Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - torsdag 11/6

1 Kung 8:1-66, Ps 129:1-8, Ords 17:1, Apg 7:51-8:13

1 Kung 8:1-66

Templet invigs


Introduktion
1[Detta är det centrala kapitlet i kapitel 3-11 som är en kiasm. Även kapitel 8 är format i en kiasm med sju sektioner där Salomos bön är den centrala delen:

A Introduktion (vers 1-2)
  B Invigning (vers 3-13)
    C Salomo välsignar folket (vers 14-21)
      D Salomos bön (vers 22-54)
    C´ Salomo välsignar folket (vers 55-61)
  B´ Invigning (vers 62-64)
A´ Avslutning (vers 65-66)

Färdigställandet av templet är Salomos största bedrift. Denna byggnad både konkretiserar och symboliserar Israels band med Gud. Mitt i allt detta är det också helt uppenbart att himlarnas Gud inte kan bo i ett hus byggt av människor, något som Salomo också tar upp i sin bön, se vers 27 och Apg 17:24.]

Vid den tiden (sedan) samlade Salomo Israels äldste och alla stammarnas huvuden (ledare), furstarna för Israels fäders hus, till kung Salomo i Jerusalem för att föra upp Herrens (Jahvehs) förbundsark ut från Davids stad som är Sion. 2Och alla Israels män samlades till kung Salomo vid festen [lövhyddohögtiden] i månaden (hebr. jerach) etanim [i den kanaaneiska kalendern], som är [motsvarar] den 7:e månaden (hebr. chodesh) [tishri – sept/okt]. [Invigningen sker 11 månader efter att templet färdigställts. Detta sker under lövhyddohögtiden (sukkot) som är den mest glädjefyllda högtiden av alla, se 3 Mos 23:33-44.]

Invigning
3Och alla Israels äldste kom och prästerna tog upp (lyfte) arken. 4Och de förde upp Herrens (Jahvehs) ark och mötestältet och alla de heliga redskapen som var i tältet, och de bar upp detta, prästerna och leviterna. [Davids stad ligger precis söder om tempelberget och det är en ganska stor höjdskillnad upp till tempelberget i norr.] 5Och kung Salomo och hela Israels församling som var samlade hos honom, var med honom framför arken och offrade får och oxar som inte gick att räkna för det var så många. 6Och prästerna förde in Herrens (Jahvehs) förbundsark till sin plats, in i husets helgedom, till det allra heligaste, under kerubernas vingar, 7för keruberna spred ut sina vingar över arkens plats och keruberna täckte arken och dess stavar ovanför den. 8Och stavarna var så långa att ändarna av dem syntes från det heliga framför det allra heligaste, men de kunde inte ses utifrån, och där är de till denna dag. 9Det fanns ingenting kvar i arken förutom de två stentavlorna som Mose lade dit vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], när Herren (Jahveh) skar förbund med Israels söner, när de kom ut från Egyptens land. [Det hebreiska ordet för Horeb delar rot med cherev som betyder svärd.] 10Och det skedde när prästerna kom ut från det allra heligaste att molnet fyllde Herrens (Jahvehs) hus, 11så att prästerna inte kunde stå och tjäna på grund av molnet, för Herrens (Jahvehs) härlighet fyllde Herrens (Jahvehs) hus. 12Sedan sa Salomo: "Herren (Jahveh) har sagt att han ska bo i det tjocka (mörka) molnet. [Ordet arafel betyder ett tjockt kraftigt åskmoln och kan därför även översättas som mörker.] 13Jag har verkligen byggt dig ett hus att vistas i, en plats där du kan bo för evigt."

[Här står ordet evigt i plural, vilket gör att man också kan översätta det som i evigheters evigheter. Vissa grekiska översättningar har även med en rad till: "Är inte detta skrivet i Jashars bok?", samma fras finns i Jos 10:13; 2 Sam 1:18.]

