ט – tet
⁸Herren (Jahveh) är både god (glad, hjälpsam, vill mänskligheten väl) och rättfärdig (dömer rättvist),
    därför lär (visar, påpekar) han syndare hur man ska leva (visar han den rätta vägen).

[Den nionde hebreiska bokstaven är: ט – tet. Tecknet avbildar ett huvud och en svans och föreställer antingen en orm i en korg eller en människa böjd i ödmjukhet. Paradoxalt nog kan bokstaven symbolisera både ont och gott – antingen rebelliskhet eller godhet. I den här versen börjar ordet "god" med denna bokstav, och förstärker här att Gud är god.]

י – jod
⁹Han leder (hjälper, lotsar) de ödmjuka i vad som är rätt (själva beslutsprocessen, i att döma rättvist),
    han lär (tränar) de ödmjuka hans väg (hur man ska leva).

[Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Eftersom denna bokstav är en punkt så är det början på alla andra bokstäver, och beskriver ofta skapelsen. Handen symboliserar styrka och kraft. I denna vers börjar ordet "rätt" med denna bokstav och betonar att vi ska handla rätt.]

כ – kaf
¹⁰Alla Herrens stigar (välkända upptrampade gångvägar) är nådefulla (fyllda med kärleksfull omsorg) och sanna (rätta, stabila, trofasta)
    för dem som håller (vaktar, bevarar) hans förbund och vittnesbörd (stadgar, instruktioner).

[Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – kaf. Tecknet avbildar en handflata. Den kan symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också att ta emot. I denna vers börjar ordet "Alla" med denna bokstav och förstärker att Gud vill välsigna och ge vägledning. Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se 2 Sam 15:20; Ords 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14. Första gången dessa ord nämns tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först.]

ל – lamed
¹¹För ditt namns (ryktes) skull, Herre (Jahveh),
    förlåt mina felsteg (synder, skulder) för de är många.

[Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – lamed. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska och symboliserar ofta undervisning. I denna vers börjar ordet "För" med denna bokstav och förstärker att Herren förlåter och lär oss. Vers 10 skulle kunna ge intrycket av att det inte finns något hopp för den som misslyckats. Herrens karaktär kräver dock både fullständig lydnad och att han kan ge nåd. Psalmen visar på det paradoxala förhållandet mellan kravet på absolut trohet mot Gud och möjligheten att förlita sig på hans nåd och förlåtelse.]

מ – mem
¹²Var finns den människa som fruktar (vördar, respekterar) Herren (Jahveh)?
    Honom ska Herren (Jahveh) undervisa vilken väg han ska välja (hur han ska leva).

[Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I denna vers börjar orden "Var finns" på denna bokstav. Det förstärker frågan om det finns någon bland alla människor som tillber Herren (Jahveh).]

נ – nun
¹³Han själv [den person som fruktar Herren] ska leva i godhet (det ska gå väl för honom),
    och hans efterkommande ska inta (ärva) landet.

[Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – nun. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Det används ofta för att beskriva en fortsättning och kontinuitet. Ordet "Han själv" börjar på den bokstaven. Det är det hebreiska ordet nefesh som ibland översätts med själ, och syftar på hela människan som en levande varelse. Det förstärker versens budskap om att det ska gå väl för dem som ärver landet.]

ס – samech
¹⁴Herren anförtror sig åt (umgås med, delar sina hemligheter med) dem som fruktar (vördar, respekterar) honom,
    och han visar (uppenbarar) sitt förbund för dem.

[Den femtonde hebreiska bokstaven är: ס – samech. Tecknet avbildar en pelare och symboliserar stöd och stabilitet. I den här versen är det ordet "anförtror sig åt" som börjar med denna bokstav, och det förstärker att Gud är den som vägleder och stödjer.]

¹⁵Mina ögon är alltid riktade mot Herren (Jahveh),
    för han ska befria mina fötter ur nätet [från mina fiender].

[Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Den symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det ordet "ögon" som börjar med denna bokstav.]

פ – pe
¹⁶Vänd dig till mig och visa mig oförtjänt nåd (ha medlidande, hjälp mig),
    för jag är ensam (sårbar) och betryckt (lider).

[Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – pe. Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det ordet "Vänd dig" som börjar med denna bokstav, och förstärker ropet efter gemenskap med Gud.]

צ – tsade
¹⁷Mitt hjärtas bekymmer (trånga passager, känslomässigt pressade situationer) blir fler och fler,
    för mig ut ur min nöd (plåga).

[Den artonde hebreiska bokstaven är: צ – tsade. Tecknet avbildar en fiskkrok eller en man som böjt sig i ödmjukhet och symboliserar ofta rättfärdighet. Ordet "bekymmer" börjar med denna bokstav och förstärker ropet efter Guds rättfärdighet i en svår situation.]

