Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - måndag 5/10

Jer 4:19-6:15, Ps 77:1-21, Ords 24:23-25, Kol 1:18-2:7

Jer 4:19-6:15

19[Jag sa:] Min buk! Min buk!
    Jag vrider mig i smärta, mitt hjärtas kammare, mitt hjärta kvider i mig.
Jag kan inte tiga,
    eftersom du har hört shofarens röst, min själ, larmet från krig (stridslarmet).

[Ordet för buk kan syfta på allt från enbart tarmarna till hela den nedre regionen, men även hela bålen. I denna vers kan man anta att hela kroppen är påverkad.]
20Det ena fördärvet efter det andra förkunnas,
    eftersom hela landet läggs öde (tillspilloges).
Plötsligt är mitt tält ödelagt,
    mina tältdukar i ett ögonblick.
21Hur länge ska jag se baner [fanor som bärs av armén i striden],
    höra rösten av shofar?

22Eftersom mitt folk är dårar,
    de känner mig inte,
de är enfaldiga söner
    och de saknar förstånd,
de är kloka i att göra ont,
    men att göra gott saknar de kunskap om.

23Jag ser jorden och se, den är öde och tom [1 Mos 1:2]
    och till himlarna och där finns inget ljus.
24Jag ser bergen och se,
    de darrar och alla kullar rör sig fram och tillbaka.
25Jag ser och se, ingen människa
    och alla fåglar under himlarna har flytt.
26Jag ser och se, de fruktbara fälten är öken
    och alla dess städer är nedbrutna inför Herrens (Jahvehs) ansikte och inför hans brinnande vrede.

27Därför säger Herren (Jahveh) så:

Hela landet ska bli öde,
    men jag ska inte helt göra slut på det.
28Över detta ska jorden sörja
    och himlarna därovan bli svarta (mörka)
eftersom jag har talat det, det är min plan,
    jag ska inte ändra mig och inte ta tillbaka den.
29Från rösten (ljudet) av ryttare och bågskyttar
    flyr hela staden,
de går in i snåren
    och upp på klipporna,
alla städer är övergivna
    och ingen man bor därinne.
30Och du, som är ödelagd [Juda], vad gör du?
Varför klär du dig i scharlakan [dyrbara kläder]
    och täcker dig med smycken av guld?
Varför gör du dina ögon stora med färg [sminkar dig]?
    Fåfängt har du gjort dig tjusig,
dina älskare föraktar dig,
    de söker din själ (ditt liv).
31Eftersom jag har hört en röst som från en kvinna i födslosmärta,
    ångesten som hos henne som föder sitt första barn,
dottern Sions röst, som flämtar efter luft,
    som spretar med sina händer:
Ve över mig,
    eftersom min själ förgås till dem som slaktar.

1Spring hit och dit genom Jerusalems gator

och se och vet
    och leta på dess rymliga platser (torg),
om du kan finna en man,
    om det finns någon som gör rätt, som söker sanning (trofasthet)
    och jag ska förlåta henne [staden].
2Och om de säger, "Herren (Jahveh) lever",
    svär de säkerligen falskt.

3Herre (Jahveh), är inte dina ögon vända till sanning (trofasthet)?
    Du har slagit dem, men de påverkades inte.
    Du har förtärt dem, men de har vägrat att ta emot tillrättavisning,
de har gjort sina ansikten hårdare än klippan,
    de har vägrat att vända om.
4Och jag sa: Dessa är verkligen [andligt] fattiga,
    de är dårar,
för de känner inte Herrens (Jahvehs) vägar
    och inte Guds (Elohims) påbud (bindande juridiska beslut).
5Jag ska själv gå till de stora [ledarna]
    och tala med dem,
eftersom de inte känner Herrens (Jahvehs) vägar
    och sin Guds (Elohims) påbud (bindande juridiska beslut).
Men de har alla brutit oket
    och slitit av bojorna. [Jer 2:20]
6Därför ska ett lejon från skogen slå dem,
    en varg från öknen ska förgöra dem,
en leopard vakar (ligger på lur) vid deras städer,
    alla som går ut därifrån slits i stycken,
eftersom deras överträdelser är många,
    deras avfall har förökats.
7Varför ska jag ursäkta dig?
    Dina söner har övergett mig och avlagt ed till icke-gudar
och när jag gjort dem mätta
    har de begått äktenskapsbrott
    och samlat sig i skaror i de prostituerades hus.
8De har blivit som välgödda hästar, lystna (brunstiga) hingstar,
    varje man gnäggar efter sin grannes hustru. [Jer 3:6-10]

9Ska jag inte straffa er för dessa ting?
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Och ska inte min själ hämnas på ett sådant folkslag som detta? [Frasen återkommer i vers 29.]

