Helbibel - onsdag 22/7
2 Krön 6:12-8:10, Ps 18:1-16, Ords 19:24-25, Rom 7:14-8:8
2 Krön 6:12-8:10
Salomos bön12Därefter ställde Salomo sig framför Herrens (Jahves) altare inför Israels hela församling och räckte ut sina händer. 13Han hade gjort en talarstol av koppar, 5 alnar [2,25 meter] lång, 5 alnar [2,25 meter] bred och 3 alnar [1,35 meter] hög, och ställt den mitt på den yttre förgården, och han stod nu i talarstolen. Sedan föll han ner på knä inför Israels hela församling, räckte ut sina händer mot himlen 14och sa [bedjande]:
16Håll nu, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), vad du talade till (lovade) din tjänare, min far David, när du sa till honom: Det ska aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar efter min undervisning, så som du har vandrat inför mig. 17Och nu, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), förverkliga det ord som du har talat till din tjänare David.
18Men kan Gud verkligen bo bland människorna på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! 19Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre (Jahveh), min Gud (Elohim), så att du hör det rop och den bön som din tjänare sänder upp till dig 20och låter dina ögon dag och natt vara öppna mot detta hus, den plats om vilken du har sagt att du där vill fästa ditt namn, så att du hör den bön som din tjänare ber när han vänder sig mot denna plats. 21Ja, hör de böner som din tjänare och ditt folk Israel sänder upp, när de vänder sig mot denna plats. Hör dem från den plats där du bor, från himlen. Och när du hör, må du förlåta.
22Om någon syndar mot sin nästa och man föreskriver honom en ed och låter honom svära den, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta hus, 23hör det då från himlen och utför ditt verk och skaffa dina tjänare rätt. Straffa den skyldige och låt hans gärningar komma över hans huvud, men förklara den rättfärdige rättfärdig och låt honom få efter hans rättfärdighet.
24Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende, därför att de har syndat mot dig, men de vänder om och prisar ditt namn och ber och åkallar inför ditt ansikte i detta hus, 25hör det då från himlen och förlåt ditt folk Israels synd och låt dem komma tillbaka till det land som du har gett till dem och deras fäder.
26Om himlen stängs till och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de då ber vända mot denna plats och prisar ditt namn och vänder om från sin synd, eftersom du har ödmjukat dem, 27hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg de ska vandra. Och låt det regna över ditt land som du gett åt ditt folk till arvedel.
28Om det blir svält i landet, om det blir pest, om det blir sot och rost, om det kommer gräshoppor och gräsmaskar, om fienderna tränger in i deras land och belägrar deras städer, ja, vilken plåga och sjukdom som än kommer, 29om då någon människa eller hela ditt folk Israel ber och ropar till dig när de var för sig känner plågan och smärtan som har drabbat dem, och de räcker ut sina händer mot detta hus, 30hör det då från himlen där du bor, och förlåt och ge var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. För det är bara du som känner människornas hjärtan. 31Så ska de frukta dig och vandra på dina vägar, så länge de lever i det land som du har gett åt våra fäder.
32Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta på grund av ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm, om han kommer och ber vänd mot detta hus, 33hör det då från himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.
34Om ditt folk drar ut till strid mot sina fiender på den väg du sänder dem och de ber till dig, vända i riktning mot denna stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn, 35hör då från himlen deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
36Om de syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld, och man tar dem till fånga och för bort dem till något land, långt borta eller nära, 37men de då kommer till besinning i det land där de är fångar och vänder om och ropar till dig om nåd i fångenskapens land och säger: Vi har syndat, vi har gjort fel och varit ogudaktiga, 38om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i det land dit man fört dem som fångar, och de ber vända mot sitt land som du gett deras fäder, mot den stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn, 39hör då från himlen där du bor deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt, och förlåt ditt folk som har syndat mot dig.
40Så, min Gud, låt dina ögon vara öppna och dina öron lyssna till vad som bes på denna plats.
41Och nu: Res dig, Herre (Jahveh), Gud (Elohim), och kom till din vilostad,
du och din makts ark!
Låt dina präster, Herre (Jahveh), Gud (Elohim), vara klädda i frälsning,
och låt dina fromma glädja sig över ditt goda.
42Herre (Jahveh), Gud (Elohim), visa inte tillbaka din smorde [kungen – Salomo].
Tänk på (kom ihåg) den nåd du har lovat din tjänare David."
