Zimran
och Jokshan
och Medan
och Midjan [förfäder till midjaniterna; Tsippora var från den stammen, se 2 Mos 2:21; 3:1]
och Jishbak
och Shoach.

³Jokshan [Abrahams andra son med Keturah] fick
    Sheva
    och Dedan [Jes 21:13; Jer 49:8; Hes 27:20].

Dedans söner var
    Ashorim
    och Letoshim
    och Leummim.

⁴[Abrahams fjärde son med Keturah] Midjans söner var
    Ejfa
    och Efer
    och Henok (hebr. Chanoch)
    och Avida
    och Eldaa.

Men Abraham gav allt han ägde till Isak. ⁶Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.

⁷Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år. ⁸Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk. ⁹Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten, ¹⁰fältet som Abraham köpte av Chets söner [1 Mos 23:1-20], där Abraham begravde sin hustru Sarah. ¹¹Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.

Ismaels fortsatta historia
¹²[Här kommer en ny "toledot-enhet" som inleder den åttonde litterära enheten av tolv i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2.]

Detta är Ismaels (hebr. Jishmaels) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – toledot) [enligt den ordning de föddes]. Abrahams son, som egyptiskan Hagar, Sarahs tjänarinna, födde åt Abraham.

¹³Och detta är namnen på Ismaels [tolv] söner efter deras namn enligt deras släktled. Ismaels förstfödde
    Nevajot
    och Kedar
    och Adbeel
    och Mivsam
     ¹⁴och Mishma
    och Doma
    och Massa,
     ¹⁵Chadad
    och Teima,
    Jetor,
    Nafish
    och Kedma.
¹⁶Detta är Ismaels söner och detta är deras namn efter deras byar och efter deras boplatser. Tolv furstar [1 Mos 17:20] efter deras nationer.

¹⁷Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [1 Mos 25:8] ¹⁸De bodde från Havila (hebr. Chavila) till Shor, som ligger före Egypten som sträcker sig mot Assyrien [området från norra Sinai till gränsen mot västra Mesopotamien]. Han [Jishmael, se 1 Mos 16:11-12] föll (fick sin lott; bosattes sig; kom i strid; dog) mot (ansikte, öster om) sina bröder.

Isaks fortsatta historia
¹⁹[Här kommer en ny "toledot-enhet" (den nionde av tolv i Första Moseboken). Skapelseberättelsen inleder och sedan följer 11 enheter som börjar med det hebreiska ordet toledot, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Berättelsen tar vid från kapitlet 1 Mos 24 där Isak får sin hustru Rebecka. Den nya information som läsaren får här är att Isak var 40 år när han tog Rebecka till hustru.]

Detta är Isaks, Abrahams sons, redogörelse (fortsatta historia – hebr. toledot).

Abraham blev far till Isak.

²⁰Och det var så (hebr. vajehi) att Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, dotter till araméen Betoel från Paddan-Aram och syster till araméen Laban, som hustru åt sig.

[Detta var området kring Haran i övre Mesopotamien. Isak blir 180 år (1 Mos 35:28), vilket gör att han fortfarande har 140 år kvar av sitt jordeliv när han gifter sig. Inom den judiska kulturen är mannen kring 18-20 och kvinnan ofta 14-15 år vid giftermålet, men då är livslängden 70-80 år.]

²¹Isak bönföll (bad till – hebr. atar) Herren (Jahveh) för sin hustru, eftersom hon var ofruktsam. Herren (Jahveh) bönhörde (hebr. atar) honom och Rebecka blev havande. [Isak var 40 år när han gifte sig med Rebecka och 60 år när bönesvaret kom, se vers 20 och 26. Det var en uthållig bön under närmare 20 års tid. Ordet för bön här är ovanligt.] ²²Men barnen bråkade med varandra [sparkade varandra våldsamt] inom henne [på ett ovanligt och troligtvis smärtsamt sätt]. Så hon sa: "Varför ska det vara så här för mig?" [Ordagrant: ´Om så här, varför detta jag´. Varför ska jag drabbas av det här?] Och hon gick för att utkräva (begära svar – hebr. darash) av Herren (Jahveh). ²³Herren (Jahveh) sa till henne:

"Två folk (hebr. gojim) finns i ditt moderliv (hebr. beten)
    ja, två stammar (etniska grupper – hebr. leom) ska breda ut sig (hebr. parad) från ditt sköte (hebr. meeh).
Den ena stammen ska vara starkare
    än den andra
och den äldre
    ska tjäna den yngre." [Rom 9:10-13]

[Samma ord för utbredas används i översikten av nationerna, se 1 Mos 10:32.]

