Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - onsdag 11/11

Hes 23:1-49, Ps 108:1-14, Ords 27:13, Heb 10:18-39

Hes 23:1-49

Liknelse – två kvinnor
1Herrens (Jahvehs) ord kom till mig. Han sa:

2Människobarn, det var två kvinnor, döttrar till en mor, 3och de ägnade sig åt prostitution i Egypten, de prostituerade sig i sin ungdom och där blev deras sköten genomborrade och deras jungfrubröst krossade. 4Och deras namn var Oholah [Samarien – norra riket], den äldre, och hennes syster Oholiva. Och de blev mina och de födde söner och döttrar. Och deras namn, Samarien är Oholah och Jerusalem är Oholiva. [Oholah betyder 'hennes eget tält' och Oholivah betyder 'tältets kvinna' eller 'tältet är i henne'. Benämningarna används för norra och södra riket.]
     5Och Oholah agerade som sköka när hon var min, och hon var förtjust i sina älskare, Assyriens krigare, 6klädda i blått, ledare och härskare, stiliga unga män allesammans, ryttare ridande på hästar. 7Och hon erbjöd sina skökotjänster över dem, Assyriens utvalda män allesammans, och vemhelst hon blev förtjust i, så orenade hon sig själv med deras avgudar. 8Och hon har inte lämnat sitt skökoväsende som hon förde upp från Egypten, för i hennes ungdom låg de med henne och krossade hennes jungfrubröst och de utgöt sin lust över henne.
     9Därför har jag gett henne i hennes älskares hand i Assyriens hand som hon var förtjust i. 10Dessa blottade hennes nakenhet [Hes 16:37], de tog hennes söner och döttrar och henne slog de med svärd, och hon blev ett talesätt bland kvinnorna, för domen verkställdes över henne. [Samarien, som representerar Nordriket (Israel) fördes i fångenskap år 722 f.Kr. Detta skedde 136 år före Sydriket, med Juda och Jerusalem, som intogs av Babylon 605 f.Kr. och folket fördes bort i exil 586 f.Kr.]
     11Och hennes syster Oholivah [Jerusalem – Sydriket, Juda] såg detta. Ändå var hon mer korrupt i sitt fördärv än hon och i sin prostitution mer än hennes syster var i sin prostitution. 12Hon upptändes av begär mot Assyriens söner – ledare och furstar, perfekt klädda ryttare ridande på hästar, var och en av dem stiliga unga män. 13Och jag såg att hon var orenad, båda tog en (och samma) väg.
     14Men hon [Jerusalem – Juda] växte i sin prostitution, för hon såg män avbildade på väggarna, bilder av kaldéerna porträtterade i rött [Jer 22:14], 15omgjordade med gördlar på sina höfter med hängande turbaner på sina huvuden, alla härförare som såg ut som Babels söner fast de var födda i kaldéernas land. 16Och så snart hon såg dem älskade hon dem och sände budbärare till dem i Kaldéen. [Beskriver Judas försök att alliera sig med Babylon, se 2 Kung 20:12-15; 23:34-24:1.] 17Och Babels söner kom nära henne, till hennes kärlekssäng och de orenade henne med sin lusta, och hon var orenad med dem men hennes själ var avskärmad från dem. 18Hon var avklädd i sin prostitution och blottade sin nakenhet, och min själ avskärmades från henne på samma sätt som min själ avskärmat sig från hennes syster. 19Men hon mångdubblade sin prostitution och kom ihåg sin ungdoms dagar då hon prostituerade sig i Egyptens land. 20Och hon var förtjust i sina älskare, som dem vars kött [könsorgan] är som åsnors kött [könsorgan] och vars sädesvätska är som hästars sädesvätska. [Ordet kött (hebr. basar) används här eufemistiskt (som en omskrivning) för det manliga könsorganet. Se även 3 Mos 15:2; Hes 16:26. Här är hebreiskan väldigt frispråkig och nästintill vulgär.] 21Och du återupplivade din ungdoms oanständighet när de från Egypten smekte ditt sköte och dina ungdomliga bröst.
     22Därför Oholiva, så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Se jag ska resa upp dina älskare mot dig från dem som din själ fjärmat sig från och jag ska föra dem mot dig på alla sidor. 23Babels söner och alla kaldéer, pekodéer och shoéer och qoeer, alla Assyriens söner med dem, utvalda unga män, ståthållare och ledare allesammans, ryktbara hövitsmän ridande på hästar allesammans. 24Och de ska komma mot dig med härar, vagnar och hjul och med en folkhop, de ska ställa sig själva i slagordning mot dig med stridssköldar (hebr. tsinah) och [mindre runda] sköldar (hebr. magen) och hjälmar runt om, och jag ska överlämna domen till dem och de ska döma dig efter deras påbud. 25Och jag ska sätta min avundsjuka mot dig och de ska agera mot dig i raseri, de ska ta bort din näsa och dina öron och det som blir kvar av dig ska falla för svärd. De ska ta dina söner och dina döttrar och det som blir kvar ska slukas av elden. 26De ska ta av dig dina kläder och ta bort dina vackra smycken. 27Och jag ska få din oanständighet att upphöra och din prostitution att tas bort från Egyptens land så att du inte lyfter dina ögon mot dem och inte längre kommer ihåg Egypten.
     28Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Se jag ska ge dig i deras hand som du hatar, i deras hand från vilka din själ har avskärmat sig. 29Och de ska agera med dig i hat och ska ta bort allt ditt arbete och ska lämna dig naken och bar, och din prostitutions nakenhet ska vara avtäckt, både din oanständighet och din prostitution. 30Detta ska göras mot dig därför att du har gått bort efter folkslagen och eftersom du har orenat dig med deras avgudar. 31På din systers väg har du vandrat, därför ska jag ge hennes bägare i din hand. 32Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Du ska dricka din systers bägare som är djup och stor, du ska bli till hån (skratt – hebr. tsechoq) och ett förakt (åtlöje) som är fyllt till brädden. 33Berusning och lidande ska fylla dig, bestörtningens bägare och ödeläggelse med din syster Samariens bägare. 34Du ska dricka den och tömma den och du ska knäcka den i skärvor och ska riva sönder dina bröst [med skärvorna] för jag, jag talar, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).

35Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Eftersom du har glömt bort mig och kastat mig bakom din rygg, därför bär du även din oanständighet och ditt skökoväsende.
     36Och Herren (Jahveh) sa till mig: "Människobarn, ska du döma Oholah och Oholivah [Samarien och Juda]? Berätta för dem deras styggelser. 37För de har begått otukt och blod är på deras händer och med sina avgudar har de begått otukt, och deras söner som de födde åt mig har också avskilts till dem och slukats. 38Dessutom har de gjort detta mot mig, de har vanhelgat min helgedom på samma dag och har vanhelgat mina sabbater. 39Och de har slaktat sina söner till sina avgudar och samma dag har de kommit till min helgedom för att vanhelga den, och detta har de gjort mitt i mitt hus.
     40Och därtill har de [Oholah och Oholiva] sänt efter män som kommer fjärran ifrån, till dem blev en budbärare sänd och de kom. För dem har du [singularis feminin, syftar specifikt på Oholivah (Juda)] tvättat dig och målat dina ögon och klätt dig i smycken, 41och satt dig på en ståtlig bädd med ett bord iordningställt framför den varpå du placerat min rökelse och min olja.
     42Ljudet av en sorglös folkmassa var hos henne. Många av männen som kom från öknen var berusade, de [de båda systrarna – Oholah och Oholiva (Samarien och Juda)] satte armband på sina händer och vackra kronor på sina huvuden. 43Då sa jag om henne som är utnött av prostitution: Fortfarande begår de [nationerna] prostitution med henne – till och med henne! 44Och de gick in till henne som män går in till en sköka, så gick de in till Oholah och Oholivah, de oanständiga kvinnorna. 45Men rättfärdiga män ska döma dem som äktenskapsbrytare blir dömda och som kvinnor som utgjuter blod blir dömda, eftersom de är äktenskapsbrytare och har blod på sina händer.
     46Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): En församling ska föras upp mot dem och de ska ges till skräck och tillspilloges.
     47Och församlingen ska stena dem med stenar och döda dem med sina svärd, de ska slå deras söner och deras döttrar och bränna deras hus i eld.
     48Så ska jag få era oanständigheter att upphöra i landet och alla kvinnor ska undervisas att inte göra efter era oanständigheter. 49Och era oanständigheter ska ges tillbaka över er och ni ska bära era avgudars synder och ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).

Ps 108:1-14

Psalm 108 – Jag ska prisa dig bland folken

Psalmen är sammansatt av två andra psalmer. Vers 1-6 kommer från Ps 57:8-12 och vers 7-14 från Ps 60:7-14.

Författare: David

Struktur:
1. Tack för befrielse, vers 2-5
2. Vädjan till Gud, vers 6-7
3. Förtröstan på befrielse, vers 8-10
4. Bön till Gud, vers 11-13
5. Förtröstan och lovprisning till Gud, vers 14

1En sång, en psalm [sång ackompanjerad på strängar]. Av (för) David.
-
2Mitt hjärta är redo, Gud (Elohim), jag ska sjunga;
    ja, jag ska musicera med hela min ära (tyngd).
3Vakna nevel-lyra (hebr. nevel) [vanligtvis tolvsträngad] och kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [mindre harpa],
    jag ska väcka morgonrodnaden.

