Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - torsdag 25/6

2 Krön 25, Apg 15:36-16:15

2 Krön 25

Sydrikets 9:e regent – Amasja


Introduktion
1[Amasja regerar Juda (Sydriket) i 29 år (796-767 f.Kr.). Hans namn betyder: Herren är stark.]

Amasja var 25 år när han blev kung, och han regerade 29 år i Jerusalem. Hans mor hette Joaddan och var från Jerusalem. 2Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, men inte med odelat hjärta. 3Så snart hans kungadöme hade blivit befäst lät han döda dem av sina tjänare som hade dräpt hans far, kung Joash. 4Men deras barn dödade han inte, utan gjorde som det stod skrivet i Mose undervisning där Herren hade befallt: "Föräldrar ska inte dö för sina barns skull, och barn ska inte dö för sina föräldrars skull. Var och en ska dö genom sin egen synd." [5 Mos 24:16]

Lyssnar på profetens varning
5Amasja samlade Juda och lät dem ställa upp efter sina familjer, efter sina överbefäl och underbefäl, hela Juda och Benjamin. Därefter mönstrade han dem som var 20 år eller över och fann att de var 300 000 utvalda män som kunde bruka spjut och sköld. 6Dessutom lejde han för 100 talenter [3 ton] silver 100 000 tappra stridsmän ur Israel.
     7Men en gudsman kom till honom och sa: "O konung! Låt inte Israels här dra ut med dig, för Herren är inte med Israel, inte med några av Efraims barn. 8Men gå du själv! Ta dig an verket och gå frimodigt ut i striden. Annars kommer Gud att låta dig falla för fienden, för Gud har makt både att hjälpa och att stjälpa."
     9Amasja sa till gudsmannen: "Men vad ska vi göra med de 100 talenterna [3 ton silver] som jag har gett åt skaran från Israel?"
    Gudsmannen svarade: "Herren kan ge dig mycket mer än det." 10Då avskilde Amasja skaran som hade kommit till honom från Efraim och lät dem gå hem igen. Men de blev mycket arga på Juda och vände tillbaka hem i stor vrede.

Seger
11Men Amasja fattade mod och förde sitt folk ut till Saltdalen och slog där 10 000 av Seirs män. 12Och Juda tog 10 000 till fånga levande. Dem förde de upp på toppen av en klippa och störtade ner dem från klippspetsen så att de alla krossades. 13Men den trupp som Amasja hade sänt tillbaka och som inte hade fått gå med honom ut i striden föll in i Juda städer, från Samaria ända till Beit-Choron. De slog 3 000 av invånarna och tog ett stort byte.

Vändpunkt – avgudadyrkan
14När sedan Amasja kom tillbaka från sin seger över edomiterna, förde han med sig de gudar som folket i Seir tillbad och ställde upp dem som sina egna gudar. Han tillbad inför dem och tände offereld åt dem. 15Då upptändes Herrens vrede mot Amasja, och han sände till honom en profet som sa till honom: "Varför rådfrågar du det folkets gudar som ju inte har kunnat rädda sitt eget folk ur din hand?" 16När profeten talade så till honom, svarade han honom: "Har vi satt dig till kungens rådgivare? Sluta med det där! Varför vill du att vi ska slå ihjäl dig?" Profeten sa till sist: "Jag förstår nu att Gud (Elohim) har beslutat att förgöra dig, eftersom du gör så här och inte lyssnar på mitt råd."

Lyssnar inte på Guds varning
17Sedan Amasja, Juda kung, hade hållit överläggningar, sände han bud till Israels kung Joash, son till Jehoachaz, son till Jehu, och lät säga: "Kom, låt oss drabba samman med varandra!" 18Men Joash, Israels kung, sände då detta svar till Amasja, Juda kung: "Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern på Libanon och lät säga: Ge din dotter till hustru åt min son! Men ett vilddjur på Libanon gick fram över törnbusken och trampade ner den. 19Du säger till dig själv att du har slagit Edom, och ditt hjärta har blivit övermodigt och du vill vinna ära. Men stanna nu hemma. Varför utmanar du olyckan? Du kommer att falla och Juda med dig." 20Men Amasja lyssnade inte till detta, för det kom från Gud att de skulle ges i fiendehand eftersom de hade rådfrågat Edoms gudar.

Nederlag
21Och Israels kung Joash drog upp, och de drabbade samman med varandra, han och Juda kung Amasja, vid Beit-Shemesh i Juda. 22Juda besegrades av Israel, och de flydde var och en till sitt tält. 23Och Juda kung Amasja, son till Joash, son till Jehoachaz, blev tillfångatagen [792 f.Kr.] i Beit-Shemesh av Israels kung Joash. När han hade fört honom till Jerusalem bröt han ner ett stycke av Jerusalems mur, från Efraimsporten till Poneporten, 400 alnar [omkring 200 meter, troligen den norra och mest sårbara sidan]. 24Han tog allt guld och silver och alla kärl som fanns i Guds hus hos Obed-Edom, och skatterna i kungapalatset. Han tog även gisslan och vände sedan tillbaka till Samaria.

