På hebreiska heter Fjärde Moseboken Bemidbar som betyder i öknen. På grekiska kallas den Arithmoi som betyder nummer och härifrån kommer det latinska namnet Numeri och det engelska Numbers. Boken berättar om Israels resa med Gud genom öknen. Alltför ofta handlar det också om att de vandrar utan att göra det med Gud på hans villkor. När de vandrar i egen kraft lider de nederlag som ett resultat. För varje gång de är olydiga mot Gud dör ett antal personer.
    Boken börjar med deras läger vid berget Sinai, de fortsätter sedan till Kadesh Barnea, vid gränsen mot Kanaan, där de tolv spejarna skickas ut. Sedan vandrar de vidare för att slutligen slå läger i Moab på andra sidan Jordanfloden. Israel passerar 42 olika lägerplatser under 38 år. 19 av dessa år är de i Kadesh Barnea. De vandrar i cirklar till dess den första generationen har dött ut. Bara Josua och Kaleb, tillsammans med dem som var barn (under 20 år) vid uttåget och de som är födda i öknen, får så småningom komma in i det utlovade landet.
    Det är också i denna bok som vi läser om Bileams åsna, hur Mirjam dör, Selofads döttrar, hur landet ska fördelas och en del kompletterande information om Herrens (Jahvehs) högtider.

Skrivet: ca 1445-1405 f.Kr.

Berör tidsperioden: Ökenvandringen omkring 1400-talet f.Kr.

Författare: Det är troligt att Mose har sammanställt stora delar av boken. Att Mose skrev ner åtminstone delar av de episoder som skedde under hans livstid bekräftas av Jesus i Joh 5:46.

¹Och Herren (Jahveh) talade till Mose i Sinai öken [2 Mos 19:1], i mötestältet (tabernaklet – hebr. ohel moed), på den första dagen i den andra månaden [ijar – april/maj], det andra året [14 månader] efter att de kommit ut ur Egypten [tabernaklet hade varit uppsatt i en månad, se 2 Mos 40:17], och sa: ²Räkna antalet (summan av huvuden) i hela menigheten av Israels barn, efter deras familjer, efter deras fäders hus, i enlighet med antalet namn, varje man var för sig, ³från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig i Israel. Ni ska räkna dem efter deras härordning (deras plats i armén), du och Aron. ⁴Med er ska ni ha en man från varje stam, var och en ledare (huvud) över sin fars hus (den högste ledaren för varje av Israels stammar). ⁵Detta är namnen på dem som ska stå tillsammans med er:

Från Ruben (hebr. Reoven): Elitsor, son till Shedejor.
⁶Från Simeon (hebr. Shimon): Shelumiel, son till Tsorishadaj.
⁷Från Juda (hebr. Jehoda): Nachshon, son till Amminadav.
⁸Från Issachar (hebr. Jisashchar): Netanel, son till Tsoar.
⁹Från Sebulon (hebr. Zevolun): Eliav, son till Chelon.
¹⁰Från Josefs söner:
    från Efraim Elishama, son till Ammihod;
    från Manasse Gamliel, son till Pedatsor.
¹¹Från Benjamin: Avidan, son till Gidoni.
¹²Från Dan: Achiezer, son till Ammishaddaj.
¹³Från Asher: Pagiel, son till Ochran.
¹⁴Från Gad: Eljasaf, son till Doel.
¹⁵Från Naftali: Achira, son till Enan.

¹⁶Dessa blev valda av menigheten, furstarna över deras fäders stammar, de var huvuden över Israels tusenden.

¹⁷Och Mose och Aron tog dessa män som var utpekade med namn ¹⁸och på den första dagen i den andra månaden [ijar – april/maj] församlade de hela menigheten och de kungjorde deras stamtavlor efter deras familjer, enligt deras fäders hus, i enlighet med antalet namn från 20 års ålder och uppåt, varje man var för sig. ¹⁹Så som Herren (Jahveh) befallde Mose, så gjorde han och räknade dem i Sinais öken.

²⁰Rubens söner, Israels förstfödde, deras generationer (släkter – hebr. toledot), efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig, ²¹detta var antalet av dem av Rubens stam, de var 46 500.

²²Simeons söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig, ²³detta var antalet av dem av Simeons stam, de var 59 300.

