Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - fredag 25/7

Ps 119 81-96, Rom 9:1-24

Ps 119 81-96

כ – kaf

Piktogrammet avbildar en handflata.

81[Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – kaf. Talvärdet är 20. Tecknet avbildar en handflata. Bokstavens symboliska betydelse är något öppet, att tillåta, något böjt eller kupat. Hebreiska ordet för sked är just kaf, eftersom det är en naturlig förlängning av handen som en behållare. Bokstaven kan både symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också för att ta emot. Hela detta stycke domineras av upplevelse att var under hård press. Hebr. kala betyder att något tar slut eller blir förgjort. Ordet används tre gånger översätts förgås och förtärt, se vers 81, 82 och 87.]

Min själ (hela min person) förgås (är utmattad, utarmad och trängtar) efter din frälsning (räddning),
    på ditt ord (hebr. davar) hoppas jag.
82Mina ögon förgås (är uttröttade, mattas av längtan) efter ditt löftesord (hebr. imrah),
    jag säger: "När ska du trösta mig?"

83För jag har blivit som en vinlägel i rök,
    likväl glömmer jag inte dina förordningar (hebr. chuqim).
    [Vinläglar gjordes av skinn som blir torrt och sprucket när det utsätts för större mängder rök.]
84Hur många [hur få] är din tjänares dagar?
    När ska du verkställa domen (hebr. mishpat) på dem som förföljer mig?
85De stolta [som arrogant reser sig mot Gud] har grävt en djup grop för mig,
    vilket är emot din undervisning (Torah).

86[Vers 86-87 formar en kiasm där den centrala versen är en önskan om Guds hjälp.]

Alla dina budord (hebr. mitzvot) är trofasta,
    de [ogudaktiga, se vers 85] förföljer mig för ingenting,
        hjälp mig du. 87
    De har nästan förtärt (utplånat – hebr. kalal) mig på jorden,
men för min del har jag inte försakat något av dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim).

88I din nåd (med din omsorgsfulla kärlek) – ge mig liv (bevara, återuppliva mig)
    och jag ska följa din muns alla stadgar (hebr. edot).

[Denna vers är psalmens mittpunkt om man räknar hebreiska ord. Fram till och med vers 88a är det 530 ord och från vers 89 till sista versen (vers 176) är det också 530 ord. Den sista raden (vers 88b) består av tre hebreiska ord. Det centrala ordet är edot och den centrala frasen, och psalmens centrala budskap, är: "och jag önskar att följa – dina vittnesbörd – från din mun"!]

ל – lamed

Piktogrammet avbildar en herdestav eller en oxpiska. Det är den högsta bokstaven i det hebreiska alfabetet.

89[Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – lamed. Talvärdet är 30. Den är storleksmässigt den högsta bokstaven i det hebreiska alfabetet. Det gör att den står ut i en text och är väl synlig eftersom det är den enda bokstaven som är så hög så den sticker upp ovanför den tänkta topplinjen längs överkanten på bokstäverna. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska. Den beskriver ofta auktoritet, eller något som motiverar och gör så att något sker. Som den högsta bokstaven sträcker den sig uppåt mot himlen och kopplar ihop bokstäverna med himmelen.]

För evigt, Herre (Jahveh),
    står ditt ord (hebr. davar) fast i himlarna.
90Från generation till generation varar din trofasthet,
    du har grundat jorden och den står fast.
91Enligt dina påbud (hebr. mishpatim) består de än idag,
    för alla ting är dina tjänare.
92Om inte din undervisning (Torah) hade varit min lust,
    skulle jag ha gått under i mina bedrövelser.

93Jag ska aldrig glömma dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim),
    för med dem har du upplivat mig (bevarat, låtit mig få leva och vara frisk).
94Jag är din, fräls (rädda) mig
    för jag har frågat efter (sökt, tagit min tillflykt till) dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim).
95De onda har väntat på mig för att kunna förgöra mig,
    men jag begrundar (tänker noga på) dina vittnesbörd (hebr. edot).
96Jag har sett ett slut (en gräns) på varje fulländning,
    men dina budord (hebr. mitzvot) saknar begränsning.

Rom 9:1-24

GUDS VILJA MED ISRAEL (kap 9-11)
[Frågan om judarnas ställning, som ställdes i Rom 3:1-2, får här sitt fullständiga svar i en detaljerad utläggning i tre kapitel. I kapitel 9 tar Paulus först upp att judarna är utvalda, följt av deras nuvarande roll i kapitel 10, för att avslutas med deras framtid i kapitel 11. Kapitel 9 handlar om förutbestämmelse och balanseras fint med hur människan också har ett eget ansvar att gensvara på Guds kallelse, i nästa kapitel.]

En tillbakablick – Israel är ett utvalt folk

Guds gåva till Israel
1Jag talar sanning i den Smorde (Messias, Kristus), jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande 2att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. 3Jag skulle önska [om det vore möjligt] att jag själv var fördömd (förbannad) och skild från den Smorde (Messias, Kristus) i stället för mina bröder, mina landsmän (judiska släktingar) efter köttet.

