av dem Jannes och Jambres, se 2 Tim 3:8.] ¹²Var och en av dem kastade sin stav och de blev till ormar (krokodiler – hebr. tanin), men Arons stav slukade deras stavar. ¹³Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet – hebr. chazaq) och han lyssnade inte till dem, precis som Herren (Jahveh) hade talat.

[Det hebreiska ordet chazaq betyder att "förhärda" och "tillsluta". När det används om hjärtat beskriver det en vilja som är orubblig och hård. Den hebreiska verbformen här anger inte om det är farao själv eller Gud som initierar förhärdandet. Samma öppna skrivsätt används även i 2 Mos 7:22; 8:19; 9:7. Gud känner människans hjärta och kan förutsäga människors agerande, se Jer 17:10. När Mose först kallas berättar Herren att han vet att farao kommer göra motstånd och vägra att släppa israeliterna, se 2 Mos 3:19-20. Han har också berättat att han i slutändan kommer att förhärda faraos hjärta, se 2 Mos 4:21; 7:3.
    Är farao då bara en bricka i Guds spel utan någon egen vilja? Under de tio plågorna framträder ett mönster där det sker ett gradvis förhärdande där farao själv först förhärdar sitt eget hjärta, se 2 Mos 8:15, 32; 9:13. Efter femte plågan sker ett skifte, vid den sjätte plågan står det för första gången att Gud förhärdar faraos hjärta, se 2 Mos 9:34. Vid sjunde plågan förhärdar farao på nytt sitt eget hjärta, men nu verkar han ha passerat en gräns utan återvändo. Från och med åttonde plågan och framåt är det Herren som förhärdar honom ytterligare, se 2 Mos 10:1, 20; 10:27; 11:10.

1. Blod: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 7:22
2. Grodor: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:15
3. Insekter: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 8:19

4. Flugor (skalbaggar): Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:32
5. Boskap dör: Faraos hjärta blev hårt, se 2 Mos 9:7
6. Bölder: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 9:12

7. Hagel och eld: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 9:34
8. Gräshoppor: Herren säger: "Jag har förhärdat faraos hjärta", se 2 Mos 10:1, 20
9. Mörker: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 10:27

10. Den förstföddes död: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 11:10

De nio första plågorna (tecknen) kan grupperas i tre grupper med tre plågor i varje grupp. De följer ett liknande mönster: Vid de två första plågorna varnas farao, medan den tredje plågan (i varje grupp) sker utan varning. Vid de tre första plågorna är det Aron som håller ut sin stav (2 Mos 7:19; 8:6, 17). Den fjärde och femte sänds från Gud (2 Mos 8:21; 9:3). Vid den sjätte plågan använder Mose sina händer och kastar aska i luften (2 Mos 9:10) och i de tre sista sträcker han ut sin hand (2 Mos 9:23; 10:13, 22). Den tionde plågan kommer från Gud, se 2 Mos 12:29.]

De första nio plågorna (7:14-10:29)

Den första plågan – Nilens vatten blir till blod
¹⁴Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Faraos hjärta är hårt (tillslutet). Han vägrar att släppa folket. ¹⁵Gå till farao på morgonen, då han går ut till vattnet, och du ska stå på flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm (hebr. nachash) ska du ha i din hand. [2 Mos 4:3] ¹⁶Du ska säga till honom: 'Herren (Jahveh), hebréernas Gud (Elohim), har sänt mig till dig och säger: Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.

[Här används det hebreiska ordet avad för att "betjäna". Ordet betyder att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärlden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]

¹⁷Detta är vad Herren säger: Genom detta ska du veta att jag är Herren (Jahveh). Se, jag ska slå på vattnet som är i floden med staven i min hand och det ska förvandlas till blod. ¹⁸Fisken som är i floden ska dö och floden ska bli stinkande [av all rutten fisk] och egyptierna ska avsky (tappa tålamodet; tröttas ut av) att dricka flodens vatten.' " [Här används hebr. laa i betydelsen att de blir uttröttade, irriterade och tappar tålamodet på att söka efter rent dricksvatten.]
     ¹⁹Herren sa till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten – över floderna, över dess kanaler, över dess pölar och över allt dess samlade (hebr. miqveh) vatten [dvs. reservoarer, men även mindre kärl] – så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl [allt vatten, både naturligt och uppsamlat, ska bli till blod]."
     ²⁰Mose och Aron gjorde som Herren (Jahveh) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se vers 21, 24.] ²¹Fiskarna som fanns i floden dog och floden stank (luktade och smakade) så illa att egyptierna inte kunde dricka vattnet. Blodet var överallt (i alla slags vatten) över hela Egyptens land.

