Halvbibel - lördag 31/5
1 Sam 17
Davids seger över Goliat
Vy från toppen av tel Azeka med utsikt över Elah-dalen.
[Två olika ord för dal används här. I vers 2 är ordet emek som är en bredare som i Jezereldalen osv. I vers 3 används däremot gai som beskriver en smalare sektion.]
4Och en tvekampskämpe (en som själv står mellan två – hebr. benajim) steg fram från filistéernas läger som hette Goliat från Gat [nuvarande Tell Safi], vars längd var 6 alnar och 1 spann [dvs. närmare 3 meter] lång.
[En vanlig aln är 44,5 cm och ett spann 23 cm (en halv aln, måttet mellan tummen och lillfingret på en utsträckt hand), vilket ger en längd på 2,9 meter! Den grekiska översättningen Septuaginta tonar ner måttet och skriver 4 alnar istället för 6. Måttet i den hebreiska texten är dock inte orimligt. Den längsta människan i modern tid, Robert Wadlow (1918-1940), var 2,72 m lång – bara 2 dm kortare än Goliat. Egyptiska brev från (Papyrus Anastasi I) från 1200-talet f.Kr. beskriver fruktansvärda kanaaneiska krigare som var 2,7 meter långa. Två kvinnliga skelett som vardera var strax över 2 meter långa har hittats i Jordandalen i Tell Saidije (troligtvis bibliska Tsaretan).]
5Han hade en bronshjälm på sitt huvud och var klädd i en rustning (bröstpansar – hebr. shirjon), och vikten på rustningen var 5 000 shekel brons [motsvarar totalt omkring 100 kg]. 6Och han hade benskenor av brons på sina ben och bar en sabel (kortare böjt svärd – hebr. kidon) över axeln (mellan sina skuldror). 7Och skaftet på hans spjut var som en vävares vävbom, och hans spjuthuvud vägde 600 shekel järn [omkring 7 kg], och hans sköldbärare gick framför honom.
8Och han [Goliat] stod och ropade till Israels armé och sa till dem. "Varför kommer ni ut och gör er redo för strid (ställer er i krigsordning)? Är inte jag en filisté och ni tjänare till Saul? Utse en man bland er och låt honom komma ner till mig. 9Om han kan strida mot mig och döda mig, då ska vi bli era tjänare, men om jag besegrar honom och dödar honom, då ska ni vara våra tjänare och tjäna oss." 10Sedan sa filistén: "Jag hånar Israels armé idag, ge mig en man så att vi kan strida tillsammans (duellera)." 11När Saul och hela Israel hörde dessa ord från filistén blev de förfärade och mycket rädda.
[Det vanligaste attributet som Saul beskrivs med är "mycket rädd", se 1 Sam 10:22; 13:7; 15:24; 17:24; 18:12, 15, 29; 22:7-8; 28:5, 20, 21. I jämförelse nämns att David är rädd två gånger, för Achish (kungen i Gat, se 1 Kung 21:12) och Gud (2 Sam 6:9).]
12Och David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj, han hade åtta söner, och mannen var en gammal man i Sauls dagar, kommen till hög ålder bland män [så han kunde inte själv gå till stridsfältet].
[David var den yngste, se vers 14. I 1 Krön 2:13-16 nämns bara sju söner vid namn. I vers 13 nämns de tre äldsta, så någon av de yngre kan ha dött tidigt innan han skaffat familj, och därför inte räknats med i Krönikeböckerna.]
13Och Jishajs tre äldsta söner hade gått efter Saul i striden, och namnen på de tre sönerna som hade dragit ut i strid var: Eliav – hans förstfödde, Avinadav – den andre, och Shamma – den tredje. [1 Krön 2:13] 14Och David var den yngste och de tre äldsta hade följt Saul. 15Men David gick fram och tillbaka mellan Saul [i Elah-dalen, där armén var] och Betlehem, för att valla sin fars får. [David bodde hos sin far i Betlehem där han tog hand om hans fars får, men gick regelbundet med understöd till sina bröder i Sauls armé. I vers 54 nämns Davids tält.]
16Filistén [Goliat] trädde fram (kom nära) morgon och kväll för att visa upp sig själv 40 dagar. [På grund av det långa ställningskriget som hållit på i 1,5 månads tid började provianten för Israels armé att tryta.]
17Då sa Jishaj till sin son David: "Ta, nu (jag ber dig – hebr. na), till dina bröder [för deras räkning], en efa [22 liter] torkad säd [en säck] och dessa tio brödkakor – spring snabbt till lägret, till dina bröder. 18Och ta dessa tio ostar till härhövitsmannen över deras tusen, och till dina bröder ska du ta med dig hälsningar och höra hur de har det, 19och Saul och de och alla Israels män är i Elah-dalen (Terebintdalen), och strider med filistéerna.
