Halvbibel - lördag 6/6
2 Krön 6
1Då sa Salomo:Herren har sagt3Sedan vände kungen sig om och välsignade Israels hela församling medan allt folket stod. 4Han sa: "Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud, som med sina händer har fullbordat vad han med sin mun talade med (lovade) min far David, när han sa: 5Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara, och jag har inte heller utvalt någon man till att vara furste över mitt folk Israel. 6Men Jerusalem har jag utvalt för att mitt namn ska vara där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel. 7Min far David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim). 8Men Herren sa till min far David: Då du nu har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, så gör du rätt i att ha detta i sinnet. 9Men det är inte du som ska bygga detta hus, utan din son som ska utgå från dig, han ska bygga huset åt mitt namn. 10Och Herren har hållit sitt ord som han talade, för jag har kommit i min far Davids ställe och sitter nu på Israels tron, så som Herren talade (lovade), och jag har byggt huset åt Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim). 11Där har jag ställt arken, och i den förvaras det förbund som Herren har slutit med Israels barn."
att han vill bo i mörkret (ett tjockt mörkt moln) [2 Mos 20:21].
2Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig,
en plats där du kan bo till evig tid.
Salomos bön
12Därefter ställde Salomo sig framför Herrens (Jahves) altare inför Israels hela församling och räckte ut sina händer. 13Han hade gjort en talarstol av koppar, 5 alnar [2,25 meter] lång, 5 alnar [2,25 meter] bred och 3 alnar [1,35 meter] hög, och ställt den mitt på den yttre förgården, och han stod nu i talarstolen. Sedan föll han ner på knä inför Israels hela församling, räckte ut sina händer mot himlen 14och sa [bedjande]:
16Håll nu, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), vad du talade till (lovade) din tjänare, min far David, när du sa till honom: Det ska aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar efter min undervisning, så som du har vandrat inför mig. 17Och nu, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), förverkliga det ord som du har talat till din tjänare David.
18Men kan Gud verkligen bo bland människorna på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! 19Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre (Jahveh), min Gud (Elohim), så att du hör det rop och den bön som din tjänare sänder upp till dig 20och låter dina ögon dag och natt vara öppna mot detta hus, den plats om vilken du har sagt att du där vill fästa ditt namn, så att du hör den bön som din tjänare ber när han vänder sig mot denna plats. 21Ja, hör de böner som din tjänare och ditt folk Israel sänder upp, när de vänder sig mot denna plats. Hör dem från den plats där du bor, från himlen. Och när du hör, må du förlåta.
22Om någon syndar mot sin nästa och man föreskriver honom en ed och låter honom svära den, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta hus, 23hör det då från himlen och utför ditt verk och skaffa dina tjänare rätt. Straffa den skyldige och låt hans gärningar komma över hans huvud, men förklara den rättfärdige rättfärdig och låt honom få efter hans rättfärdighet.
24Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende, därför att de har syndat mot dig, men de vänder om och prisar ditt namn och ber och åkallar inför ditt ansikte i detta hus, 25hör det då från himlen och förlåt ditt folk Israels synd och låt dem komma tillbaka till det land som du har gett till dem och deras fäder.
26Om himlen stängs till och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de då ber vända mot denna plats och prisar ditt namn och vänder om från sin synd, eftersom du har ödmjukat dem, 27hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg de ska vandra. Och låt det regna över ditt land som du gett åt ditt folk till arvedel.
28Om det blir svält i landet, om det blir pest, om det blir sot och rost, om det kommer gräshoppor och gräsmaskar, om fienderna tränger in i deras land och belägrar deras städer, ja, vilken plåga och sjukdom som än kommer, 29om då någon människa eller hela ditt folk Israel ber och ropar till dig när de var för sig känner plågan och smärtan som har drabbat dem, och de räcker ut sina händer mot detta hus, 30hör det då från himlen där du bor, och förlåt och ge var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. För det är bara du som känner människornas hjärtan. 31Så ska de frukta dig och vandra på dina vägar, så länge de lever i det land som du har gett åt våra fäder.
32Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta på grund av ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm, om han kommer och ber vänd mot detta hus, 33hör det då från himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.