[Plågorna var riktade "mot alla gudar i Egypten", se 2 Mos 12:12. Egyptierna tillbad fler än 2 000 olika gudar. Eftersom Nilen med sina årliga översvämningar skapade de bördiga förutsättningarna var flera gudar kopplade till just Nilen. Den stora skaparguden Khnum var Nilens beskyddare. Hapi var Nilens ande och guden för flodens årliga översvämning. Han ansvarade för fiskarna, fåglarna och bördigheten i marken runt floden genom översvämningarna. Dessa båda gudar sågs som livets källa, Khnum gav livet och Hapi gav mat och vatten som är förutsättningen för att livet ska bestå. Osiris var underjordens gud och Nilen ansågs vara hans blodflöde.]

²²Men de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster.

Faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem, precis som Herren (Jahveh) hade talat. ²³Farao vände sig om och gick in i sitt hus utan att ens ta någon notis om dem. ²⁴Alla egyptier grävde runt floden efter dricksvatten för de kunde inte dricka vattnet från Nilen. ²⁵Det gick sju fulla dagar efter att Herren (Jahveh) hade slagit Nilen.

[En hel vecka utan drickbart vatten någonstans i hela Egypten påverkade hela samhället. Det fanns säkert vin och andra drycker i förråden som gjorde att man inte var helt utan vätska och det fanns fortfarande mat i landet, men mycket av denna mat krävde vatten för att kunna tillagas. Därför kan vi utgå ifrån att detta blev en vecka som alltmer övergick i svält för folket i landet, både i faraos palats och i alla andra hem. Att plågan varade i sju fulla dagar talar bildligt om att detta är något som kommer att bli komplett, fullbordat och fullföljt. En bild på evigt straff för den som inte vill lyda Guds vilja. Eftersom Gud är långmodig och stor i mildhet ger han fler möjligheter för farao att vända om, innan han slutgiltigt sätter sin plan i verket. Att det blir just tio plågor är också ett tal för Guds fullhet och fullbordan.]

Den andra plågan – grodor
¹Sedan talade Herren (Jahveh) till Mose och sa: Gå till farao och säg till honom: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. ²Men om du vägrar låta dem gå, då ska jag slå (drabba) hela ditt land med grodor.

[Gudinnan Heket associerades med grodorna. Hon ansvarade för barnafödande, skapelse och att spannmålen växte. Som en vattengudinna var fertilitet och särskilt den senare delen av graviditeten och födandet viktiga delar av hennes ansvar. Hon ansågs vara Khnums hustru. Khnum gjorde människan av lera på sin drejskiva och sedan inblåste Heket livsanden i leran innan hon placerade den i kvinnans livmoder. Khnum och Hapi var källan till liv medan Heket var garanten för kommande generationer så att livet inte tar slut.]

³Floden ska krylla av grodor och de ska komma upp (ur floden) och komma in i ditt hus, och komma in i ditt sovrum, och upp i din säng. De ska komma in i dina tjänares hus och i folkets hus in i deras ugnar och upp i deras baktråg. ⁴Grodorna ska klättra upp på dig själv, ditt folk och alla dina tjänare." [Mängder av grodor kommer att krypa omkring på kroppen på alla människor.]
     ⁵Sedan talade Herren (Jahveh) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' " ⁶Då sträckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten och grodorna kom upp och täckte hela landet.
     ⁷Men spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster och fick upp grodor över hela Egyptens land.
     ⁸Då kallade farao på Mose och Aron och sa: "Be till Herren (Jahveh) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahveh)." ⁹Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?" ¹⁰"I morgon", sa han [farao]. Så han [Mose] sa: "Låt det ske i enlighet med ditt ord, så att du ska veta att det finns ingen like till Herren vår Gud (Jahveh Elohim). ¹¹Grodorna ska lämna dig, ditt hus, dina tjänare och ditt folk. De ska bara finnas kvar i Nilen."
     ¹²Efter att Mose och Aron hade gått ut från farao, ropade Mose till Herren (Jahveh) angående grodorna som han hade sänt över farao. ¹³Herren (Jahveh) gjorde i enlighet med Moses ord och grodorna dog från husen, från gårdarna och från fälten. ¹⁴Man samlade ihop dem i trave på trave (många stora högar) och landet stank. [Det luktade vedervärdigt av döda grodor precis överallt.] ¹⁵Men när farao såg lättnaden, förhärdade (tillslöt) han sitt hjärta och lyssnade inte på dem, så som Herren (Jahveh) hade talat.

