Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - måndag 9/6

1 Sam 26, Apg 7:1-29

1 Sam 26

David besparar Sauls liv ännu en gång
1Zifiterna [en klan från staden Zif, strax sydost om Hebron] kom till Saul i Giva och sa: "Gömmer inte David sig själv bland Chachilas kullar som är före Jeshimon?"
     2Och Saul steg upp och gick ner till Zifs öken och hade 3 000 utvalda män från Israel med sig för att söka David i Zifs öken. 3Och Saul slog läger bland Chachilas kullar som är framför Jeshimon vid vägen. Men David vistades i öknen och han såg att Saul kom efter honom i öknen. 4Därför sände David ut spejare och förstod att Saul kommit med en särskild avsikt.
     5Då steg David upp och kom till platsen där Saul slagit läger. Och David såg platsen där Saul låg, och [även] Avner, Ners son, ledaren för armén. Saul låg innanför barrikaden, och folket tältade runt omkring honom.
     6Och därför svarade David till Achimelech, hettiten och till Avishaj, Tserojahs son, bror till Joav och sa: "Vem vill gå ner med mig till Saul i lägret?" Och Avishaj sa: "Jag vill gå ner med dig."
     7Och David och Avishaj kom till folket på natten, och se, Saul låg och sov innanför barrikaden med sitt spjut nerstucket i marken vid sitt huvud, och Avner och folket låg runt omkring honom.
     8Och Avishaj sa till David: "Gud (Elohim) har gett dina fiender i din hand idag, låt mig därför slå honom, jag ber dig, med spjutet till marken i ett slag, och jag ska inte slå honom en andra gång."
     9Men David sa till Avishaj: "Fördärva honom inte, för vem kan sträcka fram sin hand mot Herrens (Jahvehs) smorde och vara utan skuld?" 10Och David sa: "Herren (Jahveh) lever, därför ska Herren (Jahveh) slå honom, eller hans dag ska komma för att dö, eller han ska gå ut i strid och bli bortsvept. 11Herren (Jahveh) förbjuder mig att jag skulle sträcka fram min hand mot Herrens (Jahvehs) smorde, men ta nu, jag ber dig, spjutet som är vid hans huvud och vattenkruset och låt oss gå."
     12Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvud och de bar bort dem och ingen man såg det, ingen visste det, inte heller vaknade någon, för alla sov, eftersom en djup sömn från Herren (Jahveh) hade fallit över dem.
     13Och David gick över till den andra sidan och stod på bergets topp, långt bort så att det var ett stort avstånd mellan dem. 14Och David ropade till folket och till Avner, Ners son, och sa: "Svarar du inte Avner?"
    Och Avner svarade och sa: "Vem är du som ropar till kungen?"
     15Och David sa till Avner: "Är inte du en tapper man? Och vem är lik dig i Israel? Varför har du då inte vakat över din herre kungen? För det kom en från folket för att fördärva kungen, din herre." 16Detta är inte en god sak som du har gjort. Herren (Jahveh) lever, du förtjänar att dö eftersom du inte vakade över din herre, Herrens (Jahvehs) smorde. Och se nu var kungens spjut är, och vattenkruset som stod vid hans huvud."
     17Och Saul kände igen Davids röst och sa: "Är detta din röst min son David?"
    David svarade: "Det är min röst, min herre kungen." 18Och han sa: "Varför har min herre jagat efter sin tjänare? För vad har jag gjort? Eller vad ont är i min hand? 19Därför ber jag dig, låt min herre kungen höra sin tjänares ord. Om det är Herren (Jahveh) som har uppviglat dig mot mig, låt honom ta emot ett offer, men om det är människors söner ska de vara förbannade (i grund förgöras – hebr. aror) inför Herrens (Jahvehs) ansikte, för de har drivit ut mig denna dag för att jag inte ska hålla fast vid (klistra mig till) Herrens (Jahvehs) arv och har sagt: Gå och tjäna andra gudar. 20Och nu, låt inte mitt blod falla till marken långt bort från Herrens (Jahvehs) ansikte, för Israels kung har kommit ut för att leta efter en ensam loppa, som en som jagar rapphöns i bergen."
     21Och Saul sa: "Jag har syndat, återvänd min son David, för jag ska inte längre skada dig, eftersom mitt liv är dyrbart i dina ögon idag. Se jag har varit en dåre och misstagit mig storligen." 22Och David svarade och sa: "Se kungens spjut! Låt en ung man komma över och hämta det. 23Och Herren (Jahveh) ska löna varje man för hans rättfärdighet och hans trofasthet, som Herren (Jahveh) har gett dig i min hand idag och jag inte sträckte ut min hand mot Herrens (Jahvehs) smorde. 24Och se, som ditt liv var stort i mina ögon idag, så låt mitt liv vara stort i Herrens (Jahvehs) ögon och låt honom befria mig från alla prövningar (bedrövelser, lidanden)."
     25Och Saul sa till David: "Välsignad är du min son David, (du ska) även mäktigt vara mäktig och även segrande segra."
    David gick sin väg och Saul återvände till sin plats.

