David är i trångmål, men inte i mörker – Herren är hans ljus. Med det perspektivet finns inget att frukta. Herrens personliga namn (JHVH – Jahveh) förekommer tretton gånger, och inkluderas även "min frälsnings Gud (Elohim)" i vers 9, blir det totalt 14 referenser till Gud – lika många som de 14 verser psalmen utgör. Detta är ett litterärt sätt David använder sig av för att betona Guds ständiga närvaro, trots att han är under attack! Talet fjorton förstärker Guds fulländning, då det utgör summan av två gånger talet sju, som står för fullhet. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn. Matteus använder sig också av talet fjorton i Jesu släkttavla, se Matt 1:17.

Författare: David

Struktur:
A Inledande förvissning, vers 1
   B Motståndare hotar, vers 2-3
     C Närhet till Gud, vers 4-11
   B´ Motståndare hotar, vers 11-13
A´ Avslutande förtröstan, vers 13-14

Av David.

[På samma sätt som Psalm 25 och 26, inleds även denna psalm med bara Davids namn. Den grekiska översättningen Septuaginta tillägger här att David blev smord till kung innan han skrev denna psalm. Detta finns dock inte med i den hebreiska texten, men det är tydligt att dessa tankegångar och tolkningar fanns omkring 200 f.Kr. då den hebreiska texten översattes till grekiska.]

Inledande förvissning
Herren (Jahveh) är mitt ljus [Joh 1:4] och min frälsning (befrielse, räddning, trygghet)!
    Vem skulle jag frukta (vara rädd för)?
Herren (Jahveh) är mitt livs värn (skydd, tillflykt, säkra fästning – den som försvarar mig)!
    Vem skulle jag förskräckas (fasa, skaka) inför?

[Det hebreiska ordet för frälsning som används sextio gånger i Psaltaren är jeshua – det hebreiska namnet på Jesus. Psaltarpsalmerna pekar på att vår frälsning finns hos Gud. Han är lik en säker fästning där jag snabbt kan söka skydd vid fara. I psalmen finns ofta uppräkningar i par och tripletter. Herren nämns två gånger i första versen och beskrivs med tre ord: "ljus, frälsning och tillflykt". David beskriver dem som kommer emot honom i vers 2 med tre ord: "onda människor, motståndare och fiender".]

Motståndare hotar
²När onda människor kom mot mig,
    för att äta mig levande (slita mig i stycken; ordagrant: "äta mitt kött"),
ja, då var det mina motståndare och mina fiender,
    som stapplade och föll.
³Även om en armé skulle omringa (belägra) mig,
    känner jag ingen fruktan (ska mitt hjärta inte frukta);
om ett krig bryter ut mot mig,
    så är jag trygg.

Närhet till Gud
⁴Ett [en sak] har jag begärt av Herren (Jahveh),
    [bara] detta söker jag (längtar jag efter):
att få bo i Herrens (Jahvehs) hus
    i alla mina livsdagar,
skåda (se; intensivt betrakta) Herrens (Jahvehs) ljuvlighet (välbehag, nåd)
    och reflektera [urskiljande begrunda; betraktande söka svar] i hans tempel.

[När David skrev denna psalm var templet ännu inte byggt. Det uppfördes senare under hans son Salomos första regeringstid, se 1 Kung 6:1, 37-38. David var dock den som fick föra arken till Jerusalem, se 1 Krön 16:1; 2 Sam 6. I tabernaklet, och även senare i templet, fanns arken med nådastolen där Guds närvaro och helighet vilade. Samtidigt är Bibeln tydlig med att Gud inte bor i mänskligt byggda hus, se 1 Kung 8:27. Davids längtan är att få omgärdas och präglas av Guds närvaro och helighet, se vers 13 och Ps 28:2; 65:5; 84:5; 134:1. Ordet för ljuvlighet är hebr. noam som har en innebörd av nåd – där dess fullhet, välvillighet och välbehag betonas i kombination med favör. Det är här första gången det används, av totalt sju gånger i GT. I vers 4-6 används fyra synonymer: hus, tempel, hydda och boning.]

⁵För han skyddar (gömmer) mig i sin hydda (hebr. soch, i sitt sammanflätade och täckande skydd),
    på olyckans dag;
han döljer mig på en undangömd (hemlig) plats i sitt tält (tabernakel),
    han lyfter mig [högt] upp på en klippa.
⁶Och nu är mitt huvud upplyft [högt],
    över mina fiender som omringar mig.
Därför vill jag [ljudligt, med trumpetstötar] offra jublets offer i hans tält (tabernakel).
    Jag vill sjunga och spela till Herrens (Jahvehs) ära!

⁷Hör min röst när jag ropar [i bön], Herre (Jahveh)
    och visa mig nåd (oförtjänt kärlek; favör), [böj dig till mig] och svara mig.
⁸Mitt hjärta säger om dig [hjärtat talar på Guds vägnar och uppmanar]:
    "Sök [plural] mitt ansikte."

