Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - söndag 20/7

Ps 119 1-16, Rom 6:1-23

Ps 119 1-16

א – alef

Från början skrevs de hebreiska bokstäverna som piktogram. Den första bokstaven är Alef och har sitt ursprung från en bild av ett oxhuvud. Vänd på vår bokstav A så ser man likheterna.

1[Den första hebreiska bokstaven är: א – alef. Talvärdet är 1. Tecknet föreställer en oxe som symboliserar styrka, ledaren, den förste och det viktigaste. De två första verserna börjar båda med ordet ashrei, samma ord som inleder hela Psaltaren, se Ps 1:1. Ordet för att vandra (hebr. halach) används i vers 1 och 3 (dock med olika verbformer) och ramar in vers 2. Att hebreiskan saknar tempus går inte att förmedla i en översättning. Därför blir det på svenska som om det vore olika tempus: "vandrar" och "har vandrat". Psalmisten både lever och har levt efter Guds vilja – hebreiskan betonar något ständigt pågående. Detta förstärks ytterligare genom att yiqtol, som ofta översätts i futurum "kommer att fråga efter", används i den inramade versen, vers 2. Att vandra och leva efter Guds vilja gäller hela livet. I vers 4 används en fjärde hebreisk verbform som översatts till: "ska följa". Dessa olika verbformer lyfter fram vikten av att alltid följa Guds föreskrifter.]

Rikt välsignade (saliga; mycket lyckliga) är de vars väg är fullkomlig (obefläckad, oklanderlig, obruten) [rak – dvs. som inte vinglar hit och dit mellan dikena],
    de som vandrar i (lever efter) Herrens (Jahvehs) undervisning (Torah).
2Rikt välsignade (saliga; mycket lyckliga) är de som håller (vaktar, bevarar) hans vittnesbörd (stadgar – hebr. edot),
    de som av hela hjärtat kommer att fråga efter (söka; ta sin tillflykt till; träda fram inför) honom.
3De som inte heller gör något orättfärdigt,
    de som har vandrat på hans vägar [plural; jfr vers 1].
4Du har befallt dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim),
    för att vi ska följa dem noggrant (med all kraft; ordagrant "mycket").

5O tänk om (ack, om ändå – hebr. achalaj) mina vägar var styrda (bestämda, fasta)
    så att jag följer dina förordningar (hebr. chuqim). [Fil 4:12-14]
6Då ska jag inte skämmas
    när jag tar hänsyn till alla dina budord (hebr. mitzvot).

7Jag vill tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) dig med uppriktigt hjärta,
    när jag lär mig (undervisas i) dina rättfärdiga påbud (hebr. mishpat).
8Jag ska hålla (skydda, följa, ge akt på) dina förordningar (hebr. chuqim),
    överge mig inte fullständigt (ordagrant "mycket").

[Hebr. meód som betyder mycket, många och med full kraft och intensitet används både i vers 4 och 8. Ordet "hålla" (hebr. shamar) används både här i avslutningen och i första versen i nästa stycke och binder samman dessa stycken.]

ב – bet

Bokstaven Bet kommer från ett piktogram som avbildar ett hus/tält sett från ovan med en ingång och två rum.

9[Den andra hebreiska bokstaven är: ב – bet. Talvärdet är 2. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Det symboliserar ett hem och total tillit. De flesta verserna börjar med ord som inleds med prepositionen "b" och som översatts: "Hur" (vers 9), "Med" (vers 10, 13), "i" (vers 11, 14, 16) och "över/på" (vers 15). Den enda versen som inte är en preposition är vers 12 som börjar med ordet baroch – prisad. Detta är den enda versen med detta ord i hela Psalm 119. Det andra verbet "lär" används också i vers 7 och där tillsammans med "tacka".
    Hela stycket inleds med en retorisk fråga hur man ska kunna leva rätt och rent. Det självklara svaret kommer i nästa rad: "Genom att följa Guds ord!" Dock utvecklas svaret i verserna som följer, vilket visar att det inte är självklart och kan tas för givet. Det krävs både vilja, överlåtenhet och lärande för att hålla sig på Guds väg.]