Den tredje plågan – insekter
¹⁶Herren (Jahveh) talade till Mose: Säg till Aron: Sträck ut din stav och slå stoftet på marken så ska det komma upp insekter (hebr. kenim) [troligtvis knott eller löss; kanske myggor] ur marken i hela Egypten. ¹⁷De gjorde så. Aron sträckte ut sin hand med sin stav och slog stoftet på marken och det kom upp insekter på människor och boskap. Allt stoft på marken blev till insekter över hela Egyptens land.

[Den egyptiske guden Geb var markens gud i Egypten. Nu hade han plötsligt inte kontroll över marken längre när myriader av stickande insekter kom upp ur marken. Man trodde också att Geb kunde behålla dig i graven eller låta dig gå vidare till livet efter detta. Därför var det viktigt att tillbe honom så att man inte blev kvar i graven. Ordet för insekter är pluralformen av hebr. ken. Det kan syfta på knott, löss eller någon annan liten insekt som angriper både människor och djur. Eftersom Aron slår sin stav på markens stoft (hebr. afar) är det troligare att det är knott eller löss, än myggor som ofta kläcks i våtmark. Det var också något speciellt. Myggor var vanligt förekommande, eftersom Nilen varje år svämmade över vilket skapade gynnsamma förhållanden för myggor.]

¹⁸När spåmännen (skrivare, från ordet för penna) försökte göra samma sak och få fram insekter med hjälp av sina hemliga konster, kunde de inte det, de misslyckades. Nu var det fullt med insekter överallt, på både människor och boskap. ¹⁹Spåmännen (skrivare, från ordet för penna) sa till farao: "Detta är Guds (Elohims) finger."

Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem, så som Herren (Jahveh) hade talat.

Den fjärde plågan – flugor (eller skalbaggar)
²⁰Sedan talade Herren (Jahveh) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahveh) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. ²¹Annars, om du inte låter mitt folk gå, ska jag sända flugsvärmar över dig, dina tjänare, ditt folk och in i era hus. Egyptens hus ska bli fulla (så att det fullständigt kryllar) av svärmande flugor till och med i husgrunderna.

[Den egyptiska guden Khepri hade kontrollen över alla insekter, flugor och skalbaggar. Han hade kontroll över skapelsen och han ansågs även så mäktig att han var den som personligen flyttade solen över himlen varje dag.]

²²Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att jag, Herren (Jahveh), är (finns) mitt i landet (på jorden).

[Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]

²³Jag ska göra en åtskillnad mellan mitt folk och ditt folk. I morgon ska detta tecken inträffa. [Farao har dagen på sig att ångra sig, men gör det inte.] ²⁴Herren (Jahveh) gjorde precis så. En massiv flugsvärm kom in i faraos alla hus och in i hans tjänares hus. Hela Egyptens land ruinerades på grund av de enorma flugsvärmarna.
     ²⁵Farao kallade på Mose och Aron och sa: "Gå, offra till er Gud i landet." ²⁶Men Mose svarade: "Det skulle inte vara rätt. De offer som vi har för avsikt att offra till Herren vår Gud (Jahveh Elohim) är en styggelse för egyptierna. Skulle inte egyptierna stena oss om vi offrar vad som är en styggelse för dem? ²⁷Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahveh Elohim) precis som han har instruerat oss."
     ²⁸Farao sa: "Jag ska låta er gå så att ni kan offra till Herren er Gud (Jahveh Elohim) i öknen. Gå bara inte så långt bort. Be för mig."
     ²⁹Mose svarade: "Se, när jag går ut från dig ska jag be till Herren (Jahveh) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket i morgon. Bara farao slutar att handla förnedrande (vara bedräglig, luras – hebr. talal) och vägrar folket gå för att offra till Herren (Jahveh)."