Salomo välsignar folket
14Och kungen vände sitt ansikte om och välsignade hela Israels församling, och hela Israels församling var stående. 15Och han sa: "Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), som har talat med sin mun till David, min far, och i hans hand har fullbordat det. Han sa: 16Från den dag jag förde fram mitt folk Israel ut från Egypten, valde jag ingen stad från alla Israels stammar till att bygga ett hus, så att mitt namn ska vara där, men jag valde David att vara över mitt folk Israel. 17Och det var i Davids hjärta, min far, att bygga ett hus till Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim). 18Men Herren (Jahveh) sa till David min far: 'Då det var i ditt hjärta att bygga ett hus till mitt namn, gjorde du väl i att det var i ditt hjärta, 19men likväl ska du inte bygga huset, utan din son som ska komma från din länd, han ska bygga huset till mitt namn.' 20Och Herren (Jahveh) har bekräftat sitt ord som han talade, och jag har rests upp i min far Davids ställe och sitter på Israels tron, som Herren (Jahveh) talade (lovade), och har byggt huset till Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim). 21Och där har jag gjort en plats för arken vari Herrens (Jahvehs) förbund finns, som han skar med våra fäder när han förde dem ut ur Egyptens land."

Salomos bön
22[I redogörelsen i 2 Krön 6:13 berättas också att Salomo stod på en talarstol.]

Och Salomo stod inför Herrens (Jahvehs) altare framför hela Israels församling och sträckte ut sina händer mot himlarna 23och sa:
-
"Herre (Jahveh) Israels Gud (Elohim) det finns ingen Gud (Elohim) lik dig i himlarna däruppe och på jorden längst ner, som håller (vaktar, skyddar, bevarar) förbund och nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) med dina tjänare, som vandrar inför ditt ansikte med hela sitt hjärta, 24som du har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) med din tjänare David, min far, som du talade till honom, och du talade med din mun och med din hand har du fullbordat det, som det är till denna dag.
     25Och nu Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), håll (vakta, skydda, bevara) till din tjänare David, min far, det som du har talat till honom, och sagt: 'Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron, om bara dina söner håller (vaktar, skyddar, bevarar) sina vägar till att vandra inför mitt ansikte, som du har vandrat inför mitt ansikte.' 26Och nu Israels Gud (Elohim), låt ditt ord, jag ber dig, bli bekräftat som du har talat till din tjänare David, min far.

27Kan då verkligen Gud bo på jorden? [Nej, självklart inte] Se, himlarna och himlarnas himlar [hela universum till sin yttersta gräns], de kan inte rymma dig, hur mycket mindre detta hus som jag har byggt! 28Vänd dig ändå hit (svara med din favör och närhet), hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Svara på det rop och den bön som din tjänare nu ber inför dig i dag. 29Låt dina ögon vara öppna mot detta hus – mot den plats som du har sagt: 'Mitt namn ska vara där' – så att du hör den bön som din tjänare ber, när han vänder sig mot denna plats. 30Svara på din tjänares och ditt folk Israels bön, när de vänder sig i bön mot denna plats. Hör (lyssna till) dem från himlarna, där du bor. Hör (lyssna till) dem och förlåt dem [deras synd].

31När en man syndar mot sin granne och ett löfte avkrävs honom för att få honom att avlägga en ed, och han kommer och avlägger en ed inför ditt altare i detta hus, 32hör (lyssna) då du i himlarna och gör och döm din tjänare, förklara den onde skyldig och låt hans egna vägar komma över hans huvud, och rättfärdiga den rättfärdige till att ge honom efter hans rättfärdighet.
     33När ditt folk Israel är nedslaget framför fienden, när de syndar mot dig, om de vänder om igen till dig och bekänner ditt namn och ber och bönfaller till dig i detta hus, 34och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter ditt folk Israels synd, och för dem tillbaka till landet som du gav deras fäder.

35När himlarna är stängda och det inte regnar, när de syndar mot dig, om de ber mot denna plats och bekänner ditt namn och vänder om från sin synd när du hemsöker dem, 36och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter dina tjänares synd och ditt folk Israel, när du undervisar dem den goda vägen som de ska vandra, och sänder regn över landet som du har gett till ditt folk som ett arv.