Apg 7:1-29

Stefanos tal inför Sanhedrin
1Översteprästen [antagligen Hannas] frågade [Stefanos]: "Stämmer dessa anklagelser [att du sagt att Jesus ska riva ner templet och ändra Moses undervisning, se Apg 6:13-14]?"
     2Då svarade Stefanos: "Bröder [åhörare där i salen] och fäder [en respektfull titel på de äldste i Sanhedrin], lyssna på mig.

[Till en början kan Stefanos ganska långa tal ses som en irrelevant genomgång av Gamla testamentes historia från Abraham till David, men två huvudteman framträder. Det första är att Gud inte är bunden till ett speciellt land. Det religiösa ledarskapet var så fokuserat vid templet, men Stefanos visar hur Gud genom historien har verkat även utanför Israel. Det andra är att israeliterna tidigare har motarbetat de ledare Gud gett dem. Josef och Mose är två exempel som också är förebilder på Jesus. Rubrikerna följer de fem stycken man kan dela in försvarstalet i.]

1. Gud ger löftet till Abraham utanför Israel
Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien [långt från löfteslandet Israel, staden Jerusalem och det heliga templet], innan han bosatte sig i Haran [som också är långt från Israel]. 3Gud sa till Abraham:
'Lämna ditt land och din släkt
    och bege dig till det land som jag ska visa dig.' [1 Mos 12:1]
4Då lämnade Abraham kaldéernas land och bosatte sig i Haran. När hans far hade dött, förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor. 5Han gav honom ingen arvedel i landet, inte ens så mycket att han kunde sätta ner sin fot, men han lovade att ge det som egendom åt honom och hans efterkommande, trots att han var barnlös. 6Detta är vad Gud sa:
'Hans efterkommande ska bo som främlingar
    i ett land som inte är deras,
man ska göra dem till slavar och förtrycka dem – [totalt] 400 år.

[Tidsperioden 400 år syftar inte på tiden i slaveri i Egypten, utan på totala tiden i främlingskap utanför Israels land.]

7Men det folk vars slavar de blir ska jag döma, sa Gud,
    och sedan ska de dra ut och tjäna mig på denna plats.'
    [Med 'denna plats' syftar Stefanos antagligen på templet där han talade dessa ord.]

[1 Mos 15:13-14; 2 Mos 3:12]
8Han gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv stamfäderna.

[Omskärelsen av judiska pojkar är ett tecken på Guds eviga förbund med Abraham, se 1 Mos 17:10-12. Redan på Moses tid gjorde Gud klart att det inte räckte med det fysiska tecknet – hjärtat behövde också omskäras, se 5 Mos 10:16; 30:6; Jer 4:4. Ceremonin utförs på den åttonde dagen och kallas brit mila, se även Luk 1:59.]

