Den sista i en serie av kröningspsalmer (Ps 95-100), se även Ps 24; 47; 93; 110. Denna psalm nämner inte Gud som kung, men har många av dessa psalmers språk. Psalmisten uppmanar hela jorden och hans folk att prisa Gud.

Författare: Okänd

Struktur: Psalmen har två sektioner som är parallella. Fyra imperativ i vers 1a-3b leder fram till en orsak för att prisa Gud i vers 3b. Sedan kommer på nytt tre imperativ i vers 4 som leder fram till slutsatsen i vers 5 att Gud är god och att hans nåd varar för evigt.

1. Uppmaningar att prisa, vers 1b-3a
2. ... för vi är hans folk, vers 3b
3. Uppmaningar att prisa, vers 4
4. ... för Gud är god, vers 5

Det finns också ett kiastiskt mönster kring dessa sju verb som centrerar kring uppmaningen att lära känna Gud i vers 3 – han som är den sanne Guden. Detta signaleras tydligt i hebreiskan genom samma verb bo, som översätts "kom" och "gå", används i vers 2b och 4:

A Ropa, vers 1
 B Tjäna, vers 2
  C Kom, vers 2b
   D Förstå (känn) – gemenskap med Gud, vers 3
  C´ Gå (kom), vers 4
 B´ Var tacksamma, vers 4b
A´ Välsigna, vers 4c

En tacksägelsepsalm.

Ropa högt (höj triumferande jubelrop, väsnas med rop och härskri) till Herren (Jahveh)
    [alla tillsammans ut över] hela jorden (alla länder)!

[Det hebreiska verbet rua beskriver segerjubel och segerlarm; ordets ursprungsbetydelse är att förstöra genom att bryta något. Här skulle det bildligt kunna tolkas som att öronen brister p.g.a. öronbedövande ljud.]

²Tjäna [bli hans livegna och arbeta för] Herren (Jahveh)
    i [största] glädje [med fröjd, munterhet och nöje],
kom inför hans ansikte (träd in i hans närvaro)
    i jubelsång [med triumferande fröjderop]!

³Förstå (vet; känns vid; bli intimt förtrogen med) [tänk på] att Herren (Jahveh) själv är Gud (Elohim)
    – han har skapat (gjort, frambringat, åstadkommit) oss och inte vi själva –
[vi är] hans folk [i samlad trupp] och får (flock av småboskap)
    på hans betesmark (grönbete). [Ps 74:1; 79:13; Joh 10:11-14]

[Fyra imperativ (ropa, tjäna, kom och förstå) i vers 1-3 leder fram till den första slutsatsen: att vi är hans folk. Vers 3 är den centrala versen som handlar om en personlig gemenskap med Gud. Här används det starkaste hebreiska ordet (jada) för att känna någon på ett personligt sätt. Psalmen avslutas med ytterligare tre imperativ i vers 4 – kom (gå), var tacksamma och välsigna – som leder fram till den andra slutsatsen i vers 5: att Herren är god och att hans nåd och sanning trofast består!]

⁴Gå in i hans portar med (i) tacksägelse [bär fram ett hyllningsoffer – tillsammans i kör],
    [kom] till hans förgårdar med (i) lovsång (lovord).
Var tacksamma mot (hylla; erkänn och prisa) honom,
    välsigna (lova; tala gott om) hans namn.

[Den ursprungliga hebreiska betydelsen av att tacka är att använda och hålla ut sin hand, men även att kasta något. Här finns troligen innebörden av att lyfta sina händer i lovprisning med, men även att bekänna och vrida sina händer under gråt och intensivt "kasta ut" sina bekännelser inför Herren (Jahveh). Hebreiskans ursprungliga innebörd för att välsigna är att böja knä.]

⁵För Herren (Jahveh) är god [han har den bästa välviljan],
    i evighet [varar]
        hans nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed)
    och från släkte till släkte (från generation till generation) [varar]
hans trofasthet (sanning, fasthet – hebr. emonah).

[Versen formar en kiasm där Guds nåd står centralt och ramas in av "tidsangivelserna" evighet och släkte till släkte. Den yttre ramen utgörs av Herrens godhet och trofasthet/sanning. Den hebreiska texten har ki-tov JHVH (ordagrant: "för god Jahveh"). Här finns inget ord för är med. Enligt det grekiska tänkesättet – som påverkat oss i väst – kan godhet existera oberoende av Gud. Godhet anses alltså inte som ett av Guds attribut. I den judiska världsbilden hör dock dessa två begrepp oskiljaktigt ihop. Det går inte att se godhet utan att se Gud. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv. Det finns ingen godhet skild från Gud – Gud och godhet hör ihop. Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se 2 Sam 15:20; Ords 3:4; 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14. Första gången dessa ord står tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden nämns alltid först.]

Tillbaka upp

---

Gal 2:17-3:9

     ¹⁷Men om vi, när vi ständigt söker att bli rättfärdiga i den Smorde (Messias, Kristus), själva har visat oss vara syndare, är den Smorde (Messias, Kristus) då en som uppmanar till synd (en representant för den)? Självklart inte (låt det aldrig ske, motsatsen till amen)!