10Gå upp på deras [Judas] vingårdsterrasser och fördärva [Jes 5:1-7],
    men gör inte helt slut på dem [Jer 4:27],
ta bort hennes skott (vinrankor, nya grenar) [representerar människorna],
    för de är inte Herrens (Jahvehs).
11Eftersom Israels hus och Juda hus har agerat förrädiskt mot mig,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).

12De har ljugit om Herren (Jahveh)
    och de har sagt: Det är inte han,
ondska ska inte komma över oss,
    vi ska inte se svärd, inte hungersnöd.
13Och profeterna ska bli till vind,
    ordet är inte i dem.
    Så ska det göras mot dem.
14Därför säger Herren (Jahveh), Härskarornas Gud (Elohim Sebaot):

På grund av [eftersom ni beter er som strutsen] att ni talar dessa ord,
    se, jag ska göra orden i er mun till eld
    och detta folk till ved, och den (elden) ska sluka dem.

[Ordet jaan som används här betyder både "på grund av", "eftersom" och "att beakta", men det delar också rot med ordet för struts och syftar därför även på strutsens beteende att sticka huvudet i sanden.]
15Se, jag ska föra ett folkslag från långt bort över er [från Babylon, se Jer 4:16], Israels hus,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Det är ett tåligt folkslag,
    det är ett gammalt folkslag,
ett folkslag vars språk du inte känner
    och du förstår inte vad de talar.
16Deras koger är en öppen grav,
    de är alla mäktiga män (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft).
17Och de ska äta upp din skörd och ditt bröd,
    de ska sluka dina söner och dina döttrar,
de ska äta upp din småboskap och dina hjordar,
    de ska äta upp ditt vin och dina fikonträd,
de ska slå dina befästa städer, som du litar på,
    med svärd.

18Men inte ens i de dagarna, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), ska jag fullständigt göra slut på (helt utplåna) dig. [Se vers 10; Jer 4:27] 19Och det ska ske eftersom ni säger: Varför har Herren vår Gud (Jahveh Elohim) gjort allt detta mot oss? Och du ska säga till dem: Så som ni har övergett mig och tjänat främmande gudar i landet, så ska ni tjäna främlingar i ett land som inte är ert.

20Berätta detta i Jakobs hus och låt det höras i Juda och säg:

21Hör detta, jag ber er, dåraktiga folk utan förståelse,
    som har ögon men ser inte,
    som har öron men hör inte [Ps 115:6; 135:17]:
22Fruktar (vördar) ni inte mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh)?
    Ska ni inte darra inför mitt ansikte?
Vem har lagt sanden vid havets strand,
    en evig förordning (ordagrant "saker inristat") som inte förändras?
Trots att vågorna slår in [över stranden] kan de inte besegra den [skölja bort sanden].
    De ryter men de kan inte komma förbi [ta sig upp på och passera innanför stranden].
23Men detta folk har ett upproriskt och rebelliskt hjärta,
    de har gjort uppror och gått sin väg.
24Och de säger inte i sina hjärtan:
    Låt oss nu vörda (frukta) Herren vår Gud (Jahveh Elohim) [Ords 1:7; 9:10]
som ger tidigt regn (höstregn) och sent regn (vårregn) i sin tid,
    som håller (vaktar, skyddar, bevarar) åt oss de bestämda skördeveckorna.
25Era synder har vänt bort dessa ting
    och era överträdelser har undanhållit det goda från er.
26Eftersom bland mitt folk finns onda män, de spionerar,
    som fågelfångare ligger de på lur, de sätter ut en fälla, de fångar män.
27Som en bur är full av fåglar,
    så är deras hus fulla av bedrägeri,
därför har de blivit stora och rika.
28De har blivit tjocka,
    de är välmående,
de överflödar i ondskans gärningar,
    de försvarar inte de behövande,
inte de faderlösa till att göra dem framgångsrika,
    och den fattige får inte rätt i domen.
29Ska jag inte straffa er för dessa ting?
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Och ska inte min själ hämnas på ett sådant folkslag som detta? [Samma fras återfinns i vers 9 och ramar in.]

