Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - fredag 3/7

2 Krön 33, Apg 21:18-36


2 Krön 33

Sydrikets 14:e regent – Manasse
1[Manasse regerade i Juda 55 år (698-643 f.Kr.). Han var den förste kungen i Juda som inte var samtida med det norra kungariket Israel, som assyrierna intog ca 720 f.Kr. och deporterat en stor del av befolkningen. Han återinförde polyteistisk dyrkan och återtog de religiösa förändringar som hans far Hiskia hade gjort. När Manasse regeringstid inleddes var Sanherib kung av Assyrien (han regerade fram till 681 f.Kr.). Manasse omnämns i assyriska skrifter som en samtida och lojal vasall till Sanheribs son och efterträdare Esarchaddon. I assyriska skrifter nämns Manasse bland de 22 kungar som var skyldiga att tillhandahålla material till Esarchaddons byggnadsprojekt. Esarchaddon dog 669 f.Kr. och efterträddes av sin son Ashurbanipal, som också nämner Manasse som en av ett antal vasaller som hjälpte till i hans kampanj mot Egypten]

Manasse (hebr. Menasheh) var 12 år när han blev kung, och han regerade 55 år i Jerusalem. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren (Jahveh) hade fördrivit för Israels barn. 3Han byggde på nytt upp de offerhöjder som hans far Hiskia hade brutit ner. Och han reste altaren åt baalerna och gjorde asherapålar, och han tillbad och tjänade himlens hela härskara. 4Han byggde altaren i Herrens (Jahvehs) hus. Det var om detta hus som Herren (Jahveh) hade sagt: "I Jerusalem ska mitt namn vara för evig tid." 5Han byggde altaren åt himlens hela härskara på de båda förgårdarna till Herrens (Jahvehs) hus. 6Han lät sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och utövade teckentyderi, svartkonst och trolldom, skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon, så att han väckte hans vrede.
     7Avgudabilden som han gjort ställde han in i Guds hus om vilket Gud hade sagt till David och hans son Salomo: "I detta hus och i Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid. 8Jag ska inte mer låta Israel vandra bort från det land som jag har bestämt åt era fäder, om de bara håller fast vid och följer allt jag befallt dem efter den undervisning (hebr. Torah) och de förordningar (ordagrant: saker inristat) och påbud (bindande juridiska beslut), som de har fått genom Mose."
     9Men Manasse förledde Juda och Jerusalems invånare, så att de gjorde mer ont än de folk som Herren (Jahveh) hade utrotat för Israels barn. 10Herren (Jahveh) talade till Manasse och hans folk, men de gav inte akt på hans ord.

Assyrien sänds mot honom
11Då lät Herren (Jahveh) den assyriske kungens arméer komma över dem. De slog Manasse i bojor och fängslade honom med kopparbojor och förde honom till Babel.
     12Men när han nu var i nöd, bönföll han inför Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim), och ödmjukade sig djupt för sina fäders Gud (Elohim). 13Och när han bad så till honom, bönhörde Herren (Jahveh) honom och lyssnade till hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem som kung. Då insåg Manasse att det är Herren (Jahveh) som är Gud (Elohim).
     14Han byggde en yttermur till Davids stad väster om Gichon i dalen [källan på östra sidan av Jerusalem], fram till ingången till Fiskporten och runt omkring Ofel och gjorde den mycket hög. Sedan tillsatte han befälhavare i alla befästa städer i Juda.
     15Han avlägsnade de främmande gudarna och avgudabilden från Herrens (Jahvehs) hus, liksom alla de altaren som han hade byggt på det berg där Herrens (Jahvehs) hus stod, och i Jerusalem, och han kastade ut dem utanför staden. 16Sedan upprättade han Herrens (Jahvehs) altare och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer) och tackoffer på det och uppmanade Juda att tjäna Herren (Jahveh), Israels Gud. 17Folket offrade ändå på höjderna, men bara åt Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim).
     18Vad som mer finns att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud (Elohim) och om de ord som siarna (hebr. chozeh) talade till honom i Herrens (Jahvehs), Israels Guds (Elohims), namn, det står i Israels kungars krönika. [Syftar inte på Kungaböckerna i Bibeln utan på offentliga protokoll, från vilka uppgifter hämtades av profeterna och skrevs ned i de kanoniska böckerna.] 19Om hans bön och hur han blev bönhörd, om all hans synd och trolöshet och om de platser där han byggde offerhöjder och ställde upp asherapålar och gjutna bilder, innan han ödmjukade sig, är skrivet i siarnas (hebr. Chozajs) krönika. [Hebr. Chozaj används bara här. Det är troligen inte ett egennamn, utan anspelar på chozeh, se vers 18, som är siare.] 20Manasse gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom där han bodde. Hans son Amon blev kung efter honom.

Sydrikets 15:e regent – Amon
21[Amon regerade Juda i 2 år (643-640 f.Kr.).]