[Morgonrodnaden här syftar speciellt på det spektakulära färgspelet när solen går upp över Olivberget öster om Jerusalem och en ny dag gryr. För mer om de olika stränginstrumenten, se Ps 33:2.]

4Jag ska tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig Herre (Jahveh) bland folken,
    jag ska prisa dig bland folkslagen.
5För din nåd (omsorgsfulla kärlek) är stor över himlarna,
    och din sanning når till skyarna.

[Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se 2 Sam 15:20; Ords 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14. Första gången dessa ord nämns tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först.]

6Var upphöjd, Gud (Elohim), över himlarna,
    och din ära ska vara över hela jorden.
7För att dina älskade vänner ska kunna bli befriade,
    fräls med din högra hand och svara mig.
    [Exakt citat från Ps 60:7, förutom justeringen av "oss" till "mig".]

8Gud (Elohim), tala i din helighet, så att jag kan upphöja,
    så att jag kan dela Shechem [nuvarande Nablus i Samarien, se 1 Mos 12:6] och mäta ut Sukkots dal [dalen kring staden Sukkot öster om Jordanfloden].
9Gilead [bergsområde öster om Sukkot] är mitt, Manasse [öster och väster om Jordanfloden, se 4 Mos 32:33] är mitt,
    Efraim [väster om Jordanfloden, mellan Manasse och Benjamin] är försvaret av mitt huvud, Juda [Jerusalem och den södra delen av Israel] är min spira.

10Moab [fiender öster om Döda havet, se Dom 3:12] är mitt tvättfat [som jag tvättar mina fötter i],
    över Edom [fiende söder om Döda havet] kastar jag min sko [som en tjänare],
    över Filistéen ropar jag högt i segerjubel.

11Vem ska föra in mig i den befästa staden?
    Vem ska leda mig till Edom?
12Har inte du, Gud (Elohim), förkastat oss?
    Drar du inte längre ut med vår armé?

13Ge oss hjälp mot vår motståndare,
    för människors hjälp (hoppet att en människa ska kunna frälsa) är värdelöst.

14Genom (i) Gud (Elohim) ska jag vara tapper,
    han är den som ska krossa (förtrampa) våra motståndare.

Ords 27:13

13[Domaren säger till fordringsägaren:]
Ta kläderna (manteln) från den som gått i borgen för en främling,
    panta vad han har då han är säkerhet för en okänd (en främmande kvinna).

[Den som är dåraktig och tar på sig ansvaret för en främlings skulder, vars pålitlighet inte är känd, eller en äktenskapsbrytares, vars opålitlighet är känd, blir ansvarig även om det kostar honom hans mantel som pant.]

Heb 10:18-39

18Nu när det finns förlåtelse för dessa [synder], finns det inte längre något [behov av] offer för synd.

Uppmuntran och varning – håll fast vid tron
19Därför, syskon (bröder och systrar i tron), har vi frimodighet att gå in [kan vi med rättfram tillförsikt komma in, se 1 Joh 5:14] i det allra heligaste – i [och genom; i kraft av] Jesu blod [den helgade platsen där Jesus sitter vid Faderns högra sida liknas vid tabernaklets innersta rum där de högheliga föremålen förvarades], 20detta då han öppnat (invigt, helgat) en ny (nyslaktad) och levande väg för oss genom förlåten (förhänget) – det vill säga sin kropp (sitt kött). [Draperiet som avskilde det allra heligaste delades mitt itu uppifrån och ner när Jesus dog på korset för vår skull. Endast här förekommer förstärkningen "nyslaktad" i beskrivningen av en ny väg – Jesus utgjorde slaktoffret.]

21När vi nu har en [sådan] stor [underbar] överstepräst över Guds hus:
22Låt oss [då] gå fram [då borde vi träda fram och närma oss Gud, se vers 1] med ett uppriktigt (genuint, sant) hjärta i trons fulla visshet (övertygelse)
    – våra hjärtan har [ju] blivit renade (bestänkta) från ett ont (plågat, tungt) samvete, och kroppen [den yttre människan] har [ju] blivit tvättad med rent vatten.

23Låt oss [då] orubbligt [då borde vi utan att ändra läge eller position ständigt] hålla fast vid (gripa tag i; lägga beslag på; förankra, behålla; helt äga) hoppets bekännelse [så att vi inte förlorar den trosvissa förväntan (2 Kor 3:12) som gör att vi talar i enlighet med Guds vilja]
    – för han som gav (tillkännagav) [det välgrundade] löftet är trofast (trogen, pålitlig).