30Ödeläggelse och skräck
    kommer att ske i landet.
31Profeterna profeterar i lögnens tjänst [5 Mos 18:14-22]
    och prästerna styr efter deras hand (direktiv)
och mitt folk älskar att ha det så.
    Vad ska de då göra efter detta?

Jerusalem belägrat
1Sök skydd, Benjamins söner,
    [fly] bort från Jerusalems mitt!
Och blås shofar i Tekoa [16 km söder om Jerusalem]
    och lyft upp en varningssignal (tänd en fyrbåk) över Beit-Kerem [6 km söder om Jerusalem],
eftersom ondska blickar ut [hotar] från norr [Babylon]
    med stor förödelse.
2Den attraktiva (behagliga, vackra) och eftergivna (känsliga, ömtåliga)
    ska jag förgöra (hugga av), dottern Sion.
3Herdarna med sina hjordar kommer till henne,
    de slår ner sina tält runt omkring henne,
    var man betar vid sin hand.

4Förbered en strid mot henne,
    stig upp och låt oss gå upp vid middagstid.
Ve oss, för dagen avtar,
    eftermiddagens skuggor blir längre.
5Stig upp och låt oss gå upp på natten
    och låt oss ödelägga hennes palats.

6Därför säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) så:

Hugg ner hennes träd
    och kasta upp en belägringsvall mot Jerusalem.
Detta är staden som ska straffas,
    överallt finns förtryck i hennes mitt.
7Som en cistern svallar med sitt vatten,
    så svallar hon med ondska.
Våld och fördärv hörs i henne.
    Framför mig är sjukdom och sår.
8Låt dig tillrättavisas, Jerusalem,
    för att inte min själ ska bli avskärmad från dig,
för att jag inte ska göra dig öde,
    ett land utan invånare.

9Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot):

Man ska verkligen samla
    som druvor kvarlevan av Israel.
Vänd din hand som en druvplockare
    över skotten (de nya grenarna).
10Till vem ska jag tala och ge varning
    så att de lyssnar?
Se, deras öra är trögt (stängt)
    och de kan inte vara uppmärksamma.
Se, Herrens (Jahvehs) ord har blivit till dem en förebråelse,
    de har inget behag (kärlek till, glädje) i det.
11Därför är jag fylld av Herrens (Jahvehs) vrede,
    jag är trött på hålla igen,
häll ut den över dibarnen på gatan
    och över samlingen av unga män,
eftersom även mannen med sin hustru ska bli fångad,
    den gamle med den som är full av dagar (har fyllt sina dagars mått).
12Och deras hus ska överlämnas till andra,
    tillsammans med deras fält och deras hustrur,
för jag ska sträcka ut min hand över landets invånare,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).

13Eftersom från den minste av dem till den störste av dem
    är alla giriga efter vinning,
och från profeten till prästen
    ägnar sig alla åt lögn (falskhet).
14Och de har helat mitt folks skada lätt (inte tagit den på allvar) och sagt:
    Frid, frid (hebr. shalom shalom; dubbel frid, ro, helhet – fullständig harmoni),
    men där finns ingen frid (shalom).
15De ska skämmas eftersom de har gjort det avskyvärda,
    men de skäms inte,
    de vet inte hur man rodnar.
Därför ska de falla bland dem som faller,
    på den tiden, då jag straffar dem som ska snubbla,
    säger Herren (Jahveh).

Ps 77:1-21

Psalm 77 – Kom ihåg vad Herren gjort

Psalmen rör sig från klagan och frågor till reflektion och hågkomst av Guds tidigare gärningar. Tio olika ord för att tänka och fundera används i de första 16 verserna. Tankarna som snurrar runt i psalmistens huvud tröttar ut, se vers 4, samtidigt leder frågorna och grubbleriet till hur psalmisten kommer ihåg hur Gud tidigare har agerat och hjälpt i svåra situationer.

Författare: Asaf

Struktur:
1. Rop till Gud, vers 2-4
2. Beskrivning av olyckan, vers 5-7
3. Frågor till Gud, vers 8-10
4. Reflektion, vers 11-16
5. Lovsång till Gud, vers 17-21

1Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Till (för) Jedutun. En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av (för) Asaf.