34Om ditt folk drar ut till strid mot sina fiender på den väg du sänder dem och de ber till dig, vända i riktning mot denna stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn, 35hör då från himlen deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
36Om de syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld, och man tar dem till fånga och för bort dem till något land, långt borta eller nära, 37men de då kommer till besinning i det land där de är fångar och vänder om och ropar till dig om nåd i fångenskapens land och säger: Vi har syndat, vi har gjort fel och varit ogudaktiga, 38om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i det land dit man fört dem som fångar, och de ber vända mot sitt land som du gett deras fäder, mot den stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn, 39hör då från himlen där du bor deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt, och förlåt ditt folk som har syndat mot dig.
40Så, min Gud, låt dina ögon vara öppna och dina öron lyssna till vad som bes på denna plats.
41Och nu: Res dig, Herre (Jahveh), Gud (Elohim), och kom till din vilostad,
du och din makts ark!
Låt dina präster, Herre (Jahveh), Gud (Elohim), vara klädda i frälsning,
och låt dina fromma glädja sig över ditt goda.
42Herre (Jahveh), Gud (Elohim), visa inte tillbaka din smorde [kungen – Salomo].
Tänk på (kom ihåg) den nåd du har lovat din tjänare David."
Apg 3:1-26
En lam man helas
Här på den södra sidan av tempelområdet finns än i dag trapporna kvar som ledde upp till de södra portarna.
[Det är troligtvis fortfarande högtidsdagar och många människor var i rörelse i Jerusalem. Det var vanligt att be tre gånger under dagen, se Ps 55:18; Dan 6:10; Apg 10:1-6. Två av dessa bönetillfällen sammanföll med morgon- och eftermiddagsoffret i templet: bönen vid tredje och nionde timmen, se Dan 9:21. Den judiske historikern Josefus omnämner också dessa två bönetillfällen (morgon och nionde timmen) i sitt verk Judiska fornminnen (bok 14, 4:3).]
2Man höll just på att bära dit en man som varit förlamad [i benen] från födseln (ordagrant: ´från sin mors liv´). [Mannen var drygt 40 år, se Apg 4:22.] Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet.
[Rabbinerna lärde att det var tre pelare i den judiska tron: Torah-studier, bön/tillbedjan och välgörenhet. Som tiggare var de bästa platserna nära offerkistorna och vid huvudingångarna där många passerade.
Porten som kallas "Sköna porten" kan syfta på den utsmyckade Nikanorporten i templet. Den stod mellan kvinnornas förgård, där offerkistorna fanns, och innergården. Ett annat alternativ är den mest trafikerade södra dubbelporten, som ledde in till själva tempelområdet. Eftersom de "går in i tempelområdet" och sedan befinner sig vid Salomos pelarhall, är det troligt att det är den yttre södra dubbelporten som är Sköna porten, se vers 8 och 11.]
Södra ingången till templet, sett från öster. Besökaren gick in genom den ena porten och vandrade genom en tunnel och ytterligare trappor som ledde upp till den yttre förgården i tempelområdet.
©Tony Larsdal
4Då fäste de blicken på honom, och Petrus sa: "Se på oss!" 5Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något.
6Då sa Petrus: "Silver och guld [mynt] har jag inte, men vad jag har det ger jag dig. I Jesu den Smordes (Messias, Kristi), nasaréns, namn, res dig upp och gå (verbformen är en uppmaning att börja gå och sedan fortsätta att gå)!" 7Han tog ett stadigt tag i mannens högra hand och reste honom upp. På en gång fick mannen styrka i fötter och vrister. [Lukas använder medicinska termer för musklerna i foten, vristerna och speciellt fotlederna. I vers 16 förklarar Petrus att det var genom tron på Jesus som helandet kom.]
8Och han flög upp (tog ett språng upp) [gr. exallomai kan också betyda att det hände ´på en gång´], stod upprätt, sedan började han gå och följde med dem in i templet, där han gick runt hoppande (sprudlande, som ett källflöde) medan han prisade Gud. 9Allt folket [som var samlat där för eftermiddagsbönen i tempelområdet] såg hur han gick omkring och prisade Gud. 10När de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten vid templet, fylldes de av förundran (blev de mållösa, stela av en förundran som gränsade till rädsla). De tappade fattningen (var helt utom sig, i extas – gr. ekstasis) över det som hade hänt med honom.