37Om det blir hungersnöd i landet, om det blir pest, om det blir rost eller mjöldagg, gräshoppor eller larver, om fienden belägrar dem i deras städers land, vilken plåga som helst, vilken sjukdom som än drabbar, 38alla böner, alla enträgna böner som bes av alla människor av hela ditt folk Israel, som varje man ska veta (vara väl förtrogen med) sitt eget hjärtas sjukdom (sår, plåga) och sträcker ut sina händer mot detta hus, 39då ska du höra (lyssna) i himlarna, din boning, och förlåta och göra och ge till var man i enlighet med alla hans vägar, vars hjärta du känner, för du ensam är intimt förtrogen med hjärtat hos alla människornas söner (varje människa individuellt), 40för att de ska vörda dig alla dagar som de lever i landet som du har gett till deras fäder.

41Främlingar som inte tillhör ditt folk Israel, ska komma från avlägsna länder på grund av ditt namn (ryktet om dig) [din närvaro]. 42När de hör talas om ditt stora namn och din starka hand (din förmåga att utföra mäktiga gärningar) och din utsträckta arm, ska de komma och be vända mot detta tempel.
     43[Herre] Hör (lyssna) då från himlarna, din boning, och svara på alla böner från främlingarna. Då ska alla folk på jorden lära känna (bli intimt förtrogna med) ditt namn och i vördnadsfull tillbedjan frukta dig som ditt folk Israel gör, och förstå att detta tempel jag byggt är helgat åt ditt namn (tillhör dig). [Detta är en profetisk bön som visar att evangeliet ska förkunnas för hela världen, så som det blev när lärjungarna fullföljde missionsbefallningen.]

44Om ditt folk går ut i strid mot sina fiender, vilken väg du än sänder dem, och de ber till Herren (Jahveh) mot staden som du har valt och mot huset som jag har byggt till ditt namn, 45och hör (lyssna) du i himlarna deras böner och deras enträgna böner och utför deras sak.
     46När de syndar mot dig – för det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem till fienden så att de för bort dem som fångar till fiendens land, långt bort eller nära, 47om de där kommer till besinning i landet dit de förts i fångenskap, och vänder om och bönfaller till dig i landet dit de har förts som fångar och säger: 'Vi är skyldiga och vi har syndat, vi har gjort det onda.' 48Om de kommer tillbaka till dig med hela sitt hjärta och med hela sin själ i sina fienders land som förde dem i fångenskap, och ber till dig mot sitt land som du gav till deras fäder, staden som du har valt [Jerusalem] och huset [templet] som jag har byggt till ditt namn, 49då hör (lyssna) du deras bön och åkallan (deras innerliga bön) i himlarna, din boning, och utför deras sak (ger dem rätt). 50Förlåt ditt folk som har syndat mot dig, och alla deras överträdelser varmed de har överträtt mot dig, och ge dem nåd (barmhärtighet, oändlig nåd – hebr. rachamim) inför dem som förde bort dem i fångenskap, så att de ska ge nåd (rachamim) mot dem. 51För de är ditt folk och ditt arv som du har fört ut från Egypten, den heta smältugnen (ordagrant: ´från mitten av järnugnen´).
     52Låt dina ögon vara öppna för dina tjänares böner och ditt folk Israels innerliga böner, till att höra (lyssna) till dem när än de ropar till dig. 53För du har avskilt dem från alla jordens folk, till att vara ditt arv som du har talat genom din tjänare Moses hand när du förde ut våra fäder ur Egypten, Herre Herre (Adonai Jahveh)."
-
54Och det skedde när Salomo slutat att be till Herren (Jahveh) alla böner och dessa innerliga böner, att han reste sig från Herrens (Jahvehs) altare, från att knäböja på sina knän med sina händer uppsträckta mot himlarna.