[Jedutun var en av de tre stora sångledarna på Davids och Salomos tid, se 1 Krön 16:41, 42; 2 Krön 5:12. Han omnämns i tre psalmer, denna och Ps 62:1; 77:1. Det finns även en Jedutun några hundra år senare på Josias tid, se 2 Krön 35:15. Namnet kommer från ordet jada som betyder "prisa". Frasen "för Jedutun" betyder ordagrant "för lovprisning". Inom judendomen tolkas det som om det rör en viss typ av instrument som Jedutun använde. På samma sätt som olika artister förknippas med olika musikstilar idag, kan frasen indikera en speciell känsla eller stil som Jedutun och hans kör hade.
    Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder "en som samlar". Han anges som författare till tolv psalmer, se Ps 50 och Ps 73-83.]
-


Rop till Gud
2Min röst [är] till Gud (Elohim) och jag ropar;
    min röst [är] till Gud (Elohim)
    för att han ska lyssna på (vända sitt öra till) mig.
3På min nöds dag [då jag var trängd och mötte svårigheter]
    frågade jag efter (sökte; tog jag min tillflykt till; trädde jag fram inför) dig, Herre (Adonai),
    på natten var min hand [oavbrutet] utsträckt utan att domna bort [tröttna, bli hjälplös eller svag].
Min själ (hela min varelse – hebr. nefesh) vägrar att låta sig tröstas [jag ville inte bli tröstad].
     4När jag kommer ihåg (tänker på) Gud (Elohim), måste jag stöna och jämra mig,
    när jag begrundar (tänker, reflekterar) blir min ande försvagad.

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits. Denna vers är gåtfull, hur kan det vara plågsamt att komma ihåg Gud, det borde ju ge hopp! När Asaf tänker på Gud, kan det syfta på Guds karaktär och helighet i förhållande till hans egen bräcklighet, men också på tidigare ingripanden av Gud i hans eget liv och sitt folk. I den jämförelsen ser den nuvarande situationen hopplös ut, Gud upplevs långt borta och det blir smärtsamt att se den kontrasten.]

Olyckan
5Du höll mina ögonlock öppna,
    jag var betryckt och kunde inte tala.
6Jag har slutat räkna dagar som gått,
    de eviga åren.
7Under natten ska jag komma ihåg min sång,
    jag ska umgås med (reflektera över) mitt eget hjärta
    och min ande ska göra noggranna efterforskningar.

Frågor
8[Utifrån dessa noggranna efterforskningar formuleras sex frågor:]
Ska Herren (Adonai) förkasta oss för evigt?
    Ska han någonsin igen ge oss nåd (välvilja, favör)?
9Är hans nåd (kärleksfulla omsorg) borta för alltid?
    Har hans tal (språk; löften – hebr. omer) upphört från släkte till släkte (generation till generation)?
10Har Gud (El) glömt att visa nåd (oförtjänt kärlek),
    eller har han i sin vrede tillslutit sin barmhärtighet (medkännande nåd)?

[Hebr. rachamim kommer från ordet rechem som betyder moderliv. Guds barmhärtiga nåd liknas genom detta ord vid den ömsinta kärlek föräldrarna har till sitt ofödda barn som ännu är i mammas mage. Ordet tillslutit kan också i sammanhanget ha betydelsen att psalmisten Asaf i sin klagan och djupa oro undrar om det som är från Gud kanske ändå inte kommer att födas fram.]

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Reflektion
11Jag säger [svarar och tänker högt]: Det smärtar mig att den Högstes (Elions) högra hand
    kan förändras (ordagrant "bytas ut"). [Syftar på att den inte alltid gör likadant eller tycks vara overksam.]
12Jag ska komma ihåg Herrens (Jahs) gärningar,
    ja, jag ska komma ihåg dina under (förunderliga ting, mirakler, välgärningar) från forna tider.
13Ja, jag begrundar [lågmält nämner jag om]
    allt ditt verk [rekapitulerar allt det du gjort]
    och dina [förunderliga] gärningar (bedrifter)
vill jag reflektera över.

14Gud (Elohim), dina vägar är heliga.
    Vilken stor gud (hebr. el) kan jämföras med dig, Gud (Elohim)?
15Du är den Gud (El) som gör under (mirakler),
    du har gjort din styrka känd bland människor.
16Du har återlöst ditt folk med din arm,
    Jakobs söner och Josef.

