Helbibel - lördag 31/10
Klag 4:1-5:22, Ps 102:1-29, Ords 26:23, Heb 2:1-18
Klag 4:1-5:22
Klagosång 4 – Kollektiv sorgא – alef
1Ack (ve, hur, varför) [Klag 1:1; 2:1; 4:1], guldet är fördunklat (har blivit matt, blänker inte längre),
det finaste guldet är missfärgat,
de heliga stenarna
är uthällda i varje gathörn.
[Den första hebreiska bokstaven är: א – alef. Tecknet föreställer en oxe. Bokstaven symboliserar styrka, ledaren, den första och det viktigaste. I denna vers är det ordet "Ack" som börjar med denna bokstav. Detta förstärker känslan av sorg. Det är sorgen som tar befälet och präglar allt både i denna vers och i hela boken. Guldet och de heliga stenarna syftar på de ädelstenar som fanns i översteprästens bröstsköld, axelepåletter och andra utsmyckningar i templet.]
ב – bet
2Sions [Jerusalems] dyrbara söner,
en gång värda sin vikt i guld,
ve (ack, varför), nu behandlas de som [enkla] lerkärl,
sådant som krukmakaren tillverkar.
[Den andra hebreiska bokstaven är: ב – bet. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Det symboliserar ett hem och total tillit. Ordet för "söner" börjar med denna bokstav. Söner är familjens arvingar och därmed hemmets hopp för en framtid. Här understryks den sorg och förtvivlan som sönernas öde för med sig, i form av en förlorad tillit inför möjligheten att någonsin få se en fortsättning på hemmet och familjen. En fortsatt släkt står i kontrast till de billiga lerkärlen, enkla dussinvaror som slängs bort när de är förbrukade.]
ג – gimel
3Till och med schakalerna ger bröstet
för att föda sina valpar,
men mitt folks döttrar har blivit grymma
som strutsar i öknen. [Strutsen överger sina ungar, se Job 39:16]
[Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – gimel. Tecknet avbildar en kamel. Ofta symboliserar den uthållighet; en kamel går genom öknen i hetta och kyla, oavsett omständigheter håller den huvudet högt och går framåt. Det första ordet i hebreiskan är "Till och med".]
ד – dalet
4Det diande barnets tunga fastnar i gommen
på grund av törst.
De små barnen ber om
bröd men ingen bryter det till dem.
[Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – dalet. Tecknet avbildar en dörr. Bokstaven representerar att kunna fatta beslut och välja rätt väg. Ordet "fastnar i gommen" börjar med denna bokstav. Ingen delar med sig av en enda liten brödbit eller annan mat för att stilla barnens hunger. Bröd är både bröd och en bild för all slags mat.]
ה – he
5De som brukade äta delikatesser
är övergivna på gatorna [där de letar efter något att äta bland soporna].
De som växte upp (blev uppfödda) i scharlakansrött [i lyx; var klädda i dyrbara kläder, se Ords 31:21]
omfamnar gödselstacken [1 Sam 2:8; Job 2:8; Ps 113:7].
[Den femte hebreiska bokstaven är: ה – he. Tecknet avbildar en människa med uppsträckta händer. Bokstavens betydelse är att se, titta, andas och att få uppenbarad insikt om något stort och viktigt som pekats ut. Det symboliserar ofta att se och ha perspektiv. I denna vers är det orden "De som brukade äta" som börjar med denna bokstav. Det förstärker att perspektiven har ändrats helt. Från välstånd till misär. Färgämnet för att framställa den scharlakansröda färgen var det mest kostsamma, se även Ps 22:7.]
ו – vav
6Dottern mitt folks synder är större
än Sodoms synd,
som omintetgjordes i ett ögonblick
utan att någon hand rörde henne.
[1 Mos 19; 5 Mos 29:23; Jes 1:9-10; Jer 23:14; Hes 16:46-56; Matt 10:15; Jud 1:7; Upp 11:8]
[Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller en hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. I denna vers är det ordet "är större" som börjar med denna bokstav.]