1När Salomo hade slutat sin bön kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och Herrens (Jahvehs) härlighet (ära, tyngd – hebr. kavod) uppfyllde huset. 2Prästerna kunde inte gå in i Herrens (Jahvehs) hus, eftersom Herrens (Jahvehs) härlighet uppfyllde Herrens (Jahvehs) hus. 3När alla Israels barn såg hur elden kom ner och såg Herrens härlighet över huset [templet], föll de ner på den stenlagda gården med ansiktena mot marken och tillbad Herren och tackade [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahveh):
för han är god,4Och kungen och hela folket offrade slaktoffer inför Herrens ansikte. 5Kung Salomo offrade som slaktoffer 22 000 tjurar och 120 000 av småboskapen. Så invigdes Guds hus av kungen och hela folket. 6Prästerna stod på sina platser, och leviterna stod med Herrens musikinstrument som kung David hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka Herren (Jahveh), för hans nåd är evig. David lät nämligen leviterna utföra lovsången. Prästerna stod mitt emot dem och blåste i trumpeter medan hela Israel förblev stående.
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
7Och Salomo invigde den mellersta delen av förgården framför Herrens (Jahvehs) hus. Där offrade han brännoffren och fettstyckena av gemenskapsoffret, eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra inte kunde rymma brännoffret, matoffret och fettstyckena.
8Vid det tillfället firade Salomo högtiden i sju dagar och med honom hela Israel. Det var en mycket stor församling, från stället där vägen går mot Chamat [i nuvarande södra Syrien, inte så långt från Tell Dan, se Dom 18:28] ända till Egyptens bäckravin [Wadi el-Arish, Israels gräns mot Sinai i sydväst, se 4 Mos 34:5]. 9På åttonde dagen firade de en högtidsförsamling, för altarets invigning firades i sju dagar och högtiden i sju dagar. 10Men på 23:e dagen i 7:e månaden [tishri – sept/okt] lät han folket gå hem till sina tält, och de var fyllda av glädje och fröjd över det goda som Herren hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel.
Herren tar emot templet
11[Nu följer Herrens svar till Salomos bön. Innehållet är samma som i 1 Kung 9:1-9, men här i vers 11-12 beskrivs det mer i detalj.]
Så färdigställde Salomo Herrens (Jahvehs) hus och kungapalatset. Allt som Salomo hade föresatt sig att utföra i Herrens (Jahvehs) hus och i sitt eget hus lyckades väl. 12Och Herren uppenbarade sig för Salomo om natten och sa till honom: "Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till offerplats. 13Om jag tillsluter (håller tillbaka) himlarna så att inget regn faller,
eller om jag befaller gräshoppan att fördärva landet [landets grödor],
eller om jag sänder pest (epidemier, plågor, sjukdomar) bland mitt folk,
14men om [då] mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn (som mitt namn har utropats över)
ödmjukar sig (böjer sina knän),
och ber (bönfaller; medlar) [står i gapet mellan Gud och folket]
och söker mitt ansikte (vädjar/frågar efter min närvaro)
och vänder om från sina onda vägar,
då ska jag
höra det [lyssna till deras bön] från himlarna [som var tillslutna, se vers 13],
och förlåta deras synd,
och hela (bota, läka; hebr. rafa – laga/sy ihop) deras land.
[Budskapet riktas till Guds eget folk. De som tillhör honom måste först böja sig inför honom. Den hebreiska formen nifal ger den passiva betydelsen att de ska låta sig ödmjukas. De behöver också be (verbet står i formen hitpael – dualt, dvs. något som kräver två för att kunna göras). Sedan kommer uppmaningen att söka Guds ansikte – här används formen piel som betonar och intensifierar sökandet. Till sist krävs att de omvänder sig och inte fortsätter att synda (verbet står i den vanliga formen qal). Gör de dessa fyra saker lovar Gud att lyssna och agera utifrån sin nåd till försoning och läkedom för deras land.]
15Mina ögon ska nu vara öppna och mina öron lyssna till vad som bes på denna plats. 16Jag har nu utvalt och helgat detta hus för att mitt namn ska vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där. 17Om du vandrar inför mig så som din far David vandrade, så att du följer allt som jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, 18då ska jag låta din kungatron bestå för evigt som jag lovade din far David, när jag sa: Aldrig ska det saknas en avkomling av dig som råder över Israel. 19Men om ni vänder om och överger de stadgar och bud som jag har förelagt er och går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, 20då ska jag rycka upp dem ur mitt land, det som jag har gett dem, och detta hus som jag har helgat åt mitt namn ska jag förkasta ifrån mitt ansikte. Jag ska göra det till ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. 21Hur storslaget detta hus än är, ska var och en som går förbi häpna över det och fråga: Varför har Herren gjort så mot detta land och mot detta hus? 22Då ska man svara: Därför att de övergav Herren (Jahveh), sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har han låtit allt detta onda drabba dem."