Amon var 22 år när han blev kung, och han regerade 2 år i Jerusalem. 22Han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, så som hans far Manasse hade gjort. Och Amon offrade åt alla de avgudabilder som hans far Manasse hade tillverkat, och han dyrkade dem. 23Men han ödmjukade sig inte inför Herren (Jahveh), så som hans far Manasse hade gjort, utan han hopade skuld på skuld. 24Och hans tjänare sammansvor sig mot honom och dödade honom hemma i hans hus. 25Men folket i landet dödade alla som hade sammansvurit sig mot kung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia (hebr. Joshijaho) till kung efter honom.

Apg 21:18-36

Samtal med Jakob och de äldste
18Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob [Jesu bror, som ledde församlingen i Jerusalem]. Alla de äldste [ledarna i församlingen] kom också dit.

Det är anmärkningsvärt att ingen av apostlarna nämns. De fanns med i det förra apostlamötet för sju eller åtta år sedan, se Apg 15:4. Det är troligt att de är ute på missionsuppdrag runt om i världen. De tog uppdraget i Matt 28:19-20 på fullt allvar att nå hela världen under sin livstid. Även om det finns berättelser och sägner som inte är trovärdiga, kan man med ganska stor säkerhet ändå säga att områden som ligger så långt från Jerusalem som England, Spanien, Mauritius, Etiopien, Kina och Finland, alla ser ut att ha haft besök av en eller flera av Jesu tolv apostlar!

Petrus var i Mindre Asien, och vi vet att han verkade i städerna Antiokia och Rom.
Andreas, Petrus bror, reste norrut och evangeliserade Bulgarien, Ukraina, Rumänien och Ryssland och kan ha varit ända upp mot gränsen till Finland.
Jakob, Sebedeus son, hade dödats av Herodes Agrippa I, se Apg 12:1-2. Innan dess sägs det att han evangeliserade i Spanien.
Johannes, Jakobs bror, verkade i Turkiet.
Filippus sägs ha verkat i Grekland, Frygien och Syrien. I utgrävningar 2011 i Hierapolis (i dagens Turkiet) hittades hans namn på en grav från första århundradet och kyrkor som sedan byggs kring den platsen har traditionen av att det är aposteln Filippus grav.
Matteus verkade först i Nordafrika, men rörde sig senare söderut och räknas som Etiopiens apostel.
Jakob, Alfeus son, verkade i Egypten.
Judas Taddeus och Simon seloten evangeliserade Mesopotamien och Persien. Simon verkade dessutom i hela Nordafrika från Egypten hela vägen ut till Atlanten. Därifrån ska han ha rest med båt till England där vi vet att kristendomen redan hade anlänt när södra England blev en del av Romarriket år 43 e. Kr.
Tomas och Bartolomeus reste först till Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan ända fram till Pakistan och Kina. Efter apostlamötet i Jerusalem for de ut igen via Saudiarabien till Indien.
Mattias, som ersatte Judas Iskariot, sägs enligt grekisk tradition ha verkat i Kappadokien och längs med Kaspiska havet, men det finns många olika traditioner kring honom.

19Paulus hälsade på dem och berättade i detalj om allt som Gud hade gjort bland hedningarna genom hans arbete. 20När de hörde det, prisade de Gud. Sedan sa de till honom:
"Du ser, broder [Paulus], att det finns tiotusentals (många myriader, ett oräkneligt antal) judar som har kommit till tro [här i Jerusalem eller hela Judeen], och alla håller de strängt (hängivet, fanatiskt – gr. zelotes) på lagen [Torah].

[Detta möte sker troligen våren 56 eller 57 e.Kr., en tid som kännetecknades av judisk nationalism med många revolter och ett starkt motstånd mot hedningar. Ordagrant "många myriader". En myriad betecknar det högsta talvärdet i grekiskan som är 10 000, men används också för att beskriva ett mycket stort antal i generella termer, se 1 Kor 4:15; 14:19. Församlingen har växt, se Apg 2:41; 4:4; 5:14; 6:7. Jerusalems totala befolkning vid den här tiden uppskattas till några hundra tusen invånare. Tre gånger per år växte befolkningen drastiskt till det dubbla eller tredubbla, då pilgrimer besökte staden under några veckors tid under högtiderna, se Apg 2:9-11; 20:16.]

21Nu har de hört sägas (ryktet går – gr. katecheo) att du [Paulus] lär alla judar därute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger att de inte ska omskära sina barn eller leva efter våra seder. [Ordagrant: "avfall (skilsmässobrev) från Mose, du lär". Ordet avfall (gr. apostasia) är den feminina formen av gr. apostasion som är skilsmässobrev, se Matt 5:31. Ordet används bara här och i 2 Thess 2:3.] 22Vad ska vi göra nu [vad är det bästa i denna situation]? De får säkert höra att du har kommit. 23Gör därför som vi säger: Vi har fyra män som har avlagt ett löfte. 24Ta med dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de får raka huvudet. Då förstår alla att inget av det de har hört om dig är sant, utan att du själv följer (lever i linje med) undervisningen [Torah – gr. nomos] och håller (vaktar) den.

