¹¹Den första heter Pishon [betyder: tillväxt],
    det är den som flyter runt (meandrar, slingar sig omkring – hebr. savav) hela landet Havila (hebr. Chavila), där det finns guld, ¹²och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten].

[Guld är den första metallen som nämns i Bibeln. Här även tillsammans med ordet för gott (hebr. tóv). Sedan skapelsen är guld det första som kallas gott, se 1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31. Genom alla tider har just guld ansetts vara den mest värdefulla metallen. I 4 Mos 11:7 jämförs färgen på mannat, som troligtvis var vitaktigt, med bdelliumharts.]

¹³Den andra floden heter Gichon [betyder: bryta, välla fram],
    det är den som flyter runt (meandrar) hela landet Kush. [Senare i GT syftar Kush på området i övre Nilen (nuvarande Etiopien/Sudan), här syftar det troligen på kassiternas land i Mesopotamien öster om Tigris.]

¹⁴Den tredje floden heter Chideqel [betyder: snabb; det grekiska namnet är "Tigris"],
    det är den som har sitt lopp öster om Assyrien (Ashor).

Den fjärde floden är Eufrat [betyder: fruktsam, flöda över, ge i överflöd].

Herren Gud (Jahveh Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den. ¹⁶Herren Gud (Jahveh Elohim) gav denna befallning [den första föreskriften] till mannen genom att säga:

"Av alla trädgårdens träd får du verkligen äta [infinitiv absolutus – med säkerhet äta], ¹⁷men kunskapens träd – gott och ont – får du inte äta av, för om (hebr. bejom) du äter av det kommer du sannerligen att dö [infinitiv absolutus – döden dö, med all säkerhet dö]."

[I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "att äta du ska äta" och "dö ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta. Det går också att se det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jfr Matt 6:11; Joh 4:32. Död har en andlig och en fysisk aspekt. Paulus skriver hur skapelsen är lagd under förgängelsen, se Rom 8:20. När Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig.]

Mannen är ensam

¹⁸[Fram tills nu har allting varit gott eller mycket gott. För första gången är nu något "inte bra", och det är Adams brist på en kompanjon.]

Herren Gud (Jahveh Elohim) sa: "Det är inte gott [ändamålsenligt, optimalt, som sig bör] att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asah) en hjälpare (hebr. ezer) anpassad för honom."

[Sista frasen (hebr. ezer kenegdo) beskriver en hjälpare vid hans sida. Hebr. ezer har innebörden att komma till någons hjälp och att assistera. Det behöver inte beskriva hierarki, Gud själv kallas Israels hjälpare i Hos 13:9, se även 5 Mos 33:7. Här beskrivs ett partnerskap mellan en man och en kvinna. Samma fras återkommer i vers 20.]

¹⁹Av jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahveh Elohim) alla fältets djur och alla himlens flygande varelser, och förde dem till mannen för att se vad han skulle ge dem för namn. [Hebr. kol som översätts "alla" kan också innebära en mängd eller många.] Det namn mannen gav varje levande varelse blev dess namn. ²⁰Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, alla himlens flygande varelser och alla [vilda] djur på fältet. Men för mannen hittades (fanns) ingen hjälpare anpassad för honom.

Kvinnan skapas
²¹Då lät Herren Gud (Jahveh Elohim) en tung sömn falla över mannen – och han sov. Och han tog en del från hans sida (hebr. echad tsela) och slöt till kött efter den.

[Ordet tsela betyder sida och används om sidan av en byggnad eller struktur (2 Mos 26:20; 27:7; 38:7; Hes 41:5, 6). Ofta är det något med plankor som är ihåligt. Enligt den grekiska filosofen Platon (428-348 f.Kr.), och även senare judisk tradition, sägs att människan skapades androgyn, och sedan delades upp i man och kvinna. Men det är inte vad denna vers lär. Det är även tydligt i 1 Mos 1:27 där det står: "Man och kvinna skapade han dem". Ordet sida här syftar på en ospecificerad del på mannens sida. Utifrån vers 23, där mannen säger "ben av mina ben" och "kött från mitt kött", är det inte så långsökt att det är ett revben, men då inte bara benet, utan också köttet runt som avses.]

²²Och Herren Gud (Jahveh Elohim) byggde upp (modellerade skickligt – hebr. banah) sidan som han tagit från mannen till en kvinna, och han förde henne till mannen.

[Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asah (1 Mos 1:26), bara (1 Mos 1:27), jatsar (1 Mos 2:7, 19) och banah här. Både man och kvinna är Guds avbild, se 1 Mos 1:27.] ²³Då sa mannen (hebr. ha-Adam):

"Äntligen (nästa steg, nu till sist) [någon anpassad för mig, se vers 20],
    hon (denna) är ben av mina ben och kött (kropp) från mitt kött (min kropp).
Hon (denna) ska kallas kvinna (hebr. ishah),
    för av man (hebr. ish) är hon (denna) tagen."