Sammanfattning
25Men Juda kung Amasja, Joashs son, levde i femton år efter att Israels kung Joash, Jehoachaz son, hade dött. 26Vad som mer finns att säga om Amasja, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i boken om Juda och Israels kungar. 27Från den tid då Amasja vek av från Herren började man anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, och han måste fly till Lachish [5 mil sydväst om Jerusalem]. De sände män efter honom till Lachish som dödade honom där. 28Sedan förde man honom därifrån på hästar och begravde honom hos hans fäder i Juda stad.

Apg 15:36-16:15

PAULUS ANDRA MISSIONSRESA (15:36-18:22)

Paulus andra missionsresa där evangeliet når Europa för första gången!

36[Detta är den andra av Paulus tre missionsresor i Apostlagärningarna. Till en början är det inte en missionsresa utan mer ett uppföljningsarbete för att besöka de församlingar som startats under den första resan i Mindre Asien, nuvarande södra Turkiet. Men den helige Ande leder dem vidare västerut till Makedonien och Achaia, nuvarande Grekland, och på så vis når evangeliet Europa! Resan täcker en sträcka över hav och land på 500 mil. Restiden var omkring 100 dagar. Resan påbörjas omkring 49 e.Kr. och varar runt tre år. Den totala kostnaden för båtresorna var omkring 300-350 denarer per person. En denar motsvarade en arbetares dagslön.]

Efter en tid sa Paulus till Barnabas: "Vi borde resa tillbaka och besöka syskonen (bröderna och systrarna i tron) i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det."

Johannes Markus lämplighet ifrågasätts
37Barnabas ville då ta med [sin kusin] Johannes som [också] kallades Markus. 38Men Paulus tyckte inte det var lämpligt att ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien [i staden Perge, intill nuvarande Antalya i Turkiet] och inte följt med dem i arbetet. 39Konflikten blev så skarp att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern.

[Frågan gällde Johannes Markus karaktär. På den första resan hade han lämnat Paulus och Barnabas och rest hem, se Apg 13:13. Paulus hade troligen en mer rationell syn än Barnabas. Paulus såg allvaret och farorna på resan och ville kunna lita på sina medarbetare. Barnabas däremot ville ge sin kusin en ny chans, se Kol 4:10. Barnabas personlighet verkar alltid vara uppmuntrande och hjälpande. Han tog sig an Paulus när han var nyomvänd, se Apg 9:27. Det var också han som hämtade Paulus till Antiokia, se Apg 11:25. Händelserna i Gal 2:11-21, där Paulus kritiserar Barnabas och Petrus, kan också ha spelat in i konflikten.
    Johannes Markus visade sig senare vara trofast. Han omnämns av Petrus, se 1 Pet 5:13, och sedan även av Paulus, se Kol 4:10; 2 Tim 4:11. Även om Paulus och Barnabas hade olika åsikter om hur arbetet skulle utföras står det inte att de skildes åt som ovänner. Paulus nämner Barnabas i 1 Kor 9:6 som en apostel som arbetar för Herren. I stället för en missionsresa, blir det nu två!]

Paulus väljer Silas som följeslagare
40Paulus däremot valde Silas och gav sig i väg, sedan syskonen (bröderna och systrarna i tron) överlämnat honom åt Herrens nåd. 41Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna.

[Silas var en av ledarna i Jerusalem som blivit vald att följa med till församlingen i Antiokia och bekräfta brevet, se vers 22. Han gick tillbaka till Jerusalem, se vers 33, men hade kommit tillbaka på nytt till Antiokia. Till skillnad från Barnabas var Silas romersk medborgare, vilket kom väl till pass, se Apg 16:37.]



Södra Galatien – nuvarande centrala Turkiet

Timoteus följer med Paulus och Silas

Paulus och Silas besöker församlingarna som startades under den första resan. I Lystra utökas resesällskapet med Timoteus.

1Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna [hennes namn var Eunike, se 2 Tim 1:5; 3:15], men hans far var grek. [Timoteus var alltså jude till födseln, men hade inte blivit omskuren.]
     2De troende (bröderna och systrarna) i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus. 3Paulus ville ha med honom på resan, och av hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom eftersom alla visste att hans far var grek.

Församlingarna stärks i tron
4När de reste genom städerna överlämnade de besluten som apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem hade fastställt. 5Församlingarna stärktes i tron och växte i antal för varje dag.

Vidare västerut till Troas

Hindrade att gå till Asien

Två gånger blev de stoppade på ett gudomligt sätt, vilket ledde dem vidare västerut till Troas.

6Sedan tog de [Paulus, Silas och Timoteus] vägen genom Frygien och Galatien [norrut], eftersom de blev hindrade av den helige Ande från att [gå rakt västerut och] förkunna ordet i Asien.

Hindrade att gå till Bithynien
7När de närmade sig Mysien försökte de ta sig till Bithynien [nordost om Mysien], men det tillät inte Jesu Ande. [Sedan de blivit hindrade två gånger på ett gudomligt sätt, fanns det nu bara en möjlighet kvar – att fortsätta västerut längs med sydkusten av Marmarasjön.]