²⁴När tiden var inne (dagarna var fyllda) för henne att föda, se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, läsaren förflyttas in i tältet där hon ska föda]: Det var tvillingar i hennes moderliv! ²⁵Och ut kom den förste, rödaktig (hebr. admoni) – hela han, [hans kropp var] som en hårig (hebr. sear) klädnad [mantel]. Och de gav honom namnet Esau.

[Hans rödaktiga färg är snarlikt ordet för edomit (hebr. adomi) det folkslag som ska komma från honom, se vers 23. Även ordet för hårig anspelar på namnet för det område Esau skulle bo på, Seirs bergsbygd, se 1 Mos 36:8.]

²⁶Och därefter kom hans bror – och hans hand höll tag om Esaus häl (hebr. akev). Och man gav honom namnet Jakob (hebr. Jaaqov). Isak var 60 år gammal när de föddes.

[Båda sönernas namn finns med i ordlekar. Jakobs namn anspelar på att han "håller hälen". Den äldre brodern benämns alltså efter sitt utseende och den yngre efter sina handlingar. Esau är född rödaktig och Jakob är född att ta någon i hälen. Verbet aqav har en negativ betydelse att tränga undan, bedra och ta undan, se 1 Mos 27:36; Jer 9:4.]

²⁷Och pojkarna växte upp. Och Esau blev en man som behärskade jakt [väl förtrogen med jakt och blev en skicklig jägare] – en fältets man, medan Jakob blev en stillsam (hebr. tam) man som höll sig bland tälten.

[Kontrasterna mellan bröderna fortsätter. Esau är äventyrlig och gillar att vara ute, medan Jakob är förnöjd med att vara hemma. Ordet tam har också betydelsen oklanderlig, men här är det mer i betydelsen av "helhet" i tillvaron, han är nöjd med att vara hemma.]

²⁸Och Isak älskade Esau, eftersom han fick äta av hans villebråd [ordagrant: ´för villebråd i hans mun´], medan Rebecka älskade Jakob.
     ²⁹Jakob hade kokat (hebr. zid) ett hopkok (soppa – hebr. nazid), [just] då kom Esau in från fältet och han var utmattad. [Ordet för att koka (hebr. zid) är snarlikt ordet för att jaga (hebr. tsod). Det är den enda likheten i vad de gör.]
     ³⁰Och Esau sa till Jakob: "Låt mig genast få glufsa i mig (sluka, svälja ner – hebr. laat) av det röda (hebr. edom), det där röda där, för jag är utmattad!" Därför gav man honom namnet Edom. [Ordet för att äta används bara här i GT. I senare rabbinsk litteratur används det om djur som äter. Esau förmår sig inte heller att säga "soppan", han kallar det bara "det röda" och vill ha det på en gång.]
     ³¹Och Jakob svarade: "Först (denna dag), sälj din förstfödslorätt (hebr. bechorah) till mig." [Den förstfödde sonen fick en dubbel arvslott, se 5 Mos 21:17.]
     ³²Esau sa: "Se, jag är döende, så vad betyder den då för mig – förstfödslorätten?"
     ³³Jakob sa: "Först (denna dag), ge mig din ed." Och han gav honom sin ed. Ja, han [Esau] sålde sin förstfödslorätt till Jakob. [Jfr vers 31, samma uttryck att först göra något. Jakobs "ge mig din ed" här skiljer sig dramatiskt från den i 1 Mos 47:31 där han är en äldre man, helt beroende av sin son Josef för sin sista önskan.] ³⁴Och Jakob gav Esau bröd och linssoppa. Då åt han. Då drack han. Sedan steg han upp. Och så gav han sig iväg. Så föraktade Esau [lättvindigt övergav] sin förstfödslorätt.

[Verben i versen (5 på rad) förstärker hur Esau agerar utan att tänka på konsekvenserna. Förstfödslorätten var en gåva från Herren (Jahveh). Hans lättsinne blir ett varnande exempel på någon som är oandlig, se Heb 12:16-17.]

Tillbaka upp

---

Matt 16:13-17:9

Människoson och Guds Son

Här vid klippan och vattenkällan i närheten av Caesarea Filippi undervisade Jesus lärjungarna om församlingens position och auktoritet.

¹³Jesus kom till området kring Caesarea Filippi.

[Ett hedniskt område norr om Galileen. Här finns ett av källflödena för Jordanfloden, med utsikt över en brant klippvägg med grottor där bl.a. avguden Pan tillbads. Den största grottan kallades i folkmun helvetets port och ansågs vara en portal till dödsriket.]

