Helbibel - onsdag 24/6
2 Kung 6:1-7:20, Ps 142:1-8, Ords 17:24-25, Apg 15:36-16:15
2 Kung 6:1-7:20
Förlorade yxhuvudet återfinns1[Detta är den centrala berättelsen i den andra delen av Elishas mirakler.]
Och profetsönerna sa till Elisha: Se, platsen där vi bor framför dig är för trång (smal) för oss. 2Låt oss gå, vi ber dig, till Jordan och därifrån ta varje man en stock och låt oss göra en plats där, så att vi kan bo.
Han svarade: "Gå ni."
3En av dem sa: "Var vänlig, jag ber dig, och gå med dina tjänare."
Han [Elisha] svarade: "Jag går med." 4Så han gick med dem.
De gick till Jordan och började hugga ner träd. 5Men när en av dem fällde en stock föll yxan i vattnet, och han ropade och sa: "Ack (åh nej), min herre!" För den var lånad. 6Gudsmannen [Elisha] frågade: "Var föll den i?" Och han visade honom platsen. Och han skar av en gren och kastade i den där, och fick järnet att flyta. 7Och han sa: "Ta upp det till dig." Och han sträckte ut sin hand och tog det.
Syriska soldater förblindas
8Nu var Arams kung i strid mot Israel. När han rådgjorde med sina tjänare och sa: "På den och den platsen ska jag slå läger [med min armé]." [Då han gav positionerna för att sedan attackera.]
9Då sände gudsmannen bud till Israels kung och sa: "Vakta (skydda, bevara) dig, så att du inte passerar en sådan plats, för dit kommer araméerna ner." 10Och Israels kung sände denna varning till platsen som gudsmannen berättat om, och han aktade (vaktade, skyddade, bevarade) sig där. Detta hände inte bara en gång eller två gånger.
11Och Arams kungs hjärta var mycket oroat på grund av detta, och han kallade på sina tjänare och sa till dem: "Kan ni inte berätta för mig vem av oss som håller sig till Israels kung?"
12Och en av hans tjänare svarade: "Nej, min herre kung, men Elisha, profeten i Israel, berättar för Israels kung de ord som du talar i din sängkammare."
13Och han sa: "Gå och se var han är, så att jag kan sända och hämta honom." Och det berättades för honom: "Se, han är i Dotan."
[Dotan betyder "två källor" och var en stad omkring 1,5 mil norr om huvudstaden Samarien. Dotan ligger längs med handelsrutten Via Maris (som gick mellan Egypten i syd, via Damaskus (i Syrien) till Mesopotamien i öster). Dotan är samma plats som Josefs bröder förde fåren och Josef blev kastad i en brunn, se 1 Mos 37:17-20.]
14Därför sände han dit hästar och vagnar och en stor armé, och de kom på natten och omringade staden runtom.
15När nu tjänaren till gudsmannen [Elisha] steg upp tidigt och gick ut – se, då hade en armé med hästar och vagnar omringat staden. Så hans [gudsmannens] yngling sa till honom: "Ack (åh nej), min herre! Vad ska vi göra?" [Tjänaren är troligtvis inte Gechazi, som annars namnges (2 Kung 4:12, 25; 5:20; 8:4). Här används ett annat ord för tjänare (en som väntar – hebr. sharat). Det kan ha varit någon av profettjänarna som följt med Elisha till Dotan.]
16Han [gudsmannen Elisha] sa: "Var inte rädd, för de som är med oss är fler än de som är med dem." [4 Mos 14:9; Ps 3:7; 2 Krön 32:7-8]
17Och Elisha bad och sa: "Herre (Jahveh), jag ber dig, öppna hans ögon så att han ser." Och Herren (Jahveh) öppnade ögonen på den unge mannen och han såg, och se, berget var fullt av hästar och vagnar av eld runtom Elisha.
18Och när de kom ner till honom bad Elisha till Herren (Jahveh) och sa: "Slå detta folk, jag ber dig, med blindhet." Och han slog dem med blindhet efter Elishas ord.