[Det ovanliga ordet för att lura (hebr. talal) har samma rot som ordet tel som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Faraos sätt är som ett grymt skämt där faraos förväntning har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.]

³⁰Därefter gick Mose ut från farao och bad till Herren (Jahveh). ³¹Herren (Jahveh) gjorde precis som Mose hade sagt och tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och från hans folk. Ingenting blev kvar. ³²Men farao förhärdade (tillslöt) sitt hjärta och lät inte folket gå.

Den femte plågan – boskapen insjuknar
¹Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Gå till farao och tala till honom: Detta är vad Herren (Jahveh), hebréernas Gud (Elohim), säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. ²Om du vägrar att låta dem gå och fortsätter att hålla dem kvar, ³se, då ska Herrens (Jahvehs) hand komma över din boskap på fälten, över hästarna, åsnorna, kamelerna, boskapsbesättningar och smådjursflockar. Det ska bli en förödande pest. ⁴Men Herren (Jahveh) ska göra åtskillnad på Israels boskap och Egyptens boskap så att ingenting ska dö som tillhör Israels barn (söner)." [Här gör Gud på nytt skillnad mellan egyptierna och israeliterna, se även 2 Mos 8:22.]

[Den egyptiska gudinnan Hathor var kungens amma, hon var också gudinna med ansvar för kärlek, fertilitet och kvinnor. Hon ansågs även vara den som rensade landet från dem som inte var rätt troende, hedningar i förhållande till den egyptiska gudavärlden. Detta är också en dom mot den religiösa hierarkin där kalvar, kor och oxar tillbads och var högt ansedda.]

⁵Och Herren (Jahveh) satte ut en bestämd tid och sa: "I morgon ska detta äga rum i landet." ⁶Nästa dag gjorde Herren (Jahveh) denna gärning (utförde detta ord). All boskap [hästar, åsnor, kameler, får och getter, se vers 3] i Egypten dog, men av Israels barns boskap dog inte ett enda djur. ⁷När farao frågade hade inte ett enda djur som tillhörde Israels barn (söner) dött.

Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lät inte folket gå.

Den sjätte plågan – bölder
⁸Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn. ⁹Det ska bli fint damm över hela Egyptens land och ska bli som bölder som blommar upp med sår på både människor och djur över hela landet."

[Med denna sjätte plåga tar Herren itu med hela det egyptiska systemet för läkedom. I Egypten grasserade alla upptänkliga sjukdomar och krämpor. Men läkedom handlade inte om medicin utan uteslutande om magi och ockultism. Olika åkommor tillskrevs skilda gudar och gudinnor som antingen kunde förhindra eller förorsaka dessa sjukdomar. Varje åkomma hade sin egen ritual, trolldryck eller amulett för att beveka den specifika guden.
    En av ritualerna för helande var särskilt grym. Den föreskrev att man skulle offra en levande människa som brändes på ett högt altare. Sedan kastade man upp askan i luften och trodde att när den spreds med vinden skulle det ge välsignelse och helande. När Mose tar aska i handen och kastar upp i luften mot himlen framför farao så är det en direkt konfrontation mot denna sed.]

¹⁰Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet. ¹¹Trollkarlarna kunde inte stå framför Mose på grund av bölderna, för de var på trollkarlarna precis som på alla egyptier.

¹²Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta så att han inte lyssnade till dem. Så som Herren (Jahveh) hade talat till Mose [2 Mos 4:21; 7:3].

