Psalmen är en av de längre i Psaltaren. Den innehåller upprepade uppmaningar till tacksägelse över att Gud i sin godhet och nåd samlat sitt folk som varit långt borta. Psalmisten lär oss att bön fungerar i alla situationer: i den torraste öken, i fångenskap, på sjukbädden eller mitt på ett stormande hav.

Författare: Okänd

Struktur: Centralt finns fyra sektioner med flera gemensamma återkommande fraser. Vers 6 återges snarlikt i vers 13, 19 och 28. Vers 8 återges exakt i vers 15, 21 och 31. De fyra delarna följer ett liknande mönster med introduktion, bön, beskrivning av befrielsen och avslutande tacksägelse.

Inledande uppmaning till tacksägelse, vers 1-3
1 – Vilsna ökenvandrare, vers 4-9
2 – Fångar som blivit fria, vers 10-16
3 – Sjuka som blivit helade, vers 17-22
4 – Sjömän som räddats, vers 23-32
Gud förser, vers 33-42
En sista uppmaning, vers 43

I den hebreiska texten finns ett inverterat nun (׆) i marginalen på sju verser, se vers 21-26 och vers 40. Det var något med dessa verser som gjorde att skrivarna som kopierade texten markerade dessa verser. Bara på ett ställe till i Bibeln används detta tecken och det är i 4 Mos 10:34-35. Där tolkar många rabbiner att det stycket (där arken går före folket) kommer att få sin uppfyllelse när Messias kommer tillbaka. Applicerar vi denna messianska tolkning även här, är det intressant att just vers 23-26 anspelar på Jona, och hur Jesus nämner om sin död och uppståndelse som just Jona tecken, se Matt 12:39.

Så ska de återlösta (befriade) säga,
    de som Herren (Jahveh) har återlöst (befriat) från fiendens hand,
³och samlat från [avlägsna] länder:

från öster (där solen går upp),
    från väster (där solen går ner),
    från norr (hebr. tsafon) [Ps 48:3]
    och från havet.

[Här förväntar man sig de fyra väderstrecken, men det sista ordet är havet som i vanliga fall brukar syfta på väst. Det kan vara en referens till Röda havet och uttåget ur Egypten, och då är det syd som avses. Oavsett tolkning av havet, så leder dessa fyra ord här upp till de fyra sektioner som nu följer: Öknen öster om Israel, se vers 4-9; fångenskapen (också bildligt för mörker) motsvaras av väst där solen går ner, se vers 10-16; sjuka som blivit helade i norr (kan syfta på gudaberget Tsafon i norr och avgudadyrkan), se vers 17-22 och till sist havet och sjömännen, se vers 23-32.]

1. Vilsna ökenvandrare tackar
⁴De vandrade genom öknen på en öde väg,
    de fann ingen stad att bo i.
⁵De var hungriga och törstiga,
    deras själ försmäktade (de gick under av utmattning).

⁶[Bön:]
Då ropade de till Herren (Jahveh) i sin svåra situation (nöd, smala passage),
    och han räddade (ryckte upp; förde ut) dem från deras svårigheter (trångmål).
    [Frasen återkommer snarlikt i vers 13, 19 och 28.]

⁷[Befrielse:]
Han ledde dem på en jämn väg,
    så att de kunde hitta en stad där de kunde bo.

⁸[Tacksägelse:]
Må de tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh)
    för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
    och allt han gör för människosläktet (Adams barn).
    [Exakt samma fras återkommer i vers 15, 21 och 31.]
⁹För han har överflödande gett vatten till den själ (person; även "strupe") som törstat,
    och mättat den själ som hungrar med sitt goda. [Jes 58:10-11; Jer 31:25; Luk 1:53]


2. Fångar som blivit fria tackar
¹⁰Som den som sitter i mörkret och i dödens skugga,
    som är bunden i lidande och järnkedjor.
¹¹Eftersom de gjorde uppror mot Guds ord,
    och föraktade den Högstes (Elions) råd.
¹²Därför har han ödmjukat deras hjärtan med födslovåndor,
    de snubblade och där fanns ingen som kom till hjälp.