ז – zajin
7Hennes prinsar och furstar var renare än snö,
de var vitare än mjölk,
de var rödblommigare än rubiner,
deras utseende var som safirers.
[Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – zajin. Tecknet avbildar ett svärd. Bokstaven symboliserar rörelse och iver. Bokstaven används i ordet "renare" och förstärker intrycket av furstarnas oklanderlighet. Här beskrivs hur Jerusalems ledare såg ut innan olyckan drabbade dem i motsats till nästa vers där det beskrivs hur de ser ut nu. De har förändrats till oigenkännlighet.]
ח – chet
8Deras ansikten (anleten) är svartare än kol,
man känner inte igen dem (de är okända) på gatorna,
deras hud har skrumpnat över deras ben,
den har förtvinat, den har blivit som ett visset träd.
[Den åttonde hebreiska bokstaven är: ח – chet. Tecknet avbildar ett staket. Bokstaven symboliserar något som binder samman och inhägnar, rent fysiskt som ett staket eller en mur, eller socialt som vänskap och kärlek. I denna vers är det ordet "är svartare" som börjar med den bokstaven. Det förstärker kontrasten till den föregående versen där jämförelsen var med ren snö och vit mjölk.]
ט – tet
9De som blir slagna med svärd [beskriver en snabb död] är bättre
än de som blir slagna med hunger [beskriver ett långsamt döende],
för dessa tynar bort,
genomborras av smärta i längtan efter fältets frukt. [Jer 11:22; 14:12-18]
[Den nionde hebreiska bokstaven är: ט – tet. Tecknet avbildar ett huvud och en svans och föreställer antingen en orm i en korg eller en människa böjd i ödmjukhet. Paradoxalt nog kan bokstaven symbolisera både ont och gott – antingen rebelliskhet eller godhet. I den här versen börjar ordet "är bättre" med denna bokstav.]
י – jod
10Kvinnors händer, fulla av nåd (barmhärtighet),
har kokat sina egna barn,
de (barnen) var deras mat
när dottern mitt folk fördärvades. [5 Mos 28:56-57]
[Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Eftersom denna bokstav är en punkt så är det början på alla andra bokstäver, och beskriver ofta skapelsen. Handen symboliserar styrka och kraft. I denna vers börjar ordet "händer" med denna bokstav och här blir händerna en bild på hur desperat situationen har blivit. Här kan man läsa in att dessa händer borde ha varit ömma modershänder som nu tvingas till att göra något fruktansvärt. Men hebreiskan ger också utrymme till en tolkning där mödrarna i ren desperation vill skona sina barn från en ond framtid, och ser det som en barmhärtigare lösning att låta dem dö och därigenom slippa eländet, än att alla går mot en säker, långsam undergång.]
כ – kaf
11Herren (Jahveh) har fullbordat sitt raseri,
han har öst ut sin brinnande vrede,
han har tänt en eld [beskriver dom, se Jer 17:27; 52:13] i Sion [tempelberget i Jerusalem, se Ps 74:4-8]
som har slukat dess grundvalar.
[Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – kaf. Tecknet avbildar en handflata. Den kan symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också att ta emot. I denna vers börjar orden "har fullbordat" med denna bokstav och betonar att Herrens vrede har nått sin kulmen.]
ל – lamed
12Jordens kungar trodde inte,
inte heller jordens inbyggare,
att motståndare och fiender
skulle gå in genom Jerusalems portar.
[Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – lamed. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska och symboliserar ofta undervisning. I denna vers börjar ordet "inte" med denna bokstav och förstärker hur osannolik hela situationen upplevs. Detta skulle inte kunna hända. Det är en vanlig reaktion och upplevelse när man bearbetar ett trauma.]
מ – mem
13Från synderna som hennes profeter har begått
och prästernas synder [detta är orsaken],
har de rättfärdigas blod
blivit spillt mitt i staden.
[Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. Här börjar orden "Från synderna" på denna bokstav. Judas ledare, präster och falska profeter hade lett folket vilse, se Klag 2:20; Jer 2:7-8; 4:9; 5:31; 13:12-14.]