ר – resh (extra)
¹⁸Se mitt lidande och min nöd (smärta, tunga börda),
    och förlåt mig (lyft upp, bär) alla mina synder (misstag).

[Här bryts mönstret, i stället för den nittonde hebreiska bokstaven qof, används den tjugonde resh här. Tecknet resh avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se och observera. Här är det ordet "Se" som börjar på den bokstaven.
    Qof, som saknas och borde ha kommit här, avbildar ett huvud sett bakifrån. Varför bryts mönstret? En ledtråd kan vara att se vilka ord som börjar på qof som psalmisten skulle kunna ha använt. I Klagovisorna används "jag ropar" för qof, se Klag 1:19. Kan det vara så att psalmistens egna ord har tagit slut och han har insett att det inte finns något han själv kan göra, i stället vädjar han till Gud att se hans lidande och förlåta hans synd? Ett annat ord som börjar på qof som används i alfabetiska psalmer är "vänta", se Ps 37:34. Kan det vara så att behovet här är så akut att det inte finns tid att vänta? Genom att hoppa över bokstaven med bilden på "huvudet bakifrån" och istället gå direkt på "huvudet framifrån" förstärker bönen att Gud ska se hans lidande, vers 18, och även vad hans fiender gör, se vers 19!]

ר – resh
¹⁹Se mina fiender för de är många,
    de hatar mig med orätt (våldsamt, grymt) hat.

[Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – resh: Tecknet avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se. Orden "Se" och "många" börjar med denna bokstav och förstärker vädjan till Gud att se den svåra situationen.]

ש – shin
²⁰Bevara mig (min själ) och rädda mig;
    låt mig inte bli besviken (komma på skam, bli modlös, förvirrad och uppgiven på grund av lång väntan)
    för min tillflykt är i dig.

[Den tjugoförsta hebreiska bokstaven är: ש – shin. Tecknet avbildar två tänder, och symboliserar ofta att krossa och att förgöra något. I denna vers är det ordet "Bevara" som börjar med denna bokstav och det blir en kontrast, i stället för att krossas av fienden är bönen att Gud ska rädda och bevara från döden.]

ת – tav
²¹Låt integritet och rättfärdighet skydda (vakta, bevara) mig,
    för jag väntar på dig (hoppas, söker dig ivrigt, förväntar mig svar).

[Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet "integritet" börjar med denna bokstav, och genom att detta inte är sista versen så frågar sig psalmisten, har Gud integritet, kommer han att infria sina löften och skydda mig?]

פ – pe (extra)
²²Befria (återköp) Israel, min Gud,
    från dess nöd (plåga).

[En extra bokstav läggs till på slutet. Det är den sjuttonde konsonanten pe och den används redan i vers 16. Bokstaven avbildar en öppen mun med en tunga i. Ordet "Befria" börjar på den bokstaven och tillsammans med versen innan förstärker det ropet på hjälp och befrielse. Rent bokstavligt är det en mun som ropar på hjälp.]

Tillbaka upp

---

Joh 18:25-19:22

Petrus förnekar Jesus för andra och tredje gången
²⁵Under tiden stod Simon Petrus och värmde sig. Då sa de till honom: "Är inte du också en av hans lärjungar?"
    Han förnekade det och sa: "Det är jag inte."
     ²⁶En av översteprästens tjänare, en släkting till den man som Petrus huggit av örat på, sa: "Såg jag inte (med egna ögon) dig tillsammans med honom i trädgården?"
     ²⁷Petrus nekade igen, och i samma ögonblick gol en tupp.

Jesus hos Pilatus

Jesus förs till Pilatus som frågar vad de anklagar honom för.

©FreeBibleimages.org

²⁸De förde sedan Jesus från Kaifas till romerska guvernörens palats (pretoriet). Det var tidigt (mellan klockan tre och sex) på morgonen. Själva gick de inte in i palatset, för att de inte skulle bli [ceremoniellt] orena, utan kunna äta påskmåltiden. ²⁹Pilatus gick ut till dem och frågade för att bli upplyst (gr. phemi): "Vad anklagar ni den här mannen för?"
     ³⁰De svarade: "Om han inte vore en förbrytare (en som medvetet gör ondska) skulle vi inte ha överlämnat honom åt dig."
     ³¹Då sa Pilatus till dem: "Ta honom och döm honom efter er lag!"
    Judarna svarade: "Det är inte lagligt för oss att avrätta någon." ³²Detta skedde för att de ord Jesus hade sagt, när han visade på vilket sätt han skulle dö, skulle uppfyllas. [Joh 12:32-33]

³³Pilatus gick tillbaka in i palatset och kallade till sig Jesus och frågade honom: "Är du judarnas konung?"
     ³⁴Jesus svarade: "Säger du detta av dig själv (på eget initiativ), eller har andra sagt det om mig?"
     ³⁵Pilatus svarade: "Jag är väl inte jude, eller hur? Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig till mig. Vad har du gjort (vad är ditt brott, bekänn nu)?"
     ³⁶Jesus svarade [Pilatus]: "Mitt rike (min konungamakt som inte är begränsat till en plats, utan finns överallt där mina befallningar råder) tillhör inte denna världen. Om mitt rike var från den här världen, hade mina efterföljare kämpat (stridit) för att jag inte skulle bli överlämnad till judarna. Mitt rike är inte av (har inte sitt ursprung eller källa i) den här världen."
    