Salomo välsignar folket
55Och han stod och välsignade hela Israels församling med en hög (stark) röst och sa: 56"Välsignad är Herren (Jahveh) som har gett vila (betyder även ro och tröst – hebr. menocha) till sitt folk Israel i enlighet med alla sina ord (löften), inte ett enda ord som han talat har misslyckats (inget löfte har uteblivit, alla ord har blivit som de talats), som han talade genom sin tjänare Moses hand. 57Herren vår Gud (Jahveh Elohim) är med oss, som han var med våra fäder, låt honom inte lämna oss och inte överge oss, 58så att han lutar (böjer, sträcker) våra hjärtan mot honom, till att vandra på hans vägar, och hålla (vakta, skydda, bevara) hans befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) och hans förordningar (ordagrant 'saker inristat') och hans påbud (bindande juridiska beslut) som han har befallt (hebr. tsavah) våra fäder. 59Och låt dessa mina ord som jag har bett inför Herrens (Jahvehs) ansikte vara nära Herren vår Gud (Jahveh Elohim) dag och natt, så att han kan utföra (upprätthålla) sin tjänares sak och kan utföra (upprätthålla) sitt folk Israels sak, som behövs varje dag, 60så att alla jordens folk ska veta att Herren (Jahveh) är Gud (Elohim), det finns ingen annan. 61Och låt era hjärtan vara fullkomliga (kompletta, fullständiga, hela) med Herren er Gud (Jahveh Elohim) till att vandra i hans förordningar (ordagrant 'saker inristat') och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) som det är idag."

Invigning
62Och kungen och hela Israel med honom offrade offer inför Herrens (Jahvehs) ansikte. 63Och Salomo offrade shalomoffer (gemenskapsoffer) som han offrade till Herren (Jahveh), 22 000 oxar och 120 000 får. Så avskilde (invigde) kungen och alla Israels söner Herrens (Jahvehs) hus. 64Samma dag helgade kungen den mellersta gården som var framför Herrens (Jahvehs) hus, för där offrade han brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret, eftersom bronsaltaret som var inför Herrens (Jahvehs) ansikte, var för litet för att ta emot brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret.

Avslutning
65Och Salomo höll fest vid denna tid och hela Israel med honom, en stor församling från Chamats ingång till Egyptens bäck, inför Herren vår Guds (Jahveh Elohims) ansikte, sju dagar och sju dagar, fjorton dagar. 66På den åttonde dagen sände han iväg folket och de välsignade kungen och gick till sina tält glada och med goda hjärtan, för all den godhet som Herren (Jahveh) hade visat till David, sin tjänare, och till Israel, sitt folk.

Ps 129:1-8

Psalm 129 – Herren är rättfärdig

Detta är den tionde av de femton pilgrimspsalmerna – "de stigande sångerna" (Ps 120-134). Dessa psalmer sjöngs under vandringen upp till de tre stora högtiderna som varje år firades i Jerusalem.

Författare: Okänd

Struktur:
1. Tidigare lidande, vers 1-3
2. Gudomligt ingripande, vers 4
3. Ord om dom, vers 5-8

1En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]
-
Hur ofta (mycket, många gånger) var de inte fientliga mot mig, ända från min ungdom,
    låt Israel nu säga:
2Hur ofta (mycket, många gånger) var de inte fientliga mot mig, ända från min ungdom,
    men de har inte övervunnit mig. [Vistelsen i Egypten var Israels ungdom, se Hos 11:1.]

3Plöjare har plöjt min rygg,
    de gjorde sina plogfåror långa. [Förlängde lidandet, även profetiskt om Jesus, vars rygg blev slagen.]
4Herren (Jahveh) är rättfärdig,
    han har huggit av de ondas band (rep). [Ordet används om de remmar på plogens ok som fästes vid oxens hals, se Job 39:10.]

5Må alla som hatar Sion [tempelberget i Jerusalem]
    drivas tillbaka i skam (vanära).
6Låt dem bli som gräs på taken [Jes 37:27]
    som vissnar bort innan det [ens] kan ryckas bort,
7en skördeman kan inte fylla sin hand med det,
    inte heller kan den som binder ihop kärvarna fylla sin kärve.
8Ingen som går förbi ska säga [kunna ge en välsignelse under skördetiden]:
    "Herrens (Jahvehs) välsignelse över er!
    Vi välsignar dig i Herrens (Jahvehs) namn."

[Ett exempel är Boaz som hälsar skördearbetarna som sedan svarar, se Rut 2:4.]