Choram och Tyros
1När Salomo hade byggt på Herrens (Jahvehs) hus och sitt eget hus i 20 år, 2byggde han upp de städer som Choram hade gett honom och lät Israels barn bosätta sig i dem. 3Och Salomo drog till Hamat-Soba och lade det under sig. 4Och han byggde upp Tadmor i öknen och alla de förrådsstäder som han byggde i Chamat. 5Han byggde upp Övre Beit-Choron och Nedre Beit-Choron och gjorde dem till befästa städer med murar, portar och bommar, 6dessutom Baalat och alla de städer där han hade sina förråd, vagnar och hästar, och allt det andra som han önskade bygga i Jerusalem, på Libanon och i övrigt i hela det land som lydde under hans välde.
7Allt det folk som fanns kvar av hettiterna, amoréerna, perisséerna, hiveerna och jevusiterna och som inte var israeliter, 8avkomlingarna efter alla som Israels barn inte hade utrotat utan som fanns kvar i landet, dem gjorde Salomo arbetspliktiga, så som de är än i dag. 9Men av Israels barn gjorde Salomo inte några till slavar vid sina arbeten, utan de blev krigsmän och befälhavare för hans krigsfolk eller befäl för hans vagnar och ridhästar. 10Och kung Salomo hade 250 överfogdar som hade befälet över folket.
Ps 18:1-16
Psalm 18 – Tack för segernI denna tacksång bekräftar David att Gud är hans trofasta beskyddare. Psalmen är lång, den tredje längsta i hela Psaltaren och den längsta i första boken (Psalm 1-41). En snarlik version finns även i 2 Sam 22:1-51. Den helige Ande verkar vilja förmedla ett viktigt budskap då sången finns med två gånger. Det är några små skillnader i ordval mellan de två versionerna, men troligtvis var det denna variant i Psaltaren som användes inom tempelmusiken. Paulus citerar denna psalm och kopplar den till Jesu liv, se Rom 15:9. Det går även att se hur psalmen beskriver hans död, uppståndelse, uppstigande, andra tillkommelse och kommande rike. Ingen annanstans i Bibeln beskrivs så detaljerat striden och den seger Jesus vann då han uppstod!
Författare: David
Citeras: Vers 50 citeras i Rom 15:9
Struktur:
Psalmen är uppbyggd som en kiasm i flera nivåer.
A Inledande lovprisning, vers 2-7
B Guds ingripande, vers 8-20
C Guds trofasthet, vers 21-30
B´ Gud ger kraft, vers 31-46
A´ Avslutande lovprisning, vers 47-51
Av Herrens (Jahvehs) tjänare David, som talade [sjöng] orden av denna sång, den dagen då Herren (Jahveh) räddat (ryckt bort) honom ur greppet (handen, dvs. makten) av alla hans fiender och ur Sauls hand.
[David var kung när han skrev denna psalm, ändå väljer han att beskriva sig som "Herrens tjänare" vilket visar på hans ödmjuka inställning.]
Inledande lovprisning
2Han [David] sa [inleder denna frihetssång med följande ord, se vers 1]:
Jag vill älska dig innerligt (omfamna mig som ditt barn, jag behöver känna din närhet)!
[David använder inte det vanliga hebreiska ordet för att älska ahav, utan racham, som annars alltid används för att beskriva hur Gud älskar människan genom att han visar medlidande och nåd. Första gången racham används är i 2 Mos 33:19, där Mose får se Guds härlighet och Gud förbarmar sig över honom. Hur kan David förbarma sig över Gud? En djupare förståelse får vi då ordet också används för att beskriva den innerliga kärlek och omsorg en mor har för sitt barn, se Jes 49:15, dvs. genom den samhörighet och de band som växer fram då en förälder ger sitt barn fysisk närhet. Med detta ord beskriver David sin inre längtan och sitt djupa behov av att få komma nära sin himmelske Fader.]Herre (Jahveh),
min styrka (källa till kraft).
3Herre (Jahveh),
min bergsklyfta (ointagliga bergskam; skyddade plats)
och min borg (mitt starka fäste)
och min räddare (den som befriar mig) [så att jag kan undkomma oskadd].
Min Gud (Eli),
min Klippa (fasta punkt; mitt massiva berg) – till vilken jag tar min tillflykt [Matt 7:24],
min sköld [mitt personliga försvar]
och min frälsnings horn [som hornet på en vildoxe – metafor för militär styrka och seger]
och mitt försvarstorn (värn; min fästning, säkra höjd)!