נ – nun
14De irrar omkring som blinda på gatorna,
så befläckade med blod
att man inte kan [vågar]
vidröra deras kläder.
[Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – nun. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Det används ofta för att beskriva en fortsättning och kontinuitet. Orden "De irrar omkring" börjar på den bokstaven. Här används ordet för blodshämnare som hör ihop med en återlösares uppdrag att hämnas en anförvants blod, se 4 Mos 35:19; Rut 2:20.]
ס – samech
15"Ur vägen – oren!" ropar man till dem,
"Ur vägen, ur vägen, vidrör inte!"
Man säger bland hedningarna,
de ska inte vistas här.
[Den femtonde hebreiska bokstaven är: ס – samech. Tecknet avbildar en pelare och symboliserar stöd och stabilitet. I den här versen är det orden "Ur vägen", vilket upprepas flera gånger, som börjar med denna bokstav. Profeterna, som skulle visa på vägen till Gud och leva ett helgat liv, hade blivit korrumperade. Istället för att ge stöd och vara pelare hade de oskyldiga människors blod på sina händer. De hade blivit som spetälska som folket skulle hålla sig undan ifrån. Upprepande "Ur vägen, ur vägen" och frasen "Oren! Oren!" anknyter till just detta i 3 Mos 13:35-46.]
פ – pe
16[I kapitel 1 kom bokstaven ajin före pe. Här i kapitel 4 och även i 2 och 3 kommer pe före ajin. I det avslutande kapitlet motsvarar ordningen den i kapitel 1, se Klag 5:18. Denna alteration förstärker det kiastiska mönstret i Klagovisorna.]
Herrens (Jahvehs) ansikte [Herren själv] har förskingrat dem,
han vill inte längre se (ta notis om) dem.
De respekterar inte prästerna,
de är inte älskvärda (visar ingen nåd) mot de äldre.
[De följer inte längre budordet om att hedra sin far och mor, se 2 Mos 20:12.]
[Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – pe. Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det ordet "ansikte" som börjar med denna bokstav, och förstärker att det är Gud.]
ע – ajin
17För vår del tynar våra ögon bort
då de fåfängt tittar efter hjälp [att gå emot Babylon, se Jer 34:21-22; 37:5-10].
Från våra vakttorn har vi iakttagit
ett folk (nation) som ändå inte kan rädda oss.
[Istället för att förtrösta på Gud satte Juda sitt hopp till Egypten, se 2 Kung 24:7; Jes 30:7; Jer 37:5-11.]
[Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Den symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det orden "För vår del" som börjar med denna bokstav. Ordet ögon finns också i versen och här beklagar man att de inte duger till så mycket.]
צ – tsade
18De jagade våra steg
från att gå på våra öppna platser (de jagade oss så att vi inte kunde vistas i öppen terräng).
Vårt slut är nära,
våra dagar är fullbordade,
för vårt slut har kommit.
[Den artonde hebreiska bokstaven är: צ – tsade. Tecknet avbildar en fiskkrok eller en man som böjt sig i ödmjukhet och symboliserar ofta rättfärdighet. Ordet "De jagade våra steg" börjar med denna bokstav och förstärker ropet efter Guds rättfärdighet i en svår situation.]
ק – qof
19Våra förföljare är snabbare (bokstavligt "lättare")
än himlens örnar [Jer 4:13],
de jagar oss uppe på bergen
och ligger i bakhåll för oss i öknen.
[De finns överallt och kommer hela tiden ikapp oss, se Jer 52:8-9.]
[Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I den här versen är det ordet "snabbare" som börjar på den bokstaven. Det förstärker känslan av att de är bakom ryggen, baksidan av huvudet där jag inte ser dem, hela tiden.]
ר – resh
20Luften (andedräkten) i våra näsborrar [vårt hopp], Herrens (Jahvehs) smorde,
fångades i deras hålor,
om honom som vi hade sagt:
"I hans skugga (under hans vingar) ska vi leva bland hednafolken".
[Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – resh: Tecknet avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se. Ordet "Luften" börjar med denna bokstav. Israels präster och kungar smordes med olja, så ordet "Herrens smorde" används generellt om "en smord" präst eller kung som avskilts för tjänst, se 3 Mos 4:5; 1 Sam 10:1; 16:3. Rashi och en del andra kommentatorer tror att Jeremia refererar till kung Josia som regerade 640-609 f.Kr. eftersom Jeremia omnämner honom i en sorgesång, se 2 Krön 35:25. Troligare är dock att det är Judas sista kung Sidkia som regerade fram till Jerusalems förstörelse 597-586 f.Kr. som åsyftas här. Föregående vers, se vers 19, verkar antyda att det är de aktuella händelserna när Sidkia blir tillfångatagen av babylonierna som beskrivs här, se även 2 Kung 25:1-7.]
ש – shin
21Fröjda dig och var glad, dotter Edom,
som bosatt dig i landet Us (hebr. Ots) [stad i Edom, se Job 1:1; Jer 25:20].
Även över dig ska bägaren [symboliskt för Guds dom] passera,
du ska bli drucken och göra dig själv naken [Jer 25:15-38; 49:12-13].
[Den tjugoförsta hebreiska bokstaven är: ש – shin. Tecknet avbildar två tänder, och symboliserar ofta att krossa och att förgöra något. I denna vers är det ordet "Fröjda dig" som börjar med denna bokstav och det blir en kontrast, eftersom det först är glädje som sedan i praktiken visar sig vändas i sorg.]
ת – tav
22Straffet för dina synder är fullbordat (har nått sitt slut), dotter Sion [tempelberget i Jerusalem],
han ska inte längre fördriva dig (i exil).
Men han ska straffa dina överträdelser, dotter Edom,
dina synder ska han blottlägga.
[Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet "fullbordat" börjar med denna bokstav, och då detta är sista versen i kapitlet och även den sista versen som är alfabetisk i Klagovisorna, så ger det också extra tyngd åt att sorgeprocessen har nått sitt slut. När det gäller Jerusalem är nu straffet fullbordat. Folket har rannsakat sig och istället för att sörja börjar de se framåt. Här lämnas bearbetningsfasen och det börjar bli dags att gå in i nyorienteringsfasen.]
Klagosång 5 – Bön om upprättelse
1[Nu upphör akrostiken som har varit i de föregående kapitlen. Det kan vara en markering av att sorgens första faser är avslutade och nu kan man börja se framåt istället. Här i nyorienteringsfasen konstaterar man fakta och beskriver det som har drabbat men utan att egentligen låta det påverka känslorna så mycket. I detta kapitel finns inga tårar. Avslutningsvis ger man uttryck för en framtidsvision med rätt relation till Gud. På samma sätt som i den fjärde klagosången i föregående kapitel används den kollektiva formen.]
Kom ihåg, Herre (Jahveh), vad som har drabbat oss,
titta och se vår skam och vanära.
2Vårt arv har getts till främlingar,
våra hus och hem till utlänningar.
3Vi har blivit föräldralösa, utan fäder,
våra mödrar är som änkor.
4Vi har druckit vårt vatten för pengar (vi har betalat för vårt dricksvatten),
vår ved kommer med ett pris (vi måste betala för veden).
[Veden var nödvändig för att kunna laga mat. Tidigare hade man kunnat samla sin ved utan kostnad och vattnet från stadens damm var gratis att hämta för alla invånare.]
5Våra förföljare flåsar oss i nacken,
vi arbetar utan att få någon vila.
6Vi har räckt ut våra händer till Egypten
och Assyrien (erbjudit våra tjänster) för att få tillräckligt med bröd.
7Våra fäder har syndat och finns inte mer
och vi bär deras överträdelser.
8Slavar regerar över oss,
det finns ingen som befriar oss ur deras hand.
9Vi får vårt bröd med fara för vårt liv,
på grund av vildmarkens svärd.
10Vår hud är varm som en ugn,
eftersom svälten ger oss feber.
