Helbibel - onsdag 26/8
Job 20:1-22:30, Ps 40:11-18, Ords 22:2-4, 2 Kor 1:1-11
Job 20:1-22:30
Tsofars andra tal1Sedan tog Tsofar – naamaiten [Job 2:11; 11:1], till orda och sa:
2Mina stormiga tankar (orostankar – hebr. saif) för mig tillbaka (tvingar mig att bemöta detta),
jag är så upprörd (tankarna rör sig snabbt – hebr. chosh).
3Kränkande tillrättavisning måste jag höra,
men mitt förstånds ande (hebr. roach binah) ger mig svar.
[Tsofar beskriver att hans tanke och hans förstånd driver honom att ge sig in i diskussionen igen. I Jobs sista anförande anklagade han de tre för att ha kränkt honom (Job 19:3). Nu kan inte Tsofar vara tyst, nu är det han som känner sig kränkt. Detta är Tsofars andra replik mot Job, totalt den sjätte argumentationen mot Job.]
4Vet du inte att det alltid varit så,
ända sedan människan (hebr. adam) sattes på jorden,
5att de gudlösas (hebr. rasha) jubelrop [triumferande fröjderop] är kortvarigt (nära) [den gudsfrånvände är snar till skratt men också snar till gråt],
och den gudlöses (skenheliges, hycklarens – hebr. chanef) glädje varar ett ögonblick?
6Även om han stiger
mot himlen
i sin höjd (stolthet, arrogans).
Och hans huvud
molnen
vidrör (når).
[Versen är en välstrukturerad kiasm i tre nivåer.]
7så förgås han dock för alltid som sin egen dynga (avföring).
De som såg honom ska fråga: "Var finns han?"
8Som en dröm flyger han bort och ingen finner honom,
han jagas i väg som en syn om natten.
9Ögat som såg honom ser honom aldrig mer,
hans plats får inte återse honom.
10Hans söner ger nåd till de fattiga
och hans styrka återvänder i hans hand.
11Hans ben var fulla av ungdom [ungdomlig spänst],
men de ska ligga i stoftet med honom. [Han dör i förtid.]
12[I flera verser liknar Tsofar ondska som något sött men dödligt.]
Även om ondskan är söt (ger behag) i hans mun [jfr vers 17]
och han gömmer den under tungan,
13även om han är rädd om den
och inte vill förlora den utan förvarar den i sin mun,
14så förvandlas hans föda i hans inre
och blir till ormgift inom honom.
15Den rikedom han svalt (konsumerat)
måste han spy upp
ur hans mage driver Gud (El) ut den.
16Gift från kobran (den starka/slingrande ormen – hebr. peten) ska han suga i sig,
giftormens (den hissande ormens – hebr. efeh) tunga ska döda honom.
17Han ska inte få se (glädja sig att se porlande) bäckar,
inget flöde av honung och smör (tjock mjölk, kvarg, ostmassa).
18Sitt slit måste han återlämna,
han får inte svälja (njuta av) rikedom han vunnit,
eller glädjas åt den.
19eftersom han slog och övergav de ringa,
han rövade åt sig hus som han inte hade byggt.
20Han känner ingen ro i sin mage (hebr. beten) [känslor påverkar magen],
han kan inte rädda sig genom sina ägodelar.
21Inget är kvar för honom att äta (hans begär),
det är därför hans framgång inte består.
22Mitt i höjden av sitt överflöd ("när applåderna ljuder och hyllar hans överflödande")
ska han drabbas av nöd,
lidande av alla slag ska möta honom.
[Att överflöda (hebr. male) i kombination med det ovanliga ordet sefeq kan ha betydelsen applådera.]
23När han fyller sin mage (buk)
ska han sända sin vredes glöd över honom,
och den ska träffa honom som regn i hans inälvor.
24Om han flyr undan för vapen [generell term för militär utrustning] av järn,
så genomborras han av [pilen från] bronsbågen.
25Han drar [ut pilen], och den kommer ut från hans rygg
och det blixtrande [svärdet/spjutet där som reflekterar ljuset] ur sin galla [vers 14].
Då drabbar honom dödsångest,
26djupt mörker väntar på (är lagrad för) hans ägodelar.
