Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - torsdag 24/9

Jer 10, Ef 2:1-22

Jer 10

Gud och avgudar
1Hör ordet som Herren (Jahveh) talar till er, Israels hus. 2Så säger Herren (Jahveh):

Lär er inte (ordagrant: bli inte lärlingar till) folkslagens vägar,
    bli inte förfärade av himlarnas tecken
    eftersom folkslagen blir förfärade för dem.
3För folkslagens sedvänjor är fåfänglighet,
    eftersom det är ett träd som huggits från skogen,
    arbetat av en skogshuggares hand med yxan.
4De täcker det med silver och med guld
    och fäster det med spikar och med hammare
    för att det inte ska röra på sig.
5De är som pelare i gurklandet (grönsakslandet)
    och talar inte.
De måste bäras
    eftersom de inte kan gå.
Var inte rädda för dem
    för de kan inte göra [något] ont,
    inte heller kan de göra gott.

6[Men jag, Jeremia, säger:]
Det finns ingen, ingen enda som (bortom allt annat är) du, Herre (Jahveh),
    du är stor,
    stort och mäktigt är ditt namn.
7Vem skulle inte frukta dig,
    du folkens Konung?
    Det tillhör dig [det är helt i sin ordning, du förtjänar respekt].
För bland folkens alla vise och i alla deras kungariken
    finns ingen, nej ingen enda som du.
8Men de [den här världens visa, se även Ps 115:8] är alla råa (brutala, känslokalla) och dåraktiga (förstockade),
    tillrättavisningen (undervisningen – hebr. mosar) är fåfäng [plural – på alla sätt fåfäng] som en trästock [lika död, döv, tyst och stum].
9Silver uthamrat till fat som hämtats från Tarshish
    och guld från Ofaz,
hantverkares arbete och guldsmedens hand,
    blått och purpur är deras kläder, de är skickligt gjorda.
10Men Herren Gud (Jahveh Elohim) är sann,
    han är levande Gud (Elohim) och evig Konung.
För hans vrede darrar jorden
    och folkslagen kan inte stå ut med hans raseri (fradga i munnen).
-
11[Här skiftar språket till arameiska.] Så ska ni säga dem:

Gudar [dessa avgudar]
    som himlar
        och jord inte gjort (aram. la´avadu), [ska] tillintetgöras (aram. je´vadul)
        från jorden
    och från under himlarna
dessa.
-
[Det är den enda arameiska versen i hela Jeremia vilket gör att den står ut (arameisk text förekommer bara i 269 verser i GT, se Esra 4:8-6:18; 7:12-26; Dan 2:4-7:28). Denna vers är den centrala och klimax i kontrasten mellan Herren och avgudar i vers 2-16. Gud är den levande Guden (vers 10) som skapat jorden och himlarna (vers 12), inga avgudar. Efter de tre inledande arameiska orden: "Så ska ni säga dem", följer tio ord som är strukturerade i en kiasm. Centralt finns även en arameisk ordlek med verben gjort/tillintetgöras som är snarlika i arameiskan. Detta förstärker hur dessa avgudar som inte har gjort någonting helt kommer att försvinna. Utplånandet på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från under himlarna, se även 2 Mos 17:14; 5 Mos 9:14.]

12Han som har gjort jorden med sin styrka och makt,
    som har etablerat världen med sin vishet
    och har spänt ut (expanderat) himlarna (universum) med sin kunskap (förståelse, insikt).
    [Se även 2 Sam 22:10; Jer 51:15]
13Till rösten av hans utgivande, ljudet (bruset) av [mäktiga] vatten i himlarna,
    får han vattenångorna att stiga upp från jordens ändar.
Han gör blixtar till regnets tid
    och för ut vindarna ur sina skattkammare (förvaringsrum).
14Helt okänsliga (urskillningslösa som djur) är hela mänskligheten [alla människor som tillverkar eller tillber avgudar] – helt utan kunskap,
    alla guldsmeder måste skämmas för sina skurna avgudabilder,
att hans gjutna avgudar är falska,
    det finns ingen ande i dem (de kan inte andas).
15De är fåfänglighet, ett inbillat arbete,
    när deras besökelsetid kommer ska de förgås.
16Jakobs del är inte som dessa,
    för han är Skaparen av allt,
och Israel är hans arvedels stam,
    Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) är hans namn.

[Vers 12-16 återkommer i Jer 51:15-19.]