19Och Elisha sa till dem: "Detta är inte vägen och inte heller staden, följ mig och jag ska föra er till mannen som ni söker." Och han ledde dem till Samarien. 20Och det skedde när de kom till Samarien att Elisha sa: "Herre (Jahveh) öppna ögonen på dessa män så att de ser." Och Herren (Jahveh) öppnade deras ögon och de såg, och se, de var mitt i Samarien.
21Och Israels kung sa till Elisha när han såg dem: "Ska jag verkligen slå dem, min far?"
22Och han svarade: "Du ska inte slå dem, har du tagit till fånga med ditt svärd och med din båge dessa som du har slagit? Sätt fram vatten och bröd åt dem, så att de kan äta och dricka och gå till sin herre." 23Och han gjorde i ordning stor proviant åt dem och när de hade ätit och druckit sände han iväg dem och de gick till sin herre. Och Arams armé kom inte mer in i Israels land.
Mirakulös tillgång på mat under belägring
24Och det hände efter detta att Ben-Hadad, Arams kung, samlade hela sin armé och gick upp och belägrade Samarien. 25Och där var en stor hungersnöd i Samarien [och förråden av mat tog slut]. De belägrade staden så länge att ett åsnehuvud [en av de minst önskvärda delarna] såldes för 80 [shekel – 920 gram] silver [motsvarar totalt närmare 7 årslöner för en arbetare] och en fjärdedels kav duvträck [för mat eller bränsle] för 5 silver [5 shekel (58 gram) – 5 månadslöner].
[Texten har inte med enheten, men troligast är att det är silvermyntet shekeln. En arbetares månadslön var en shekel, så dessa priser är hutlösa. I texter från Mesopotamien från 2200 f.Kr. (Naram-Sin) finns exempel där en veckas förbrukning av bröd för en person (ca 6 liter) kostade 50 silvermynt under en belägring.]
26Och när Israels kung vandrade på muren ropade en kvinna till honom och sa: "Hjälp, min herre kung!"
27Han svarade: "Om Herren (Jahveh) inte hjälper dig, hur ska jag kunna hjälpa dig, från tröskgolvet eller från vinpressen?" 28Och kungen frågade henne: "Vad vill du?"
Hon svarade: "Denna kvinna sa till mig: Ge hit din son så att vi kan äta honom idag och vi ska äta min son i morgon. 29Och vi kokade min son och åt honom, och jag sa till henne nästa dag: Ge hit din son så att vi kan äta honom, men hon hade gömt sin son."
30Och det skedde när kungen hörde kvinnans ord att han rev sönder sina kläder, han vandrade nu på muren, och folket tittade, och se, han hade säcktyg inunder på sin kropp. 31Sedan sa han: "Gör så mot mig, Gud (Elohim), om Elishas huvud, Shafats son, är kvar på honom idag."
32Men Elisha satt i sitt hus och de äldste var hos honom, och kungen sände en man före sig, men innan budbäraren kom till honom, sa han till de äldste: "Ser ni hur denne son till mördare har sänts för att ta bort mitt huvud? Se, när budbäraren kommer, ska ni stänga dörren och hålla fast dörren mot honom. Är det inte ljudet av hans herres fötter bakom honom?"
33Och medan han fortfarande talade med dem, se då kom budbäraren ner till honom och sa: "Se, detta onda är från Herren (Jahveh), varför ska jag fortsätta att vänta på Herren (Jahveh)?"
1Och Elisha sa: "Hör Herrens (Jahvehs) ord: Så säger Herren (Jahveh): I morgon vid denna tid ska ett sea-mått [7-12 liter] fint vete [en vuxens behov av bröd för en vecka] säljas för en shekel [en månadslön] och två sea-mått [totalt 15-20 liter] korn för en shekel [en månadslön] på gatorna i Samarien."