24Och [ja, eftersom vi nu har en sådan överstepräst, se vers 21] låt oss [då] ge akt [då borde vi ständigt och uppmärksamt tänka] på varandra,
    så att vi motiverar (sporrar, eggar) till kärlek och goda (ärbara) gärningar
25och inte lämnar (överger, försummar) församlingsgemenskapen (de egna sammankomsterna),
    som några har för vana att göra (som är en sed för vissa),
utan i stället uppmuntrar (förmanar, tröstar) [varandra],
    och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig [då Jesus kommer tillbaka för att döma världen].
[I vers 24 har grekiskan substantivet paroxusmos (provokation, uppvigling, tvist, motivation) som kommer från ett verb med innebörden att resa upp, väcka och skärpa. Det används i Apg 15:39 om en skarp konflikt, men har här betydelsen att stimulera, egga och provocera fram kärlek och goda gärningar. Församlingsgemenskapen, gr. episynagoge står i singular och beskriver en grupp som samlas för (ordagrant: samlas på/över, dvs. bygger på) ett bestämt syfte. Ordet kommer från verbet episynago (epi – på; synago – att samla ihop). I vers 22-24 påträffar vi tro, hopp och kärlek – "dessa tre" som utgör det bestående och oföränderliga, se även 1 Kor 13:13. De tre huvudverben i samma stycke finner vi i denna sammanfattning: "låt oss i tro gå fram inför tronen", "låt oss hålla fast vid hoppets bekännelse" och "låt oss tänka på varandra med kärlek". På grund av Jesu försoningsverk kan vi frimodigt närma oss Gud. Det är också viktigt att se att detta inte är frikopplat från mänskliga relationer. Kärleken till Gud måste återspeglas i kärleken till våra medsyskon, annars är den inte äkta.]
26För om vi villigt (frivilligt; med vett och vilja) syndar [gång på gång] efter att ha fått [efter att villigt och aktivt ha tagit emot] kunskapen om sanningen, [då] finns inte längre något offer kring [gr. peri – som rör allt om] synder kvar, 27utan [bara] en säker, fruktansvärd väntan (gr. ekdoche) på en dom och en rasande eld (eldens iver/svartsjuka) [en straffiver] som är på väg att förtära motståndarna [gr. hupenantios – de som sätter sig över och som står emot]. 28Den som förkastar Moses lag [och undervisning från Torah] dör utan förbarmande (medkänslor) på grund av två eller tre vittnen (efter två eller tre vittnesmål/bevis) [enligt 5 Mos 17:6]. 29Hur mycket strängare straff tror ni då inte den förtjänar som har trampat på (föraktat) Guds Son, vanvördat det förbundsblod som har helgat honom, och som förolämpat (smädat, skymfat, kränkt, föraktat, sårat – gr. enubrizo) nådens Ande? 30Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag ska utkräva den, och dessutom: Herren ska döma sitt folk. [5 Mos 32:35-36] 31Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.

[I detta stycke används flera mer ovanliga grekiska ord – bl.a ekdoche (vers 27) hupenantios (vers 27) och enubrizo (vers 29).]

32Kom ihåg [påminn er själva gång på gång om] den första tiden, efter det att ni hade blivit [andligt] upplysta [kommit till tro på Jesus] och stod fasta trots många stora och smärtsamma lidanden. 33Vissa gånger var ni offentligt utpekade (upptagna på världsscenen) och utsatta för glåpord (hån, förakt) och misshandel (satta under hård press), andra gånger delade ni detta med andra som gick igenom samma sak. 34Ni kände (sympatiserade) med dem som satt i fängelse, och ni accepterade med glädje att era tillgångar konfiskerades, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.

[Enligt romersk lag kunde påföljden för vissa brott vara konfiskering av den dömdes tillgångar. Hebreerbrevets läsare har alltså åtalats och bestraffats för sin tro på Jesus.]

35Kasta inte bort (avfärda inte) er frimodighet (övertygelse, tillit, förtröstan), den ger stor belöning. 36Ni behöver nämligen uthållighet (ståndaktighet) [karaktär som står fast även under prövningar] för att kunna göra Guds vilja och få det som är lovat. 37[Det är som profeterna har sagt:]
"För ännu en kort liten (gr. mikros) tid,
    så kommer han som ska komma [Messias],
    och han ska inte dröja.
38Men min rättfärdige ska leva av tro (utifrån förtröstan och tillit),
    och om han drar sig undan (skulle skygga tillbaka) [av rädsla och blygsel och inte vill stå upp för sin övertygelse],
    har min själ ingen glädje (behag) i honom [längre]."

[Fritt citerat från Hab 2:3-4 och Jes 26:20.]
39Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan i stället till dem som tror och vinner sina själar.





Igår

Planer

Stäng  


Helbibel