11Kvinnorna i Sion [tempelberget i Jerusalem] har blivit våldtagna,
jungfrurna i Juda städer.
12Furstarna har blivit upphängda i sina händer,
de äldres ansikten visas ingen respekt.
13De unga männen sliter med kvarnstenen.
Pojkar dignar och snubblar under bördan av ved.
14De gamla har slutat att sitta i porten [platsen där de äldste satt när viktiga beslut för staden skulle fattas],
de unga har upphört med sin musik [de roar sig inte längre på ungdomars vis].
15Glädjen har lämnat våra hjärtan,
dansen har vänts till sorg.
16Kronan har fallit av våra huvuden.
Ve oss, för vi har syndat.
17Därför är våra hjärtan svaga,
på grund av detta (våra synder) är våra ögon skumma.
ע – ajin, פ – pe
18På Sions berg [tempelberget i Jerusalem] som är öde,
vandrar rävarna omkring.
[Denna vers börjar med ordet "På" (hebr. al) där första bokstaven är ajin. I den hebreiska texten avslutas versen med bokstaven pe. Detta pe är en markering för att avgränsa texten i olika stycken och kallas parashah. Även om det är en teknisk detalj i texten, som inte översätts, gör det ändå att det kiastiska mönstret återfinns här med ajin och pe i samma ordning som i första kapitlet, se Klag 1:16-17. Däremot i de centrala sektionerna i kapitel 2-4 är ordningen omvänd, se Klag 2:16-17; 3:46-51; 4:16-17.]
Avslutande bön
19Du, Herre (Jahveh), tronar för evigt,
din tron består från generation till generation.
20Varför tycks du glömma oss för evigt?
Varför överger du oss så många dagar?
[Kapitel 5 som helhet följer inte det akrostiska mönstret, men här i vers 19-20 finns ett akrostiskt mönster med fyra bokstäver. Här återfinns den första, den sista och däremellan de två mittersta bokstäverna. Vers 19a börjar med alef, vers 19b börjar med kaf, vers 20a börjar med lamed och vers 20b börjar med tav. Hela alfabetet symboliseras här genom att använda den första, elfte, tolfte och tjugoandra bokstaven. Det kiastiska mönstret i Klagovisorna fullbordas med detta femte akrostikon i kapitel 5.]
21Vänd oss, Herre (Jahveh), till dig och vi ska bli omvända,
förnya våra dagar så att de blir som i gamla tider (öster).
22Du kan inte helt avvisa oss
och inte ständigt vara mycket vred mot oss.
[I vers 21 används ordet kedem för gamla tider. Alltså ordet för öster som handlar både om att se bakåt och framåt samtidigt. Att göra bokslut med det som varit och se de nya framtidsvisionerna. Nu är det mer framtidsvision i detta uttryck än i tidigare kapitel där det var mest bokslut.]
Ps 102:1-29
Psalm 102 – En bön om hjälpÖverskriften till psalmen är speciell. Istället för att ange författare, plats eller omständighet, beskrivs istället sinnesstämningen hos någon som är betryckt och ansatt.
Författare: Okänd
Struktur:
1. Introduktion, vers 2-3
2. Klagan, vers 4-12
3. Förtröstan på Gud, vers 13-23
4. Bön, vers 24-25
5. Förnyat hopp, vers 26-29
Introduktion
2Herre (Jahveh), hör min bön,
ja, låt mitt rop komma inför dig.
3Göm inte ditt ansikte för mig [ignorera inte mig]
på min nöds dag (i tider av stor begränsning och trångmål).
Vänd ditt öra (lyssna noga) till mig,
den dag då jag ropar [höjer min röst i bön], svara mig med hast (fort).
Klagan
4Mina dagar försvinner som rök,
och mina ben brinner (glöder) som [ved i] en eldstad [Job 30:30].
5Mitt hjärta är slaget (attackerat, bränt) och förvissnat som gräs [Hos 9:16],
för jag glömmer att äta mitt bröd.