²⁴Gads söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig, ²⁵detta var antalet av dem av Gads stam, de var 45 650.

²⁶Judas söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig, ²⁷detta var antalet av dem av Juda stam, de var 74 600.

²⁸Issachars söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig, ²⁹detta var antalet av dem av Issachars stam, de var 54 400.

³⁰Sebulons söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig, ³¹detta var antalet av dem av Sebulons stam, de var 57 400.

³²Josef söner,

av Efraims söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig, ³³detta var antalet av dem av Efraims stam, de var 40 500.

³⁴Manasses söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig, ³⁵detta var antalet av dem av Manasses stam, de var 32 200.

[Josef har fått förstfödslorättens dubbla arvslott. När Ruben syndade förlorade han sin förstfödslorätt och den delades upp på tre av hans bröder. Levi fick rätten att vara präster, Juda fick rätten att vara kung och Josef fick den dubbla arvslotten, se 1 Krön 5:1; 1 Mos 35:22.]

³⁶Benjamins söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig, ³⁷detta var antalet av dem av Benjamins stam, de var 35 400.

³⁸Dans söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig, ³⁹detta var antalet av dem av Dans stam, de var 62 700.

⁴⁰Ashers söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig, ⁴¹detta var antalet av dem av Ashers stam, de var 41 500.

⁴²Naftalis söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig, ⁴³detta var antalet av dem av Naftalis stam, de var 53 400.

⁴⁴Detta är de som räknades (blev mönstrade), de som räknades av Mose, Aron och Israels furstar. Furstarna var tolv män, var och en var en ledare för sin faders hus (stam). ⁴⁵Dessa som räknades av Israels söner efter sina fäders hus (stammar) från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig, ⁴⁶alla de som räknades var totalt 603 550.

⁴⁷Men leviterna efter sina fäders stam räknades inte ibland dem. ⁴⁸Herren talade till Mose och sa: ⁴⁹"Du ska inte räkna Levi stam, inte heller ska du summera dem bland Israels söner, ⁵⁰men förordna leviterna över vittnesbördets tabernakel, över alla dess möbler och över allt som tillhör det. De ska bära tabernaklet och alla dess möbler och de ska göra tjänst för det och ska tälta runt om tabernaklet. ⁵¹När tabernaklet ska flyttas vidare ska leviterna ta ner det, och när tabernaklet ska sättas upp ska leviterna sätta upp det. Om någon man (som inte är levit) kommer nära (tabernaklet) ska han dö. ⁵²Israels söner ska slå upp sina tält, varje man i sitt eget läger och varje man under sitt eget baner efter sina häravdelningar. ⁵³Men leviterna ska slå upp (sina tält) runt omkring vittnesbördets tabernakel för att inte Israels söners menighet ska drabbas av vrede. Leviterna ska ta hand om (sköta om, ta ansvar för) vittnesbördets tabernakel.

[Leviterna ersätter de förstfödda sönerna av Israel som ursprungligen skulle ha skött dessa uppgifter men förlorade det privilegiet när de tillbad guldkalven. Leviterna förblev trogna under den tiden och vann på så sätt Guds favör, se 2 Mos 13:2; 13:11-13; 32:25-26; 4 Mos 3:12-13.
    Som tjänare till prästerna är leviterna placerade med ansvar för möblerna och konstruktionerna i tabernaklet – de tar ner, bär och sätter upp allting varje gång som israeliterna flyttar vidare under ökenvandringen. Detta är ett så heligt uppdrag att endast leviterna tillåts att närma sig tabernaklet. Varje icke auktoriserad person som närmar sig straffas med döden, se 4 Mos 1:47-51.
    Det är också nödvändigt att leviterna sätter upp sina tält runt tabernaklet i alla fyra väderstrecken till skillnad från övriga stammar som är tilldelade ett väderstreck. De formar en skyddsmur för att hindra israeliterna från att komma för nära tabernaklet, vilket kan utlösa att Guds vrede drabbar lägret, se 4 Mos 1:53.]

⁵⁴Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahveh) befallt Mose, så gjorde de.

Tillbaka upp

---

Matt 18:21-19:12

Hur många gånger ska man förlåta?
²¹Då kom Petrus fram till honom och sa: "Herre, hur många gånger kan min broder synda mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som upp till sju gånger?"

