Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - söndag 22/6

1 Kung 8, Apg 14:8-28

1 Kung 8

Templet invigs


Introduktion
1[Detta är det centrala kapitlet i kapitel 3-11 som är en kiasm. Även kapitel 8 är format i en kiasm med sju sektioner där Salomos bön är den centrala delen:

A Introduktion (vers 1-2)
  B Invigning (vers 3-13)
    C Salomo välsignar folket (vers 14-21)
      D Salomos bön (vers 22-54)
    C´ Salomo välsignar folket (vers 55-61)
  B´ Invigning (vers 62-64)
A´ Avslutning (vers 65-66)

Färdigställandet av templet är Salomos största bedrift. Denna byggnad både konkretiserar och symboliserar Israels band med Gud. Mitt i allt detta är det också helt uppenbart att himlarnas Gud inte kan bo i ett hus byggt av människor, något som Salomo också tar upp i sin bön, se vers 27 och Apg 17:24.]

Vid den tiden (sedan) samlade Salomo Israels äldste och alla stammarnas huvuden (ledare), furstarna för Israels fäders hus, till kung Salomo i Jerusalem för att föra upp Herrens (Jahvehs) förbundsark ut från Davids stad som är Sion. 2Och alla Israels män samlades till kung Salomo vid festen [lövhyddohögtiden] i månaden (hebr. jerach) etanim [i den kanaaneiska kalendern], som är [motsvarar] den 7:e månaden (hebr. chodesh) [tishri – sept/okt]. [Invigningen sker 11 månader efter att templet färdigställts. Detta sker under lövhyddohögtiden (sukkot) som är den mest glädjefyllda högtiden av alla, se 3 Mos 23:33-44.]

Invigning
3Och alla Israels äldste kom och prästerna tog upp (lyfte) arken. 4Och de förde upp Herrens (Jahvehs) ark och mötestältet och alla de heliga redskapen som var i tältet, och de bar upp detta, prästerna och leviterna. [Davids stad ligger precis söder om tempelberget och det är en ganska stor höjdskillnad upp till tempelberget i norr.] 5Och kung Salomo och hela Israels församling som var samlade hos honom, var med honom framför arken och offrade får och oxar som inte gick att räkna för det var så många. 6Och prästerna förde in Herrens (Jahvehs) förbundsark till sin plats, in i husets helgedom, till det allra heligaste, under kerubernas vingar, 7för keruberna spred ut sina vingar över arkens plats och keruberna täckte arken och dess stavar ovanför den. 8Och stavarna var så långa att ändarna av dem syntes från det heliga framför det allra heligaste, men de kunde inte ses utifrån, och där är de till denna dag. 9Det fanns ingenting kvar i arken förutom de två stentavlorna som Mose lade dit vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], när Herren (Jahveh) skar förbund med Israels söner, när de kom ut från Egyptens land. [Det hebreiska ordet för Horeb delar rot med cherev som betyder svärd.] 10Och det skedde när prästerna kom ut från det allra heligaste att molnet fyllde Herrens (Jahvehs) hus, 11så att prästerna inte kunde stå och tjäna på grund av molnet, för Herrens (Jahvehs) härlighet fyllde Herrens (Jahvehs) hus. 12Sedan sa Salomo: "Herren (Jahveh) har sagt att han ska bo i det tjocka (mörka) molnet. [Ordet arafel betyder ett tjockt kraftigt åskmoln och kan därför även översättas som mörker.] 13Jag har verkligen byggt dig ett hus att vistas i, en plats där du kan bo för evigt."

[Här står ordet evigt i plural, vilket gör att man också kan översätta det som i evigheters evigheter. Vissa grekiska översättningar har även med en rad till: "Är inte detta skrivet i Jashars bok?", samma fras finns i Jos 10:13; 2 Sam 1:18.]