[Förlorad aptit är inte ovanligt hos någon som är drabbad av ångest.]
6På grund av min suckande röst
åtskiljs mina ben från mitt kött (skelett och muskler faller isär).
7Jag är som en pelikan i öknen,
jag har blivit som en minervauggla [en liten ihopkurad uggla] på en övergiven plats. [Jes 34:10-15; Sef 2:13-15]
8Jag tittar och har blivit
som en ensam fågel på taket.
9Mina fiender hånar mig hela dagen,
de som är arga på mig använder mig som en förbannelse.
10Jag har ätit aska som bröd,
och blandat min dryck med tårar.
11På grund av din harm och din vrede,
för du tog upp mig och kastade bort mig,
12är mina dagar som en lång skugga
och jag vissnar bort som gräs.
Förtröstan
13Men du Herre (Jahveh) sitter på tronen för evigt,
och ditt namn är för alla släktled (generationer, det upphör aldrig).
14Du kommer att uppstå och ha nåd och förbarmande över Sion [tempelberget i Jerusalem],
för det är tid att visa nåd (oförtjänt kärlek; favör) mot henne,
för hennes bestämda tid har kommit.
15Dina tjänare har sitt behag i hennes stenar [Jerusalems ruiner]
och visar oförtjänt nåd mot hennes stoft [grus].
16Nationerna (länderna, hedningarna) fruktar (vördar) Herrens (Jahvehs) namn,
alla jordens kungar din härlighet.
17När Herren (Jahveh) har byggt upp Sion [tempelberget i Jerusalem],
när han har visat sig i sin härlighet,
18när han har sett de utblottades böner,
och inte föraktat deras böner.
19Detta [hur Gud har gripit in, se vers 14, 17-18] ska skrivas [låt det bli skrivet] för en kommande generation [Ps 22:31],
och ett folk som ska skapas [Hes 37; Ef 2:10] för att prisa Herren (Jah) [kortformen av Guds namn].
20För han har sett ner från sin helgedom i höjden,
från himlarna har Herren (Jahveh) skådat ner på jorden,
21för att höra jämmern från de fångna,
för att lösa dem som är bestämda till död (bokstavligt; för att öppna för dödens söner),
22för att människor ska återberätta om Herrens (Jahvehs) namn i Sion [tempelberget i Jerusalem],
och förkunna hans lov i Jerusalem.
23När folken samlas,
och kungarikena för att tjäna Herren (Jahveh).
Bön
24Han försvagar min styrka på vägen,
han förkortar mina dagar (gör dem färre).
25Jag säger: "Min Gud (El), ta inte bort mig mitt i mina dagar (mitt i livet),
du vars år varar genom alla släkten (generationer).
Förnyat hopp
26En gång (längesedan; ordagrant: från ansiktet) lade du jordens grund,
och himlarna är dina händers verk. [Heb 1:10]
27De ska förgås,
men du står kvar.
De slits ut som ett plagg,
som kläder ska du ta av dem och byta ut (förändra) dem.
28Du är densamme (du förändras inte),
dina år har inget slut.
29Dina tjänares barn ska bo här,
och deras barn ska leva i trygghet inför dig (i din närhet)."
Ords 26:23
23Som silverbeläggning (glasyr av silver) på ett lerkärl [Matt 23:27; Luk 11:39] är brinnande läppar [som uttalar varma kärleksfulla ord]med ett hjärta fullt av ondska [på insidan].
Heb 2:1-18
Varning – driv inte bort från tron
Därför [eftersom Jesus, som förmedlar det förnyade förbundet, är högt över alla änglar, se Heb 1:5-14] måste vi så mycket mer ta vara på (uppmärksamma) det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen [omgivningens rådande opinion]. 2För om redan det ord som gavs genom änglar [Moses instruktioner, se Apg 7:53] stod fast och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff, 3hur är det då möjligt att vi ska komma undan [Guds dom] om vi försummar en sådan frälsning? Den förkunnades först av Herren och bekräftades sedan för oss av dem som hade hört honom. 4Gud gav ju också sitt vittnesbörd, genom tecken och under och olika kraftgärningar och genom att dela ut (en fördelning av) den helige Ande efter sin vilja.