En eld som ingen blåser på ska förtära honom,
den ska ödelägga det som finns kvar i hans tält.
27Himlarna uppenbarar (blottar; sänder i exil – hebr. galah) hans missgärning (synd – hebr. avon)
och jorden reser sig mot honom.
[Himlar och jord är en merism som förstärker att de skyldigas skuld kommer bli synlig för alla – Gud i himlen och alla på jorden.]
28Skörden [förråd av grödor] i hans hus spolas bort,
som forsande vatten på vredens dag.
29Det är vad den gudlösa människan (hebr. adam) får av Gud (Elohim),
den lott Gud (El) har bestämt.
Jobs svar
1Då svarade Job och sa:
2Lyssna uppmärksamt till mitt prat (hebr. milah)
och låt det bli er tröst.
3Acceptera att jag talar
och efter att jag talat, fortsätt håna.
4För min del, är min klagan till en människa?
Och om så, varför skulle jag inte vara otålig?
5Vänd ansiktet mot mig (se på mig)
och bli förskräckt och lägg er hand över er mun,
6när jag kommer ihåg att jag darrar
och skräcken griper i mitt kött.
7Varför lever de onda,
blir gamla och växer till i styrka?
8Deras säd (deras barn) blir etablerad (finns kvar) inför deras ansikte
och deras avkomma inför deras ögon.
9Deras hus är tryggt, utan fruktan
och Guds (Elohas) käpp [kortare klubba för att försvara fåren] är inte över dem. [Ps 23:4; Job 9:34]
10Deras tjurar (nötboskap – hebr. shor) betäcker och misslyckas inte,
deras kor kalvar och kastar inte kalven (får inte missfall). [Hebr. shor är ett generellt ord för nötboskap och kan även syfta på kor (3 Mos 22:28). Betydelsen är dock troligen tjur här så att versen beskriver hur både befruktning och födsel går lätt. De ondas rikedom och välstånd växer.]
11De sänder ut sina små som en flock
och deras barn dansar (hoppar, skuttar, leker).
12De sjunger med tamburin och kinnor-harpa
och fröjdas till flöjtens röst (ljud).
13De fullbordar sina goda dagar
och plötsligt (i ett ögonblick) sjunker de ner i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) [dödsriket].
14Och de säger till Gud (El):
"Lämna oss för vi önskar inte kunskap om dina vägar.
15Vad är den Allsmäktige (Shaddaj) att vi skulle tjäna honom?
Och vilken nytta skulle vi ha av att be till honom?"
16Se, det goda är inte i deras hand.
De ondas rådslag är långt bort från mig.
17Hur ofta har de ondas lampa släckts,
så att deras olycka kommer över dem,
så att han ger smärta i sin vrede?
18De är som halmstrån i vinden
och som agnar som stormen sveper bort.
19Gud (Eloha) gömmer (skyddar) åt sina söner deras synd.
Låt honom bevara den åt sig och bli förtrogen med den.
20Låt hans ögon se hans fördärv
och låt honom dricka den Allsmäktiges (Shaddajs) vrede.
21Vilken glädje har han i sitt hus efter sig (då han dör),
när han ser sina månader bli färre (livet går mot sitt slut)?
22Ska (kan) någon undervisa kunskap till Gud (El)?
Det är han som dömer de upphöjda (kan betyda både att bli upplyft och att i högmod upphöja sig själv).
23Den ene dör i sin kropps fulla styrka (vid god hälsa)
och blir helt stilla och tyst. 24Hans ämbar är fullt av mjölk
och märgen i hans ben är fuktig.
25En annan dör i själens bitterhet
och har aldrig smakat det goda.
26De ligger ner på samma sätt i stoftet
och likmaskarna täcker dem.
27Se, jag känner era tankar
och råden som ni felaktigt inbillar er mot mig.
28Eftersom ni säger: "Var är furstens hus?
Och var är tälten som de onda bor i?"
29Har ni inte frågat dem som går förbi längs vägen,
har ni inte synat deras kännetecken?
30Eftersom en ond man är bevarad för ondskans dag
och de bärs fram [som en gåva] till vredens dag?
31Vem ska berätta över hans ansikte, hans vägar?
Vem ska belöna honom för det han gjort?