20Och David steg upp tidigt på morgonen och lämnade fåren hos en vakt, och tog och gick som Jishaj hade befallt honom. Och han kom till lägret när armén precis skulle dra ut och uppgav härskri. 21Och Israel och filistéerna ställde upp sig för strid, armé mot armé.
22Och David lämnade det han hade med sig i handen till en förrådsvakt och sprang till truppen och hälsade på sina bröder. 23Och medan han talade med dem, se, där kom hjälten, filistén från Gat som hette Goliat, ut från filistéernas uppställning och talade samma ord, och David hörde dem. 24Och alla Israels män, när de såg mannen, flydde från honom och var mycket rädda.
25Och en israelisk man sa: "Har ni sett denne man som kommer fram? För att håna Israel kommer han upp. Och det ska ske att den man som dödar honom, ska kungen förläna stor rikedom och ska ge honom sin dotter och göra hans fars hus skuldfritt (skattebefriat) i Israel."
26Och David talade till mannen som stod bredvid honom och frågade: "Vad får den man som dödar denne filisté och tar bort hånet från Israel? För vem är denne oomskurne filisté att han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé?"
27Folket svarade honom på detta sätt och sa: "Så ska det göras med den man som dödar honom."
28Och Eliav, hans äldsta bror hörde när han talade med männen, och Eliavs vrede upptändes mot David och han sa: "Varför har du kommit ner? Och med vem har du lämnat fåren i öknen? Jag känner din äventyrslystnad och ditt hjärtas lättsinne. Du har kommit ner för att du vill titta på striden."
29David svarade: "Vad har jag gjort nu? Var det inte bara en fråga (ett ord)?" 30Och han vände bort från honom till en annan och talade på samma sätt och folket svarade honom som förut. 31Och när orden var hörda som David talade, berättade de dem för Saul och han togs till honom.
32Och David sa till Saul: "Låt ingen människas mod få falla (hjärta vara missmodigt). Din tjänare ska gå och strida med denne filisté."
33Och Saul sa till David: "Du har ingen möjlighet att gå mot denne filisté och strida med honom, för du är för ung och han är en stridsman sedan sin ungdom (en rutinerad krigare)."
34Och David sa till Saul: "Din tjänare har varit en herde för sin fars får, och när det har kommit ett lejon eller en björn och tagit ett lamm från flocken 35har jag gått efter den och slagit den och räddat det ur dess mun, och när han rest sig mot mig har jag fångat den i hakskägget och slagit den och dödat den. 36Din tjänare har slagit både lejon och björn och denne oomskurne filisté ska bli som en av dem eftersom han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé."
37Och David sa: "Herren (Jahveh) har gett mig ur lejonets mun och ur björnens mun, han ska ge mig ur filistéernas hand."
Då sa Saul till David: "Gå, och må Herren (Jahveh) vara med dig." 38Och Saul klädde David med sina kläder och han satte en bronshjälm på hans huvud och klädde honom i en rustning (ett bröstpansar). 39Och David band sitt svärd på rustningen och han försökte gå, han hade inte prövat det.
David sa till Saul: "Jag kan inte gå med detta för jag har inte prövat (är inte van vid, inte tränad med) det." Och han tog av sig det.
40Och han tog sin stav i handen, valde ut fem släta stenar från bäcken, placerade dem i ett fodral som han lade ner i sin herdeväska, och med slungan i sin hand gick han rakt mot filistén. 41Filistén fortsatte gå framåt, med sin sköldbärare framför sig och de kom allt närmare David. 42När filistén nu tittade noga på David, såg han ner på honom (föraktade han honom), för David var bara en tonåring, rödlätt (ljushårig) och såg bra ut. [David var inte ärrad som andra soldater som varit med i krig tidigare.]
43Filistén sa till David: "Tror du att jag är en hund eftersom du kommer emot mig med trästavar?" Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David.
44Sedan sa filistén till David: "Kom hit så ska jag ge din kropp (kött) till himlens fåglar och markens djur."
45David svarade filistén: "Du kommer emot mig med svärd, spjut och sabel (lans, kortare böjt svärd – hebr. kidon), men jag kommer emot dig i Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) namn, han som är Israels härars Gud och som du har hånat (hädat, förlöjligat, talat illa om). 46I dag ska Herren (Jahveh) överlämna dig i min hand. Jag ska slå ner dig och hugga huvudet av dig. I dag ska jag ge hela den filisteiska armén till himlens fåglar och markens djur. Då ska hela världen förstå att Israel har en Gud (Elohim), 47och alla som är samlade här i dag förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren (Jahveh) räddar (befriar). Detta är Herrens (Jahvehs) strid, och han ska ge er i vår hand."