Jesus frågade sina lärjungar: "Vem säger folket att Människosonen är?"
     ¹⁴De svarade: "Några säger Johannes Döparen, andra Elia, och andra Jeremia eller någon av profeterna."
     ¹⁵Han sa till dem: "Men vem säger ni att jag är?"
     ¹⁶Simon Petrus svarade och sa: "Du är den Smorde (Messias, Kristus), den levande Gudens Son."
     ¹⁷Då svarade Jesus honom: "Salig (lycklig, välsignad) är du, Simon, Jonas son. Kött och blod (någon människa) har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. ¹⁸Jag säger dig, du är Petrus [gr. Petros – en liten sten], och på denna klippa [gr. Petra – en stor massiv klippa, precis som den strax utanför Caesarea Filippi] ska jag bygga min församling, och Hades (dödsrikets) portar ska inte stå emot den.

[Det är troligt att Jesus pekar på den klippa som de står intill, och på ett praktiskt sätt illustrerar att församlingen är som en stad på ett berg, Matt 5:14, högt över all ondska. Området här vid foten av berget Hermon har ofta förknippats med ockult verksamhet. Ugaritiska lertavlor från 1200 f.Kr. kallar området "ormens plats". Den verkliga fienden och kampen blir snart tydlig här när Satan försöker influera Petrus att tillrättavisa Jesus och hindra hans lidande, död och uppståndelse, se vers 23.]

Vid Banias naturreservat, som platsen heter i dag, finns en skylt med en målning som visar hur Pan-templet kan ha sett ut på Jesu tid.

¹⁹Jag ska ge dig nycklarna till [auktoritet att stänga och öppna] himmelriket (himlarnas kungarike), allt du binder (förbjuder att ske) på jorden, ska redan vara bundet (förbjudet att ske) i himlen. Allt du löser (tillåter att ske) på jorden, ska redan vara löst (tillåtet att ske) i himlen."

[I Bibelns bildspråk betecknar nycklar mandat och fullmakt. Lösa och binda var termer som användes av de skriftlärda när man beslutade vad som var rätt och fel i olika situationer. I Matt 5:19 använder Jesus samma grekiska ord för att lösa när han talar om att upphäva ett bud. Jesus upprepar snart frasen "binda och lösa" igen när han undervisar alla tolv lärjungarna, se Matt 18:18. Där handlar det om att församlingsledningen har mandat att avgöra konflikter i församlingen, se Matt 18:17. Notera verbformerna där allt som du binder/löser redan ska vara bundet/löst (perfekt passiv form) i himmelen.]

²⁰Sedan gav han en strikt order till lärjungarna att inte berätta för någon att han var Jesus den Smorde (Messias, Kristus).

Jesus berättar om sin död och uppståndelse
²¹[Denna händelse inträffar ett halvår före Jesu korsfästelse. Under de drygt två år som han varit med lärjungarna har Jesus hittills bara nämnt om sin död tre gånger, men nu börjar han åter undervisa dem om detta, och tar upp det ytterligare elva gånger.]

Från den tiden började Jesus förklara för (visa) sina lärjungar att han måste gå (gå bort/iväg) till Jerusalem och lida mycket genom (utstå många lidanden från) de äldste och översteprästerna och de skriftlärda [dvs. rådet, Sanhedrin i Jerusalem, som bestod av överstepräster, skriftlärda och folkets äldste] och [att han måste] bli dödad (bortröjd, slaktad) och på tredje dagen uppstå (bli uppväckt/upprest) [igen].
     ²²Då tog Petrus honom avsides (för att samtala privat). Han tillrättavisade Jesus skarpt och sa: "Må Gud bevara dig, Herre! Detta får inte hända dig."
     ²³Men Jesus vände sig om [mot och inom hörhåll för lärjungarna, se Mark 8:33] och sa till Petrus: "Gå bort (bakom mig, ur min åsyn), Satan [titel på djävulen som ordagrant betyder motståndare eller åklagare]. Du är ett hinder för mig (en stötesten, du vill få mig på fall), för du tänker inte Guds tankar utan mänskliga tankar (du har inte Guds perspektiv)."

Att mista livet, men ändå vinna det
²⁴Sedan sa Jesus till sina lärjungar:

"Om någon vill följa (gå bakom) mig
    ska han förneka (helt tillbakavisa; säga nej till; avstå från) sig själv [sin egen agenda]
    och ta upp sitt kors
och följa mig (vara/gå med mig på vägen) [bli min lärjunge].

[Jesus hade tidigare talat om att 'ta upp sitt kors' i samband med efterföljelse, se Matt 10:38. Nu blir orden än mer verkliga för lärjungarna, se Matt 16:21; 20:20-23. Sist i versen har grekiskan ett annat ord för att följa (nämligen akoloutheo) vars innebörd är att gå samma väg som eller vandra tillsammans på vägen med.]