4De är israeliter, de har:
    barnaskapet [Gud kallar Israel sin förstfödde son, se 2 Mos 4:22]
    och härligheten (Guds närvaro) [Gud ledde dem genom öknen med eldstoden och molnstoden, se 2 Mos 13:21]
    och förbunden [till Abraham (1 Mos 15:18) och till folket (2 Mos 19:5)]
    och givandet av undervisningen ("laggivningen" – gr. nomothesia) [Syftar både på Moseböckerna (Torah) och på händelserna på Sinai berg.]
    och tempelgudstjänsten [Heb 9:1]
    och löftena [om beskydd, fred och välgång].

5De har
    fäderna [Abraham, Isak och Jakob],
        och från dem [judarna] har den Smorde (Messias, Kristus) kommit som människa,
    han som är över allting, Gud,
        välsignad i evighet. Amen.

[Det största privilegiet är att Messias kom genom dem. Det var inte för att israeliterna var större än andra folk som Gud utvalde dem, snarare tvärtom. Guds kärlek och godhet var anledningen, se 5 Mos 7:7-8.]

Tre exempel där Gud utväljer
6[I det första exemplet visar Paulus att både Isak och Ismael var Abrahams barn, men löftet gällde Isak.]

Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel, 7och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn. "Nej, det är genom Isak din avkomma ska räknas." [Citat från 1 Mos 21:12. Abraham fick först Ismael med Hagar och senare fler barn med Ketura, men löftet gällde Sarah och hennes son Isak.] 8Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar. 9Detta ord [från 1 Mos 18:10, 14] var nämligen ett löftesord: "Vid denna tid ska jag komma tillbaka, och då ska Sarah ha en son."

10[Någon kanske kan invända att löftet gällde ju Isak, eftersom han var Sarahs barn. I nästa exempel tar han därför upp Rebecka som var Isaks enda fru. Här utväljer Gud den yngre tvillingen innan de ens är födda och varken har gjort gott eller ont.]

Men inte bara det, även Rebecka fick två söner med en och samme man, vår far Isak. 11Innan barnen var födda och varken hade gjort gott eller ont, 12sades det till henne: "Den äldre ska tjäna den yngre." [1 Mos 25:23] Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. 13Det står ju skrivet: Jakob [som senare får namnet Israel] älskade jag, men Esau hatade jag. [Mal 1:2-3]

[Uttrycket "hata" betyder inte att skoningslöst hata, utan är ett hebreiskt uttryck för jämförelse där någon blir utvald och på så vis blir mer älskad. Esau blir också välsignad, se 1 Mos 27:39, och folkslaget edomiterna som är ättlingar till Esau är ett brödrafolk till Jakob, se 5 Mos 23:7.

Dessa två exempel med Isak och Jakob väcker frågan om Gud verkligen är rättvis. I det tredje exemplet visar Paulus att Gud har rätt att visa nåd och förbarma sig över vem han vill. Samma princip finns i den liknelse Jesus berättade där alla arbetare i vingården fick samma lön, och Gud har rätt att visa sin godhet mot vem han vill, se Matt 20:1-20.]

14Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud?

Absolut inte!

15Han säger ju till Mose: "Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över." [2 Mos 33:19] 16Det [att Gud utväljer någon] beror alltså inte på [den] människans vilja eller egen strävan (löpning), utan på Guds barmhärtighet.

[Strävan är gr. trecho som ordagrant är "att löpa" – dvs. att själv sträva, se 1 Kor 9:24. Kan syfta på det andra exemplet i vers 10-13 där Esau "sprang" och jagade ute i markerna medan Jakob var hemma, se 1 Mos 25:27.]

17Skriften [Gud] säger ju till farao: "Just därför lät jag dig uppstå [stå fram; träda fram som ledare], för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden." [2 Mos 9:16] 18Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill.

[Bibeln är tydlig med att farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:14, 22; 9:34. På samma sätt som Gud "utlämnar" i Rom 1:26 sker förhärdandet som en konsekvens av att en person aktivt tagit avstånd från Gud.]

Är det Guds fel att vi syndar?
19Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han (hittar han fel hos) oss då? Vem kan stå emot hans vilja? [Om Gud nu gör alla val, hur kan han hålla människan ansvarig för hennes handlingar?]

20Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? 21Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande? 22Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga (själva berett sig) att förstöras? 23Tänk om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten?

Gud kallar både judar och hedningar
24[Fram till nu har Paulus talat i mer generella termer. Nu inkluderar han sig själv och brevets mottagare, troende judar och hedningar i Rom.]

Till att vara sådana [barmhärtighetens kärl, vers 23] har han kallat oss, inte bara från judarna [Isak och Jakob, se vers 6-13] utan också från hednafolken.





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)