[Elisha profeterar att över en dag kommer situationen att vändas, från en svår hungersnöd då det inte finns någon mat och människor äter sina barn, kommer man kunna få tag på mat, även om det är något dyrare än ett normalt år. Baserat på uppgifter från babylonisk litteratur vad standardpriserna var på mat vid den här tiden, så kommer matpriserna att vara 600-700% över normalpriset i fredstid, men i jämförelse med de hutlösa priserna under en belägring var detta ändå något otänkbart, se 2 Kung 6:25.]
2Hövitsmannen, vars hand kungen lutade mot (som kungen litade på), svarade då gudsmannen: "Se, även om Herren (Jahveh) skulle göra fönster (öppningar) i himlarna, hur ska detta kunna ske?" Och han sa: "Se, du ska se det med dina egna ögon, men du ska inte äta av det."
Belägringen lyfts
3Nu var där fyra män med en hudsjukdom vid portens ingång och de sa till varandra: "Varför sitter vi här tills vi dör?" 4Om vi säger: Vi ska gå in i staden, då är hungersnöden i staden och vi ska dö där, och om vi sitter stilla här dör vi också. Kom och låt oss falla för araméernas armé, om de räddar oss levande ska vi leva, men om de dödar oss skulle vi ändå ha dött."
5Och de steg upp i skymningen och gick till araméernas läger, och när de kom dit till den yttre delen av araméernas läger, se, då fanns ingen man där. 6För Herren (Adonai) hade låtit araméernas armé höra ett ljud av vagnar och ett ljud av hästar och av en stor armé, och de sa till varandra: "Se, Israels kung har värvat (mot betalning lejt mot oss) hettiternas kungar och egyptiernas kungar, för att komma över oss." 7Därför steg de upp och flydde i skymningen och lämnade sina tält och sina hästar och sina åsnor, hela lägret som det var, och flydde för sina liv.
8Och när de som var sjuka kom till utkanten av lägret, gick de in i ett tält och där åt de och drack, och tog därifrån silver och guld och kläder och gick och gömde det. Och de kom tillbaka och gick in i ett annat tält och bar därifrån också och gömde det.
9Sedan sa de till varandra: "Vi gör inte rätt. Denna dag är en god dag och vi håller tyst. Om vi väntar till gryningen kommer straffet över oss. Kom nu och låt oss gå och berätta för kungens hus."
10Så de kom och ropade på stadens portvakt. Och de berättade för honom och sa: "Vi kom till araméernas läger och se, det fanns ingen man där, och inte rösten av någon människa, men hästarna stod bundna och åsnorna var bundna och tälten stod som de var." 11Och portvakten ropade och de berättade det för kungens hus därinne.
12Och kungen steg upp i natten och sa till sina tjänare: "Jag ska berätta vad araméerna har gjort mot oss. De vet att vi är hungriga, därför har de gått ut ur lägret och gömt sig själva på fältet och sagt: När de kommer ut ur staden ska vi ta dem levande och gå in i deras stad." [Kungen tror inte de leprasjukas ord, han tror att det är en fälla för att lura ut folket från staden. En liknande taktik använde hans förfäder i Ai, se Jos 8:3-28.]
13Men en av hans tjänare svarade och sa: "Ta [välj ut några män], jag ber dig, och låt dem ta fem av de återstående hästarna som är kvar i staden. Även om de dödas, blir deras öde inte annorlunda än resten av Israels folk (Ordagrant: 'Se de är som hela Israels skara som är kvar i den, se de är som hela Israels skara som är förtärd'). Så låt oss sända dem och se."
14De tog därför två vagnar med hästar och kungen sände dem efter araméernas armé och sa: "Gå och se." 15De gick efter dem [österut ända] till Jordan. [Troligen via Beth-shan som ligger längs med vägen mellan Samarien och Damaskus.] Och se, hela vägen var full av klädesplagg och vapen som araméerna hade kastat bort i sin brådska. [Under flykten tillbaka hade syrierna kastat mantlar, sköldar och även svärd – ja, allt som hindrade en brådskande reträtt.] Så budbärarna återvände och berättade [allt detta] för kungen. 16Då drog folket ut och plundrade araméernas läger. Så såldes ett sea-mått [7-12 liter] fint vete för en shekel [en månadslön] och två mått korn för en shekel, efter Herrens (Jahvehs) ord [se vers 1].