[Enligt den rabbinska traditionen som baserades på Amos 1:3, räckte det att förlåta någon tre gånger. Den fjärde gången någon gjorde samma fel mot dig behövde du inte förlåta, eftersom omvändelsen inte ansågs vara genuin. Petrus föreslog nu mer än det dubbla. Talet sju står också för fulländning.]

²²Jesus svarade honom: "Jag säger dig, inte upp till sju gånger, utan sjuttio-sju gånger." [Uttrycket "sjuttio-sju" kan motsvara talet 490 eller 77. Oavsett hur man översätter står båda talen för en obegränsad förlåtelse!]

[Talet "sju", som Petrus nämner, och Jesu svar "sjuttio-sju" för tankarna till Första Moseboken där båda dessa tal omnämns i berättelsen om brodermördaren Kain. Hans ättling Lemech hade ärvt Kains benägenhet till våld och var dessutom också skrytsam och drevs av hämndlystnad. Om någon skadade honom skulle han hämnas "sjuttio-sju" gånger, se 1 Mos 4:15, 23-24. En kristen ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lemech var att hämnas. På samma sätt som Lemech ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet.
    Talet 490 ger även associationer till jubelåret. Förlåtelsen ska vara som ett enda stort jubelår där allt startar om på nytt! Det finns tre sabbater i Moseböckerna: vilodagen, viloåret och jubelåret. Var sjunde dag ska människan vila från sitt arbete. Vart sjunde år ska marken vila, se 3 Mos 25:4-5. Båda dessa sabbater var temporära, men vart 49:e år, efter sju sabbatsår, är det jubelår. Då vilar jorden, slavar friges, alla återfår sina egendomar och alla skulder avskrivs, se 3 Mos 25:10-16. Tio gånger fyrtionio talar om en obegränsad förlåtelse.]

En liknelse om förlåtelse

Jesus använder det högsta använda siffervärdet och den dåtida högsta valutaenheten i sin liknelse om den skuld som vi människor har blivit efterskänkta av Gud.

²³[Jesus besvarar Petrus fråga med en liknelse:] "På grund av detta [med stor förlåtelse mot någon som syndat mot dig] kan himmelriket (himlarnas kungarike) liknas vid en mänsklig kung som ville hålla räkenskap med sina tjänare (slavar, livegna – gr. doulon). ²⁴Men när han började hålla räkenskap [påbörjade den gemensamma redovisningen], förde man till honom en som var skyldig [honom] tiotusentals talenter.

[Det grekiska ordet för att hålla räkenskap (räkna ihop, granska, sammanställa, jämföra och redovisa), synairo, betyder ordagrant att göra upp tillsammans och gemensamt ta upp – prepositionen syn indikerar enighet och samhörighet och verbet airo har innebörden att lyfta/bära upp. Jesus använder sig av dåtidens högsta siffervärde (adjektivet myrion som är pluralformen av det högsta räknetalet myrios, 10 000) och dåtidens högsta valutaenhet i sin liknelse. En talent var värd minst 6 000 denarer, där en denar motsvarade en arbetares dagslön. Skulden var alltså enorm – 60 miljoner dagslöner – vilket motsvarar flera miljarder svenska kronor. En skuld omöjlig att betala tillbaka själv!]