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Lovsång till Gud
17Vattnen såg dig, Gud (Elohim), vattnen såg dig.
    De var i smärta, också djupen skakade.
18Molnen vräkte ut vatten,
    skyarna lät höra sin röst,
    dina pilar vandrar också iväg.
19Ljudet av ditt dundrande (din åska) i stormvirveln,
    blixtar lyste upp världen,
    jorden skälvde och bävade.
20Din väg var i havet, dina steg i det stora vattnet
    men dina fotsteg var okända.
21Du ledde ditt folk som en fårhjord (flock av småboskap)
    med Moses och Arons hand.

Ords 24:23-25

Fler visa ord (24:23-34)
23Detta är också de visas ord:

Att vara partisk (ordagrant: känna igen ansikten) när man dömer
    är fasansfullt (fruktansvärt). [5 Mos 16:19]

24Den som säger till den skyldige: "Du är oskyldig",
    blir förbannad av folket och avskydd av nationerna.
25Men för dem [de rättfärdiga domarna] som går tillrätta med de ogudaktiga går det väl,
    de blir rikt välsignade (de får framgång).

Kol 1:18-2:7

18Han är huvudet
    för sin kropp,
    församlingen (gr. ekklesia).
[Paulus använder ofta bilden med Jesus som huvudet för sin kropp, församlingen. Den illustrerar på ett fint sätt att varje del är betydelsefull, se 1 Kor 12:12-26; att kroppen växer och mognar, se Ef 4:15-16; att huvudet har en frälsande roll, se Ef 5:23. På samma sätt som en kroppsdel inte kan överleva utan kroppens pulserande blod, behöver varje kristen vara sammankopplad med kroppen och huvudet.]
Han är begynnelsen,
    [det vill säga] den förstfödde från de döda [som uppstått med en förhärligad kropp],
    för att han i allt skulle vara den främste.
19För det behagade Gud att låta hela fullheten (summan av allt som Gud är, och hela hans kraft)
    bo i honom 20och genom honom försona allt med sig,
sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors –
    frid genom honom både på jorden och i himlen.

Försonade med Gud
21[Vers 21-23 är en enda mening i grekiskan. Den är komplex men väl strukturerad. Det finns ett tidsperspektiv där Paulus först påminner de troende i Kolossai om deras tidigare ofrälsta tillstånd, att de nu är försonade och att det också finns ett framtida hopp!]

Ni var en gång [i ert ofrälsta tillstånd] främlingar och fientliga i sinnet [mot Gud i ert sätt att tänka] vilket fick sitt uttryck i era onda gärningar. 22Han [Jesus] har nu försonat er [de troende i Kolossai med Gud] i sin fysiska kropp (kötts kropp) genom sin död, för att föra er fram (låta er stå) inför sig heliga (avskilda till tjänst för Gud, fria från världens inflytande) och felfria (utan fläck) och ostraffliga (juridisk term, fria från anklagelser) – 23[allt detta ska han göra] om ni fortsätter i tron (vilket jag vet att ni gör), väl grundade och fasta [ni har blivit placerade på en grund, vilket resulterar i att ni bygger ert liv som ett hus stadigt på den grunden], och inte viker av från det hoppets evangelium som ni har hört – evangeliet som förkunnas i hela skapelsen (för allt skapat) under himlen, och jag, Paulus, har blivit dess tjänare.

[Verbet "förkunnas" är i den grekiska verbformen "aorist", en verbform som inte har någon svensk motsvarighet. Eftersom det också är substantiviskt particip så har verbet ingen tydlig tidsform, utan syftar snarare till att beskriva karaktären av evangeliet som kolosserna har hört – ett som måste förkunnas för allt skapat. Ibland översätts verbet "har predikats", vilket kan tolkas som att inget mer behöver göras. Något som skulle gå emot Paulus livsgärning som är att predika och sprida evangeliet i hela världen! I stället är det evangeliet som alltid är relevant och som alltid behöver förkunnas bland alla folk i alla kulturer över hela jorden.]

Apostelns tjänst
24Nu [även när jag är fängslad] gläder jag mig mitt i mina lidanden för er, och det som fattas (är kvar) av den Smordes (Messias, Kristi) lidanden uppfyller jag i mitt liv för hans kropp, som är församlingen.