Salomo välsignar folket
14Och kungen vände sitt ansikte om och välsignade hela Israels församling, och hela Israels församling var stående. 15Och han sa: "Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), som har talat med sin mun till David, min far, och i hans hand har fullbordat det. Han sa: 16Från den dag jag förde fram mitt folk Israel ut från Egypten, valde jag ingen stad från alla Israels stammar till att bygga ett hus, så att mitt namn ska vara där, men jag valde David att vara över mitt folk Israel. 17Och det var i Davids hjärta, min far, att bygga ett hus till Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim). 18Men Herren (Jahveh) sa till David min far: 'Då det var i ditt hjärta att bygga ett hus till mitt namn, gjorde du väl i att det var i ditt hjärta, 19men likväl ska du inte bygga huset, utan din son som ska komma från din länd, han ska bygga huset till mitt namn.' 20Och Herren (Jahveh) har bekräftat sitt ord som han talade, och jag har rests upp i min far Davids ställe och sitter på Israels tron, som Herren (Jahveh) talade (lovade), och har byggt huset till Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim). 21Och där har jag gjort en plats för arken vari Herrens (Jahvehs) förbund finns, som han skar med våra fäder när han förde dem ut ur Egyptens land."

Salomos bön
22[I redogörelsen i 2 Krön 6:13 berättas också att Salomo stod på en talarstol.]

Och Salomo stod inför Herrens (Jahvehs) altare framför hela Israels församling och sträckte ut sina händer mot himlarna 23och sa:
-
"Herre (Jahveh) Israels Gud (Elohim) det finns ingen Gud (Elohim) lik dig i himlarna däruppe och på jorden längst ner, som håller (vaktar, skyddar, bevarar) förbund och nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) med dina tjänare, som vandrar inför ditt ansikte med hela sitt hjärta, 24som du har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) med din tjänare David, min far, som du talade till honom, och du talade med din mun och med din hand har du fullbordat det, som det är till denna dag.
     25Och nu Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), håll (vakta, skydda, bevara) till din tjänare David, min far, det som du har talat till honom, och sagt: 'Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron, om bara dina söner håller (vaktar, skyddar, bevarar) sina vägar till att vandra inför mitt ansikte, som du har vandrat inför mitt ansikte.' 26Och nu Israels Gud (Elohim), låt ditt ord, jag ber dig, bli bekräftat som du har talat till din tjänare David, min far.

27Kan då verkligen Gud bo på jorden? [Nej, självklart inte] Se, himlarna och himlarnas himlar [hela universum till sin yttersta gräns], de kan inte rymma dig, hur mycket mindre detta hus som jag har byggt! 28Vänd dig ändå hit (svara med din favör och närhet), hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Svara på det rop och den bön som din tjänare nu ber inför dig i dag. 29Låt dina ögon vara öppna mot detta hus – mot den plats som du har sagt: 'Mitt namn ska vara där' – så att du hör den bön som din tjänare ber, när han vänder sig mot denna plats. 30Svara på din tjänares och ditt folk Israels bön, när de vänder sig i bön mot denna plats. Hör (lyssna till) dem från himlarna, där du bor. Hör (lyssna till) dem och förlåt dem [deras synd].

31När en man syndar mot sin granne och ett löfte avkrävs honom för att få honom att avlägga en ed, och han kommer och avlägger en ed inför ditt altare i detta hus, 32hör (lyssna) då du i himlarna och gör och döm din tjänare, förklara den onde skyldig och låt hans egna vägar komma över hans huvud, och rättfärdiga den rättfärdige till att ge honom efter hans rättfärdighet.
     33När ditt folk Israel är nedslaget framför fienden, när de syndar mot dig, om de vänder om igen till dig och bekänner ditt namn och ber och bönfaller till dig i detta hus, 34och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter ditt folk Israels synd, och för dem tillbaka till landet som du gav deras fäder.

35När himlarna är stängda och det inte regnar, när de syndar mot dig, om de ber mot denna plats och bekänner ditt namn och vänder om från sin synd när du hemsöker dem, 36och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter dina tjänares synd och ditt folk Israel, när du undervisar dem den goda vägen som de ska vandra, och sänder regn över landet som du har gett till ditt folk som ett arv.

37Om det blir hungersnöd i landet, om det blir pest, om det blir rost eller mjöldagg, gräshoppor eller larver, om fienden belägrar dem i deras städers land, vilken plåga som helst, vilken sjukdom som än drabbar, 38alla böner, alla enträgna böner som bes av alla människor av hela ditt folk Israel, som varje man ska veta (vara väl förtrogen med) sitt eget hjärtas sjukdom (sår, plåga) och sträcker ut sina händer mot detta hus, 39då ska du höra (lyssna) i himlarna, din boning, och förlåta och göra och ge till var man i enlighet med alla hans vägar, vars hjärta du känner, för du ensam är intimt förtrogen med hjärtat hos alla människornas söner (varje människa individuellt), 40för att de ska vörda dig alla dagar som de lever i landet som du har gett till deras fäder.