Jesu mänskliga sida gör honom inte mindre mäktig
5För det är inte under änglar han har lagt den kommande världen (den bebodda delen av jorden) som vi talar om. [Då Människosonen kommer att regera i tusenårsriket.] 6På ett ställe har någon [syftar troligtvis på David, se Ps 8:1] vittnat:
Vad är då en människaFör när han [Gud] lade allting under honom, har han inte lämnat något som inte är underlagt honom [under människans kontroll, se 1 Mos 1:28], men ännu ser vi dock inte att allt har lagts under honom. 9Men vi ser Jesus, som för en kort tid hade lägre rang än änglarna, men nu är krönt med härlighet och ära på grund av sitt lidande och sin död, så att han genom Guds nåd smakade (upplevde) döden för alla.
att du tänker på henne,
eller en Människoson
att du tar hand om honom?
7En liten tid lät du honom
vara lägre än änglarna,
med härlighet och ära
krönte du honom.
8Allt lade du under hans fötter.
[Ps 8:5-7. Denna psalm handlar generellt om människans roll i skapelsen. Här används den i ett messianskt och eskatologiskt perspektiv.]
10Det var värdigt honom (det enda lämpliga och helt passande) att han, som är orsaken till att allt finns och genom vilken allt existerar, när han ville föra många söner och döttrar till härlighet, blev upphovsmannen (den förste) som leder dem till frälsning (räddning, befrielse, helande) fullkomnad genom lidande. 11Jesus som helgar och de som helgas har alla en och samme Far. Därför skäms han inte för att kalla dem syskon (bröder och systrar), 12när han säger:
Jag ska förkunna ditt namn för mina syskon (bröder och systrar),[I vers 10, 11 och 12 används den grekiska maskulina inklusiva pluralformen. I grekiskan tilltalas en grupp med enbart kvinnor med feminin pluralform. På motsvarande sätt en grupp män med maskulin pluralform. Samma maskulina form används också om en blandad grupp med både kvinnor och män. Alltså är det sammanhanget som avgör om det grekiska ordet söner/bröder också inkluderar döttrar och systrar. Eftersom sammanhanget här är frälsningen så är det uppenbart att den gäller både män och kvinnor.]
mitt i församlingen ska jag lovsjunga dig. [Ps 22:23]
13Han säger också:
Mitt hopp står till honom. [Jes 8:17]och vidare [i nästa vers]:
Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig. [Jes 8:18]14Då nu barnen [Guds barn] är av kött och blod fick även han [Jesus] på liknande sätt del av detta [mänsklig natur], för att han genom sin död skulle förgöra (avsätta) djävulen som hade döden i sitt våld, 15och fullständigt frigöra dem som av fruktan för döden levt som slavar (varit bundna) i hela sitt liv. 16För som vi alla vet är det inte änglar han upprättar, utan det är Abrahams barn (säd) som han upprättar (hjälper, tar sig an).
17Därför var det nödvändigt att han blev lik sina syskon (bröder och systrar) på alla sätt (i alla avseenden), för att bli en barmhärtig (nådefull) och trofast (trogen) överstepräst i sin tjänst inför Gud, för att försona folkets synder. 18Eftersom han själv blev frestad när han led, kan han hjälpa (höra ropet på hjälp och skynda att undsätta) dem som frestas.
[Jesus blev frestad på alla områden, se Heb 4:15-16. I Getsemane bad han "inte som jag vill, utan som du vill", se Matt 26:39. Gud vet om våra prövningar, inte bara som Gud, utan också som människa. Ordet för hjälp är boetheo som bara används åtta gånger i NT. Det består av två ord: boe som betyder "ropa", och theo som betyder "springa". Ursprungligen betydde ordet "att springa till någon i nöd för att hjälpa" och "att skynda till undsättning till någon som är betryckt", för att sedan få den mer generella betydelsen "att hjälpa".]
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
