Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - tisdag 11/11

Jes 38, Heb 10:18-39

Jes 38

Herren hör Hiskias bön
1Vid denna tid [omkring 700 f.Kr.] blev Hiskia dödssjuk. Profeten Jesaja, Amots son, kom till honom och sa: "Så säger Herren: Se om ditt hus, för du ska snart dö och kommer inte att tillfriskna."

[Hiskia hade ingen son som kunde ärva tronen, han behövde se om sitt hus och utse en efterträdare. Den politiska situationen var också mycket instabil eftersom den assyriska armén hotade att inta landet.]

2Då vände Hiskia sitt ansikte mot väggen [bort från tjänare, i avskildhet] och bad till Herren (Jahveh). 3Han sa: "Kom ihåg, Herre (Jahveh), hur jag har vandrat inför dig i trohet och med hängivet hjärta och gjort det som är gott i dina ögon." Hiskia började gråta bittert. 4Då kom Herrens (Jahvehs) ord till Jesaja. Han sa: 5"Gå och säg till Hiskia: 'Så säger Herren (Jahveh), din fader Davids Gud (Elohim):
Jag har hört din bön,
    jag har sett dina tårar.
Se, jag ska lägga 15 år till din livstid;
6och rädda dig och denna stad
    ur den assyriske kungens hand.
Jag ska beskydda denna stad.' "

Människans ålder är 120 år
På 1960-talet bekräftade vetenskapen att människans livslängd är biologiskt begränsad till 120 år, se 1 Mos 6:3. I en artikel i tidskriften Nature, 9 november 2000, skriver Hayflick (mannen bakom upptäckten på 1960-talet) att åldrande inte är en sjukdom. Han skriver att även om man hittar botemedel till de vanligaste dödliga sjukdomarna i hög ålder (hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och cancer) skulle det bara kunna förlänga livslängden med uppskattningsvis 15 år.



[Tre år senare får Hiskia en son, Manasse. Han är 12 år när han kommer till tronen, se 2 Kung 20:21; 21:1. Rent sekventiellt så kommer vers 21-22 här mellan vers 6-7, jfr 2 Kung 19:7-8, men i det kiastiska mönstret och strukturen är placeringen inte konstig.]

7[Jesaja svarade:] "Och detta ska vara tecknet för dig från Herren (Jahveh), att Herren (Jahveh) ska göra dessa ting som han har talat. 8Se, jag ska låta skuggan på urtavlan, som har gått ner på Achaz solur, återvända baklänges (gå tillbaka) tio steg." Så återvände solen tio steg, med de steg som den hade gått ner.

9Hiskias, Juda kungs, skrift (hebr. michtav, se Ps 16:1) när han hade blivit sjuk och botades från sin sjukdom:
10Jag sa (tänkte): Vid middagstiden av mina dagar
    ska jag gå till Sheols portar (ingången till underjorden, de dödas plats) [Matt 16:18],
    jag är berövad på resten av mina år.
11Jag sa: Jag ska inte se Herren (Jah – kortformen för Jahveh),
    inte ens Herren (Jah) i de levandes land,
jag ska inte se människor
    mer med världens invånare.
12Min boning är uppryckt
    och bortburen från mig som en herdes tält,
som en vävare [rullar ihop det han vävt] har jag rullat ihop mitt liv. [Job 6:9; 7:6]
    Han [Herren] ska skär ner mig från vävbommen.
    Innan dag blir natt ska du göra slut på mig.
13Ju mer jag gör mig själv lik ett lejon ända till morgonen,
    desto mer bryts alla mina ben,
    från dag till natt ska du göra slut på mig.
14Som en tornseglare, en svala,
    skriar (sluddrar) jag,
    jag muttrar (talar jag lågmält – hebr. hagah) som en duva,
kan inte se uppåt, Herre (Adonai),
    jag är betryckt, var (bli) du min trygghet. [Texten förstärks med ord som liknar fågelläten.]