Petrus predikan i Salomos pelarhall
En teckning över hur templet kunde sett ut omkring 60 e.Kr. Tempelområdet var stort, som 21 fotbollsplaner. Salomos pelarhall låg längs med den östra sidan mot Kidrondalen. Här var det vanligt att olika rabbiner undervisade. Det var här Petrus tog till orda och predikade om Jesus.
"Israeliter!
Varför är ni förvånade över det här?
Varför stirrar ni på oss som om vi gjorde det här undret av egen kraft, eller att det var vår egen helighet som fick den här mannen att börja gå?
13Nej [det var inte vi som gjorde undret], Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare (son) Jesus. [Det är genom Jesus mannen blivit helad.] Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom. 14Men ni förnekade (vägrade) den Helige och Rättfärdige och begärde istället att en mördare skulle friges åt er. 15Livets Källa (furste, upphovsman, pionjär) dräpte ni, men Gud uppväckte honom från de döda. Vi är själva vittnen till detta faktum. [Petrus och Johannes hade själva sett den uppståndne Jesus med sina egna ögon.]
16[Nu kommer svaret på frågan hur mannen blev helad:]
På grund av tro på hans [Jesu] namn, har denne [före detta lama] man som ni nu tittar på [med kritiska, granskande blickar], och som ni känner, fått styrka av hans namn. Den tro som utövades genom Jesus har mitt framför era ögon gett honom full hälsa (helt helat honom).
[Det är inte tydligt i grekiskan om det är mannens eller Petrus och Johannes tro som gjorde att mannen blev helad. Kanske är det Lukas poäng här, att det viktigaste är tron på Gud, och inte vems tro som utförde undret. Trons under fanns tillgängligt för alla som samlats där i Salomos pelargång den dagen.]
17[Avslutande uppmaning till omvändelse:]
Lyssna, syskon, jag vet att varken ni eller era ledare visste vad ni gjorde [när ni förnekade och förrådde Jesus]. [Det skedde i okunskap, se 4 Mos 15:27-31; 1 Kor 2:8.] 18Men Gud har med detta uppfyllt det som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Smorde (Messias, Kristus) skulle lida.
19Ångra (omvänd) er därför [tänk alltså annorlunda från och med nu, se Apg 2:38] och vänd tillbaka [till Gud], så att era synder blir utplånade (utsuddade; fullständigt borttagna), 20och att tider av förnyelse (vederkvickelse, återhämtning – ordagrant: 'en svalkande uppfriskande vind/utandning') från Herrens närvaro (ansikte) [på så sätt] kan komma, och han kan sända den som har utsetts åt (är bestämd för) er – [nämligen] den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. 21Himlen måste ta emot (välkomna) honom tills de tider kommer då den fullständiga återupprättelsen av allt sker, som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun. 22Mose har sagt:
'En profet lik mig ska Herren er Gud låta uppstå åt er, bland era bröder. Honom ska ni lyssna till i allt vad han säger er. 23Men var och en som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket.'24Alla profeterna, från Samuel och framåt, har talat om och också förkunnat (profeterat om) dessa dagar. [Samuel var den första profeten efter Mose, se Apg 13:20.] 25Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sa till Abraham:
[Citat från 3 Mos 23:29; 5 Mos 18:15-20.]
'I din avkomma [singular] ska alla folk (släkten – gr. patria) på jorden bli välsignade.'26Det var först och främst för er [judarna som fick välsignelsen först och skulle bli en välsignelse för alla folk] som Gud lät sin tjänare [Jesus] uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en av er bort från era onda gärningar."
[Citat från 1 Mos 12:7; 22:18; 26:4. Ordet avkomma är singular, men kan också användas som ett kollektivt substantiv för att beskriva ett helt folk. Abrahams löfte gällde både Isak och hans efterkommande som blev det judiska folket. I sin djupaste mening syftar det på den Messias som skulle komma, vilket Paulus visar i Gal 3:16. Det är ingen skillnad på frälsningen i de båda förbunden. Abraham blev frälst genom att i tro blicka fram mot korset och frälsningen. Efter Jesu död och uppståndelse blir man frälst genom att i tro blicka tillbaka på vad Jesus gjort.]
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- 3. Helbibel
- > 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