[De lidanden Paulus talar om kan inte referera till Jesu lidande på korset för mänsklighetens synd. Dessa är fullbordade och ingen människa kan ta del i dem. Det finns dock en aspekt där Jesus lider än i dag. När Paulus var på väg till Damaskus för att fängsla kristna hörde han en röst som sa: "Saul, Saul varför förföljer du mig?", se Apg 9:4. Paulus hade inte medvetet förföljt Herren, men när han förföljde kristna var det samma sak. Huvudet för Jesu kropp i himlen känner av när hans kropp här på jorden får lida.]

25Dess tjänare har jag blivit genom det uppdrag som Gud gav mig för er skull: att överallt predika Guds ord, 26det mysterium (en hemlighet) som varit dolt genom tidsåldrar och generationer men nu har uppenbarats för hans heliga. 27Gud ville visa dem vilken rik härlighet detta mysterium är bland (i) hedningarna:
Den Smorde (Messias, Kristus) i (mitt ibland) er, härlighetens hopp.

[Detta skrev Paulus till troende i Kolossai som inte var judar. Den grekiska prepositionen en som används två gånger i vers 27 kan betyda både "i" och "bland". Paulus kan syfta på båda dessa betydelser. Att Jesus skulle välkomna hedningarna och bo i deras hjärtan var något häpnadsväckande. Detta beskrivs som en "hemlighet", gr. mysterion. Samma term användes i andra läror om hemlig högre kunskap som bara delades med en inre cirkel upplysta. Detta hemlighetsmakeri finns inte i Bibelns användning av ordet, i stället beskrivs något som varit dolt men som nu är uppenbarat. Jesus är hemligheten, se Kol 2:2! Han öppnar dörren för alla människor till att ta del av frälsningen. Paulus utvecklar detta mer i Ef 3:1-6.]
28Honom [inte en lära utan personen Jesus, se vers 27] predikar vi genom att vägleda (förmana, milt varna) varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att föra fram varje människa som fullkomlig i den Smorde (Messias, Kristus). 29För det målet arbetar och kämpar jag i hans kraft, som verkar mäktigt i mig.

Laodikea hade ingen egen vattenkälla utan fick sitt vatten från de två närmaste städerna - friskt kallt vatten från Kolossai och varmt vatten från Hierapolis heta källor. När vattnet nådde Laodikea var det dock varken kallt eller varmt, det hade anpassat sig till omgivningens temperatur, något som anspelas på i brevet till Laodikea, se Upp 3:15.

1Jag vill att ni ska veta vilken kamp jag har för er [de troende i Kolossai] och för dem i Laodikeia [den större närbelägna staden i nordväst där brevet också skulle läsas upp, se Kol 4:16; Upp 3:14-22] och för alla som inte har träffat mig personligen. 2För jag önskar att de ska bli styrkta (uppmuntrade) i sina hjärtan och förenade (sammanhållna) i kärlek [som är osjälvisk och utgivande] och nå fram till hela den rika och fullt övertygade förståelse som ger rätt insikt i Guds mysterium (hemlighet), den Smorde (Messias, Kristus). 3I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda.
     4Detta säger jag för att ingen ska bedra er med vältalig retorik (övertalande argumentation som låter bra, men inte är grundad i sanningen). 5För även om jag inte är hos er kroppsligen, så är jag hos er i anden och gläder mig när jag ser er ordning (disciplin, att ni marscherar i takt) och er fasthet (hur ni står tätt i enad befäst front) i tron på den Smorde (Messias, Kristus).

[Ordet ordning, gr. taxis, är en militär term för soldater som går i takt, lyder order och intar sin roll. Ordet användes också i det civila livet för att beskriva ordning. Även fasthet, gr. stereoma, är en militärisk term. Det beskriver ett material som är homogent, en inre styrka, ett försvar och något som är väl befäst. Tankarna går till en antik stridsformering där alla soldater stod tätt intill varandra och stred tillsammans som en enhet.]

6[Följande två verser sammanfattar Paulus resonemang som han började i Kol 1:15.]

Därför, på samma sätt som ni tog emot den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, fortsätt att ständigt vandra i (lev era liv förenade med) honom. [Tillåt honom forma era liv.] 7Förbli djupt rotade i honom [som ett träd som står stadigt]. Detta resulterar i att ni blir uppbyggda [som en byggnad, som byggs där sten läggs på sten] och ständigt befäster er tro (växer i inre stabilitet) precis som ni blev undervisade om, och överflödar i tacksamhet [till Gud].





Igår

Planer

Stäng  


Helbibel