²⁵Men eftersom han inte hade något att betala med, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt vad han ägde (hade) skulle säljas, så att skulden [på det sättet] kunde betalas.
     ²⁶Då föll tjänaren (slaven) ner på sina knän inför honom [och kysste hans hand i vördnad] och sa: 'Ha tålamod (håll ut) med mig, så ska jag betala tillbaka allt [alla skulder] till dig.'
     ²⁷Då greps [just den] tjänarens (slavens) herre av medlidande (innerlig medkänsla) och lät honom gå [gav honom helt fri] och efterskänkte (släppte, förlät) honom [löste honom från den enorma] skulden.
     ²⁸Men när samme tjänare (slav) kom ut [gick ut därifrån], träffade han på en av sina medtjänare (medslavar) som var skyldig honom hundra denarer. [En denar motsvarade en dagslön för en arbetare – hela summan motsvarade tre månadslöner.] Och han tog struptag på honom (tog fast honom och började strypa honom) och sa: 'Betala det du är skyldig (ordagrant: Betala om du är skyldig något)!'
     ²⁹Då föll hans medtjänare (medslav) ner och bönföll (gr. parakaleo) [vädjande personligen till] honom och sa: 'Ha tålamod (håll ut) med mig, så ska jag betala [tillbaka till] dig.' [Här finns inte "allt" med som i vers 26.]
     ³⁰Men han ville inte, utan gick och satte (kastade) honom i fängelse tills han kunde betala vad han var skyldig. [Dvs. tills han kunde återbetala genom att familj eller vänner kom till undsättning, gav kompensation och reglerade skulden.]
     ³¹När hans medtjänare (medslavar) nu såg vad som hände blev de mycket upprörda (tog de våldsamt/ytterst illa vid sig) och gick och berättade allt som hade hänt för sin herre [konungen]. ³²Då kallade hans herre [personligen] till sig honom [dvs. den förste tjänaren/slaven] och sa (säger) till honom: 'Du usle (onde) tjänare (slav – gr. doulus)! Hela den skulden efterskänkte (förlät, släppte, löste) jag, eftersom du bad [personligen vädjade till] mig [om det]. [Matt 6:12] ³³Borde inte du också ha förbarmat dig över (känt medlidande med) din medtjänare (medslav), liksom (ordagrant: som också) jag förbarmade mig över (kände medlidande med) dig?'
     ³⁴Och i sin vrede överlämnade hans herre [personligen] honom till torterarna [gr. basanistes; fångvaktare med uppdrag att prygla, från verbet för "att plåga"] tills han hade betalt [tillbaka] (skulle återbetala) allt vad han var skyldig. [Jfr med behandlingen i vers 30, där han kastat sin medtjänare i fängelse.] ³⁵På samma sätt ska min himmelske Fader göra med er, om ni inte, var och en, från ert hjärta [av hjärtat] förlåter (skulle förlåta/lösa) er (ordagrant: sin) broder."

[Vissa handskrifter avslutar med att förklara att det här avser att förlåta någon (dvs. att inte hålla fast vid, utan lösa någon från) hans överträdelser, felsteg och förbrytelser, se även Matt 6:14-15.]

På väg mot Jerusalem

Även om det är längre att vandra öster om Jordanfloden, via landskapet Pereen, valde många judar den vägen för att undvika att gå igenom Samarien.

¹När Jesus hade avslutat detta tal [om förlåtelse, se föregående kapitel] bröt han upp från Galileen och kom in i Judeen från andra [östra] sidan Jordan. ²Stora skaror följde honom, och han helade dem där.

[Jesus har nu påbörjat sin sista vandring mot Jerusalem. Om ett par månader kommer han att möta korset och döden, men också uppståndelsen och segern över döden. Lukas beskriver fler detaljer från den här perioden, se Luk 9:51-18:30.
    Både Galileen och Judeen låg väster om Jordanfloden med Samarien mitt emellan. Samariens variant av judendom ansågs vara hädisk och oren. Av den anledningen undvek judarna området, trots att det innebar en längre resa att vandra öster om Jordanfloden via Pereen för de tre årliga högtiderna i Jerusalem. Resan tog en vecka och man färdades ofta tillsammans i grupper som skydd mot rövare och vilda djur. Här beskrivs hur Jesus följde den traditionella rutten, men det finns tillfällen då han tog vägen via Samarien, se Joh 4:3-4; Luk 9:52.]

Om äktenskap och skilsmässa
³[I Matteus tematiska sammanställning följer naturligt Jesu undervisning om skilsmässa direkt efter att han talat om ödmjukhet och förlåtelse. Den placeringen visar tydligt att Gud alltid först och främst vill se återupprättelse och försoning, en skilsmässa är den sista utvägen. Synen på skilsmässa varierade bland de olika judiska grupperingarna:

• De strikta esséerna som levde i öknen förbjöd skilsmässa helt och hållet.
• Rabbinen Shammai tillät skilsmässa i specialfall.
• Rabbinen Hillel hade en liberal syn och tillät skilsmässa av en mängd orsaker, t.o.m. något så banalt som vidbränd mat.
• Rabbinen Akiba gick så långt så att en man kunde skilja sig om han hittade en mer attraktiv fru.