[I vers 2-3 riktar psalmisten sig direkt till Herren och använder åtta termer: min styrka, min bergsklyfta, min borg, min räddare (verb – en personlig beskyddare), min klippa, min sköld, min frälsnings horn och mitt värn. Detta är den längsta uppräkningen i Psaltaren och visar på Gud som vår Hjälpare och Beskyddare! I vers 4-7 summeras hela psalmen. Här finns ett kiastiskt mönster i flera nivåer som inramar Davids rop och vädjan till Herren (Jahveh).]
4Jag ropade till (höjde min röst i bön, kallade på) Herren (Jahveh)
– som är värdig att bli prisad –
och blev räddad från mina fiender.
57I min nöd (ångest, förtvivlan) [när jag var trängd] ropade jag till (höjde jag min röst; kallade jag på) Herren (Jahveh),Dödens rep slöt sig om mig,
fördärvets [laglöshetens sataniska] strömmar (forsande vatten) förskräckte mig [ville dränka mig].
6Sheols (underjordens) rep virade (snodde) sig runt mig,
dödens snaror mötte mig (dödsfällorna kastade sig mot mig).
[Vers 5-6 beskriver bakgrunden och formar en väl strukturerad kiasm med fyra uttryck för döden och fyra verb för hur den drabbade David. Döden personifieras i ett rytande hav med stormande vågor och farliga strömmar. Rep och snaror trasslar in sitt offer och drar ner det i djupen. Havet är ofta en symbol för folk och nationer i kaos och uppror, se Ps 46:4; Upp 13:1; 17:15. Fördärvet i vers 5 är det hebreiska ordet belial som också beskriver undergång. I Qumranskrifterna framställs Belial i form av en person som är Guds fiende och som lockar till avfall. Paulus använder ordet i den betydelsen när han retoriskt frågar vilken samhörighet Jesus kan ha med Belijaal, se 2 Kor 6:15. Den arameiska översättningen tolkar ordet som "utan ok", och då är betydelsen att man lämnat Guds undervisning och lever i laglöshet.]
till min Gud (Elohim) skrek jag ut (hojtade högt) [efter hjälp och befrielse].
Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas]
och mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron.
Guds ingripande
8[Guds närmande beskrivs i liknande termer som mötet på Sinai berg, se 5 Mos 32:22. Jämför också med förstörelsen av Sodom och Gomorra, se 1 Mos 19:24-29. I följande stycke fram till vers 16 beskrivs Guds ingripande i termer som en jordbävning, storm, åska och kanske ett vulkanutbrott.]
Då gungade jorden (upp och ner) och den skakade,
bergens grundvalar darrade och skakade, eftersom han var vred (upptänd av ilska).
9Rök steg upp ur hans näsa,
och förtärande eld från hans mun,
glödande kol slungades ut (antändes).
10Han böjde himlarna (krökte universum) och kom ner,
och han steg ner med mörka moln under sina fötter.
[Det hebreiska ordet för "böjde" är natah som betyder att expandera och spänna ut. Bibeln beskriver hur himlarna och universum böjs/kröks. Här antyds att det verkar finnas fler än de tre rumsdimensionerna. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i "krökta rum". Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till slutet från början (Jes 46:10), och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare ofta om tio dimensioner med bl.a. ljus, supergravitation, elektromagnetism, supersträngteori, osv.]
11Han besteg en kerub och flög,
han svävade fram på vindens vingar.
[En kerub är ett bevingat himmelskt väsen, se 1 Mos 3:24; 1 Kung 6:24-27; Hes 1:4-28; 10:20.]
12Han svepte (dolde) sig i mörker (den mörka stormen var som en slöja),
som ett tält (hydda, täckande skydd av tillfällig natur – hebr. sukka) runt sig, mörka vatten, täta moln.
13Från strålglansen (det bländande skenet) framför honom vek molnen undan,
med hagel och klot av eld (blixtar). [Det kan vara en referens till Jesu återkomst, se Matt 24:27.]
14Herren (Jahveh) dundrade i [2 Sam 22:14 har "från"] himlarna,
och den Högste (Elion) lät sin stämma höras, hagel och klot av eld (blixtar) [ackompanjerade fortsatt].
15Han sköt sina pilar och skingrade dem [fienderna],
flammande blixtar i mängd förvirrade dem (panik och tumult bröt ut).
16Havsdjupen exponerades (havets strömmar),
jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahveh),
genom din kraftiga utblåsning från din näsa.
[Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.]