¹³[Bön:]
Då ropade de till Herren (Jahveh) i sin svåra situation (nöd, smala passage),
    och han räddade (frälste) dem från deras svårigheter (trångmål).
    [Se vers 6, 19 och 28.]

¹⁴[Befrielse:]
Han förde dem ut
    ur mörkret och dödens skugga;
    ja, deras bojor
slet han loss.

¹⁵[Tacksägelse:]
Må de tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh)
    för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
    och allt han gör för människosläktet (Adams barn).
    [Jfr vers 8, 21 och 31.]
¹⁶För han har brutit sönder portarna av brons,
    och huggit sönder bommarna av järn.

3. Sjuka som blivit helade tackar
¹⁷Dårar [moraliskt fördärvade var de], eftersom de vandrar på överträdelsens väg
    och olyckliga på grund av sina synder.
¹⁸De tappade aptiten för all mat,
    och drogs nära dödens portar.

¹⁹[Bön:]
Då ropade de till Herren (Jahveh) i sin svåra situation (nöd, smala passage),
    och han räddade (frälste) dem från deras svårigheter (trångmål).
    [Se vers 6, 13 och 28.]

²⁰[Befrielse:]
Han sände sitt ord och helade dem,
    och räddade dem från fällan (gropen, graven) de var fångade i.

²¹[Tacksägelse:]
Må de tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh)
    för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
    och allt han gör för människosläktet (Adams barn). [Jfr vers 8, 15 och 31.]
²²Låt dem bära fram tackoffer
    och med starkt jubel återge [ropa ut] vad han gjort.

4. Sjömän som räddats tackar
²³[I marginalen till följande sex verser (vers 23-28) finns ett inverterat nun (׆), se inledningen.]

De som går ner till havet i skepp,
    som gör affärer (sjömännen) på de stora vattnen,
²⁴de såg Herrens (Jahvehs) verk
    och hans under i djupen.
²⁵Han talade och frambringade stormvinden,
    som lyfte upp dess (havets) vågor,
²⁶de reste sig mot himlen, de kom ner i djupen.
    Deras själ smälte bort på grund av skräck.
²⁷De vinglade (rörde sig i cirklar, dansade) och raglade som en berusad (drucken man),
    all deras vishet var uppslukad.

[Ordet för att smälta i vers 26 betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen. Hebreiskan växlar ofta mellan plural och singular. Genom att beskriva hur "de" betedde sig som "en berusad man" målas en inre detaljrik bild upp för läsaren av en berusad man som vinglar fram på en gata, inte en grupp berusade på avstånd.]

²⁸[Bön:]
Då ropade de till Herren (Jahveh) i sin svåra situation (nöd, smala passage),
    och han förde ut (befriade) dem från deras svårigheter (trångmål).
    [Se vers 6, 13 och 19.]

²⁹[Befrielse:]
Han tystade stormen,
    och stillade vågorna. [Jesus stillade stormen, se Matt 8:26]

³⁰[Tacksägelse:]
Sedan blev de glada när sjön blev lugn,
    och han förde dem säkert till den hamn dit de ville. [Jona 1:11-12; Joh 6:21]
³¹Må de tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh)
    för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
    och allt han gör för människosläktet (Adams barn).
    [Jfr vers 8, 15 och 21.]
³²Må de upphöja honom i församlingen,
    och prisa (lova) honom inför folkets ledare (de äldste).

Gud förser
³³Han gjorde floder till öken
    och vattenkällor till törstig mark.
³⁴Ett fruktbärande land till saltavfall,
    på grund av ondskan hos dem som bodde där. [1 Mos 19]
³⁵Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
    och torrt land till vattenkällor.

³⁶Där lät han de hungriga bo
    och de gjorde en stad där man bor,
³⁷de besådde fälten och planterade vingårdar,
    som bar riklig frukt.
³⁸Han välsignade dem så att de förökades rikligt
    och deras boskap led inte av att bli färre (förminskades inte).

³⁹Åter blev de svaga och krympte ihop
    genom förtryck och ondska och sorg.
⁴⁰Han utgöt förakt över furstar och lät dem vandra i meningslöshet,
    där det inte fanns någon väg. [I marginalen finns ett inverterat nun (׆), se inledningen.]
⁴¹Han sätter de behövande högt över (långt ifrån) lidande,
    och gör sin familj till en fårhjord (flock av småboskap).
⁴²De med uppriktiga hjärtan (ärliga och rena hjärtan, de rättsinniga, ordagrant "rakhjärtade") ser det och är glada,
    och all missgärning upphör (ordagrant: stoppar hennes mun).