Kommande förgörelse
17Samla upp ditt gods från marken,
    du som är kvar i belägringen.
18Eftersom Herren (Jahveh) säger så:
    Se, jag ska slunga ut invånarna från landet vid denna tid
    och ska pressa dem så att de erfar det.
19Ve mig över min smärta!
    Mitt sår är djupt (en allvarlig skada)
men jag säger: "Detta är en sjukdom
    och jag måste bära den."
20Mitt tält är fördärvat
    och alla mina tältlinor är trasiga (avbrutna),
mina söner har gått ifrån mig och de finns inte,
    det är ingen som längre sträcker mitt tält
    och sätter upp mina tältdukar.
21Eftersom herdarna har blivit råa (brutala)
    och inte frågar Herren (Jahveh),
därför har de ingen framgång
    och hela deras hjord är skingrad.
22En röst, lyssna! Se, det kommer
    och ett stort tumult från landet i norr
för att göra Juda städer öde,
    en boplats för schakaler.

Jeremias bön
23Herre (Jahveh), jag vet (känner väl till) att människans vägar inte är hans egna,
    det är inte mannen som styr de steg som han vandrar.
24Herre (Jahveh), tillrättavisa mig, i rättvisa –
    inte i din brinnande näsa (vrede),
    annars försvagas jag.
25Häll ut din vrede över folkslagen
    som inte känner dig
    och över familjerna som inte kallar på ditt namn,
för de har uppslukat Jakob,
    de har slukat honom och förtärt honom
    och har ödelagt hans boning.

Ef 2:1-22

Från död till liv
1[Vers 1-7 är en enda lång mening med flera bisatser i grekiskan.]

Ni var [andligt] döda i era överträdelser (snedsteg, felsteg) och synder 2som ni förut levde (vanemässigt vandrade) i, efter denna världens tidsålder [levnadssätt, dvs. samhällssystem med föränderlig etik och moral], efter fursten (härskaren, prinsen) över luftens (den lägsta atmosfärens) herravälde – den ande som nu verkar i olydnadens barn [de rebelliska, de som inte tror, de som går emot Gud]. 3Bland dessa levde (var, vistades) vi också alla (var och en) en gång i vårt kötts (vår fallna gamla naturs) begär (lustar), när vi [ständigt] gjorde vad köttet och tankarna ville (ordagrant: "när vi gjorde köttets vilja och dess tankar" dvs. lydde kroppens och sinnets impulser). Vi var av naturen [sedan födseln] vredens barn – [vi] liksom de andra …

[Vi var i vårt naturliga syndiga tillstånd på väg mot straffdomen – Guds vrede mot synden – liksom resten av mänskligheten.]

4Men Gud – som är rik på barmhärtighet (full av medkänsla; överflödande i nåd) (gr. eleos) på grund av sin stora (obegränsade) kärlek som han älskade oss [så mycket] med, 5fast vi var [andligt] döda genom [våra] överträdelser (snedsteg, felsteg) – gjorde oss levande tillsammans med den Smorde (Messias, Kristus). Av nåd (gr. charis) är ni frälsta!

[Gud älskar oss med en kärlek (gr. agape) som är osjälvisk, utgivande och rättfärdig och han ger sina barn av samma liv som uppväckte Jesus från de döda. På grund av Guds godhet och favör (som inte kan förtjänas), är vi räddade (befriade, helade och bevarade till ett evigt liv med honom). De grekiska verbformerna uttrycker en fullbordad handling "ni är som har blivit frälsta", se även vers 8.]

6Och han uppväckte oss tillsammans med honom och satte oss [gav oss delat säte] med honom i det himmelska (de himmelska världarna) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, 7så att han i kommande tidsåldrar kan visa sin nåds (gr. charis) rikedom som överflödar (överträffar; når längst) i godhet (vänlighet, mildhet, rättrådighet) [Gal 5:22] mot oss i den Smorde (Messias, Kristus), Jesus.

8För av nåden [på grund av Guds oförtjänta favör och välvilja] är ni frälsta (räddade, befriade, helade, bevarade) genom tro (trofasthet, förtröstan), och detta inte av (utifrån/utav) er själva – Guds gåva är det (presenten/offergåvan är från Gud) [både nåden (gr. charis) och gåvan (gr. doron) står i bestämd form] – 9inte av (utifrån) gärningar [goda handlingar; eget arbete och slit], så att ingen ska [kunna] berömma sig (ta åt sig äran; ståta och bli högfärdig).

Människan är Guds mästerverk!