2. Josef – en förebild på Messias
9Våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom 10och räddade honom [gång på gång] ur alla hans lidanden (problem, svårigheter). Han gav honom nåd (favör) och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.
     11En svår hungersnöd spred sig över hela området, från Egypten [ända upp] till Kanaan, och alla led. Våra förfäder [som bodde här i Kanaans land] kunde inte få tag på mat [till sina familjer och boskap]. 12När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. 13Den andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. 14Josef skickade då bud och lät hämta sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. [Som grekisktalande jude använder Stefanos den grekiska översättningen av 1 Mos 46:27 som inkluderar Josefs barnbarn och har antalet sjuttiofem. Den hebreiska texten har sjuttio utan Josefs barnbarn.]
     15Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. 16Deras kroppar förflyttades till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt [för sin hustru Sarah] för en summa i silver av Hamors barn i Sikem [som ligger i Samarien på 'ohelig' mark].

[I sitt korta och pressade tal verkar Stefanos sammanfatta två händelser för att få fram sin poäng att Gud verkar utanför Jerusalem, och då särskilt Samarien som klingade illa för Stora rådets anhängare. Graven som Abraham köpte var i Hebron, inte Sikem 1 Mos 23:16-20. Josef var begravd i Sikem och Jakob i Hebron. Abraham köpte grottan från hettiterna för 400 shekel, se 1 Mos 23:10-16, och det var Jakob som köpte fältet från Hamor, se 1 Mos 33:18-20.]

3. Befrielsen genom Mose
17Tiden närmade sig då löftet som Gud hade gett till Abraham skulle gå i uppfyllelse. [Tiden i slaveri var på väg mot sitt slut, se 1 Mos 15:13.] Folket [israeliterna] växte (i status, respekt) och deras antal ökade i Egypten,
18fram tills en annan kung (med en annan karaktär)
    som inte kände till Josef kom till makten.

[Citat från 2 Mos 1:8. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Ahmose som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.]
19Det var han [denne nya farao] som exploaterade vårt folk (utnyttjade dem med inställsamt prat) och förtryckte våra förfäder och tvingade dem att överge sina spädbarn [dränka alla pojkar i Nilen, se 2 Mos 1:22], så att de inte skulle överleva.
     20Vid den tiden (tidsepoken) föddes Mose, och han var fantastiskt vacker i Guds ögon [hade både inre och yttre skönhet; ordagrant 'från en stad' dvs. förde sig elegant (inte obildat), men också i betydelsen att han kom från en himmelsk stad]. Under tre månader växte han upp [och hölls gömd] i sin faders hus. [2 Mos 2:2; Heb 11:23] 21När han sedan blev övergiven [utplacerad i Nilen] adopterade faraos dotter honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22Mose blev undervisad i all egyptisk visdom (filosofi) och han var mäktig (kraftfull) i ord (gr. logos) och gärningar (handlingar). [Lukas använder samma fras om Jesus, se Luk 24:19. Även om Mose själv ansåg sig inte vara en god talare (2 Mos 4:10) var han en man av sina ord. Hans ord och handlingar överensstämde. Logos betonar också ofta det skrivna ordet, han var en god retoriker och författare av Moseböckerna, se Joh 5:46.]
     23När han var 40 år (när 40 tider var uppfyllda för honom) fick han tanken att besöka sina bröder, Israels söner (barn). 24Han fick då se hur en av dem blev misshandlad, och han tog honom i försvar och hämnades genom att slå ihjäl egyptiern. 25Mose trodde att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte.
     26Nästa dag vandrade han omkring igen bland israeliterna när han plötsligt såg två av dem i ett slagsmål. Han försökte få dem att bli sams och sa: Ni män är ju bröder! Varför gör ni varandra illa? 27Men den som hade gjort orätt mot sin nästa (medmänniska, landsman) stötte undan Mose och svarade:
Vem har satt dig till ledare och domare över oss?
28Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? [2 Mos 2:14]
29När han hörde de orden flydde han. Sedan levde Mose som främling i Midjans land där han [gifte sig och] fick två söner.





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)