15Vad ska jag säga?
    Han har talat med mig och han har gjort det,
jag ska gå försiktigt (mjukt)
    alla mina år över bitterheten i min själ.
16Herre (Adonai), av dessa ting lever människan
    och där finns också livet för min ande,
därför upprättar du mig
    och gör mig levande (upprätta min hälsa och låt mig leva)!
17Se, till min frid (shalom) [det har kommit något gott från]
    min bittra bitterhet,
i din kärlek har du befriat mig (min själ)
    från förintelsens bråddjup,
för du har kastat alla mina synder
    bakom din rygg.
18För Sheol (underjorden, de dödas plats) kan inte prisa dig,
    döden kan inte hylla dig,
de som går ner i graven
    kan inte hoppas på din sanning.
19De levande, de levande, de ska prisa dig,
    som jag gör idag.
Barnens fäder
    ska göra din sanning känd (välkänd, intim förtrogen kunskap).
20Herren (Jahveh) är redo att frälsa mig.
    Därför ska jag sjunga sånger till stränginstrument
alla dagar i mitt liv
    i Herrens (Jahvehs) hus.
21Jesaja sa: "Låt dem ta en fikonkaka och lägg den som ett förband (bandage) på bölden och han ska tillfriskna." 22Hiskia frågade: "Vilket är tecknet på att jag ska få gå upp till Herrens (Jahvehs) hus?"

Heb 10:18-39

18Nu när det finns förlåtelse för dessa [synder], finns det inte längre något [behov av] offer för synd.

Uppmuntran och varning – håll fast vid tron
19Därför, syskon (bröder och systrar i tron), har vi frimodighet att gå in [kan vi med rättfram tillförsikt komma in, se 1 Joh 5:14] i det allra heligaste – i [och genom; i kraft av] Jesu blod [den helgade platsen där Jesus sitter vid Faderns högra sida liknas vid tabernaklets innersta rum där de högheliga föremålen förvarades], 20detta då han öppnat (invigt, helgat) en ny (nyslaktad) och levande väg för oss genom förlåten (förhänget) – det vill säga sin kropp (sitt kött). [Draperiet som avskilde det allra heligaste delades mitt itu uppifrån och ner när Jesus dog på korset för vår skull. Endast här förekommer förstärkningen "nyslaktad" i beskrivningen av en ny väg – Jesus utgjorde slaktoffret.]

21När vi nu har en [sådan] stor [underbar] överstepräst över Guds hus:
22Låt oss [då] gå fram [då borde vi träda fram och närma oss Gud, se vers 1] med ett uppriktigt (genuint, sant) hjärta i trons fulla visshet (övertygelse)
    – våra hjärtan har [ju] blivit renade (bestänkta) från ett ont (plågat, tungt) samvete, och kroppen [den yttre människan] har [ju] blivit tvättad med rent vatten.

23Låt oss [då] orubbligt [då borde vi utan att ändra läge eller position ständigt] hålla fast vid (gripa tag i; lägga beslag på; förankra, behålla; helt äga) hoppets bekännelse [så att vi inte förlorar den trosvissa förväntan (2 Kor 3:12) som gör att vi talar i enlighet med Guds vilja]
    – för han som gav (tillkännagav) [det välgrundade] löftet är trofast (trogen, pålitlig).