41Främlingar som inte tillhör ditt folk Israel, ska komma från avlägsna länder på grund av ditt namn (ryktet om dig) [din närvaro]. 42När de hör talas om ditt stora namn och din starka hand (din förmåga att utföra mäktiga gärningar) och din utsträckta arm, ska de komma och be vända mot detta tempel.
     43[Herre] Hör (lyssna) då från himlarna, din boning, och svara på alla böner från främlingarna. Då ska alla folk på jorden lära känna (bli intimt förtrogna med) ditt namn och i vördnadsfull tillbedjan frukta dig som ditt folk Israel gör, och förstå att detta tempel jag byggt är helgat åt ditt namn (tillhör dig). [Detta är en profetisk bön som visar att evangeliet ska förkunnas för hela världen, så som det blev när lärjungarna fullföljde missionsbefallningen.]

44Om ditt folk går ut i strid mot sina fiender, vilken väg du än sänder dem, och de ber till Herren (Jahveh) mot staden som du har valt och mot huset som jag har byggt till ditt namn, 45och hör (lyssna) du i himlarna deras böner och deras enträgna böner och utför deras sak.
     46När de syndar mot dig – för det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem till fienden så att de för bort dem som fångar till fiendens land, långt bort eller nära, 47om de där kommer till besinning i landet dit de förts i fångenskap, och vänder om och bönfaller till dig i landet dit de har förts som fångar och säger: 'Vi är skyldiga och vi har syndat, vi har gjort det onda.' 48Om de kommer tillbaka till dig med hela sitt hjärta och med hela sin själ i sina fienders land som förde dem i fångenskap, och ber till dig mot sitt land som du gav till deras fäder, staden som du har valt [Jerusalem] och huset [templet] som jag har byggt till ditt namn, 49då hör (lyssna) du deras bön och åkallan (deras innerliga bön) i himlarna, din boning, och utför deras sak (ger dem rätt). 50Förlåt ditt folk som har syndat mot dig, och alla deras överträdelser varmed de har överträtt mot dig, och ge dem nåd (barmhärtighet, oändlig nåd – hebr. rachamim) inför dem som förde bort dem i fångenskap, så att de ska ge nåd (rachamim) mot dem. 51För de är ditt folk och ditt arv som du har fört ut från Egypten, den heta smältugnen (ordagrant: ´från mitten av järnugnen´).
     52Låt dina ögon vara öppna för dina tjänares böner och ditt folk Israels innerliga böner, till att höra (lyssna) till dem när än de ropar till dig. 53För du har avskilt dem från alla jordens folk, till att vara ditt arv som du har talat genom din tjänare Moses hand när du förde ut våra fäder ur Egypten, Herre Herre (Adonai Jahveh)."
-
54Och det skedde när Salomo slutat att be till Herren (Jahveh) alla böner och dessa innerliga böner, att han reste sig från Herrens (Jahvehs) altare, från att knäböja på sina knän med sina händer uppsträckta mot himlarna.

Salomo välsignar folket
55Och han stod och välsignade hela Israels församling med en hög (stark) röst och sa: 56"Välsignad är Herren (Jahveh) som har gett vila (betyder även ro och tröst – hebr. menocha) till sitt folk Israel i enlighet med alla sina ord (löften), inte ett enda ord som han talat har misslyckats (inget löfte har uteblivit, alla ord har blivit som de talats), som han talade genom sin tjänare Moses hand. 57Herren vår Gud (Jahveh Elohim) är med oss, som han var med våra fäder, låt honom inte lämna oss och inte överge oss, 58så att han lutar (böjer, sträcker) våra hjärtan mot honom, till att vandra på hans vägar, och hålla (vakta, skydda, bevara) hans befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) och hans förordningar (ordagrant 'saker inristat') och hans påbud (bindande juridiska beslut) som han har befallt (hebr. tsavah) våra fäder. 59Och låt dessa mina ord som jag har bett inför Herrens (Jahvehs) ansikte vara nära Herren vår Gud (Jahveh Elohim) dag och natt, så att han kan utföra (upprätthålla) sin tjänares sak och kan utföra (upprätthålla) sitt folk Israels sak, som behövs varje dag, 60så att alla jordens folk ska veta att Herren (Jahveh) är Gud (Elohim), det finns ingen annan. 61Och låt era hjärtan vara fullkomliga (kompletta, fullständiga, hela) med Herren er Gud (Jahveh Elohim) till att vandra i hans förordningar (ordagrant 'saker inristat') och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) som det är idag."