Hur ska en ung man bevara sin stig (välkända, upptrampade gångväg) ren?
    Genom att hålla sig till (skydda, följa, ge akt på) ditt ord (hebr. davar).

10Med hela mitt hjärta har jag frågat efter (sökt, tagit min tillflykt till, närmat mig) dig,
    låt mig inte göra fel mot dina budord (hebr. mitzvot).
11I mitt hjärta har jag gömt (bevarat, skyddat, lagrat) ditt löftesord (hebr. imrah) [som en skatt, se Matt 6:21],
    så att jag inte ska synda mot dig.

12Prisad (välsignad, lovad, ärad) är du Herre (Jahveh),
    lär (undervisa) mig dina förordningar (hebr. chuqim).

13Med mina läppar
    har jag återgett (räknat upp)
    alla påbud (hebr. mishpat)
från din mun.

[Psalmisten är både en lärare och själv en elev, se Jes 50:4. Ordföljden i hebreiskan gör att substantiven "mina läppar" och "din mun" ramar in versen och inneslutna däremellan är "uttalade beslut". Hebreiska ordet mishpatim har att göra med Guds påbud och rättvisa beslut. Att själv uttala Guds påbud visar på en vilja att följa dem. Även om uttalanden inte behöver garantera fullständig överlåtenhet (människor kan ibland säga en sak, men göra en annan), brukar orden som sägs reflektera vår vilja och det är svårare att bryta mot det som en människa själv har proklamerat. När vi uttalar något med vår egen mun blir det en del av oss och det blir även ett vittnesmål inför andra människor.]

14Jag fröjdar mig över (i) [längs med vandringen på] dina vittnesbörds (hebr. edots) väg,
    lika mycket som över all [världens] rikedom.

[All rikedom i hela världen måste till för att ens göra någon form av jämförelse med glädjen att få vandra tillsammans med Gud på hans väg, se även Ords 10:22. Tidigare har hjärtat nämnts, se vers 2, 7, 10-11. I hebreiskan refererar hjärtat till hela vår varelse och liv. Det är viktigt att känslorna också finns med, hur vi känner påverkar vårt beteende. Glädje i Guds ord är en viktig ingrediens i svaret på hur vi håller oss på Guds väg.]

15Dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim)
    vill jag begrunda (tänka på, reflektera över)
    och skåda
dina stigar (välkända upptrampade gångvägar).

[På samma sätt som vers 13 hade en kiastisk struktur med substantiv som ramade in verben, följer vers 15 och 16 samma uppbyggnad.]

16I dina förordningar (hebr. chuqim)
    har jag min sprudlande glädje (entusiasm) [som ett barn som leker och skrattar],
    och jag ska inte glömma
ditt ord (hebr. davar). [Vissa manuskript har "dina ord" i plural.]

Rom 6:1-23

Döda från synden men levande för Gud

Förenad med Jesus
1Vad ska vi då säga [vad innebär detta om att där synden blev större, där överflödade nåden än mer, se Rom 5:20]? Ska vi bli kvar [fortsätta att leva] i synden så att nåden [Guds favör och kraft] blir (skulle bli) större?

2Absolut inte!

Vi som har dött [vi som dog bort] från synden, hur skulle (ska) vi kunna fortsätta att leva i den? 3Bryr ni er inte om (ignorerar ni det faktum) att alla vi som har döpts in i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus också är döpta in i hans död? 4Vi begravdes tillsammans med honom genom dopet till döden, för att också vi – på samma sätt som den Smorde (Messias, Kristus) uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet – ska vandra på ett nytt sätt (leva ett nytt liv med en högre kvalitet och standard).