32Han bärs bort till gravarna
och man vakar vid gravkullen (hebr. gadish).
33Dalarnas jordkokor är söta (tillfredställande) för honom,
alla människor dras (lockas) efter honom och till hans ansikte ett oräkneligt antal.
34Hur kan ni då trösta mig fåfängt?
Av era svar återstår bara svek.
Tredje omgången (kap 22-27)
Elifaz tredje tal
1Sedan tog Elifaz – temaniten [Job 2:11], till orda och sa [svarade Job]:
2Kan en stridsman (en man i sina bästa år – full av egen styrka och kraft) vara till nytta (hebr. sachan) för Gud (El),
kan ens en vis ("nyttig" – hebr. sachal) man vara till nytta (hebr. sachan) för honom?
3Har den Allsmäktige (Shaddaj) tillfredsställelse (nytta, glädje) av att du är rättfärdig
eller har han någon vinning av att du är fullkomlig?
[Gud gläder sig i rättfärdighet (Ps 45:8), men är inte beroende av den för sin glädje. Elifaz vet inte heller om konversationen mellan Gud och Satan i Job 1:7-12; 2:2-6, där Jobs rättfärdighet kommer bevisa hur Satan har fel.]
4Är det för din fruktan [vördnad av Gud och tro på honom, se Job 1:1] som han straffar dig,
att han går till doms med dig?
5Är inte din ondska stor
och inte din missgärning (synd – hebr. avon) utan slut?
6Eftersom du tagit mutor från din bror utan orsak
och tagit kläderna från den nakne. [2 Mos 22:26; 5 Mos 24:6, 17; Hes 18:13]
7Du har inte gett vatten till den törstige att dricka
och du har undanhållit bröd från den hungrige.
[Job förnekar dessa anklagelser i Job 29:12-16; 31:13, 16-17, 21.]
8Även om du var en mäktig man [ordagrant: "en man med arm", dvs. styrka] med mark,
en ärad man [en som man lyfter upp sitt ansikte till], som bor där.
[Elifaz anklar Job för att ha tillskansat sig mark och egendom på orättfärdigt sätt, se även Job 20:19.]
9Änkor har du sänt iväg tomhänta
och den faderlöses armar är brutna. [2 Mos 22:22; 5 Mos 10:17-18]
10Därför omges du av fällor (snaror – faror),
och plötsligt fruktar du skräck,
11eller mörker så du inte kan se,
och mäktiga vatten täcker dig.
12Bor inte Gud (Eloha) högt i himlarna?
Och se på de högsta (ordagrant: huvudet bland) stjärnorna, hur högt [upp] är inte de?
13Och du säger: "Vad kan Gud (El) veta?
Kan han döma genom detta tjocka mörker?
14Molnen bildar en slöja så att han inte ser [oss människor]
när han vandrar [fram och tillbaka – ointresserat] på himlavalvet."
[På nytt lägger Elifaz ord i Jobs mun att Gud skulle vara begränsad, något som Job aldrig sagt]
15Vill du hålla dig till den gamla vägen (välkända, upptrampade gångvägen) [före floden, se 1 Mos 6:5],
där fördärvets män (hebr. mat) gick,
16de som rycktes bort (hebr. qamat) i förtid (ordagrant: det var inte deras tid)
när floden forsade på deras grundval?
[Kan också översättas: "när deras grund sveptes bort av floden".]
17De sa till Gud (El):
"Lämna oss! Vad kan den Allsmäktige (Shaddaj) göra?"
18Men han, det var ju han [Gud] som fyllde deras hus med välstånd (gott – hebr. tóv).
De gudlösas rådslag är fjärran ifrån mig.
19De rättfärdiga ser det och gläds,
den oskyldige hånar dem:
20"Ja, våra motståndare (hebr. qim) är utplånade,
och deras tillgångar har elden slukat."
21Bli bekant med (gör dig nyttig för – hebr. sachan) honom [Gud] och sök frid (hebr. shalam),
så ska det goda (välgång – hebr. tovah) komma till dig.
22Ta emot undervisning (hebr. Torah) av hans mun,
och bevara hans ord i ditt hjärta.