24Och [ja, eftersom vi nu har en sådan överstepräst, se vers 21] låt oss [då] ge akt [då borde vi ständigt och uppmärksamt tänka] på varandra,
    så att vi motiverar (sporrar, eggar) till kärlek och goda (ärbara) gärningar
25och inte lämnar (överger, försummar) församlingsgemenskapen (de egna sammankomsterna),
    som några har för vana att göra (som är en sed för vissa),
utan i stället uppmuntrar (förmanar, tröstar) [varandra],
    och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig [då Jesus kommer tillbaka för att döma världen].
[I vers 24 har grekiskan substantivet paroxusmos (provokation, uppvigling, tvist, motivation) som kommer från ett verb med innebörden att resa upp, väcka och skärpa. Det används i Apg 15:39 om en skarp konflikt, men har här betydelsen att stimulera, egga och provocera fram kärlek och goda gärningar. Församlingsgemenskapen, gr. episynagoge står i singular och beskriver en grupp som samlas för (ordagrant: samlas på/över, dvs. bygger på) ett bestämt syfte. Ordet kommer från verbet episynago (epi – på; synago – att samla ihop). I vers 22-24 påträffar vi tro, hopp och kärlek – "dessa tre" som utgör det bestående och oföränderliga, se även 1 Kor 13:13. De tre huvudverben i samma stycke finner vi i denna sammanfattning: "låt oss i tro gå fram inför tronen", "låt oss hålla fast vid hoppets bekännelse" och "låt oss tänka på varandra med kärlek". På grund av Jesu försoningsverk kan vi frimodigt närma oss Gud. Det är också viktigt att se att detta inte är frikopplat från mänskliga relationer. Kärleken till Gud måste återspeglas i kärleken till våra medsyskon, annars är den inte äkta.]

26För om vi villigt (frivilligt; med vett och vilja) syndar [gång på gång] efter att ha fått [efter att villigt och aktivt ha tagit emot] kunskapen om sanningen, [då] finns inte längre något offer kring [gr. peri – som rör allt om] synder kvar, 27utan [bara] en säker, fruktansvärd väntan (gr. ekdoche) på en dom och en rasande eld (eldens iver/svartsjuka) [en straffiver] som är på väg att förtära motståndarna [gr. hupenantios – de som sätter sig över och som står emot]. 28Den som förkastar Moses lag [och undervisning från Torah] dör utan förbarmande (medkänslor) på grund av två eller tre vittnen (efter två eller tre vittnesmål/bevis) [enligt 5 Mos 17:6]. 29Hur mycket strängare straff tror ni då inte den förtjänar som har trampat på (föraktat) Guds Son, vanvördat det förbundsblod som har helgat honom, och som förolämpat (smädat, skymfat, kränkt, föraktat, sårat – gr. enubrizo) nådens Ande? 30Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag ska utkräva den, och dessutom: Herren ska döma sitt folk. [5 Mos 32:35-36] 31Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.

[I detta stycke används flera mer ovanliga grekiska ord – bl.a ekdoche (vers 27) hupenantios (vers 27) och enubrizo (vers 29).]

32Kom ihåg [påminn er själva gång på gång om] den första tiden, efter det att ni hade blivit [andligt] upplysta [kommit till tro på Jesus] och stod fasta trots många stora och smärtsamma lidanden. 33Vissa gånger var ni offentligt utpekade (upptagna på världsscenen) och utsatta för glåpord (hån, förakt) och misshandel (satta under hård press), andra gånger delade ni detta med andra som gick igenom samma sak. 34Ni kände (sympatiserade) med dem som satt i fängelse, och ni accepterade med glädje att era tillgångar konfiskerades, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.

[Enligt romersk lag kunde påföljden för vissa brott vara konfiskering av den dömdes tillgångar. Hebreerbrevets läsare har alltså åtalats och bestraffats för sin tro på Jesus.]

35Kasta inte bort (avfärda inte) er frimodighet (övertygelse, tillit, förtröstan), den ger stor belöning. 36Ni behöver nämligen uthållighet (ståndaktighet) [karaktär som står fast även under prövningar] för att kunna göra Guds vilja och få det som är lovat. 37[Det är som profeterna har sagt:]
"För ännu en kort liten (gr. mikros) tid,
    så kommer han som ska komma [Messias],
    och han ska inte dröja.
38Men min rättfärdige ska leva av tro (utifrån förtröstan och tillit),
    och om han drar sig undan (skulle skygga tillbaka) [av rädsla och blygsel och inte vill stå upp för sin övertygelse],
    har min själ ingen glädje (behag) i honom [längre]."

[Fritt citerat från Hab 2:3-4 och Jes 26:20.]

39Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan i stället till dem som tror och vinner sina själar.





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)