Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - torsdag 10/7

Neh 4, Apg 27:21-44

Neh 4

Verbalt motstånd
1Men det hände när Sanvallat hörde att vi byggde muren att han blev arg och tog mycket illa vid sig och han hånade judarna. 2Han talade inför sina bröder och Samariens armé och sa: "Vad gör dessa klena judar? Ska de restaurera efter behag? Ska de offra? Ska de avsluta allt på en dag? Kan de återuppväcka stenarna från spillrorna som är brända?"
     3Nu var ammoniten Tobia (hebr. Tovijaho) med honom och han sa: "Det som de bygger ska en räv bryta ner, om den hoppar på deras stenmur."

4Hör (lyssna), vår Gud (Elohim), för vi är föraktade, vänd deras förebråelser över deras egna huvuden, och utlämna dem till fördärv i ett land av fångenskap. 5Överskyl inte deras överträdelser och låt inte deras synd raderas ut inför dig, för de har utmanat dig [Gud] inför byggnadsmännen.

[Lägg märke till att denna bön handlar om Guds ära och heder, inte att de själva är drabbade av föraktet.]

6Vi byggde (vidare på) muren och hela muren fogades samman till sin halva höjd, för folket hade satt sitt sinne till arbetet. [De var överlåtna till arbetet.]

Konspiration för att döda arbetarna
7Men det hände sig att när Sanvallat och Tobia och araberna och ammoniterna och ashdoditerna hörde att reparationen av Jerusalems murar gick framåt och att skadorna började täppas till, då blev de mycket arga. 8De konspirerade, alla tillsammans, och kom och stred mot Jerusalem för att skapa förvirring därinne (i staden). 9Men vi bad våra böner till vår Gud (Elohim) och satte ut vakter mot dem både dag och natt.
     10Och Jehoda sa: "Styrkan hos arbetarna sviktar, det är så mycket skräp (stenskärvor att få bort) att vi inte klarar att renovera muren."
     11Våra motståndare sa: "De ska ingenting veta och ingenting se, förrän vi står mitt ibland dem och dräper dem så att arbetet upphör."
     12Men det skedde att judarna som bodde nära dem kom och berättade för oss tio gånger (vid tio tillfällen): "Från alla platser där ni bor måste ni stå upp."
     13Då stationerade jag folk på de lägsta platserna innanför muren, på de öppna (synliga) platserna. Jag placerade folket familjevis med sina svärd, spjut och pilbågar. 14När jag sett över situationen, reste jag mig och sa till de förnäma männen, ledarna och resten av folket: "Var inte rädda för dem. Kom ihåg vår stora och respektingivande Herre (Adonai) och strid för era bröders skull, för era söner, era döttrar, era hustrur och era hem."
     15När nu våra fiender hörde att deras planer hade blivit kända för oss och att Gud (Elohim) hade omintetgjort deras rådslag, återvände vi till muren var och en till sitt arbete.
     16Från den tiden blev det så att hälften av mina tjänare deltog i arbetet och hälften av dem höll i spjut, sköldar, pilbågar och bröstsköldar (harnesk), och ledarna stod bakom hela Juda hus. 17De som byggde på muren och de som bar bördor (förflyttade byggmaterial) höll en hand på arbetet och med en hand höll de sina vapen. 18Byggarbetarna hade likaså var och en sitt svärd i bältet (hängande vid sidan) medan de byggde. Den som blåste i shofaren (vädurshornet) [den som var ansvarig för att blåsa larmsignalen] var vid min sida.
     19Jag sa till de förnäma männen, ledarna och resten av folket: "Arbetet är stort och omfattande och vi är utspridda (åtskilda) på muren, den ene långt från den andre. 20På vilken plats ni än är när ni hör ljudet från shofaren [larmsignalen], så kom närmare (ta er tillflykt till) oss. Vår Gud (Elohim) ska strida för oss."
     21Vi ägnade oss åt arbetet och hälften av dem höll i spjuten, från det att gryningen visade sig till dess att stjärnorna kom fram (på kvällen). [Man arbetade dygnets alla ljusa timmar från den första gryningen till dess skymningen var över.] 22Vid den tiden sa jag också till folket: "Låt varje person med sin tjänare övernatta inne i Jerusalem så att de kan vara vår vakt på natten och utföra arbete på dagen." 23Varken jag eller mina bröder, inte mina tjänare eller de väktare som följde mig, ingen av oss tog av sig sina kläder, alla som gick till vattnet [hämtade dricksvatten i Gichonkällan som var Jerusalems dricksvattentäkt] hade sina vapen med sig.

Apg 27:21-44

Paulus tar till orda

Under två veckor driver skeppet på Medelhavet.

21Ingen hade velat äta något på länge [på grund av sjösjuka och oro]. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sa: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. 22Men nu uppmanar jag er att fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. 23En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, 24och han sa: 'Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig.' 25Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. 26Vi måste bara stranda på en ö." [Det profetiska ordet Paulus delar uppmuntrar och ger hopp, se 1 Kor 14:3.]

Närmar sig land efter två veckor
27När den 14:e natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet [som på bibelns tid även omfattade Joniska havet mellan Grekland och Sicilien], började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. 28De lodade och fick ett djup på 20 famnar (ca 36 meter). Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var 15 famnar (ca 27 meter).

På Maltas nationella sjöfartsmuseum finns flera ankare från romersk tid som hittats längs med kusten.

29De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag. 30Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. 31Paulus sa till officeren och soldaterna: "Om de inte stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade." 32Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.

Paulus uppmuntrar alla ombord
33Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta. Han sa: "I 14 dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit. 34Därför uppmanar jag er att äta. Det är nödvändigt för att ni ska bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud."
     35När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. 36Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också. 37Vi var totalt 276 personer ombord. 38När de hade ätit och var mätta lättade de skeppet genom att kasta spannmålslasten i sjön.

Alla räddas

Paulus vik på Maltas nordliga kust.

©Melody Sundberg

39När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. 40De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. 41Men de drev emot ett rev (ordagrant "en plats öppen för två hav") där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna. 42Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. 43Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land 44och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.

[Maltas kust består till mesta delen av klippor, men det finns några bukter med sandstränder. På den norra kusten finns en bukt som kallas Paulus vik med en ö i som heter Paulus ö. Enligt tradition är det platsen för skeppsbrottet.]





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)