23Om du omvänder dig till den Allsmäktige (Shaddaj) blir du upprättad,
om du avlägsnar orätten från ditt tält,
24då ska du lägga ditt guld i stoftet [inte värdesätta det så högt],
och [guldet från] Ofir bland bäckens stenar [jfr 2 Krön 9:27],
25då blir den Allsmäktige (Shaddaj) ditt guld [din verkliga rikedom],
han blir ditt ädlaste (höga, upphöjda – mest imponerande) silver.
26Ja, då ska du glädjas i den Allsmäktige (Shaddaj)
och lyfta ditt ansikte till Gud (Eloha).
27När du ber till honom ska han höra dig,
och du ska få uppfylla dina löften.
28Allt du beslutar ska gå dig väl,
och ljus ska skina på dina vandringsvägar (livsval – hebr. derech).
29När de för nedåt ska du säga: "Uppåt!"
Då ska han frälsa den som sänker sin blick.
30Han räddar den som inte är [ön – hebr. i] oskyldig,
och räddar dig eftersom dina händer är rena.
[Gud förväntas rädda den oskyldige, men här skriver Elifaz tvärtom – att Gud räddar den som inte är oskyldig! Det kan vara ironiskt för att visa hur befängt det är att tro att Gud skulle rädda Job. Det lilla hebreiska ordet i betyder också ö eller kustländer. Den hebreiska frasen i naqi kan också översättas "den oskyldiges ö". Betydelsen blir då att Gud räddar inte bara den oskyldige, utan även alla som är på samma ö. Ordet ö i Bibeln syftar ofta på land eller region, dvs. människor som befinner sig på samma plats. Jfr Sodom och Gomorra, se 1 Mos 18:16-33.]
Ps 40:11-18
11Jag har inte dolt din rättfärdighet i mitt hjärta,utan har talat om din trofasthet (sanning, fasthet) och frälsning (räddning).
Jag har inte undanhållit din nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet) och sanning
från den stora församlingen.
12Du, Herre (Jahveh), kommer inte att hålla tillbaka
din barmhärtighet (oändliga, medkännande nåd) mot mig.
Låt din nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet) och din sanning (stabilitet, fasthet, trofasthet)
alltid (fortsättningsvis – både dagligen och evigt) bevara mig.
[Nåd och sanning i vers 11-12 (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Ordet för barmhärtighet är hebr. rachamim. Det förekommer bara i plural och visar på Guds oändliga nåd, se Ps 25:6.]
13För ondska [plural] har omringat mig,
mer än jag kan räkna.
Mina skulder (felsteg, synder) har hunnit ifatt mig,
och jag kan inte se;
de är fler än mina huvudhår,
mitt hjärta sviktar (mitt mod lämnar mig).
[Ordet ondska är i plural. I närmsta kontext syftar det på skulder. Det hebreiska ordet avon har betydelsen att "vika av från vägen". Det beskriver ett handlingssätt där man överträtt Guds lag, men också den skuld som felsteget innebär. Eftersom psalmen har messianska undertoner så finns det inget som hindrar att den kan appliceras på Jesu syndfria liv. Eftersom ondska är i plural är det inte bara skulden/synden som omringar, utan även hotande yttre fiender, se vers 15.]
Avslutning – fortsatt angelägen bön
14[Vers 14-18 avslutar psalmen och blir på nytt en bön för att Gud ska gripa in. Stycket återfinns som en separat psalm i snarlika ordalag, se Ps 70:2-6.]
Visa välvilja (ge din villkorade nåd; ha välbehag i mig – hebr. ratsah) [välkomna min bön]!
Herre (Jahveh), rädda (ryck bort; lyft) mig!
Herre (Jahveh), skynda till min hjälp!
15Må skam och förvirring drabba alla dem
som försöker ta mitt liv.
Må de som önskar mig olycka (har sin glädje i att skada mig)
vika tillbaka och bli offentligt förödmjukade.
16Må de som ropar: "Haha, haha" (driver med mig; hebr. heach heach – ett uttryck för skadeglädje),
tvingas fly på grund av sin förödmjukelse.
17Må alla som söker dig
vara glada och jubla i dig.
Må de som älskar din befrielse alltid säga:
"Herren (Jahveh) är stor (han ska lovas, upphöjas)."