10För vi är hans hantverk [Guds mästerverk – hans konstnärliga arbete och poetiska verk] skapade (som formats, omdanats) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus till [att utföra] goda gärningar [ett gott arbete i allt], som Gud har förberett [utsett och gjort redo i förväg, se även Rom 9:23] så att vi ska (för att vi skulle) vandra i dem [leva i det Gud planerat].

[Det grekiska ordet för hantverk, poiema, har även gett oss orden poem och poesi. Paulus använder det också om Guds skapelseverk i Rom 1:20. Den förste personen som blir fylld av den helige Ande är Betsalel (2 Mos 31:2-3) som är en hantverkare som ska formge tabernaklet. Jesus kallas även "hantverkarens son" (Matt 13:55).]

Jesus förenar hedningar och judar
11Kom därför ihåg att ni förut var hedningar i köttet, ni kallades oomskurna av dem som [bara] genom ett ingrepp gjort av mänskliga händer i köttet kallar sig omskurna.

[Omskärelsen av judiska pojkar är ett tecken på Guds eviga förbund med Abraham, se 1 Mos 17:10-12. Redan på Moses tid gjorde Gud klart att det inte räckte med det fysiska tecknet – hjärtat behövde också omskäras, se 5 Mos 10:16; 30:6; Jer 4:4. Ceremonin utförs på den åttonde dagen efter födseln och kallas brit mila. Hebreiska ordet för omskärelse är mila och förbund heter brit.]

Mellan den yttre förgården och de inre tempelgårdarna fanns en skiljemur med skyltar som varnade hedningar att närma sig templet.

12Kom ihåg att ni då levde utan (var separerade från) den Smorde (Messias, Kristus), utestängda från medborgarskap (utan en medborgares rättigheter) i Israel, och främlingar utan någon del i löftesförbundet. Ni var utan hopp och utan Gud i den här världen. 13Men nu, i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus har ni som en gång var så långt borta kommit nära, genom den Smordes (Messias, Kristi) blod.
     14För han är vår frid (harmoni och enhet), han har skapat (format) oss båda [jude och hedning] som en [kropp], och har brutit ner (upplöst) den skiljemur som fanns mellan oss, 15genom att i sitt [eget korsfästa] kött ta bort (annullera) fiendskapen, orsakad av budordens undervisning [gr. nomos entolon], uttryckta i lärosatser (dogmer; mänskliga föreskrifter – gr. dogma). [Matt 5:17; Rom 10:4; Gal 3:23-25]

[I templet i Jerusalem hade hedningar bara tillgång till den yttre förgården (Upp 11:2). Det var här offerdjur såldes, Jesus undervisade osv. Den judiske historikern Josefus skriver att det fanns en 3 alnar (1,3 meter) hög stenmur som begränsade tillträdet till de inre delarna (kvinnornas förgård, templets förgård där brännofferaltaret fanns och själva templet). Längs med barriären fanns skyltar med en röd varningstext på grekiska och latin: "Ingen främling får träda innanför templets inhägnad! Den som överträder bär själv ansvaret för sin död, som kommer att bli följden." Hittills har två sådana varningsskyltar hittats. Den första hittades 1871 och finns på Istanbuls arkeologiska museum. Ett fragment från en annan sten som hittades 1936 finns i Jerusalem på Israel Museum. Se även Apg 21:29.]

Han gjorde detta för att från de två [jude och hedning], i sig själv, skapa en ny människa och på så vis bereda frid, 16och återförena (försona) båda i en kropp till Gud genom korset, och därigenom i honom själv döda fiendskapen. 17Han kom och predikade de glada nyheterna om frid till er [hedningar] som var långt borta och [frid] till dem [judarna] som var nära. 18För det är genom honom som vi båda genom [den helige] Anden har tillträde till Fadern [så att vi kan närma oss honom].

19Därför är ni inte längre främlingar (okunniga, utan del i frälsningen) och flyktingar (som saknar en medborgares rätt), utan ni delar medborgarskapet med de heliga (Guds eget folk) och tillhör Guds familj. 20Ni har blivit uppbyggda [som ett heligt tempel] på apostlarnas och profeternas grund, med Jesus den Smorde (Messias, Kristus) själv som hörnstenen [som är den första stenen i bygget, som alla andra stenar riktas efter]. 21I honom är hela byggnaden (huset) tätt sammansluten (hopbunden, hopsvetsad) och fortsätter att växa (höja sig) till ett heligt tempel i Herren. 22I honom blir också ni [hedningar] sammanfogade [med judarna], för att forma en fast boning [till att vara ett heligt tempel] för Gud i (genom) Anden.





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)