5För om vi har blivit permanent förenade (planterade tillsammans) med honom genom en död som liknar hans [när vi döps i vatten och begraver vårt gamla liv], då ska vi också dela hans uppståndelse. 6Vi vet (har en personlig erfarenhet av) att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom, för att den syndiga kroppen (vår fallna natur) ska göras om intet (annulleras, avsättas), så att vi inte längre är slavar under synden. [Kol 3:9-10; Ef 4:22-24; Gal 2:20; 5:24; 6:14] 7Den som är död är befriad från synd [står inte under dess makt].
     8Men om vi [nu] har dött (dog) med den Smorde (Messias, Kristus), tror vi att vi också ska leva med honom. 9Vi vet att den Smorde (Messias, Kristus) efter att ha uppväckts från de döda aldrig mer ska dö. Döden har inte längre någon makt (auktoritet) över honom. 10För den död han dog var en död från synden en gång för alla, och det liv han lever, det lever han för Gud.
     11På samma sätt [som Jesus gjorde] ska ni ständigt betrakta er själva som döda från synden (helt separerade från den syndfulla naturen), och i stället leva för Gud i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre.

[Tack vare Jesu död och liv är vi rättfärdiggjorda. Utifrån denna ställning uppmanar nu Paulus till att leva ett helgat liv.]

12Synden ska därför inte regera som herre i er dödliga kropp så att ni lyder dess begär. 13Ställ inte era kroppar i syndens tjänst som ett vapen för orättfärdigheten, utan ställ er i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era kroppar i Guds tjänst som vapen för rättfärdigheten. 14Synden ska inte vara herre över er, för ni står inte under lagen utan under nåden [Guds favör och kraft].

Ett exempel – slav under synd eller slav till rättfärdighet?

En slav är bunden att göra sin herres vilja.

15[Nåden är inte något som slätar ut synd. Nåden är en Guds kraft som ger frihet att tjäna Herren. Paulus illustrerar nu detta genom ett exempel där en slav tillhör sin herre. Frihet handlar om vilken herre vi väljer att ha över oss.]

Hur är det då? Ska vi synda lite nu och då [verbet indikerar inte ett vanemässigt beteende utan enstaka tillfällen], eftersom vi inte står under lagen [lagiskhet] utan under nåden?

Absolut inte!

16Vet ni inte att om ni ställer er som slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder:
    antingen synden, vilket leder till död,
    eller lydnaden vilket leder till rättfärdighet?
17Men Gud vare tack! Ni var slavar under synden, men nu har ni av hjärtat börjat lyda den lära som ni blivit överlämnade åt. 18Ni har blivit befriade från synd och blivit slavar till rättfärdighet.

19Jag använder en enkel bild för er mänskliga svaghets skull. [Paulus ursäktar att han nu använder bilden att vara "förslavad" till rättfärdighet, eftersom Gud inte håller någon fången, men han använder det som en illustration ändå.]

Så som ni förr ställde era kroppar i orenhetens och laglöshetens tjänst
    som ledde till laglöshet,
så ska ni nu ställa era kroppar i rättfärdighetens tjänst
    som leder till helgelse (processen och förvandlingen till allt större helighet).

20När ni var slavar under synden var ni fria från rättfärdigheten. 21Men vad fick ni då för frukt? Sådant som ni nu skäms över, eftersom det slutar i död. 22Men nu när ni är befriade från synden och slavar hos Gud, får ni helgelse (processen av allt större helighet) som frukt och till slut evigt liv.

23Syndens lön [plural]
    är död [evig död i kontrast till evigt liv],
men Guds gåva
    är evigt liv i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre.

[Det grekiska ordet för lön, opsonion, kommer från optos – dvs. grillad eller halstrad mat. En soldats dagslön bestod ofta till stor del av matransoner. Eftersom lön står i plural är det inte bara den slutgiltiga döden som åsyftas, utan även den förstämning och skugga som synden kastar över var dag i denna tidsålder. Soldatens lön var generellt låg, så en friare tolkning skulle kunna uttrycka att syndens usla lön enbart för med sig död. Andra ställen där lön nämns är bl.a. Luk 3:14; 1 Kor 9:7; 2 Kor 11:8.]





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)