8Så de reste genom Mysien ner till Troas.

[En kuststad vid Egeiska havet, i nuvarande nordvästra Turkiet. Staden hade fått sitt namn från Alexander den store och hette egentligen Alexandria, men för att inte förväxlas med de femton andra städerna med samma namn kom den att kallas Alexandria Troas, eller bara Troas. Anledningen till namnet var att den låg nära staden Troja som Homeros skrev om i Iliaden och Odysséen.]

En syn visar vägen

Mynt från makedoniern Alexander den stores tid. På ena sidan den grekiske guden Herakles, på den andra den högsta guden Zeus sittande på sin tron. Lägg märke till det flätade håret och nakenheten som kännetecknade makedonierna.

9På natten såg Paulus en syn där en makedonier stod och vädjade till honom (uppmanade, sa välkomnande): "Kom över till Makedonien och hjälp oss!"

[Hur kunde Paulus se att det var en makedonier i synen? Kanske var det ett inre vetande eller kanske var mannen klädd som en typisk makedonier. Till skillnad från romarna var makedonierna lättare klädda, männen hade ofta bar överkropp och det var även vanligt att män flätade håret. Den mest kände makedoniern var nog Alexander den store som levde 356-323 f.Kr. Allt i synen (mannens utseende, frisyr, kläder och tal) gjorde det helt uppenbart för Paulus att det var en makedonier.]

10När han sett denna syn försökte vi genast ta oss vidare till Makedonien [i nuvarande norra Grekland], eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet för dem.

[Här skiftar berättelsen från "de" till "vi" för första gången i Apostlagärningarna. Det är troligt att författaren Lukas sluter upp här i Troas. Paulus, Silas och Timoteus förstår att det är Guds vilja att de ska fortsätta västerut över Egeiska havet. De hade blivit hindrade på ett övernaturligt sätt och ledda hit, så denna syn var ett tydligt tecken på att de skulle vidare västerut!]

Evangeliet når dagens Europa
11Vi [Paulus, Silas, Timoteus och Lukas, som skriver detta] lade ut från Troas och seglade med rak kurs (hade medvind och behövde inte kryssa) till [ön] Samothrake, och nästa dag till Neapolis [Filippis hamnstad].

[Staden Neapolis, som betyder "den nya staden", låg på Makedoniens södra kust. Därifrån var det en tre timmars vandring inåt land till Filippi. På grund av medvinden hade den tjugo mil långa båtresan bara tagit två dagar – ännu en bekräftelse på att den helige Ande, som ibland liknas vid en vind, var med dem! I Apg 20:6 tog samma sträcka i motsatta riktningen fem dagar.]

Filippi – i nuvarande Grekland

Än i dag finns delar av den romerska vägen Via Egnatia kvar vid Neapolis, dagens Kavala. Det var här Paulus, Silas, Timoteus och Lukas gick den tre timmar långa vandringen upp till Filippi.

12Därifrån fortsatte vi till Filippi, en ledande (stor, första) stad i det makedoniska distriktet [porten in i området från väst] – en [romersk] koloni.

[Staden har fått sitt namn efter Filip II, far till Alexander den store som 356 f.Kr. annekterade den till sitt rike. Romarna invaderade staden 167 f.Kr. och orten blev sedan en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.]

Där stannade vi några dagar. [De vilade ut några dagar efter resan innan de påbörjade missionsarbetet. En kort fras i förbifarten, men dock viktig notering att vila också behövs.]

[Det är troligt att Lukas, Apostlagärningarnas författare, har en speciell anknytning till Filippi. Det bekräftas av den detaljerade beskrivningen av staden och från "vi-sektionerna" som börjar och slutar i trakten kring Filippi, se Apg 16:9, 40. Lukas stannar också kvar här och ansluter till Paulus när han i sin tredje resa kommer till Filippi igen, se Apg 20:6.]

Lydia och hennes familj döps
13[Det fanns tydligen inte tillräckligt många judar i Filippi för att ha en egen synagoga. Enligt judisk tradition krävdes det minst tio män för detta. Var man färre hade man en böneplats (gr. proseuche) som ofta låg utanför staden i närhet till vatten så man kunde rituellt tvätta sina händer före bönen.]

På sabbatsdagarna [plural, det var antagligen någon av de judiska högtiderna] gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett [judiskt] böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. 14En av dem som lyssnade på oss var en kvinna som hette Lydia. Hon var [ursprungligen] från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. [Hon var i en lukrativ bransch. Staden Thyatira, på andra sidan Egeiska havet, var känd för sin textilindustri, se Upp 2:18-29.] Hon var [redan] en troende, och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig (lyssnade koncentrerat på, höll fast vid) det Paulus talade.

Väster om det antika Filippi finns en dopplats i den lilla byn Lydia, som fått sitt namn efter händelserna här.

15När hon och alla i hennes hus hade låtit döpa sig, sa hon: "Om ni anser att jag tror på (är trogen) Herren, så kom och stanna i mitt hus." Hon övertygade oss [de fyra missionärerna] att stanna (hon gav sig inte).





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)