Invigning
62Och kungen och hela Israel med honom offrade offer inför Herrens (Jahvehs) ansikte. 63Och Salomo offrade shalomoffer (gemenskapsoffer) som han offrade till Herren (Jahveh), 22 000 oxar och 120 000 får. Så avskilde (invigde) kungen och alla Israels söner Herrens (Jahvehs) hus. 64Samma dag helgade kungen den mellersta gården som var framför Herrens (Jahvehs) hus, för där offrade han brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret, eftersom bronsaltaret som var inför Herrens (Jahvehs) ansikte, var för litet för att ta emot brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret.

Avslutning
65Och Salomo höll fest vid denna tid och hela Israel med honom, en stor församling från Chamats ingång till Egyptens bäck, inför Herren vår Guds (Jahveh Elohims) ansikte, sju dagar och sju dagar, fjorton dagar. 66På den åttonde dagen sände han iväg folket och de välsignade kungen och gick till sina tält glada och med goda hjärtan, för all den godhet som Herren (Jahveh) hade visat till David, sin tjänare, och till Israel, sitt folk.

Apg 14:8-28

Lystra

Vy från upphöjningen där Lystra en gång låg. Kullen kallas Alusumas av ortsbefolkningen. Under utgrävningarna har bl.a. en staty tillägnad Zeus och Hermes hittats här.

8[Lystra var en handelsstad i Lykaonien. Paulus och Barnabas vandrade vidare längs med huvudvägen Via Sebaste som sträckte sig söderut från Ikonium fyra mil ner till Lystra. Där fanns antagligen ingen synagoga. Det var ett hedniskt område där varken judendom eller grekisk filosofi hade vunnit någon mark. Orten var en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.]

I Lystra satt en man som inte kunde använda sina fötter. Han var förlamad i benen från födseln och hade aldrig kunnat gå. 9Han lyssnade när Paulus predikade [antagligen ute på stadens torg]. Paulus fäste sin blick på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad 10sa han med hög röst: "Res dig upp och stå på dina ben!" Då hoppade han upp och började gå omkring.
     11När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!" 12De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. [Paulus och Barnabas hade ännu inte förstått vad folket sagt eftersom de talade på sitt eget språk.] 13Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. [Arkeologiska fynd av skulpturarbeten från Antiokia i Pisidien avbildar offertjurar med hornen smyckade med blommor.]

[Hermes var enligt grekisk mytologi gudarnas budbärare. Han var son till Zeus och var talarnas, köpmännens och tjuvarnas gud. Hans bild finns i Handelshögskolans logotyp och hans namn ingår i ordet hermeneutik, som handlar om hur man tolkar en text. Eftersom Paulus var den som talade trodde man att han var Hermes, och då måste Barnabas vara den högsta guden Zeus. Kanske var det på grund av en gammal legend, där Zeus och Hermes hade nedstigit till jorden i mänsklig skepnad, som man gjorde detta antagande. När zeusprästen började förbereda ett offer frågade Paulus och Barnabas vad som var på gång.
    Det lykaoniska språket var en lokal bergsbygdsdialekt, och endast några få texter har hittats på detta språk. Området hade dock stått under hellenistiskt inflytande i flera århundraden vilket gjorde att de inte hade några svårigheter att förstå Paulus grekiska.]

Till höger den mäktigaste grekiske guden Zeus och till vänster hans son Hermes.