Det är möjligt att man ville att rabbinen Jesus skulle ta ställning i frågan och på så vis alltid göra någon grupp besviken. Det kan också ha funnits en bakomliggande tanke på att få Jesus att säga något som retade upp de romerska ledarna. Johannes Döparens avrättning var en direkt följd av hans kritiska uttalanden om Herodes Antipas skilsmässa och omgifte, se Matt 14:3-4.]

Några fariséer kom fram till Jesus för att sätta honom på prov (fresta och fälla honom) och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst (finns det något lagligt skäl för skilsmässa)?" ⁴Han svarade:

"Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?" [1 Mos 1:27]

⁵Och han fortsatte:

"Därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru,
    och de två ska bli ett (vara förenade, oskiljbara) kött (gr. sarx). [Citat från 1 Mos 2:24.]
     ⁶De är inte längre två utan ett kött.
Det Gud har fogat (limmat, fäst) samman ska människan alltså inte skilja åt (separera)."

⁷De frågade: "Varför har då Mose befallt mannen [i 5 Mos 24:1-4] att ge henne ett skilsmässobrev och skilja sig (skicka i väg henne)?"

[Det är inte helt tydligt vad "motbjudande" i 5 Mos 24:1-4 syftar på. Vissa ansåg att vad som helst hos hustrun som orsakade mannen obehag var "motbjudande" och skäl nog för skilsmässa, medan de striktare menade att det handlade om sexuell otrohet. Andra hävdade att ordvalet, tillsammans med 3 Mos 20:10 gör att det inte kan syfta på otrohet i äktenskapet, eftersom detta ju bestraffades med stening, se t.ex. Joh 8:2-11 där man vill stena en kvinna som begått äktenskapsbrott. I så fall handlar skilsmässobrevet som Mose syftar på om sexuell synd före äktenskapet under trolovningen, vilket var fallet i Matt 1:19 när Josef trodde att Maria varit otrogen.]

⁸Han svarade: "Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från begynnelsen var det inte så. ⁹Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, begår äktenskapsbrott."

[Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas, och därför är tanken att inte heller de som blir pånyttfödda – Jesu efterföljare – ska skilja sig. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se Rom 7:1-3; 1 Kor 7:39. På samma sätt som i Bergspredikan sätter Jesus en högre standard än Moses lag. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp att ifall den ena blir frälst och den andra då vill skiljas, då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Hela frågan är ett dilemma då det å ena sidan är fel att alls skilja sig och å andra sidan blir fel om man tillämpar idealbilden av ett äktenskap på ett lagiskt sätt, se Jesu svar till äktenskapsbryterskan i Joh 8:2-11. Det är intressant att i nästa stycke lyfter Jesus fram och välsignar barnen, de som ofta far illa vid en skilsmässa, se Matt 19:13-15.]

¹⁰[Det är inte bara fariséerna som blir förvånade över Jesu svar.] Lärjungarna sa: "Om detta är mannens ställning gentemot hustrun [om det är så höga krav för att tillåta en skilsmässa, se vers 3 och 9], då är det bättre att inte gifta sig alls."
     ¹¹Men Jesus sa: "Det är inte alla som kan ta emot detta ord, utan det är för dem som har fått det givet [fått gåvan av Gud att leva ogifta]. ¹²[Det finns tre kategorier:]
    [Medfödd:] Det finns de som är födda eunucker. [Fysiskt eller psykiskt oförmögna till äktenskap.]
    [Påtvingad:] Andra har blivit eunucker (kastrerade) av människor. [Bokstavligt, men även bildligt, av olika orsaker inte gift sig.]
    [Frivillig:] Andra har själva valt att bli eunucker [avstå från äktenskap] för himmelrikets (himlarnas kungarikes) skull.
Den som kan får acceptera detta."

[Jesus förutser att inte alla kan förstå att äktenskapet inte är för alla. Jesus betonar dock att det är relativt få som är kallade att leva i celibat, det är en särskild kallelse. Det var ju Gud som såg på den syndfria människan och sa att det inte var gott att vara ensam, se 1 Mos 2:18. Paulus som förespråkade att den som hade den särskilda kallelsen skulle förbli ogift i 1 Kor 7:24-28, sa också att det var en demonisk lära att förbjuda äktenskap, se 1 Tim 4:1-3.]

Tillbaka upp