17Och kungen utsåg hövitsmannen, vars hand kungen lutade mot (som kungen litade på), och satte honom att ha ansvar för porten. Men folket trampade ner honom i porten och han dog som gudsmannen hade sagt, som talade när kungen kom ner till honom. 18Och det blev som gudsmannen hade talat till kungen och sagt: "Två sea-mått [totalt 15-20 liter] korn för en shekel [en månadslön] och ett mått fint vete för en shekel ska finnas i Samariens port i morgon vid denna tid."
19Och att hövitsmannen som svarade gudsmannen och sa: "Se, även om Herren (Jahveh) skulle göra fönster i himlarna, hur ska detta kunna ske?" [2 Kung 7:2] Och han sa: "Se, du ska se det med dina egna ögon, men du ska inte äta av det." 20Det hände honom också, för folket trampade ner honom i porten och han dog. [Hövitsmannen som tvivlade på Elishas ord i vers 2 trampas ihjäl av den hungriga mobben som rusar ut genom porten när de hört att fienden är borta och det finns mat.]
Ps 142:1-8
Psalm 142 – Du är min tillflyktPsalm 142 är den femte av åtta psalmer i bok fem som tillskrivs David (Ps 138-145). En psalm skriven under svaghet, vers 3 och i en hopplös situation, se vers 1. David ber till Gud om beskydd och befrielse.
Författare: David
Struktur:
1. Bön, vers 2-4a
2. Klagan och förtröstan, vers 4b-6
3. Hör mig, vers 7-8
[Troligtvis utspelar sig händelserna i Adullam strax sydväst om Jerusalem, se 1 Sam 22:1-5, men ett annat alternativ är Ein Gedi vid Döda havet, se 1 Sam 24. Se även Ps 57:1 som också nämner hur David flydde från Saul och var i grottan.]
jag höjer min röst och ber till Herren (Jahveh) om nåd (oförtjänt kärlek; favör).
3[Versen är en kiasm där klagan/nöd står centralt och ramas in av verben utgjuter/berättar:]
Jag utgjuter,
inför honom (hans ansikte),
min klagan (fundering, grubblar lågmält),
min nöd (pressade situation)
inför honom (hans ansikte),
berättar jag.
4När min ande försvagas i mig,
känner du mina steg (min väg).
På stigen (min välkända upptrampade gångväg) där jag går
har de gömt en snara (fälla) för mig.
5Titta på min högra hand och se,
för det finns ingen som känner mig.
Jag har ingenstans att fly,
ingen bryr sig om (söker, frågar efter) min själ (mitt liv).
6Jag har ropat till dig, Herre (Jahveh), jag har sagt:
"Du är min tillflykt,
min del i de levandes land."
7Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mitt rop, för jag är djupt nedböjd,
rädda (ryck bort) mig från mina förföljare
för de är för starka för mig.
8Befria mig (mitt liv, min själ) från fängelset (stängda dörrar),
så att jag kan tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt namn.
De rättfärdiga ska krönas för min skull,
för du ska handla nåderikt och överflödande mot mig.
[Det finns en tydlig messiansk anspelning i den sista versen. Genom Jesu försoningsverk får vi räknas som rättfärdiga och bli krönta för hans skull.]
Ords 17:24-25
24En man med förstånd placerar Guds vishet framför sina ögon (fokuserar på den),medan en dåres ögon ser [irrar runt] på allt som finns på jorden [utom på visdom].
25En självgod, dåraktig son är en sorg för sin far
och bitter sorg för henne som fött honom.
Apg 15:36-16:15
PAULUS ANDRA MISSIONSRESA (15:36-18:22)
Paulus andra missionsresa där evangeliet når Europa för första gången!