48Och det skedde när filistén reste sig och kom nära för att möta (attackera, gå i närkamp med) David, att David samtidigt sprang snabbt mot hären för att möta filistén. 49Och David stack ner sin hand i väskan och tog upp en sten och slungade den och träffade filistén i pannan. Stenen sjönk djupt in i Goliats panna, och han föll ner med ansiktet mot marken.
50David övervann filistén med bara slunga och en sten. Han slog ner filistén och dödade honom. David hade inte ens ett svärd i sin hand. 51Och David sprang och stod över filistén och tog hans svärd och drog ut det ur dess skida och slog honom och högg av honom huvudet med det. Och när filistéerna såg att deras hjälte var död, flydde de. 52Och Israels män och Juda steg upp och ropade och jagade filistéerna tills de kom till Gaj, och till Ekrons portar. Och de skadade filistéerna föll ner längs vägen till Shaarajim, ända till Gat och till Ekron. 53Och Israels söner återvände från jakten efter filistéerna och de förstörde deras läger. 54Och David tog filisténs huvud och bar upp det till Jerusalem, men han lämnade hans utrustning (vapen, rustning) i sitt tält.
[Varför bär David upp Goliats huvud till Jerusalem? På den här tiden fanns en plats som hette huvudskalleplatsen på Olivberget, där folken som bodde i landet före Israel brukade samla huvudena av dem som man besegrat i strid. Det är möjligt att David kände till detta och därför tog huvudet dit. Det var i så fall ett sätt för David att visa jevusiterna, som fortfarande bodde i Jerusalem, vad han gjort. Det är också en bild på att Jesus besegrar Satan på huvudskalleplatsen.]
55[Nu följer en tillbakablick i vers 55-66 med mer detaljer om vad som hände innan striden. Här ges nu en bakgrund till vers 25 där Saul frågar efter Davids fars namn så han kunde veta mer om vem som potentiellt kunde bli hans svärson. Bilden som ges här i vers 55-58 är också en kung som nu saknar förmåga att komma ihåg enkla detaljer, något som också visar att Guds Ande hade lämnat Saul. David hade ju tidigare spelat hos Saul, se 1 Sam 16:21-23.]
Och när Saul såg David gå fram mot filistén sa han till Avner, härföraren över armén: "Avner, vems son är denna yngling?" Och Avner svarade: "Som din själ lever, kung, jag kan inte säga dig det." 56Och kungen sa: "Fråga då vems son pojkspolingen är."
57När David sedan återvände från slakten av filistén, tog Avner honom och förde honom till Saul med filisténs huvud i hans hand.
58Då sa Saul till honom: "Vems son är du, du unge man?"
David svarade: "Jag är din tjänare Jishajs son, betlehemiten."
Joh 19:23-42
Soldaterna delar Jesu kläder23När nu soldaterna hade korsfäst Jesus, tog de hans kläder [ytter- och innerplagg] och delade dem i fyra delar, en del för varje soldat. De tog också hans tunika (långt skjortliknande underklädesplagg). Den hade inga sömmar utan var vävd i ett stycke uppifrån och ner.
[Här används två olika grekiska ord för kläder. Det första ordet är himation och är det vanliga generella ordet för kläder. Det andra är chiton och beskriver tunikan som var ett underplagg. Pluralformen av himation innefattar både tunikan och manteln som var ytterplagget och i detta fall även sandaler, bälte och kanske en sjal för huvudet. Tunikan fångade soldaternas uppmärksamhet eftersom den var vävd i ett stycke. I normala fall var den sydd, men detta var den mer exklusiva sorten som var vävd i ett stycke.]
24Så de sa till varandra: "Låt oss inte dela den utan kasta lott om vem som får den." Detta skedde för att Skriften skulle fullbordas: "De delade mina kläder mellan sig, och kastade lott om min klädnad." [En profetia från Ps 22:19.] Så soldaterna gjorde detta.
Jesu omsorg in i det sista
25Vid Jesu kors stod [följande kvinnor]: hans mor [Maria], hans mors syster [troligtvis Salome, Sebedeus fru, Jakobs och Johannes mor], Maria, Klopas fru, och Maria från Magdala. 26När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade [Johannes], sa han till sin mor: "Kära kvinna, se [här är] din son." 27Sedan sa han till lärjungen: "Se, [här är] din mor." Från den stunden tog lärjungen henne in till sitt hem. [Johannes tog hand om och försörjde Jesu mor.]