[Fyra messianska judar i församlingen hade snart fullbordat ett nasirlöfte. Ordet nasir kommer från det hebreiska verbet nazar som betyder att avskilja. Det är ett frivilligt löfte att avhålla sig från vin – detta livets goda, och stå till Herrens tjänst och söka honom på ett speciellt sätt. Både män och kvinnor kunde göra detta för en tid, se 4 Mos 6:1-21. Paulus tillfrågas att vara med i den avslutande ceremonin i templet när de rakade av sitt hår, se 4 Mos 6:18. Han skulle också bekosta de omfattande offren, se 4 Mos 6:14-15. Han var inte själv delaktig i detta nasirlöfte, eftersom den kortaste perioden var trettio dagar, och det gällde bara sju dagar, se vers 27. Dock rakade Paulus sitt hår i Korint, se Apg 18:18. Om det var ett nasirlöfte kan det hända att han fullgör delar av det här.]

25Men när det gäller hedningar som kommit till tro, har vi skrivit [under apostlamötet, se Apg 15:20, 29] och bestämt att de ska hålla sig borta från kött offrat till avgudar, från blod, kött av kvävda djur och sexuell omoral."
Paulus i templet

Mellan den yttre förgården och de inre tempelgårdarna fanns en skiljemur med skyltar som varnade hedningar att närma sig templet.

26Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem. Sedan gick han in i templet och meddelade när reningsdagarna skulle vara avslutade och offret bäras fram för var och en av dem.

[En jude som återvände till Jerusalem efter att ha varit på hednisk mark genomgick en reningsperiod på sju dagar, se 4 Mos 19:12. Paulus använde sin judiska härkomst för att vinna judar, se 1 Kor 9:20.]

27När de sju dagarna närmade sig sitt slut, fick judarna från Asien [troligen tillresta judar från Efesos] se Paulus i templet. De hetsade upp hela folkmassan, grep tag i honom 28och skrek: "Israeliter, hjälp oss! Här är mannen som lär alla överallt att vara emot vårt folk och vår lag [Torah] och denna plats [det heliga templet]. Nu har han till och med tagit in greker i templet och orenat denna heliga plats!" 29De hade nämligen sett Trofimus från Efesos [en av representanterna som reste med Paulus, se Apg 20:4] ute i staden med Paulus och antog att Paulus hade tagit med honom in i templet. [Innanför barriären som icke-judar inte fick gå innanför.]

[Den judiske historikern Josefus beskriver hur varningen var skriven på grekiska och latin. En fransk arkeolog fann en sådan sten med hela den grekiska texten 1871. Stenen hade använts som byggmaterial till ett hus norr om templet. Eftersom Jerusalem då tillhörde Ottomanska riket fördes stenen till Istanbul där den än i dag kan ses på Istanbuls arkeologiska museum. Ett fragment av en annan sten hittades 1936 och kan ses i Jerusalem på Israel Museum. Fyndet var intressant eftersom analyser visade att varningen var skriven med röd färg. Den fullständiga texten är: "Ingen främling får beträda innanför templets inhägnad! Den som överträder bär själv ansvaret för sin död, som kommer att bli följden." Den lite märkliga formuleringen i slutet visar hur judarna inte själva kunde straffa någon till döden, utan var tvungna att gå via romarna för att verkställa dödsstraffet – vilket exakt är vad som hände med Jesus.]

Upplopp
30Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.
     31Medan de försökte döda honom, fick befälhavaren för den romerska bataljonen information om att Jerusalem var i uppror. [Den romerska befälhavaren hette Claudius Lysias, se Apg 23:26. Han ansvarade för en kohort, som bestod av 600 soldater. Han befann sig i Antoniaborgen som hade flera torn där man hade uppsikt över tempelområdet och märkte att det var oroligheter på gång.] 32På en gång tog han med soldater och befäl (centurioner) och sprang ned till folksamlingen. [Eftersom en centurion ansvarade för 100 soldater, var det minst 200 soldater som kom rusande.] Så snart de fick se befälhavaren och soldaterna slutade de att misshandla Paulus.

Paulus grips
33Befälhavaren steg då fram, grep honom och befallde att han skulle beläggas med dubbla bojor. Sedan frågade han vem han var och vad han hade gjort.
     34Några i folkmassan skrek ett, andra något annat. Då han i kaoset inte kunde få klart besked befallde han att Paulus skulle föras till fästningen. 35När de nådde trappan var soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan på, 36för de följde efter och skrek: "Bort med honom!"





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)