18Jag är betryckt (ansatt) och fattig [helt beroende av Gud, se Matt 5:3],
men Herren [Jahveh] tänker på mig ("väver" – planerar, tänker och räknar ut för mig).
Min hjälp och min befriare är du,
min Gud (Elohim) – dröj inte!
Ords 22:2-4
2Den rike och den fattige har detta gemensamt:Herren (Jahveh) har skapat dem båda.
3Den förståndige ser i förväg faran och tar skydd,
men den oförståndige går rakt fram och får sitt straff.
4Konsekvensen (resultatet) av ödmjukhet (saktmod, mildhet) [då den har fått blomma ut i sin fullhet] är
Herrens fruktan (att vörda och respektera Jahveh) – [det för också med sig]
rikedom (ymnigt välstånd) och ära (härlighet) och [evigt] liv. [Ords 21:21]
[Versen har sju substantiv. Först står hebr. eqev som betyder konsekvens/resultat, dvs. "något som leder till". Ordet betyder ordagrant häl och delar rot med namnet Jakob (hebr. Jaaqov). Det beskriver ofta något som "följer i fotspåren", men kan även översättas "eftersom" (1 Mos 22:18) eller "lön/resultat" (Ps 19:12). Att ödmjuka sig inför Gud både förutsätter och ger en sund gudsfruktan – ödmjukhet är att vörda Herren (Jahveh). Rikedom och ära står i singular. Hebr. kavod beskriver den tyngd av härlighet och ära som fanns i Guds närvaro i det allra heligaste i tabernaklet och templet. Det sista hebreiska ordet chajim, som betyder liv, står alltid i plural och beskriver livet i dess fullaste mått och innefattar därför även evigt liv, se 2 Mos 2:7.]
2 Kor 1:1-11
ANDRA KORINTIERBREVETDetta är ett av de mer personliga breven som Paulus skriver. I brevet blir hans kärlek och herdehjärta tydliga för en församling som hamnat på avvägar. Paulus hade grundat församlingen omkring 52 e.Kr. under sin andra missionsresa. Han verkade där i ett och ett halvt år, se Apg 18:11. Paulus skrev minst tre, kanske upp till fem brev till församlingen, där bara två är bevarade. Under denna period besöker han församlingen två eller tre gånger. Den vanligaste sekventiella sammanställningen av händelserna är:
1. Paulus kommer till Korint under sin andra missionsresa, församlingen grundas och han stannar där 18 månader, se Apg 18:1-18.
2. Under Paulus tredje missionsresa, i början på den treåriga vistelsen i Efesos, skriver han ett första brev till Korint som inte finns bevarat, se 1 Kor 5:9-10.
3. Korintierna svarar på detta brev, se 1 Kor 7:1, och Paulus skriver ett andra brev från Efesos – som kallas 1 Korintierbrevet.
4. Paulus gör en kort resa över havet som blir ett andra "plågsamt besök", se 2 Kor 2:1.
5. Väl tillbaka i Efesos skriver Paulus ett tredje "tårarnas brev", som inte längre finns kvar, se 2 Kor 2:4.
6. Ett fjärde brev – som vi kallar 2 Korintierbrevet – skrivs från Makedonien.
7. Ett tredje besök.
Korint var en stor handelsstad med omkring 50 000 invånare från många folkslag. Det var ett religiöst centrum med många tempel. Kärleksgudinnan Afrodite tillbads här och i hennes tempel tjänstgjorde enligt antika källor 1 000 prostituerade. Staden fick till och med ett grekiskt verb uppkallat efter sig, ordet "korintisera" som betydde att praktisera sexuell omoral. Kulten av vinguden Dionysus, som romarna kallade Bacchus, var sannolikt mycket stor i Korint. Anhängarna drack sig berusade av vin och det förekom dans, extas och visioner. Alla sexuella relationer var tillåtna. Influenser från denna kult kan ha smugit sig in i församlingen.
Struktur:
1. Paulus förklarar sin tjänst, kapitel 1-7.
2. Insamling till Jerusalem, kapitel 8-9.
3. Paulus försvarar sin tjänst, kapitel 10-13.
Skrivet: ca 56 e.Kr., ett år efter 1 Korintierbrevet.