En sista uppmaning
⁴³Den som är vis, låt honom lägga märke till (bevara, skydda) dessa ting,
    och låt dem förstå (uppfatta, se) Herrens (Jahvehs) nåd (omsorgsfulla kärlek). [Hos 14:9]

Tillbaka upp

---

Ef 2:1-22

Från död till liv
¹[Vers 1-7 är en enda lång mening med flera bisatser i grekiskan.]

Ni var [andligt] döda i era överträdelser (snedsteg, felsteg) och synder ²som ni förut levde (vanemässigt vandrade) i, efter denna världens tidsålder [levnadssätt, dvs. samhällssystem med föränderlig etik och moral], efter fursten (härskaren, prinsen) över luftens (den lägsta atmosfärens) herravälde – den ande som nu verkar i olydnadens barn [de rebelliska, de som inte tror, de som går emot Gud]. ³Bland dessa levde (var, vistades) vi också alla (var och en) en gång i vårt kötts (vår fallna gamla naturs) begär (lustar), när vi [ständigt] gjorde vad köttet och tankarna ville (ordagrant: "när vi gjorde köttets vilja och dess tankar" dvs. lydde kroppens och sinnets impulser). Vi var av naturen [sedan födseln] vredens barn – [vi] liksom de andra …

[Vi var i vårt naturliga syndiga tillstånd på väg mot straffdomen – Guds vrede mot synden – liksom resten av mänskligheten.]

⁴Men Gud – som är rik på barmhärtighet (full av medkänsla; överflödande i nåd) (gr. eleos) på grund av sin stora (obegränsade) kärlek som han älskade oss [så mycket] med, ⁵fast vi var [andligt] döda genom [våra] överträdelser (snedsteg, felsteg) – gjorde oss levande tillsammans med den Smorde (Messias, Kristus). Av nåd (gr. charis) är ni frälsta!

[Gud älskar oss med en kärlek (gr. agape) som är osjälvisk, utgivande och rättfärdig och han ger sina barn av samma liv som uppväckte Jesus från de döda. På grund av Guds godhet och favör (som inte kan förtjänas), är vi räddade (befriade, helade och bevarade till ett evigt liv med honom). De grekiska verbformerna uttrycker en fullbordad handling "ni är som har blivit frälsta", se även vers 8.]

⁶Och han uppväckte oss tillsammans med honom och satte oss [gav oss delat säte] med honom i det himmelska (de himmelska världarna) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, ⁷så att han i kommande tidsåldrar kan visa sin nåds (gr. charis) rikedom som överflödar (överträffar; når längst) i godhet (vänlighet, mildhet, rättrådighet) [Gal 5:22] mot oss i den Smorde (Messias, Kristus), Jesus.

⁸För av nåden [på grund av Guds oförtjänta favör och välvilja] är ni frälsta (räddade, befriade, helade, bevarade) genom tro (trofasthet, förtröstan), och detta inte av (utifrån/utav) er själva – Guds gåva är det (presenten/offergåvan är från Gud) [både nåden (gr. charis) och gåvan (gr. doron) står i bestämd form] – ⁹inte av (utifrån) gärningar [goda handlingar; eget arbete och slit], så att ingen ska [kunna] berömma sig (ta åt sig äran; ståta och bli högfärdig).

Människan är Guds mästerverk!

¹⁰För vi är hans hantverk [Guds mästerverk – hans konstnärliga arbete och poetiska verk] skapade (som formats, omdanats) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus till [att utföra] goda gärningar [ett gott arbete i allt], som Gud har förberett [utsett och gjort redo i förväg, se även Rom 9:23] så att vi ska (för att vi skulle) vandra i dem [leva i det Gud planerat].