¹⁸För om jag återigen bygger upp det som jag själv [en gång] rev ner [detta att man skulle bli frälst genom laggärningar], gör jag mig själv till en överträdare [framstår jag själv som en lagöverträdare som bryter mot Guds bud]. ¹⁹För jag [för min del] har genom lagen (gr. nomos) dött bort från lagen [det judiska lärosystemet] för att jag skulle leva för Gud [i direkt relation med honom]. Jag är korsfäst (har korsfästs tillsammans) med den Smorde (Messias, Kristus) [eftersom jag tillhör honom delar jag hans död], ²⁰nu (dessutom) lever inte längre jag [gr. ego – här betonar Paulus med eftertryck sitt eget jag, precis som i början av vers 19], utan den Smorde (Messias, Kristus) lever i mig. Och det [liv] som jag nu lever i köttet (i kroppen), lever jag genom tron från [på] Guds Son (det lever jag i Guds Sons tro) [jag får ta del av hans förtröstan], han som [osjälviskt] älskade mig och utgav sig själv för mig. [Fil 3:10; Gal 5:24; 6:14] ²¹Jag förkastar inte (slänger inte bort; ogiltigförklarar inte) Guds nåd (favör), för om rättfärdighet kom genom [att hålla] lagen, då dog [ju] den Smorde (Messias, Kristus) i onödan (förgäves, gratis) [då skulle hans död vara meningslös]."

[Eftersom grekiskan inte har citattecken är det inte helt säkert var Paulus respons till Petrus (som började i vers 14) slutar. Utifrån de pronomen som används, verkar det som om svaret följer en rytm med du, vi och jag, se vers 14, 15-17, 18-21. I så fall slutar citatet här i vers 21.]



TEOLOGI – nåd och tro (3:1-4:31)

Nåd


Nåden i ert eget liv
¹Ni oförstående (tanklösa) galater!
Vem har förhäxat (kastat en förbannelse på, charmat, lurat) er?
Mitt framför era ögon var Jesus den Smorde (Messias, Kristus) tydligt beskriven (som ett plakat, oförglömligt) som korsfäst.

²En sak vill jag förstå (oavsett andra argument, låt mig ställa denna fråga):

[Paulus tar nu ett huvudargument som handlar om tro eller lag. Frågan ramas in i ett kiastiskt mönster i vers 2b och 5, med en utvidgning och beskrivning i vers 3-4.]

Tog ni emot den helige Ande genom att hålla lagen [följa Moseböckernas alla bestämmelser]
    eller på grund av tro (förtröstan) [tillit till evangeliet]? [Självklart var det genom tro!]

³Är ni så oförstående (tanklösa)?
Ni som började [ert nya liv] i Anden,
    ska ni nu sluta i köttet (försöka nå målet genom egen mänsklig kraft)?
⁴Har ni genomlidit så mycket helt i onödan?
    Om det nu verkligen varit förgäves ...

[Även om situationen hos de troende var illa, lämnar Paulus en förhoppning om att det inte var förgäves. Ordet "genomlidit", gr. pascho, betyder oftast lidande. Ibland kan det också betyda att genomgå erfarenheter, både bra och dåliga. Vanligtvis används fler beskrivande ord som förtydligar betydelsen, men det görs inte här. I Paulus andra brev används alltid detta ord för lidande, så det är troligt att det används här också. Paulus kanske ser tillbaka på den förföljelse och det lidande som drabbade honom och Barnabas i Galatien, se Apg 14:2, 5, 19, 22.]

⁵Han som ger er (förser er med) Anden och utför kraftfulla mirakler bland er – är det på grund av laggärningar [att ni legalistiskt följer Moseböckernas förordningar och alla rabbinska tillägg], eller för att ni lyssnar [på evangeliet] i tro (har förtröstan, tillit till det)?

Nåden i Skriften
⁶[Paulus inledde kapitlet med några personliga frågor till galaterna. Nu följer sex citat från Bibeln vilket visar på en viktig princip. Andliga erfarenheter är värdefulla, men måste stödjas av Skriften. Eftersom dessa judaister försökte föra de troende tillbaka under lagen, citerar Paulus lagen.]

På samma sätt var det med Abraham:

"Han trodde (litade) på Gud [om löftet om en son]
    och därför räknades han som rättfärdig (skuldfri)."

[1 Mos 15:6. Paulus citerar samma vers i Rom 4:3 där han ännu mer detaljerat lägger ut texten. Romarbrevet 4 är den bästa kommentaren till Galaterbrevet 3.]

⁷Förstå därför (låt er få en personlig erfarenhet av) att det är de människor som tror (de som lever i tro) som är Abrahams [verkliga] barn. ⁸Eftersom Skriften gång på gång förutsåg att Gud skulle rättfärdiggöra hedningarna genom tro, berättade den i förväg de glada nyheterna (evangeliet) för Abraham genom att säga:

"I dig ska alla folk (nationer, folkgrupper) bli välsignade." [1 Mos 12:3; 1 Mos 18:18]

⁹Därför blir de som är av tro (litar, lutar sig emot Gud) välsignade tillsammans med den troende Abraham (som trodde, litade, lutade sig emot Gud).

Tillbaka upp