Efter en tid sa Paulus till Barnabas: "Vi borde resa tillbaka och besöka syskonen (bröderna och systrarna i tron) i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det."
Johannes Markus lämplighet ifrågasätts
37Barnabas ville då ta med [sin kusin] Johannes som [också] kallades Markus. 38Men Paulus tyckte inte det var lämpligt att ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien [i staden Perge, intill nuvarande Antalya i Turkiet] och inte följt med dem i arbetet. 39Konflikten blev så skarp att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern.
[Frågan gällde Johannes Markus karaktär. På den första resan hade han lämnat Paulus och Barnabas och rest hem, se Apg 13:13. Paulus hade troligen en mer rationell syn än Barnabas. Paulus såg allvaret och farorna på resan och ville kunna lita på sina medarbetare. Barnabas däremot ville ge sin kusin en ny chans, se Kol 4:10. Barnabas personlighet verkar alltid vara uppmuntrande och hjälpande. Han tog sig an Paulus när han var nyomvänd, se Apg 9:27. Det var också han som hämtade Paulus till Antiokia, se Apg 11:25. Händelserna i Gal 2:11-21, där Paulus kritiserar Barnabas och Petrus, kan också ha spelat in i konflikten.
Johannes Markus visade sig senare vara trofast. Han omnämns av Petrus, se 1 Pet 5:13, och sedan även av Paulus, se Kol 4:10; 2 Tim 4:11. Även om Paulus och Barnabas hade olika åsikter om hur arbetet skulle utföras står det inte att de skildes åt som ovänner. Paulus nämner Barnabas i 1 Kor 9:6 som en apostel som arbetar för Herren. I stället för en missionsresa, blir det nu två!]
Paulus väljer Silas som följeslagare
40Paulus däremot valde Silas och gav sig i väg, sedan syskonen (bröderna och systrarna i tron) överlämnat honom åt Herrens nåd. 41Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna.
[Silas var en av ledarna i Jerusalem som blivit vald att följa med till församlingen i Antiokia och bekräfta brevet, se vers 22. Han gick tillbaka till Jerusalem, se vers 33, men hade kommit tillbaka på nytt till Antiokia. Till skillnad från Barnabas var Silas romersk medborgare, vilket kom väl till pass, se Apg 16:37.]
Södra Galatien – nuvarande centrala Turkiet
Timoteus följer med Paulus och Silas
Paulus och Silas besöker församlingarna som startades under den första resan. I Lystra utökas resesällskapet med Timoteus.
2De troende (bröderna och systrarna) i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus. 3Paulus ville ha med honom på resan, och av hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom eftersom alla visste att hans far var grek.
Församlingarna stärks i tron
4När de reste genom städerna överlämnade de besluten som apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem hade fastställt. 5Församlingarna stärktes i tron och växte i antal för varje dag.
Vidare västerut till Troas
Hindrade att gå till Asien
Två gånger blev de stoppade på ett gudomligt sätt, vilket ledde dem vidare västerut till Troas.
Hindrade att gå till Bithynien
7När de närmade sig Mysien försökte de ta sig till Bithynien [nordost om Mysien], men det tillät inte Jesu Ande. [Sedan de blivit hindrade två gånger på ett gudomligt sätt, fanns det nu bara en möjlighet kvar – att fortsätta västerut längs med sydkusten av Marmarasjön.]
8Så de reste genom Mysien ner till Troas.
[En kuststad vid Egeiska havet, i nuvarande nordvästra Turkiet. Staden hade fått sitt namn från Alexander den store och hette egentligen Alexandria, men för att inte förväxlas med de femton andra städerna med samma namn kom den att kallas Alexandria Troas, eller bara Troas. Anledningen till namnet var att den låg nära staden Troja som Homeros skrev om i Iliaden och Odysséen.]