14När apostlarna (sändebuden) Barnabas och Paulus fick höra detta rev de sönder sina kläder [för att visa sorg och fasa, se Matt 26:65, de tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina tunikor någon decimeter] och sprang ut bland folkskaran och ropade:
15"Ni män, vad håller ni på med? [Invånarna i staden Lystra ville offra till Barnabas och Paulus när de genom Guds kraft hade botat en lam man, se vers 8-13.] Vi är människor av samma natur som ni [vi är inga gudar]. Vi förkunnar evangelium för er, för att ni ska vända er bort från dessa meningslösa ting [avgudar] till den levande Guden, han som har skapat himmel och jord och hav och allt vad de rymmer.
     16Under tidigare generationer har han tillåtit hednafolken att gå sina egna vägar. 17Ändå gav han vittnesbörd om att han fanns, genom allt gott han gjorde. Han gav er regn från himlen, och fruktbara tider, han har fyllt era hjärtan med mat och glädje."

[När Paulus predikade för människor som var obekanta med Skriften och Gud, använde han sig av exempel från naturen för att visa att det är Gud som står bakom "regn från himlen", "mat" osv.]
18Med dessa ord kunde de nätt och jämnt lugna folket och hindra dem från att offra till dem. 19Från Antiokia [i Pisidien] och Ikonium [städerna där Paulus och Barnabas nyligen varit i] kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade [efter det] ut honom ur staden i tron att han var död. 20Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden.

[Man skulle kunna tro att folket i Lystra var vidöppna för evangeliet eftersom de tagit emot apostlarna som gudar, men folksamlingar är nyckfulla. Kanske uppfyllde inte kristendomen deras förväntningar. Dock var besöket inte helt fruktlöst. Timoteus, som senare kommer att resa med Paulus och har två brev adresserade till sig, var från den här staden. Hans mor var judinna och hans far grek, se Apg 16:1.]

Derbe
[Efter att ha blivit stenad men överlevt går Paulus och Barnabas vidare österut från Lystra till Derbe, en sträcka på tio mil. Staden blev en del av den romerska provinsen Galatien 25 f.Kr. Stadens namn kan komma från det lokala ordet för barrväxten en.]

Nästa dag gick Paulus och Barnabas vidare till Derbe.

Vy från kullen där Derbe låg. Ett antal inskriptioner har hittats här, vilket gjort att man kunnat identifiera platsen.

21De förkunnade evangeliet i staden och vann många lärjungar.

[En av dessa lärjungar är Gaius som senare blir Paulus medarbetare, se Apg 19:29; 20:4. Här i Derbe verkar Paulus och Barnabas bestämma sig för att återvända hem. I stället för att fortsätta landvägen österut, via provinsen Kilikien, där också Paulus hemstad Tarsus låg, vände de tillbaka samma väg de kom.
    Paulus skriver senare om förföljelser och lidandet i just städerna Lystra, Ikonium och Antiokia i Pisidien, se 2 Tim 3:10-11. Derbe nämns inte och verkar vara en stad som välkomnade evangeliet utan förföljelser. Den helige Ande ledde dem trots dessa faror tillbaka för att styrka och uppmuntra de nyvunna troende i dessa städer.]


Återresan


Lystra, Ikonium och Antiokia i Pisidien
Sedan återvände de till Lystra, Ikonium och Antiokia [i Pisidien] 22och styrkte lärjungarnas själar och uppmuntrade (uppmanade) dem att stå fasta i tron. De sa: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike." 23I varje församling utsåg de äldste (ledare) åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren som de hade kommit till tro på.

[Att utse äldste är inte det första som Paulus och Barnabas gör. Paulus undervisar om att inte "lägga händerna på någon" för snabbt i 1 Tim 5:22. När Paulus och Barnabas nu kommer tillbaka, efter ett par veckor eller månader, är det tydligt vilka som bara hade en kortvarig entusiasm och vilka som verkligen hade beslutat att följa Jesus.]

Perge och Attaleia
24Sedan tog apostlarna vägen genom Pisidien och kom till Pamfylien. 25De predikade ordet i Perge och gick ner till [hamnstaden] Attaleia [dagens Antalya på Turkiets sydkust]. 26Därifrån seglade de tillbaka mot Antiokia [i Syrien], där de hade blivit överlämnade åt Guds nåd (kraft) för det uppdrag som de nu hade fullgjort.

Antiokia i Syrien
27När de [Paulus och Barnabas] hade kommit fram, samlade de församlingen och berättade om allt som Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna. 28Där stannade de en längre tid hos lärjungarna.





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)