[För första gången beskrivs vad en människa säger i Bibeln, och det är ett utrop i glädje över gemenskapen mellan en man och en kvinna! Det hebreiska ordet för man/make beskriver med sin maskulina form en individ av mankön, medan ishah beskriver en individ av honkön, och då också kan avse en hustru. Själva ordet ish avser en individ.]

²⁴Därför ska en man lämna sin far och sin mor ["lösa upp" sitt känslomässiga (och även ekonomiska) beroende av dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött (hebr. basar echad) [en förenad kropp – en ny familjeenhet].

[Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4-5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]



Syndafallet – från oskyldigt oskylda till skamligt blottade
²⁵De var båda oskylda (oskyldiga, nakna – hebr. aróm), mannen och hans kvinna, och de skämdes (blygdes) inte inför varandra.

Tillbaka upp

---

Matt 2:13-3:6

Flykten till Egypten

Vy från sluttningen vid Herodium, en av de fästningar Herodes den store byggde. Det är mycket möjligt att det var från denna plats han gav den grymma ordern att döda alla pojkar i Betlehem med omnejd. Mitt på bilden syns palatsområdet "Nedre Herodium". Bakom kullen ligger Betlehem.

¹³Nu när de [vise männen] hade gått, visade sig en Herrens ängel för Josef i en dröm och sa: "Stå upp, ta barnet och hans mor under ditt beskydd och fly till Egypten. Stanna där tills jag talar, för Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det." ¹⁴Så Josef steg upp och tog barnet och hans mor medan det fortfarande var natt och begav sig till Egypten. ¹⁵Där stannade han tills Herodes var död, för att det som sagts av Herren genom profeten [Hos 11:1] skulle gå i uppfyllelse: "Ut ur Egypten har jag kallat min son."
     ¹⁶När Herodes förstod att han blivit missledd av de vise männen blev han ursinnig (tappade helt fattningen av raseri). Han beordrade (sände ut) att man skulle döda alla pojkar som var två år eller yngre i Betlehem och alla dess närliggande områden, detta enligt (den exakta uppgiften om) tiden som han fick fram genom att noggrant fråga de vise männen [Matt 2:7]. ¹⁷Då fullbordades det som hade talats genom profeten Jeremia, när han sa [Jer 31:15]: ¹⁸"Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel grät för sina barn och vägrade att bli tröstad, eftersom de inte längre fanns till."

[I Josuas uppräkning av städer var Betlehem så obetydlig att den inte ens nämndes, se Jos 18-19. Arkeologer uppskattar att Betlehem på Jesu tid hade omkring 300 invånare. Gjorda beräkningar (utifrån uppskattningen av antal födslar och barnadödlighet) visar att det då var ca 6 pojkar under två år i Betlehem med omnejd som berördes av dödsdomen. I jämförelse med andra händelser var denna inte någon som skulle noterats av samtida historiker. Det finns dock en utombiblisk referens. Den latinske författaren Macrobius skriver i sitt verk Saturnalia: "När kejsar Augustus hörde berättas hur Herodes hade dödat pojkarna under två år i Syrien, och även låtit döda sin egen son, sa han: 'Det är bättre att vara Herodes gris än hans son'."
    Herodes var känd för sina stora byggnadsprojekt av vilka Masada, Herodium, Caesarea Maritima och templet i Jerusalem är de mest framstående. Dock är han också ökänd för sin misstänksamhet och grymhet. Han lät döda tre av sina söner, och till och med sin hustru Mariamne. Den judiske historikern Josefus skriver att när Herodes låg på sin dödsbädd i Jeriko blev han orolig att ingen skulle sörja honom. Han lät därför samla alla inflytelserika judiska ledare i landet på Jerikos hästkapplöpningsbana och gav soldaterna order att döda alla där när han själv dog. På så vis ville han säkerställa att det blev landssorg vid hans död, även om det inte var för honom. Lyckligtvis avblåste hans syster Salome (Salome I) denna galna order efter hans död. Ironiskt nog dog Herodes under den judiska glädjehögtiden purim.]

Tillbaka till Israel och Nasaret
¹⁹När Herodes var död visade sig plötsligt en Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten ²⁰och sa: "Stå upp, ta barnet och hans mor och gå [tillbaka] till Israels land, för de som har varit ute efter barnets liv är nu döda." ²¹Så han stod upp och tog barnet och hans mor och återvände till Israels land.

[Herodes den store dog i Jeriko våren 4 f.Kr. Han blev 69 år gammal. Möjligen finns hans grav vid ett monument som hittades 2007 vid hans palats Herodium strax utanför Betlehem. Vid den här tiden var det många revolter och oroligheter i landet.]