[Det grekiska ordet för hantverk, poiema, har även gett oss orden poem och poesi. Paulus använder det också om Guds skapelseverk i Rom 1:20. Den förste personen som blir fylld av den helige Ande är Betsalel (2 Mos 31:2-3) som är en hantverkare som ska formge tabernaklet. Jesus kallas även "hantverkarens son" (Matt 13:55).]

Jesus förenar hedningar och judar
¹¹Kom därför ihåg att ni förut var hedningar i köttet, ni kallades oomskurna av dem som [bara] genom ett ingrepp gjort av mänskliga händer i köttet kallar sig omskurna.

[Omskärelsen av judiska pojkar är ett tecken på Guds eviga förbund med Abraham, se 1 Mos 17:10-12. Redan på Moses tid gjorde Gud klart att det inte räckte med det fysiska tecknet – hjärtat behövde också omskäras, se 5 Mos 10:16; 30:6; Jer 4:4. Ceremonin utförs på den åttonde dagen efter födseln och kallas brit mila. Hebreiska ordet för omskärelse är mila och förbund heter brit.]

Mellan den yttre förgården och de inre tempelgårdarna fanns en skiljemur med skyltar som varnade hedningar att närma sig templet.

¹²Kom ihåg att ni då levde utan (var separerade från) den Smorde (Messias, Kristus), utestängda från medborgarskap (utan en medborgares rättigheter) i Israel, och främlingar utan någon del i löftesförbundet. Ni var utan hopp och utan Gud i den här världen. ¹³Men nu, i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus har ni som en gång var så långt borta kommit nära, genom den Smordes (Messias, Kristi) blod.
     ¹⁴För han är vår frid (harmoni och enhet), han har skapat (format) oss båda [jude och hedning] som en [kropp], och har brutit ner (upplöst) den skiljemur som fanns mellan oss, ¹⁵genom att i sitt [eget korsfästa] kött ta bort (annullera) fiendskapen, orsakad av budordens undervisning [gr. nomos entolon], uttryckta i lärosatser (dogmer; mänskliga föreskrifter – gr. dogma). [Matt 5:17; Rom 10:4; Gal 3:23-25]

[I templet i Jerusalem hade hedningar bara tillgång till den yttre förgården (Upp 11:2). Det var här offerdjur såldes, Jesus undervisade osv. Den judiske historikern Josefus skriver att det fanns en 3 alnar (1,3 meter) hög stenmur som begränsade tillträdet till de inre delarna (kvinnornas förgård, templets förgård där brännofferaltaret fanns och själva templet). Längs med barriären fanns skyltar med en röd varningstext på grekiska och latin: "Ingen främling får träda innanför templets inhägnad! Den som överträder bär själv ansvaret för sin död, som kommer att bli följden." Hittills har två sådana varningsskyltar hittats. Den första hittades 1871 och finns på Istanbuls arkeologiska museum. Ett fragment från en annan sten som hittades 1936 finns i Jerusalem på Israel Museum. Se även Apg 21:29.]

Han gjorde detta för att från de två [jude och hedning], i sig själv, skapa en ny människa och på så vis bereda frid, ¹⁶och återförena (försona) båda i en kropp till Gud genom korset, och därigenom i honom själv döda fiendskapen. ¹⁷Han kom och predikade de glada nyheterna om frid till er [hedningar] som var långt borta och [frid] till dem [judarna] som var nära. ¹⁸För det är genom honom som vi båda genom [den helige] Anden har tillträde till Fadern [så att vi kan närma oss honom].

¹⁹Därför är ni inte längre främlingar (okunniga, utan del i frälsningen) och flyktingar (som saknar en medborgares rätt), utan ni delar medborgarskapet med de heliga (Guds eget folk) och tillhör Guds familj. ²⁰Ni har blivit uppbyggda [som ett heligt tempel] på apostlarnas och profeternas grund, med Jesus den Smorde (Messias, Kristus) själv som hörnstenen [som är den första stenen i bygget, som alla andra stenar riktas efter]. ²¹I honom är hela byggnaden (huset) tätt sammansluten (hopbunden, hopsvetsad) och fortsätter att växa (höja sig) till ett heligt tempel i Herren. ²²I honom blir också ni [hedningar] sammanfogade [med judarna], för att forma en fast boning [till att vara ett heligt tempel] för Gud i (genom) Anden.

Tillbaka upp