"Vad är sanning?" Målning av Nikolaj Ge, 1890.

³⁷Pilatus sa till honom: "Då är du alltså en kung?"
    Jesus svarade: "Du har rätt när du säger att jag är en kung [ja, jag är en kung]. Jag var född för detta [denna roll], och därför kom jag till världen för att vittna för sanningen. Var och en som är av (som är vän med, tillhör) sanningen, hör och lyssnar till min röst."
     ³⁸Pilatus sa till honom: "Vad är sanning?" [Här står Jesus som är Sanningen, se Joh 14:6, framför Pilatus och när han ställer frågan tittar han bokstavligen på svaret. Pilatus förväntar sig inget svar eftersom han går ut. Frågan ger uttryck för både förakt och medlidande – vem är Jesus som tror sig veta sanningen?]
    När han sagt detta gick han ut till judarna igen och sa till dem: "Jag ser inte att han har begått något brott.

Barabbas friges – Jesus fängslas
³⁹Nu är det tradition kring påsk att jag friger en fånge. Vill ni att jag friger judarnas konung till er?"
     ⁴⁰Då skrek de alla högt tillbaka igen: "Inte honom, utan Barabbas!" Barabbas var en rånare (våldsman, revolutionär).

[Utifrån källor hur detta ord används i annan samtida litteratur är det troligt att Barabbas inte bara var en enkel rånare. Snarare var han en revolutionär ledare och våldsman som med blandade motiv av nationalism och eget begär hade begått rån och satt Judeen i skräck.]

Pilatus försöker frige Jesus

Ziziphus spina-christi, enligt traditionen det träd från vilket man gjorde en törnekrona och satte på Jesus.

¹Så tog Pilatus Jesus och lät honom bli hårt pryglad (piskad med fyrtio slag). [Romarna utdelade tre typer av straff, i ökad grad av grymhet: slag, piskning och hård prygling. Det sistnämnda bestod av piskslag och var det straff Jesus utsattes för. Jesus piskades troligen med en romersk flagrum. Piskan bestod av läderremmar försedda med inbäddade metallkulor eller vassa benfragment utformade för att slita upp huden. Det var inte ovanligt att offret dog.] ²Soldaterna vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den på hans huvud, och klädde honom i en purpurröd [konungslig] mantel. ³Sedan gick de fram till honom och sa: "Länge leve (frid, var hälsad), judarnas konung!" och slog honom gång på gång [i ansiktet] med handflatorna.
     ⁴Pilatus gick ut igen och sa till dem: "Se här, jag för ut honom till er så att ni förstår att jag inte hittar något att anklaga honom för." ⁵Jesus kom ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade manteln.
    Pilatus sa till dem: "Se, här är mannen!"
     ⁶När nu översteprästerna och vakterna såg honom ropade de högt: "Korsfäst! Korsfäst!" Pilatus sa till dem: "Ta honom ni och korsfäst honom, för jag hittar inget brottsligt att anklaga honom för."
     ⁷Judarna svarade honom: "Vi har en lag, och enligt vår lag måste han dö, för han har gjort sig till Guds Son."
     ⁸När nu Pilatus hörde detta blev han ännu mer oroad (rädd). ⁹Han gick tillbaka in i palatset och frågade Jesus: "Varifrån är du [Vilken värld tillhör du]?"
    Men Jesus svarade honom inte.
     ¹⁰Då sa Pilatus till honom: "Vägrar du tala med mig? Vet du inte att jag har auktoritet (makt) att antingen frisläppa dig eller korsfästa dig?"
     ¹¹Jesus svarade: "Du skulle inte ha någon auktoritet över mig över huvud taget, om den inte vore given från ovan. Därför är den som överlämnat mig till dig [Judas, Kaifas, eller judarna] skyldig till mer (en större) synd."
     ¹²Från den stunden försökte Pilatus (letade han gång på gång förtvivlat efter en utväg för) att frige Jesus, men de judiska ledarna ropade: "Friger du honom är du inte Caesars (kejsarens) vän! Den som gör sig själv till konung sätter sig upp mot Caesar (kejsaren)."