Utsikt från Safed som är Galileens högst belägna stad. Namnet Galileen kommer från hebreiska ordet galil som betyder rund eller rundad, troligtvis beskriver namnet det kuperade landskapet med bergskullar som "böljar" fram som vågor. Det hebreiska ordet för våg är galim.

²²När han hörde att Archelaos regerade över Judeen efter sin far Herodes var han rädd att återvända dit [till Betlehem, strax utanför Jerusalem eller någon annan stad i Judeen]. Efter att ha blivit varnad i en dröm, drog han sig undan till Galileen. ²³Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det som talats av profeterna skulle gå i uppfyllelse: "Han [Jesus] ska kallas en nasaré (ett rotskott)". [Det hebreiska ordet för rotskott är netzer och finns i orden Nasaret och nasaré, se profetiorna i Jes 11:1; Jer 23:5; Sak 6:12.]

[Nasaret i Galileen var både Josefs och Marias hemstad, se Luk 1:26-27. Det blev ett naturligt val att bosätta sig där. Det lilla samhället uppskattas ha haft endast omkring 400 invånare. Josef försörjde sig som hantverkare, ett yrke som han även lärde Jesus, se Matt 13:55; Mark 6:3. Det grekiska ordet tekton som ibland översätts snickare är ett mer allmänt ord för hantverkare och även stenhuggare. I området fanns det gott om arbetstillfällen. Bara sex kilometer från Nasaret låg den regionala huvudstaden Tsippori som hade raserats i oroligheterna år 4 f.Kr. och nu höll på att byggas upp igen. Även om Jesus var född i Betlehem och i vuxen ålder flyttade till Kapernaum, så är det uppväxtårens hemstad som sammankopplas med hans namn: "Jesus från Nasaret" och "nasarén". Än i dag heter "kristen" på hebreiska notsri, alltså nasaré.]

Johannes Döparen träder fram

Judéens öken med kullar och berg mellan Jerusalem och Döda havet.

¹[Det har nu passerat omkring trettio år sedan föregående vers.]

Vid den tiden (i de dagarna) träder Johannes Döparen [öppet] fram och predikar i Judeens öken [ödsliga vildmark] ²och säger: "Omvänd er (ångra er) [tänk annorlunda från och med nu], för himmelriket (himlarnas kungarike) är nära (har närmat sig)."

[Uttrycket himmelriket (gr. basileian ton ouranon) återfinns bara i Matteusevangeliet och används synonymt med Guds rike (gr. basileian tou theou) som de andra evangelieförfattarna använder. Omskrivningen reflekterar den judiska gudfruktiga seden att inte skriva ut gudsnamnet. Detta är något man kan förvänta sig av en text riktad främst till judiska läsare, som ju Matteusevangeliet är. Även inom dagens svensk-judiska litteratur skriver man inte "Gud", utan "G-d" utan vokal.]

³För han är den som omtalas genom profeten Jesaja som [profeten Jesaja syftar på när han] säger:

En röst av en som ropar (manar) i öknen (vildmarken, ödemarken):

"Bered Herrens väg,
    gör hans stigar raka (jämna) [bana väg för Herren]."

[Citat från Jes 40:3 ur den grekiska översättningen Septuaginta. Matteus ändrar citatet från "vår Guds stigar" till "hans stigar". En uppmaning att omvända sig och vandra på hans upptrampade och välkända vägar, se även Jes 35:8.]

⁴Johannes bar kläder (en mantel) av kamelhår och hade ett läderbälte om livet. [Han påminde om profeten Elia, se 2 Kung 1:8. Senare i Matteusevangeliet kopplas dessa två profeter tydligt samman, se Matt 11:14.] Hans mat var gräshoppor och vildhonung [vanlig föda i vildmarken, se 3 Mos 11:22]. ⁵Jerusalem och hela Judeen och distrikten kring Jordan kom ut till honom [i allt större antal]. ⁶De lät sig döpas av honom i floden Jordan medan de bekände (öppet erkände) sina synder [just före dopet när de stod i vattnet].

[Det grekiska ordet för dop är baptizo som ordagrant betyder "att doppa ned i". Det är skillnad mellan Johannes omvändelsedop och troendedopet i Herren Jesu namn, se Apg 19:3. Johannes dop var förberedande och handlade om omvändelse från sin synd, inte nödvändigtvis i samband med att man bekände Jesus som Herre. Troendedopet får sin fullständiga betydelse först efter Jesu uppståndelse, se Matt 28:19. I dopet identifierar sig den troende med Jesu död, begravning och återuppståndelse, se Rom 6:4-8. Denna handling visar att man dör bort från sitt eget, begraver sin gamla syndiga natur och blir en ny skapelse i Jesus. Dopet föregås av personlig omvändelse och sinnesändring och åtföljs av löftet om Hjälparen, den helige Ande, som ger kraften att leva det nya livet, se Apg 2:38; Matt 3:11.]

Tillbaka upp