Ords 17:1

Goda relationer viktigare än rikedom
1Bättre en torr brödkaka [som kan ätas] i lugn (frid, ro)
    än ett hem fyllt av mat men med stridigheter.

Apg 7:51-8:13

5. Ni har förkastat Jesus
51[Fram till nu har Stefanos återberättat den judiska historien, men nu riktar han sig till Stora rådet, Sanhedrin. Hittills har han inkluderat sig själv när han sagt 'våra förfäder', se vers 19, 38, 39, 44. Nu säger han 'era förfäder'. Det är lätt att hålla med om att avgudadyrkan var fel förr, men svårare att erkänna att det kan vara på samma sätt i dag i mitt liv.]

Hårdnackade (obstinata, envisa) är ni [Mose använde liknande språkbruk, se 2 Mos 32:9] och oomskurna till hjärta och öron! [På utsidan är ni judar, men i hjärtat är det ingen skillnad mellan er och andra folk!] Ständigt [ända sedan Moses tid] gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era förfäder. 52Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, 53ni som fått undervisningen [Torah – gr. nomos] förmedlad av änglar [5 Mos 33:2; Gal 3:19] men inte hållit den."

[Här avbryts Stefanos. Det är troligt att han skulle fortsatt och uppmanat till omvändelse, precis som Petrus tidigare gjort i sitt tal, se Apg 3:19-21.]

Stefanos dödas
54När de hörde detta blev de rasande (ordagrant beskriver det en smärta som om deras hjärtan skulle sågas itu) och gnisslade tänder mot Stefanos. 55Men Stefanos, fylld av den helige Ande, lyfte blicken mot himlen och såg Guds härlighet (prakt, ära, glans), och Jesus som stod på Guds högra sida. [Vanligtvis porträtteras Jesus sittande vid Faderns högra sida, men här står han upp för att beskydda och ta emot dem som dör martyrdöden.]
     56Han sa: "Se! Jag ser himlarna öppnade och Människosonen stå på Guds högra sida." [Stefanos ser upp igenom alla himlar ända till den högsta, där Guds tron är.] 57Men då vrålade de med hög röst och höll för sina öron [för att inte höra det Stefanos sa som de ansåg vara hädelse] och stormade alla på en gång emot honom. 58När de hade drivit (kastat, släpat) honom ut ur staden [Jerusalem], började de att stena honom, och vittnena lade ner sina mantlar vid en ung man som hette Saulus.

[Ordet "ung man" beskriver oftast en ogift man under 40 års ålder. En judisk ledare behövde godkänna en stening. Den som gjorde det var den som höll de andras mantlar medan de utförde steningen. Det var alltså Saulus som var den som gav sitt bifall och var den judiska auktoritet som bar ansvaret för Stefanos död. Saulus var fullt medveten om vad han gjorde, se Apg 8:1; 22:20.]

59Medan de stenade Stefanos bad han: "Herre Jesus, ta emot min ande." [Han citerar från samma psalm som Jesus bad på korset, se Ps 31:6; Luk 23:46.] 60Sedan föll han ner på sina knän och ropade ut med hög röst: "Herre, håll inte denna synd mot dem." När han hade sagt detta somnade han in.

EVANGELIET SPRIDS TILL JUDEEN OCH SAMARIEN (8:1-9:31)
1Saulus var helt med på att döda Stefanos (han applåderade, var glad över det).

[Samtidigt som berättelsen om Stefanos avslutas introduceras Saulus. Han var från Tarsus i Kilikien, nuvarande södra Turkiet. Han var liksom Stefanos en grekisktalande jude, se Apg 22:3. Enligt tradition är han född 8 e.Kr., men det kan vara någon gång mellan 5 f.Kr. och 10 e.Kr. Det var troligt att Saulus var en av dem som argumenterat mot Stefanos i den kilikiska synagogan, se Apg 6:9.
    Lukas introducerade aposteln Paulus med hans första namn Saulus, som var ett vanligt namn som härstammar från Israels första kung. Namnet betyder "efterfrågad i bön". Namnet Saulus är den grekiska formen av det hebreiska namnet Saul. Vid några tillfällen används den mer hebreiska formen "Saul" när citat återges på arameiska, se Apg 9:4, 17. Från och med Apg 13:9 används namnet Paulus. Orsaken till ändringen ges inte, men Paulus är ett renodlat romerskt namn som betyder "den lille". Det beskriver fint hedningarnas apostel och hans med åren växande ödmjukhet.]