Till: Korint.
Från: Makedonien, antingen från staden Filippi eller Thessalonike medan Paulus är på väg till Korint från Efesos. Vissa tidiga manuskript nämner Filippi.
Författare: Paulus, se 2 Kor 1:1.
Budbärare: kanske Titus, se 2 Kor 8:17.
INTRODUKTION (1:1-11)
Hälsning
1Från Paulus, genom Guds vilja apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, och [från] brodern Timoteus.
[Timoteus hade besökt Korint flera gånger, se Apg 18:5; 1 Kor 4:17; 16:10; 2 Kor 1:19. Han är troligtvis inte sekreterare på samma sätt som Tertius, se Rom 16:22. Han är nog inte heller medförfattare, snarare finns han med som ett vittne för att visa att Paulus inte är helt ensam i dessa påståenden, se 5 Mos 19:15; 2 Kor 13:1.]
Till Guds församling (gr. ekklesia) i Korint och alla de heliga i hela Achaia. [Korint var huvudort i den romerska provinsen Achaia i södra Grekland.]
[Det enda som separerar församlingarna i Nya testamentet är geografisk placering. De troende på en ort, även om de träffades i olika hem, benämns alltid som en enhet.]
2Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Tacksägelse för Guds omsorg
3[Paulus inledande hälsning utgörs av en klassisk judisk välsignelse. Dock med den skillnaden att han identifierar Gud som Jesu Fader. Gud är inte längre bara Israels Fader. Genom Jesus har alla, både jude och grek, tillgång till Fadern, se Ef 2:18. Jesus är den största välsignelse som Gud har skänkt mänskligheten, se Kol 1:12. Paulus använder det grekiska ordet paraklesis (som kan översättas uppmuntran, maning, förmaning, hjälp, mod och tröst) 29 gånger i detta brev. Bara här i inledningen (vers 3-11) förekommer ordet hela tio gånger. Gud motiverar och ledsagar den som möter svårigheter på ett mycket personligt sätt.]
Välsignad är vår Herre Jesu den Smordes (Messias, Kristi) Gud och Fader,
barmhärtighetens Fader [som har sympati och medlidande – det grekiska ordet oiktirmos står i plural] och all uppmuntrans Gud [källan till allt mod och all tröst],
4han som [ständigt] uppmuntrar [kommer till vår sida och hjälper] oss i all vår nöd (vårt lidande och betryck),
för att vi ska kunna uppmuntra (hjälpa, trösta) dem som är i all slags nöd
genom den uppmuntran som vi själva blir uppmuntrade med av Gud.
5För på samma sätt som den Smordes (Kristi) lidande i överflödande mått kommer över oss, så överflödar vi också av uppmuntran (hjälp, tröst) genom Jesus.
6Om vi är hårt pressade (förföljs, får lida), så är det till er uppmuntran och befrielse (frälsning). Om vi får uppmuntran (hjälp, tröst), så är det till er uppmuntran. Den verkar (arbetar) i er, när ni uthålligt (ståndaktigt, tålmodigt) utstår samma lidande som vi utstår. 7Vårt hopp för er står helt fast, för vi vet att på samma sätt som ni är delaktiga i våra lidanden, är ni också delaktiga i vår uppmuntran (hjälp, tröst).
8Kära syskon (bröder och systrar i tron), jag vill inte att ni ska vara okunniga om den nöd vi fick utstå i [provinsen] Asien [nuvarande västra Turkiet där Efesos var huvudorten], hur vi var så nedtyngda (pressade), långt över vår kraft att vi till och med misströstade om livet (det fanns ingen utväg). 9Ja, det kändes som om vi hade fått en dödsdom över oss. Detta för att vi inte skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud som uppväcker de döda. 10Han räddade oss (drog oss till sig själv) från en sådan fruktansvärd död, och han kommer att rädda oss igen. Vi har satt vårt hopp till honom, att han ska rädda oss även i fortsättningen, 11under tiden som ni också hjälper oss (arbetar tillsammans med oss) genom er förbön. Resultatet blir många [glada] ansikten som tackar Gud för den nåd (favör, gåva) [kraft] vi får, eftersom många har bett för oss.
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