Ords 19:24-25
24Den late gömmer (begraver) [stoppar ner och har kvar] sin hand i ett fat,men förmår inte föra den tillbaka till munnen. [Ords 26:15]
25Bestraffa en dåre, och den oförståndige (omedvetne, dåraktige, utan hämningar) lär sig att handla vist.
Tillrättavisa en man med förstånd, och hans kunskap (insikt) ökar.
Rom 7:14-8:8
Mänsklig viljestyrka räcker inte14[I följande stycke tar Paulus upp konflikten mellan den syndiga naturen och det nya livet. Paulus byter från dåtid till nutid. Han använder pronomenen "jag, mig, mitt" över fyrtio gånger i vers 9-25. I egen kraft går det inte att vinna över synden. Det går att tolka texten som om Paulus beskriver livet före omvändelsen då han försökte leva efter lagen, eller kampen även efter omvändelsen. Troligt är att det beskriver helgelseprocessen som varje kristen genomgår. Utan Guds Ande är den kristne som ett andligt spädbarn, se 1 Kor 3:1. I kapitel 8 kommer lösningen – ett liv i Jesus fyllt av Anden!]
Vi vet att lagen är andlig, men jag är köttslig (oandlig, domineras av min onda natur), såld som slav under synden. 15Jag förstår inte själv mina egna handlingar. Det jag vill (vad jag med ren vilja försöker göra) gör jag inte, men det jag avskyr (hatar) [med ren vilja försöker undvika] det gör jag. 16Om jag nu vanemässigt gör det jag inte vill, erkänner jag (ger jag mitt bifall till) att lagen är god. 17Men nu är det inte längre [mitt verkliga] jag som gör det, utan synden som bor (har en permanent boning) i mig. 18För jag vet att inget gott bor i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan (intentionen) finns där, men inte förmågan att göra det som är gott. 19Jag gör inte det goda jag vill, utan i stället det onda jag inte vill göra. 20Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.
21Det tycks vara en lag (regel, ofrånkomligt faktum) att när jag vill göra det som är rätt (gott), är det onda redo (ligger bredvid på lur) hos mig. 22Jag gläder mig över Guds lag i min inre människa [min ande], 23men jag ser en annan lag i mina kroppsdelar [aptiten för det onda, och köttets vilja], som ligger i strid med lagen i mitt sinne (mina tankar, förstånd) och som gör mig till fånge under syndens lag i mina kroppsdelar.
24Jag arma (olyckliga, patetiska) människa! Vem ska befria (dra upp) mig från denna dödens kropp?
25Tack till Gud [som befriar mig], genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vår Herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag [annars] Guds lag med mitt sinne (förstånd), och med min köttsliga natur syndens lag.
Befrielse från syndens slaveri
Anden ger kraft
1[Vers 1-4 formar en kiasm där Jesu syndoffer står centralt i vers 3.]
Därför [tack vare vad Jesus gjort, se Rom 7:4, 25] finns det nu ingen fördömelse (fällande dom) för dem som är i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus [för dem som inte vandrar efter köttet, utan efter Anden, se vers 4].
2som inte vandrar (vandrar omkring) [lever] efter köttet [vår fallna natur], utan efter Anden.För livets Andes lag har i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. 34Så skulle lagens rättfärdighetskrav [om ett rättfärdigt handlande i enlighet med budordens rättesnöre – som, då det står i singular, betonar helheten i undervisningen, se Rom 13:9] helt och fullt uppfyllas i ossDet som var omöjligt för lagen [Torah],
eftersom den var svag genom köttet [den fallna mänskliga naturen]
– det gjorde Gud, då han sände sin egen Son [till världen som syndoffer],
till det yttre lik en syndig människa (ordagrant: i syndigt kötts likhet/gestalt) och när det gäller synd:
fördömde synden i köttet [dömde och verkställde domen mot synden i Jesu kropp].
[Den arameiska texten (Peshitta) och en del grekiska manuskript har även frasen "de som inte vandrar efter köttet" i avslutningen av vers 1. Ytterligare några manuskript har också den avslutande frasen "utan efter Anden". Utifrån det kiastiska mönstret så blir betydelsen dock densamma oavsett läsart.]
Av köttet
5För de som är av köttet [lever på den här världens vis] tänker på [har en förståelse och agerar efter allt] det som hör till köttet, men de som är av Anden tänker på [allt] det som hör till Anden.
6Köttets sinne är [för med sig] död,
men Andens sinne är [leder till] liv och frid.
7Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud.
Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller.
[Människans allra innersta uppfattning och tanke resulterar i uppror mot Gud.]
8De som lever i köttet kan inte behaga Gud.
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