Domen
¹³När Pilatus hörde detta tal förde han ut Jesus och satte sig ner på domarsätet, på en plats som kallades "den stenlagda plattformen", på hebreiska Gabbata. ¹⁴Nu var det förberedelse inför påskhögtiden [då påskalammet, den ettåriga baggen, undersöktes så det var felfritt och sedan slaktades, se 2 Mos 12:2], omkring sjätte timmen. Han sa till de judiska ledarna: "Se, här är er konung!"

[De övriga evangelierna anger fler tider och skriver hur Jesus korsfästs den tredje timmen judisk tid, klockan nio på morgonen. Tre timmar senare infaller ett mörker som varar tre timmar fram till klockan tre på eftermiddagen. Jesus hänger alltså totalt sex timmar på korset och dör vid den nionde timmen, se Mark 15:25, 33-34. Att Johannes anger att Pilatus dom ges ungefär vid sjätte timmen, omkring mitt på dagen enligt judisk tideräkning, för med sig en kronologisk problematik. Rättegången måste ju ha hållits innan Jesus hänger på korset.
    En förklaring är att Johannes anger romersk tid, som började vid midnatt. I så fall skedde rättegången omkring klockan sex på morgonen. Dock verkar övriga tidsangivelser vara judisk tid, se Joh 1:39; 4:6; 4:52. Tidsangivelsen skulle också kunna syfta på "efter sex timmars förhör" i de olika judiska och romerska instanserna som påbörjades under natten, och då är det omkring åttatiden på morgonen.
    Det finns dock en enklare förklaring. Detta är det enda klockslaget Johannes ger i kapitel 5-22. Syftet är inte att mäta tid eftersom han skriver omkring sjätte timmen, i jämförelse med helandet i Joh 4:52 som sker exakt vid sjunde timmen. Utifrån sammanhanget verkar anledningen till tidsangivelsen "sjätte timmen" snarare ha att göra med kopplingen till att det var då påskalammen började slaktas i templet. Mitt på dagen, den sjätte timmen, avslutades allt arbete och hela Jerusalem började förbereda påskmåltiden då man skulle äta påskalammet. Johannes fokuserar hela sitt evangelium på tecken och kopplingen mellan "Se, här er konung" och "Se, Guds Lamm" i Joh 1:29 är slående.]

¹⁵Men de ropade högt: "Bort med honom, bort med honom! Korsfäst honom!"
    Pilatus sa till dem: "Ska jag korsfästa er Konung?"
    Översteprästerna svarade: "Vi har ingen annan kung än Caesar (kejsaren)."

Korsfästelsen

Pilatus lät texta en skylt: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung" på hebreiska, latin och grekiska.

¹⁶Då överlämnade han honom till dem för att bli korsfäst, och de tog Jesus med sig, ¹⁷och han bar sitt kors på väg ut till en plats som kallades Skallen (gr. Kranion), på hebreiska Golgata [på latin Calvaria]. ¹⁸Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på var sida med Jesus i mitten.
     ¹⁹Pilatus lät också göra en skylt (inskription, anslag) [på latin titulus, innehöll den dömdes namn och vilket brott han begått] och satte den på korset. På den stod det skrivet:

[Detta är] Jesus från Nasaret,
judarnas konung.

[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Mark 15:26 och Luk 23:38. Skylten nämner alltså Jesu namn och även hans brott – judarnas konung.]

Jesus korsfästes utanför staden, se Heb 13:12. Troligtvis låg Golgata på en höjd vid någon av huvudvägarna, väl synligt för alla som passerade in och ut ur staden.

²⁰Många av de judiska invånarna i Jerusalem läste skylten, för platsen där Jesus korsfästes var nära staden, och den var skriven på hebreiska [judarnas och landets officiella språk], latin [Romarrikets officiella språk] och grekiska [det gemensamma språket inom hela romerska riket].
     ²¹Då sa judarnas överstepräster till Pilatus: "Skriv inte judarnas konung. Skriv i stället: Den här mannen sa att han var judarnas konung."
     ²²Pilatus svarade: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit."

[Pilatus visste att de judiska ledarna hade manipulerat honom, se Joh 19:12. Han visste också att det var anspråket att vara Guds Son som var orsaken till deras ilska. Johannes ger sju ord från den grekiska texten i vers 19. Översatt på latin blir det Iesus Nazarenus Rex Iudaeorum. Begynnelsebokstäverna i orden blir INRI, vilket ofta syns på krucifix och tavlor. Även på hebreiska blir det fyra ord. Det är naturligt att ordet "och" (hebr. Vav) binder ihop titeln och brottet. Då blir texten Jeshua Hanotsri Vemelek Hayehudim. Begynnelsebokstäverna bildar alltså tetragrammet JHVH, som är Guds personliga namn. Det kan ge ytterligare en förklaring till varför ledarna var så upprörda och ville ändra texten.]

Tillbaka upp