²⁵För den som vill rädda (skulle vilja bevara) sitt liv,
    ska mista (förlora; totalt förstöra/ruinera) det,
    men den som mister (nu ändå skulle mista) sitt liv för min skull,
han ska rädda (han är den som kommer att bevara) det.

[Gr. psuche betecknar både liv och själ, men måste förstås och användas utifrån sitt sammanhang i vers 25-26, se även Joh 12:25. Att 'förneka sig själv' i vers 24 handlar inte om brist på självaktning. Jesu efterföljare har skäl till en bättre självkänsla än någon annan. Den faderskärlek Gud känner för sina barn är enorm och bygger inte på gärningar utan på barnaskap, se Gal 3:26, osv. Genom saligprisningarna visar Jesus vad det innebär att tillhöra Guds rike och få den himmelska lönen, se Matt 5:3-12. I ljuset av detta förstår vi att självförnekelsen handlar om att korsfästa sina egna själviska intressen och ambitioner och sätta Gud och hans rike främst. Samma skarpa åtskillnad görs i Matt 6:19-24 där Jesus förklarar att man inte kan tjäna både Gud och mammon.]

²⁶Vad hjälper det en människa att vinna hela världen och [samtidigt] förlora (förverka) sitt liv (sin själ)? Vad kan en människa ge i utbyte mot sitt liv (till lösen för sin själ)? ²⁷Människosonen ska komma med sina änglar i Faderns härlighet (ära, majestät), och då ska han belöna (föra räkenskap med) varje människa efter hans livsstil (gärningar, vanemässiga handlande)."

Jesu ansikte strålade av ljus
²⁸"Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Några av dem som står här kommer inte att möta döden förrän de har sett Människosonen komma i sitt rike."

[Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Matt 17:1-8. Det kan knappast vara en förutsägelse om Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar om när han skulle upprätta riket, men Jesus ber dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6-8.]

Bilden är tagen strax utanför Nasaret där man blickar ut åt öster och ser berget Tabor (Tavor) ensamt resa sig på Jisreelslätten.

¹Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes upp på ett högt berg där de kunde vara för sig själva (i enskildhet).

[Enligt tradition är det berget Tabor, men det är mer troligt att det är berget Hermon i närheten av Caesarea Filippi, som är den senaste platsen som Jesus besökte, se Matt 16:13. Det är troligt att Matteus knyter an till hur Mose gick upp på berget Sinai och efter sex dagar fick se Gud, se 2 Mos 24:15. Jesus är den andre Mose som det talas om i 5 Mos 18:15 och den som fullbordar Moses kallelse.]

²Där förvandlades hans utseende inför dem, hans ansikte lyste (klart och tydligt) som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. ³Plötsligt fick de se Mose och Elia samtala med honom. ⁴Då började Petrus tala, och sa till Jesus: "Det är underbart (gott, ärofyllt) att få vara här! Om du vill så ska jag göra tre hyddor. En åt dig, en åt Mose och en åt Elia."

[I Luk 9:33 står det också att "Petrus inte visste vad han sa." Det är möjligt att han anknyter till lövhyddohögtiden, sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40-42.]

⁵Plötsligt medan han fortfarande talade kom ett skinande moln och omslöt dem. [Främst Jesus, Elia och Mose, men lärjungarna träder också in i detta moln, se Luk 9:34. Molnet är en gammaltestamentlig bild på Guds närvaro, se 2 Mos 13:21-22; 40:34-38; 1 Kung 8:10-13.] En röst från molnet sa [på liknande sätt som Fadern talat till Jesus vid hans dop, se Matt 3:17]: "Detta är min Son – min Älskade, som jag har (och alltid haft) mitt välbehag i. Lyssna (ständigt) på honom." ⁶När lärjungarna hörde detta, kastade de sig [raklånga] ner med sina ansikten mot marken och greps av stor fruktan (förskräckelse). ⁷Men Jesus kom och rörde vid dem och sa: "Stå upp och var inte rädda." ⁸När de lyfte upp sina ögon, såg de ingen förutom Jesus.

[Genom hela Bibeln har viktiga händelser skett på berg. På berget Moria blir Abraham ledd att offra Isak, som är en bild på Jesus. Mose får undervisningen och buden på berget Sinai och Elia offrar till Gud på berget Karmel, osv. På detta berg såg nu lärjungarna hur Jesus samtalade med Mose och Elia som representerar Torah och profeterna. Att det är ett samtal, visar på den harmoni som finns mellan det ursprungliga och det förnyade förbundet. Till sist ser lärjungarna bara Jesus; en tydlig bild på att Jesus är den som fullkomnar undervisningen och profeterna, se Matt 5:17.]

⁹Medan de var på väg ner från berget befallde Jesus dem: "Berätta inte för någon om det ni har sett förrän Människosonen har uppstått från de döda."

Tillbaka upp