[Efter den 5:e plågan står det i 2 Mos 9:6 att "all boskap dog". Vilka djur var det då som fick bölder i den 6:e plågan, se 2 Mos 9:10, och vilken boskap är det som tas in från fälten och skyddas från haglet i den 7:e plågan, se 2 Mos 9:20-25? Det finns flera förklaringar.
    Det hebreiska kol, översatt "alla" i 2 Mos 9:6, behöver inte betyda vartenda ett utan också "alla typer". I den grekiska översättningen Septuaginta väljs inte gr. holon, som beskriver varenda en, utan pas som beskriver "alla sorter och olika typer". Betydelsen blir då att den femte plågan med någon form av sjukdom påverkade alla olika sorters boskap som hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter. Denna tolkning stärks av att några verser innan räknas just dessa olika typer av tamboskap upp, se 2 Mos 9:3.
    Bibeln anger inte heller hur lång tid som passerar mellan den femte och sjätte plågan. Om det nu verkligen var varenda en av all boskap som utplånades, kan egyptierna tagit boskap från israeliterna eller köpt från grannländer. Vad gäller haglet i den 7:e plågan varnades "de som fruktade Herren bland faraos tjänare" att ta in sin boskap under tak för att inte dö, se 2 Mos 9:20. Även om Bibeln inte uttryckligen säger det kan dessa gudfruktiga egyptier blivit skonade även tidigare, på samma sätt som israeliterna, när den egyptiska boskapen drabbades av sjukdom redan under den 5:e plågan.]

Den sjunde plågan – hagel och eld
¹³Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahveh), hebréernas Gud (Elohim), säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. ¹⁴Denna gång ska jag sända alla hemsökelser (plågor – hebr. magefa) till ditt hjärta, och till dina tjänare och till ditt folk, så att ni ska veta att det inte finns någon som jag i hela världen. ¹⁵Sannerligen skulle jag nu ha kunnat sträcka ut min hand och slå dig och ditt folk med en pest som hade utplånat dig från jordens yta. ¹⁶Likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam) har jag låtit dig stå [hållit dig vid liv; rest upp dig till ledare] av denna anledning; för att visa dig min makt och för att mitt mäktiga namn ska återberättas (räknas – hebr. safar) över hela jorden. [Rom 9:17] ¹⁷Ändå upphöjer du dig själv över mitt folk genom att inte låta dem gå. ¹⁸Se, i morgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu. ¹⁹Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "
     ²⁰De som fruktade (vördade) Herrens (Jahvehs) ord bland faraos tjänare såg till att hans egna tjänare och boskap tog skydd in i husen, ²¹men de som inte fruktade (vördade) Herrens (Jahvehs) ord lämnade sina tjänare och sin boskap ute på fälten.
     ²²Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet."

[Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon var hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]

²³Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahveh) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahveh) lät hagel falla över Egyptens land. ²⁴Haglet föll tungt med blixtar mitt i haglet. Dess like hade aldrig tidigare skådats över Egypten sedan landet blev till.

[Haglet består av både eld och is. Mirakulöst smälter inte elden isen och isen släcker inte elden. Dessa motsatta krafter verkar tillsammans för att utföra Guds vilja. Den medeltida franska rabbinen Rashi, som skrivit det mest inflytelserika kommentarverket till GT, noterar också hur ordet för himmel (hebr. shamaim) består av två ord: eld (hebr. esh) och vatten (hebr. maim).]

²⁵Haglet slog ner allt som fanns på fälten, både människor och djur, allt i hela Egyptens land. Det slog också ner alla grödor på fälten och bröt sönder alla träd. ²⁶Bara i landet Goshen där Israels barn (söner) bodde, föll inget hagel. [Här gör Gud åter skillnad på egyptier och israeliter.]
     ²⁷Farao kallade på Mose och Aron och sa till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahveh) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda. ²⁸Be till Herren (Jahveh), det räcker med Guds (Elohims) åska och hagel. Jag ska låta er gå. Ni behöver inte stanna längre."
     ²⁹Mose sa till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahveh). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahvehs). ³⁰Men angående dig och dina tjänare vet jag att ni fortfarande inte fruktar (vördar) Herren Gud (Jahveh Elohim)."
     ³¹Linet och kornet var fördärvat, eftersom kornet hade gått i ax och linet stod i blom. ³²Men vetet och speltvetet hade inte fördärvats eftersom det skördas senare. [Av dessa agrara notiser vet vi att detta måste ha ägt rum i månadsskiftet mars/april.]
     ³³Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahveh). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden. ³⁴Men när farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, utökade han sin synd och förhärdade (tillslöt) sitt hjärta, både han och hans tjänare. ³⁵Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels barn (söner) gå, så som Herren (Jahveh) hade talat genom Moses hand.

Tillbaka upp

---