[Versen är svåröversatt. Ordet "sök" används två gånger i denna vers. Första gången är det i plural, andra person, imperativ. Det antyder troligtvis att uppmaningen i psalmistens hjärta, som kommer från Guds hjärta, inte bara syftar på David utan är en inbjudan till allt Guds folk att söka hans ansikte. I denna vers finns även en antydan om att Gud vill bo i mänskliga hjärtan genom tro, se Ef 3:17. Den andra gången ordet "sök" förekommer, se nedan, är ordet i singular och första person. Här syftar det på psalmistens personliga relation med Gud, se även Ps 24:6; 105:4.]

Ja, jag söker [singular] ditt ansikte, Herre (Jahveh),
     ⁹dölj inte ditt ansikte för mig (ignorera mig inte).
Avvisa mig inte (kasta inte bort mig) i vrede,
    du som varit min hjälp;
överge mig inte, lämna mig inte,
    du min frälsnings Gud (Elohim).

[I dessa två avslutande rader i vers 9 beskrivs två situationer där Gud "sitter" och "går". I den första liknas Gud vid en sittande kung som potentiellt avvisar den som söker nåd hos honom. I den andra är Davids oro att Gud ska gå sin väg, som en vän som lämnar någon när det är som svårast. Vår familj, och speciellt våra föräldrar, är de som vi förväntar oss förblir lojala mot oss, oavsett vad vi går igenom och anklagas för. I nästa vers tas just denna djupaste av mänskliga relationer som ett exempel. Ett barn som överges av sin far och mor blir ett starkt bildspråk på en total försakelse.]

¹⁰Nej, även om min far och mor skulle överge mig,
    tar Herren (Jahveh) emot mig [in i sin gemenskap och familj].

[Hebreiska asap används om att samla in skörd, saker och människor. Ordet används för hur ett upphittat vilse djur ska "tas in" i huset för att få skydd, se 5 Mos 22:2. Ordet används även om att "släppa in" en person på flykt i en fristad och ge honom tak över huvudet, se Jos 20:4. Profeten Jesaja försäkrar också att även om en mor skulle överge sitt barn, gör inte Gud det, se Jes 49:15. Temat med hem (Herrens hus) upprepas här från vers 4-5. Alla barn behöver bekräftelse, tröst, skydd och vägledning. Alla dessa emotionella behov möter Gud i vers 7-14.]

Motståndare hotar
¹¹Lär mig din väg, Herre (Jahveh),
    led mig på en jämn (plan, säker, trygg) stig (välkänd, upptrampad gångväg).
På grund av mina fiender (som förföljer, vakar med onda syften över mig),
     ¹²överlämna mig inte till mina fienders vilja.
För de har uppviglat (rest upp) falska vittnen mot mig,
    som andas (är fyllda med) våld. [Apg 9:1]

Avslutande förtröstan
¹³Hade jag inte trott (om jag inte varit viss om) att [jag skulle] få se Herrens (Jahvehs) godhet i de levandes land …
    [ja, då skulle jag kanske gett upp, inte vetat vad jag skulle ta mig till, tappat tron, osv.]

[Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis. Istället för att uttryckligen redogöra för några olika alternativ för vad som skulle hända om David inte hade tro på att han skulle få se Guds godhet, lämnas dessa tankar till läsaren. Berättelsen stannar upp och lyssnaren får tänka sig in i den känslomässigt laddade frågan. Vad skulle hända om Gud inte grep in nu och visade sin godhet? Vad skulle ske om falska vittnen som andades våld fick sin vilja igenom? Uttrycket "de levandes land" syftar troligtvis på livet här på jorden bland de människor som lever och inte har dött.]

¹⁴Vänta på (sätt ditt hopp till; bind dig samman med) Herren (Jahveh)
    – var stark (övervinn)!
    Då ska han ge ditt hjärta frimodighet (inge mod och styrka i ditt hjärta)
– ja, vänta på Herren (Jahveh).

[Psalmen avslutas med tre imperativ som formar en kiasm (vänta på – var stark – vänta på). Uppmaningarna, som både är en vädjan och ett tecken på förtröstan, riktar sig först och främst till psalmisten själv. Mod och frimodighet följer på styrkan som ges när han "knyter sig samman" med Herren genom att fokusera på honom. Det är samma ord som Gud upprepade gånger talar till Josua innan israeliterna ska inta det utlovade landet, se Jos 1:6, 7, 9, 18. Ordvalet "de levandes land" i versen innan förstärker denna koppling, se vers 13. Genom att återupprepa qavah betonar David vikten av att aldrig sluta hoppas på Herren (Jahveh). Det hebreiska ordet är rikt och kan även innebära att tvinna sig samman som en tråd – en bild på en aktiv väntan där den som riktar sig mot Gud blir sammanflätad med honom.]

Tillbaka upp

---

2 Kor 9:1-15

¹När det gäller hjälpen till de heliga [de troende i Jerusalem], behöver jag egentligen inte skriva till er.