Det är fullbordat
28Efter detta visste Jesus att allt nu (redan) var fullbordat. För att Skriften skulle uppfyllas, sa han: "Jag är törstig." [Ps 22:16; Ps 69:22.] 29Ett kärl fullt med surt vin stod där [ett billigt ättikvin som antagligen tillhörde soldaterna som korsfäste Jesus], och de fäste en svamp indränkt i det sura vinet runt en isopstjälk [ca 0,5 m lång stjälk] och förde den till hans mun. [Ett knippe av isop användes när påskalammets blod ströks på dörrposten, se 2 Mos 12:22. Tidigare hade Jesus nekat att ta emot vin blandat med galla/myrra för att lindra smärtan, se Matt 27:34; Mark 15:23.] 30När nu Jesus [därför, se vers 28] hade tagit emot det sura vinet sa han: "Det är fullbordat [priset är helt och fullt betalt, för att aldrig mer behöva betalas]!" Sedan böjde han ner huvudet och gav upp andan [överlämnade sin ande].
[Dödsorsaken vid korsfästning är kvävning. Kroppen hamnar i ett sådant läge att offret ständigt måste pressa sig upp för att hämta luft, vilket leder till utmattning och kvävning.]
31Eftersom det var förberedelsedag, och för att förhindra att kropparna skulle hänga på korsen på sabbaten, för det var en stor sabbatsdag (högsabbat) [vilket den första dagen i det osyrade brödets högtid är, se 3 Mos 23:7], beordrade de judiska ledarna Pilatus att benen skulle krossas [för att påskynda deras död] så att de kunde ta bort kropparna. 32Soldaterna kom och krossade benen på den förste och sedan den andre som var korsfäst med honom. 33När de kom till Jesus och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben, 34men en av soldaterna stack in ett spjut i hans sida, och genast kom (strömmade) blod och vatten ut.
[Den tortyr som Jesus utsatts för med prygling och sedan själva korsfästelsen måste lett till stora blodförluster. Rent medicinskt gör den låga blodvolymen att offret drabbas av hypovolemisk chock. Det innebär att hjärtat skenar för att pumpa blod som inte finns. Eftersom kroppen behöver vätska för att ersätta blodförlusten, är också törst ett av symtomen, vilket Johannes noterar, se vers 28. Lungsäcken fylls också med vatten. I kroppen finns annars knappast vatten i fri form. När soldaten stack sitt spjut i Jesu sida kom troligtvis först lite vatten ut följt av en större mängd blod. Ordföljden i grekiskan behöver inte ange ordningsföljd. Att blod nämns först kan ange att det var mest blod, vilket stämmer rent medicinskt.]
35Den som har sett (erfarit, varit med som ögonvittne) ger sitt bevis (vittnesbörd) för att ni också ska kunna välja att tro. [Johannes själv var med och såg korsfästelsen.] Hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. 36Detta skedde för att Skriften skulle fullbordas:
"Inget av hans ben skulle brytas." [2 Mos 12:46]37På ett annat skriftställe står det också:
"De ska se på honom som de har genomborrat." [Sak 12:10]
Jesu begravning
38Efter detta frågade Josef från Arimatea Pilatus om lov att få ta ner Jesu kropp. Josef var en Jesu lärjunge, fast i hemlighet av rädsla för de judiska ledarna. Pilatus tillät det. Då gick han och tog ner Jesu kropp. 39Nikodemus, som hade kommit till Jesus på natten, följde också med honom dit med en blandning av myrra och aloe, drygt trettio kilo. [Ordagrant hundra romerska "litra", där en "litra" motsvarade 325 gram. En väldig mängd, tillräckligt mycket för en kunglig begravning, se 2 Krön 16:14. Johannes gör det tydligt att Jesus verkligen var en kung.] 40Sedan tog de Jesu kropp och lindade in den i linnedukar med de välluktande kryddorna, så som judarna brukar förbereda en kropp för begravning.
41Nu fanns det en trädgård intill den plats där han hade blivit korsfäst, och i trädgården fanns en ny grav (större grav byggd som ett monument, en minnesplats), där ännu ingen hade blivit lagd. 42Där lade de Jesus, eftersom det var judarnas förberedelsedag och graven låg nära. [Sabbaten började klockan sex på kvällen, och då fick inget arbete utföras, så de hade inte mycket tid på sig att förbereda kroppen och begrava den.]
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- 3. Helbibel
- > 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