Samma dag bröt en stor förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och alla förutom apostlarna skingrades [tvingades fly] till områdena i Judeen och Samarien. 2Några fromma [judiska] män hjälptes åt att bära ut och begrava Stefanos och höll en stor dödsklagan över honom. 3Saulus försökte med våld att förgöra församlingen (han löpte amok, smutskastade, skymfade den), han gick in i hus efter hus och släpade ut män och kvinnor [genom att hålla fast deras fötter och släpa ut dem på gatorna fram till fängelset] och lät fängsla dem.

Väckelsen i Samarien
4De som hade blivit förskingrade [på grund av förföljelsen i Jerusalem] vandrade omkring [från plats till plats] och predikade ordet [berättade det glada budskapet om frälsningen genom Jesus].

Filippus till Samarien

Filippus begav sig norrut till Samarien på grund av förföljelsen i Jerusalem.

5Filippus [den andre av de sju församlingstjänarna i Jerusalem, se Apg 6:5] kom ner till huvudstaden i Samarien och predikade den Smorde (Messias, Kristus) för dem.

[Jerusalem ligger högt beläget på berget Sion, även om man går norrut till Samarien så säger man att man går ner. På Gamla testamentets tid hette huvudstaden i regionen Samarien Samaria. När Herodes den store byggde upp den igen 25 f.Kr. fick den namnet Sebaste. Det kan vara den staden som det refereras till, men troligare är att det är staden Sykar som låg nära det religiösa centrumet på berget Gerizim, se Joh 4:4-9. På Gamla testamentets tid hette den Shekem. Ett annat alternativ är Gitta, Simon trollkarlens hemstad, se vers 9-10.]

6Stora skaror var enade (i harmoni, med samma sinne) och lyssnade uppmärksamt på vad Filippus sa, de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde (mirakler som bevisar och bekräftar vem Gud är). 7Från många människor for nämligen orena andar ut under höga rop, och många förlamade (paralyserade, människor som led av nervsjukdomar) och lama (halta, lytta, ofärdiga) blev botade (en process av gradvis förbättring som leder till fullständigt helande). 8Det blev stor glädje i den staden. [Överallt där evangeliet tas emot blir resultatet glädje, se även vers 39.]

Trollkarlen Simon
9I staden [se vers 5] fanns sedan tidigare en man som hette Simon. [Han kallas ofta "Simon trollkarlen", på latin Simon Magus.] Han utövade [ockult] magi och hade slagit folket i [hela regionen] Samarien med häpnad. Han sa sig vara något stort. 10Alla, från den minste till den högste, lyssnade till honom och sa: "Denne man är Guds stora kraft!"

[Gud avskyr all ockult verksamhet, se 5 Mos 18:9-13. Justinus Martyren skriver ca 150 e.Kr. att Simon kom från staden Gitta och ansågs vara som en gud bland sina landsmän. Senare texter från fornkyrkans tid beskriver hur han blir en stark motståndare till den kristna tron.]

11De hade lyssnat till honom därför att han länge slagit dem med häpnad (fascinerat dem) med sina magiska konster. 12Men när de nu trodde på Filippus, som förkunnade evangeliet om Guds rike och Jesu den Smordes (Messias, Kristi) namn, lät de döpa sig (nedsänkas i vatten, gr. baptizo), både män och kvinnor. 13Simon kom också till tro, och sedan han blivit döpt höll han sig hela tiden nära Filippus. När han såg de stora tecken och under som skedde var han utom sig av häpnad. [Simon som tidigare fascinerat andra med sin ockulta magi, blev själv helt betagen när han såg undren som skedde i Jesu namn.]





Igår

Planer

Stäng  


Helbibel