[Ordagrant börjar meningen "för att börja med", vilket binder ihop denna vers med den föregående. Paulus förklarar nu varför han i andra församlingar skrutit om korintiernas kärlek och givmildhet, se 2 Kor 8:24.]

²Jag vet hur villiga ni [korintier] är, och inför makedonierna [i nuvarande norra Grekland] brukar jag berömma er och berätta att Achaia [den romerska provinsen i södra Grekland] har varit redo sedan i fjol. Er iver (entusiasm) har sporrat (i positiv bemärkelse provocerat) de flesta av dem. ³Nu skickar jag ändå bröderna för att vårt beröm av er i denna sak inte ska visa sig vara tomt prat och för att ni ska vara förberedda, som jag redan nämnt. ⁴Annars får vi – för att inte säga ni – stå där och skämmas när makedonierna som kommer med mig [på Paulus tredje resa till Korint, se 2 Kor 13:1] ser att ni är oförberedda trots vårt förtroende för er. ⁵Därför tyckte jag mig behöva be bröderna [Titus och de två bröderna, se 2 Kor 8:16-24] resa till er och förbereda er utlovade gåva, så att den kan ligga färdig som en gåva och inte blir ett krav.

Givandets välsignelser
⁶Dessutom [säger Skriften] detta:

Den som sår sparsamt
    får (ska) också skörda sparsamt,
och den som sår rikligt [efter principen om välsignelser]
    får (ska) också [efter principen om välsignelser] skörda rikligt,

⁷var och en [ska så, dvs. ge] precis [så mycket] som han har bestämt (föreslagit; lagt fram) i sitt hjärta (ordagrant: i hjärtat), inte utav olust (motvilja) eller tvång [som något obligatoriskt],

för Gud älskar (föredrar) en glad (beredvillig, förnöjsam; välvilligt inställd) givare.

[Här citerar Paulus fritt från den andra delen av Ords 22:8 i den grekiska översättningen Septuaginta där det står: "Gud älskar en glad man och givare". Principen om sådd och skörd och om givandets välsignelser finns också i Ords 11:24-26 och i 5 Mos 15:7-11. Paulus sammanfattning av denna "lag" har ibland förminskats till en slug investeringsstrategi där man genom att ge mycket förväntar sig en större välsignelse tillbaka för att leva gott för egen del. Om det är drivkraften blir resultatet bara ännu djupare andlig fattigdom. Paulus gör klart att Gud vill se alla sina barns behov uppfyllda. Herren lönar generositet genom att möjliggöra för ännu mer generositet.]

⁸Och Gud förmår (har ju kraft; är dessutom mäktig) att låta all nåd (varje slags favör) överflöda till [nå fram och vida omge] er, så att ni alltid i allt [vid varje tidpunkt och i varje omständighet] har nog (tillräcklig mängd – gr. autarkeia) av allt och kan överflöda till [skulle nå fram och vida omge] varje gott verk (varje god gärning). [Fil 4:11, 19]

[Inom stoisk livsfilosofi användes autarkeia i betydelsen att vara självförsörjande, och därigenom vara oberoende av andra människor. Paulus använder ordet i betydelsen att ha tillräckligt av allt för att också kunna ge vidare till andra (och på så sätt göra människor beroende av varandra). Detta förstärks av att verbet perisseuo – vars innebörd är att överflöda runtomkring – både står före och efter det grekiska ordet för tillräcklig mängd. Att adjektivet pas (all, allt, varje) förekommer fyra gånger i versen visar att Paulus verkligen vill betona att Gud i sin omsorg både kan och vill låta sitt överskott nå oss på alla sidor – detta så att det räcker mer än väl och blir över till att dela med sig av.]
⁹Precis som det står skrivet:

"Han [den rättfärdige] strör ut (är generös, sår rikligt), han ger till de fattiga,
    hans rättfärdighet (hans gärningar av rättvisa, medmänsklighet, och godhet) varar i evighet." [Ps 112:9]

¹⁰Han [Gud] som ger säd till såningsmannen och bröd för att äta, ska också ge och mångdubbla (multiplicera) ditt förråd av utsäde [det du ger ifrån] och låta rättfärdighetens skörd växa [ge frukt som visar sig i godhet, vänlighet och givmildhet]. ¹¹Då blir ni rika på allt och kan vara generösa i allt, och det väcker tacksamhet till Gud när vi överlämnar gåvan.

Resultatet – Gud blir ärad
¹²Den hjälp ni ger i denna insamling fyller inte bara de heligas behov, utan bär också rik frukt genom många tacksägelser till Gud (att många tackar Gud). ¹³När ni visar er äkthet genom denna hjälp prisar de Gud för att ni så lydigt följer er bekännelse till den Smordes (Kristi) evangelium och så godhjärtat delar gemenskapen med dem och med alla. ¹⁴De kommer också att be för er och längta efter er på grund av Guds överväldigande nåd mot er.

¹⁵[Paulus brister ut i lovprisning:] Gud vare tack för hans obeskrivligt rika gåva! [Ord är helt otillräckliga för att beskriva Guds gåva – att hans Son kom till jorden.]

Tillbaka upp