En syn visar vägen
Mynt från makedoniern Alexander den stores tid. På ena sidan den grekiske guden Herakles, på den andra den högsta guden Zeus sittande på sin tron. Lägg märke till det flätade håret och nakenheten som kännetecknade makedonierna.
[Hur kunde Paulus se att det var en makedonier i synen? Kanske var det ett inre vetande eller kanske var mannen klädd som en typisk makedonier. Till skillnad från romarna var makedonierna lättare klädda, männen hade ofta bar överkropp och det var även vanligt att män flätade håret. Den mest kände makedoniern var nog Alexander den store som levde 356-323 f.Kr. Allt i synen (mannens utseende, frisyr, kläder och tal) gjorde det helt uppenbart för Paulus att det var en makedonier.]
10När han sett denna syn försökte vi genast ta oss vidare till Makedonien [i nuvarande norra Grekland], eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet för dem.
[Här skiftar berättelsen från "de" till "vi" för första gången i Apostlagärningarna. Det är troligt att författaren Lukas sluter upp här i Troas. Paulus, Silas och Timoteus förstår att det är Guds vilja att de ska fortsätta västerut över Egeiska havet. De hade blivit hindrade på ett övernaturligt sätt och ledda hit, så denna syn var ett tydligt tecken på att de skulle vidare västerut!]
Evangeliet når dagens Europa
11Vi [Paulus, Silas, Timoteus och Lukas, som skriver detta] lade ut från Troas och seglade med rak kurs (hade medvind och behövde inte kryssa) till [ön] Samothrake, och nästa dag till Neapolis [Filippis hamnstad].
[Staden Neapolis, som betyder "den nya staden", låg på Makedoniens södra kust. Därifrån var det en tre timmars vandring inåt land till Filippi. På grund av medvinden hade den tjugo mil långa båtresan bara tagit två dagar – ännu en bekräftelse på att den helige Ande, som ibland liknas vid en vind, var med dem! I Apg 20:6 tog samma sträcka i motsatta riktningen fem dagar.]
Filippi – i nuvarande Grekland
Än i dag finns delar av den romerska vägen Via Egnatia kvar vid Neapolis, dagens Kavala. Det var här Paulus, Silas, Timoteus och Lukas gick den tre timmar långa vandringen upp till Filippi.
[Staden har fått sitt namn efter Filip II, far till Alexander den store som 356 f.Kr. annekterade den till sitt rike. Romarna invaderade staden 167 f.Kr. och orten blev sedan en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.]
Där stannade vi några dagar. [De vilade ut några dagar efter resan innan de påbörjade missionsarbetet. En kort fras i förbifarten, men dock viktig notering att vila också behövs.]
[Det är troligt att Lukas, Apostlagärningarnas författare, har en speciell anknytning till Filippi. Det bekräftas av den detaljerade beskrivningen av staden och från "vi-sektionerna" som börjar och slutar i trakten kring Filippi, se Apg 16:9, 40. Lukas stannar också kvar här och ansluter till Paulus när han i sin tredje resa kommer till Filippi igen, se Apg 20:6.]
Lydia och hennes familj döps
13[Det fanns tydligen inte tillräckligt många judar i Filippi för att ha en egen synagoga. Enligt judisk tradition krävdes det minst tio män för detta. Var man färre hade man en böneplats (gr. proseuche) som ofta låg utanför staden i närhet till vatten så man kunde rituellt tvätta sina händer före bönen.]
På sabbatsdagarna [plural, det var antagligen någon av de judiska högtiderna] gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett [judiskt] böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. 14En av dem som lyssnade på oss var en kvinna som hette Lydia. Hon var [ursprungligen] från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. [Hon var i en lukrativ bransch. Staden Thyatira, på andra sidan Egeiska havet, var känd för sin textilindustri, se Upp 2:18-29.] Hon var [redan] en troende, och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig (lyssnade koncentrerat på, höll fast vid) det Paulus talade.
Väster om det antika Filippi finns en dopplats i den lilla byn Lydia, som fått sitt namn efter händelserna här.
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
